Jag skäms ganska ofta över den jag blivit. Att jag inte klarar av sånt som egentligen är så självklart. Som att gå på fest, fika med vännerna och gå ut och äta mest bara för att. Men ännu mera skäms jag över den jag var förut. Innan allt detta hände. För även om jag först blev stämplad att ha en allvarlig ätstörning nu i november så har problemen funnits där sedan lång tid innan.

Jag minns hur jag en solig junikväll åt alldeles för mycket efterrätt. Jag minns ångesten som åt upp mig inifrån, den som låste in mig på toaletten fler gånger om den kvällen bara för att allt jag ville var att spola tillbaka tiden och få allt det jag ätit ur mig.

Jag minns hur ofta jag bara åt för att jag var tvingad. Det kändes alldeles för ofta fel när jag åt för att jag skulle kunna njuta av maten. Jag tittade alltid på mig själv och tänkte att "Visst är du fin, så fin som du kan bli. Men du hade vart ännu finare om du var smalare...”.

Jag beslöt mig en gång för alla att bli av med ångesten -  men jag gjorde det på helt fel sätt. I stället för att söka hjälp och prata med någon så fann jag mig en usel diet som jag satsade alldeles för hårt på. Det är helt sjukt hur jag kunde lyckas gå ner mer än två storlekar på bara några månader. Ännu sjukare är hur mycket det kunde skada mig.



För mina problem handlar inte längre bara om att äta eller inte. Nej, det är mycket mer än så. Alla de små problemen jag har haft genom livet, alla de små psykiska sakerna, de regler jag har haft i mitt huvud har nu knutits i hop till ett ända stort problem.

Jag tappar hår, får ofta svindel när jag ställer mig upp och har en uppblåst mage tjugofyra sju. Från och till känns livet inte alls kul. Från och till kommer hopplösheten som en bomb och plötsligt finner jag mig tvivla på min egen existens. Jag kan i bland få en känsloattack och gråta för ingenting. Jag tycker inte längre om mat som jag tyckt så bra om förut. Glass, mjölk och pasta, köttfiléer , mjölkchokladen och apelsinjuicen. Förut favoriter – nu är det knappt ätbart.  

Det är himla sorgligt alltihop, egentligen. Samtidigt så är jag inte helt besviken på hur allting har blivit. För den jag var innan förtjänade detta. Jag behövde nog det här. En livskris som på riktigt ruskade om mig. Och jag tror faktiskt att jag kommer komma ur det här – starkare än någonsin.

Det är dock lättare att tänka så nu, men när jag sitter i bilden en vanlig vardagsmorgon, på väg till skolan och totallt bryter i hop är det så lätt att glömma. Då tänker jag bara på stressen och hur jag tappar hår, på huvudvärken som ger mig svindeln och för hur illa jag har behandlat min kropp så att magen nu strejkar. Då glömmer jag allt det fina och tänker på hur illa saker och ting är, hur jag inte tycker om jordgubbar och mjölk och hur lite det finns att leva för.

Det är verkligen inte så att jag rekommenderar inte ätstörningar, absolut inte, inte alls! Men däremot så vill jag ha sagt, till alla ni som känner smärta där ute, att vi har alla problem, stora som små. Om mat, om pojkvänner, vänner eller skola. Vi slits mellan den vi var då och den vi kom att blivit nu. Slits mellan viljan att leva och viljan att sova bort alla dagar tills det slutar göra så himlajävlaont.

Ge inte upp. Jag tror att vi alla behöver något jobbigt att ta oss igenom för att bli starkare. Något kommer att förändra dig till det bättre och kanske så gör det det lite mer okej att tvivla på livet, kanske borde vi inte skämmas för våra tårar. För när jag klarat av denna berg-och dalbana, när jag kan njuta av mig själv och mat igen. Då kommer jag nog må så himla himla bra.

(Jag ska bara överleva resan dit först).