Dagarna innan årsskiftet var fantastiskt mysiga. Jag såg på jullovsfilmer med familjen och nära vänner, shoppade min finaste sammetskjol på mellandagsrean, skrev en massa och åt risgrynsgröt mesthelatiden. Men de dagarna kunde även innehålla några av de jobbigaste sekunderna, minuterna, timmarna i mitt liv och dagen innan den 31a kände jag en otrolig nyårsångest.

Varför skulle det bli nytt år precis nu? Jag är inte redo. Inte redo! Nej, inte alls.
Ord jag skrev i min dagbok, hårt i bläck.

Tänkte på hur naiv jag hade varit som trott att det jag drabbats av, det där som aldrig kunde hända mig skulle ha varit över lagom till att det nya året skulle ringas in med klingande champagneglas, fyrverkerier, kramar och Abbas ”Happy New Year” som spelades på stereon.  

Men i stället var jag fast i en väggrop som jag visste att jag skulle under det kommande året få kämpa med att komma ur. Och jag ville verkligen inte det. Jag ville vara frisk och fri och normal. Jag ville skriva ner fina januariplaner i min kalender. Sånt som att fika med vänner, gå på restaurang, ha tjejmiddagar, besöka biografen och åka till sommarställen, sitta framför en brasa, laga mat tillsammans och umgås. Allt innehöll mat men jag kunde inte inse svårigheten som redan då var ett faktum.

Jag var deprimerad.



Nyårsafton kom och jag hade turen att få fira den med både familj och vänner och dagarna därpå träffade jag vänner lite då och då, hade det mysigt hemma med familjen, såg på otroligt mycket film och kämpade med att lära mig äta sånt som för mig var nytt. Sånt som jag inte tillåtit mig själv äta på flera månader, vilket var det mesta.

Det blev många tårar men också många kramar och när skolan började kände jag mig nöjd med mitt jullov. Jag hade kämpat. Mycket. Jag hade träffat saknade vänner, köpt fina saker på den obligatoriska mellandagsrean och dessutom varit på släktträff som, förutom bufféetårar gav mig lyckorus för första gången på väldigt länge.

Jag minns att jag tänkte att nu är det nog på bättringsvägen allt. Inbillade mig att jag kunde ljuset i tunneln och tänkte inte så mycket på hur det egentligen skulle bli. Var fast besluten i att göra januari så där fin som den ska vara. Som den borde vara. Om man är normal.

Men redan efter första dagen i skolan kollapsade jag och efter några dagars vila kom jag tillbaka och då upplevde jag för första gången panikångesten i skolan, under lunchen. Det kändes plötsligt på-riktigt och jag blev rädd. Som tur är hade jag några otroligt fina personer runt om mig som stöttade och speciellt i skolan fans det både stöd från skolsyster och min fina vän som (utan att du ens vet det) hjälpte mig finna lugnet där och då.

Veckorna därefter har bestått av en väldig kamp mot känslorna. Jag har fått remisser skickade till BUP och en annan klinik och så, på grund av det kan jag nu lita på att saker och ting kommer förbättras. Så småningom.

I Januari har jag fikat och haft filmmys med vänner,
umgåtts med familjen, vågat testa en massa nytt, i mat-väg,
lärt mig ta med mig mat i-fall-att och övat på att ta beslut.
Köpt universums snyggaste skor och ätit en hel del - faktiskt - jättegoda middagar.

Om jag skulle beskriva januari med tre ord skulle jag beskriva den som fin (för allt ovan), jobbig (för alla tårar jag fällt) och som ett framsteg. För jag har faktiskt gjort framsteg och även om saker och ting, varje dag kan kännas svåra och jobbiga så går det fortare över och jag har denna vecka börjat känna hoppet – på riktigt – igen.

Jag är redo nu för dig. Februari.