Det är tisdag och junikväll. Det är redan juni. Tiden går så ofantligt fort och jag tror inte riktigt att jag hänger med. Så jag måste stanna upp för en sekund och andas in, andas ut, få lite luft och inse vad tiden har gett mig.

Fem över sex, jag har precis ätit lite hopplock till kvällsmat och ska snart cykla till stranden för att träna lite friskis och svettis. Första gången ute för i år.

Jag minns för ett år sedan då jag, precis som i dag invigde juniträningen. Jag hade slutat paddla och var mitt inuti ett hets-tänk som kretsade kring dieter, att jag-måste-måste-gå-ner-i-vikt, sommardrömmar och kärlek. Vilken vilsen själ jag var då. Sommaren snurrade fort och i oktober snöade jag bort. Ätstörningarna tog över alla mina tankar och när jag, i november beslutade mig för att ta tag i alltet så visste jag att det var en tuff tid jag hade framför mig. Jag hoppades på att vara ganska så okej vid nyår, naiv var det jag var. I stället har det tagit fram till nu för mig att förstå att det faktiskt var himla länge sedan det var sådär jag-orkar-inte-mer-gråter-kvällen-ut-jobbigt. Och visst har det varit ett par dagar i slutet av maj då jag tappat fotfästet och fallit handlöst till marken. Jag skadade mig, men bara öppna sår och inga brutna ben.

I dag är jag förvirrad. Något inuti mig snurrar runt och jag tror det är ett litet bråk mellan min djävul, min ätstörningsdjävul som inte vill ge upp och min själ, den starka Hannah som håller hårt om mig och skriker, precis som hon har gjort så länge. ”Ge inte upp! Ge inte upp!”. De har bråkat länge nu men det har inte riktigt känt som nu. Innan har han varit den starka. Han har sårat mig innan själen hunnit rädda. Men nu, nu känns mest bara lite ovist. För själen är den starka. Jag är den starka. Och det känns så himla skönt.

Så jag vinner bråket i dag. Och i morgon med. Och framöver ska jag leva på det faktum att jag kan om jag vill och om jag ser det fina i vardagen. Som att jag är jag och ingen annan, som björklöven utanför mitt fönster och min ljuslykta i fönsterkarmen, min nya loppisfyndade klocka och mina bästa skor, mina fina vänner som skickar peppande sms och planerar in roliga ting för att de vill ha just mig med sig, mormor och morfar och det lilla brev jag ska skicka som jag vet att de kommer bli så glad för, sommarlov om åtta dagar, jordgubbar, fina kläder, fotografier och ni som skriver så galet fina ord som ger mig lyckorus och hjärtklapningar. Så nu ska jag hoppa på mammas slitna damcykel och cykla mot stranden, kanske våga mig på ett dopp i det blå och sedan möta upp en vän för att äta annanas, dricka skärgårdsté och prata sommarplaner hela kvällen.

”Åh är inte livet fint ändå? ”Säger jag till själen som precis då vinner över djävulen.

[bildkälla]