en solig dag, en blå himmel, en hand i min.
ditt leende är brett och busigt och när du kysser mig för femtioälfte gången känns det fortfarande som första. som om du inte suttit bredvid mig på bussen i en halvtimma nu.

jag lyfter halsduken från knät och visar vad jag har på mig. den blommiga sommarklänningen. ”för det är påklov och jag känner mig som ett påskägg. dessutom är det vår, det har jag bestämt.”
du skrattar. inte elakt, inte som om jag vore konstig eller som om jag just sa något galet. bara varmt och förståeligt. jag tycker om dig så himla mycket för det.

du berättar att du tänker ställa in körskolan nästa vecka. så att vi kan åka till köpenhamn tillsammans. och det går som ett rus igenom mig. att vara prioriterad. viktig. jag har alltid undrat hur det kännts.

så kliver vi av. solen bränner på kinderna och jag fäller ner mina solglasögon från pannan. din hand är fortfarande i min.

förbi segelbåtar och ankor på bryggkanten, förbi fiskebodar och gamla farbröder på bänkarna. jag vill fota och du håller min väska medan jag försöker knäppa ett vykort på allt som är fint fastän jag vet att det inte går. jag vet det, för det här är inte bara omgivningen. det här är inte bara havsbrus och fågelkvitter, vårvindar och barnaskratt. det här är du och jag och det som är vi.

väl famme slår vi oss ner på uteserveringen och lägger våra väskor bredvid oss. jag tar av mig jackan och säger åh till solenskenet, till våren, till lovet, till att kunna sitta i ändast tjocktröja och inte frysa ett dugg. så lägger du ditt huvud mot min axel och jag säger åh igen.

för för första gången känner jag hur självklart det är. hannah och benjamin.
och nu vill jag inte var något annat än din.

ph: weheartit.com