mina sjuklingsinsikter nummer två. kampen.

så fort jag lär mig sluta mäta all min mat med decilitermått.

så fort sommarlovet är slut och rutinerna med träning och måltider kommer tillbaka igen.

så fort jag känner mig stark nog att kunna stötta och hjälpa andra.

så fort jag börjar tredje året på gymnasiet och ser frihet som den största guldmedalj en kan tänka sig.

så fort jag ser honom på skolgården med morgonrufsiga lockar och hasselnötsbruna ögon och ett leende som är riktat mot mig.
så fort min kontakt på b.u.p. säger att nu klarar du dig nog själv.

så fort jag får chansen att skåla i vattenfyllda-vinglas med mina vänner som säger grattis, grattis, tusen grattis om och om igen.

så fort det där händer kallar jag mig frisk. så blixtsnabbt fort hoppar jag av kampen. för jag tänker att det finns väl inget friskare än det här nu? det finns väl inget liv helt fritt från kontroll och regler? från matrelaterad ångest och en mindre panikattack när en missar träningen?

jag blir kär i pojken med lockarna. vi blir i hop och redan efter en vecka gråter jag i carolines säng för jag är så rädd, så rädd för att någon ska komma mig nära. så rädd, så rädd för att någon ska få röra om i den så fint ihop-limmade vardag jag alldeles nyss reparerat åt mig själv så rädd, så rädd för att någon ska få veta allt om allt och se igenom mitt skinn.

men vi håller i hop. i åtta månader. sedan tar det slut i en park mitt emellan våra hem och jag cyklar lättad i från vår mötesplats för nu ska jag få göra fint i mitt eget liv igen. träningsdagarna ska få vara klistrade i kalendern igen. är det träningstisdag så är det. och jag kan få göra min egen frukost i stället för att någon gör den åt mig och jag får låtsas att jag blir glad fastän hela min kropp skriker nej-jag-kan-inte-äta-det-där-nej-nej-nej.

när vi gör slut är det augusti. det tar ett par månader utav funderingar och tankesnurr innan jag förstår att det kanske inte bara var hans fel ändå. det kanske inte bara var mig det var synd om när stressen och pressen kom över mig och jag låg gråtandes på golvet i panik och kunde inte andas för att allt gjorde så ont. kanske var det inte bara han som hade svårt att släppa sina rädslor. kanske har jag rädslor som jag inte ens själv förstår att jag har. kanske. kanske.

efter att allra käraste syster sett sorgen i mina ögon går jag till unga vuxna och pratar om kontrollen. om ångesten. om det där med att jag blir så stressad när jag inte får träna som jag vill och äta det jag vet är o-k-e-j mat. och mitt i ett utav våra samtal inser jag att jag kanske inte är frisk riktigt ännu. och vi pratar om det. och jag jobbar på det. och jag känner mig friskare. och starkare. och sedan pratar vi om kärleken och så är den lilla kampen förbi.

jag träffar ett par nya hasselnöts-ögon i slutet utav december och i början är han det absolut finaste jag någonsin mött och jag är så nykär-pirrig-förtjust-aktig att jag vill göra allt, allt, allt för att vi ska vara en enighet så länge som det bara går. tillsammans äter vi bland tända ljus mitt i natten och han lagar spagetti och köttfärssås trots att jag sagt att jag inte äter kött och vi äter ute varje helg och han som är självutnämnd hamburgar-expert steker två stora till mig och kommenterar när jag inte äter upp och jag försöker lite till och han applåderar när jag, hans ord: vågar. träningen hinner jag inte med för det tar en timma från mitt hem till hans och vi är alltid hemma hos honom för han har egen lägenhet och bor i stan och jag vill så gärna att det ska fungera så jag gör ju allt, allt, allt.

i slutet av februari tar det slut. jag känner mig så sviken utav honom, utav livet, utav allt att jag går hem, springer en mil och äter inte förrän jag håller på att svimma. därefter börjar projekt: göra-sig-av-med-allt-som-är-honom vilket inkluderar spellistor och parfymer men även all den där spagettin vi åt, och köttet. och de där förträngda träningsdagarna gör mig så illa till mods att jag kallar mig själv ett träningsfreak och skapar mig själv den där lilla världen igen. med regler och rutiner och att bara följa träningspersoner på instagram och bloggar. och det är roligt! peppande! jag är lycklig! och det är så himla skönt att inte tänka på hur illa han gjorde mig och i stället bara träna och känna sig supersund.

tills den dagen allt kommer i kapp mig. och jag börjar om precis som på hösten igen. sorgen i mina ögon går inte att blunda för. jag pratar med någon och kommer till samma insikt igen. kanske är jag inte riktigt frisk ännu.

och så har det hållit på. då och då kommer jag till insikt om att nej, jag kanske inte är riktigt frisk ännu men lika snabbt som jag har tagit upp kampen igen har jag lagt ner den för något annat har kommit i min väg. är det inte ett par hasselnötsbruna ögon så är det ett körkort eller en stressig jobbvecka som tar upp mitt fokus.

och nu är mamma och pappa är övertygade. jag ligger inte hemma med feber den nionde dagen i sträck för att jag blivit smittad utav något virus eller fått en nysning i ansiktet eller något annat som framkallar en smärre influensa. nej. jag är sjuk för att det här var det ända sättet min kropp och själ kunde få mig att stanna upp. slappna av. vila. tänk över ditt liv, din vardag, dina rutiner, dina krav, dina regler och idéer. ta hand om dig själv.

trots en ljuvlig sommar med stockholmsvisit och dagar i mitt sommarparadis, otaliga mängder havsdopp, grillning på stranden, loppisfynd, utflykter, hängmatteliv och biobesök så har kraven och reglerna ständigt legat grävande i bakhuvudet. och nu, när allt jag orkar göra om dagarna är att blunda och filosofera, lyssna på podcasts och variera att kika igenom instagram med ett modern family-maraton så har jag sannerligen insett att ja. det har rätt.

det finns en kamp att ta upp igen. jag har krigat och slagit ut många hjärnspöken genom åren, men inte alla. det finns några kvar. några som säger till mig hur jag ska leva mitt liv, hur jag ska se ut och vad jag ska och inte ska äta och hur jag ska och inte ska träna. så jag vill berätta att nu tar jag upp kampen igen. förhoppningsvis för sista gången.

för aldrig mer ska jag vara anledningen till min egen sorg. adlrig mer tänker jag låta demoner, monster och djävular göra mig sjuk igen.

det här var sista gången. 

fotografi: jag