en varm och solig dag. brännande het. huden glittrar liksom sandkornen och havet speglar precis allt som flyter där ovan. på varsin handduk på stranden ligger vi. glansiga. solen skapar svett på våra pannor. pärlor. rinnande ner längs våra ryggar och armar. det känns som om något kryper på en. det kliar lite. och jag skakar mitt ben för att ta bort det djur som inte finns. efter en sval vindpust kommer den överväldigande värmen igen. och snart bildas nya pärlor. pärlor som kryper. jag skakar benet igen, och igen.

 

jag ligger på mage. du ligger på rygg. våra armar längs sidorna. våra fötter gräver i sanden. mitt lillfinger mot din tumme. hakar fast i varandra. jag vill komma dig nära. men det får räcka såhär. för nu.

 

jag kikar upp och kisar upp mot sanddynorna. mellan solens glittrande strålar ser jag nyponbuskar och parasoll, blå-vit-randiga solstolar och halvnakna barn som skrattandes springer efter sina pappor. vad jag hör när jag blundar och lyssnar är skratt och glada skrik, vågskvalp och då och då hörs ett brus av den svala vinden som så härligt svalkande skyndar förbi.

 

jag kikar på dig. jag kikar på dina solkyssta axlar och dina fylliga läppar. rosa, med en liten vit fläck från solstiftet i vänstra mungipan. min mungipa. allt med dig tillhör mig. varenda fläck, varenda vrå. alla dina pärlor, från topp till tå.

 

jag låter huvudet vila mot handduken igen. blundar och lyssnar ett slag. två ljusa röster promenerar förbi oss. de pratar högre än vad jag tror att de tror. den ena beklagar sig, den andra håller uppmuntrande med. om kärlek. hur fan man ska hitta någon vettig tills man är trettio och vill skapa familj? svar: tio år är lång tid, tio år är kort tid.

 

själv är jag tjugoåtta nu. men minns lika klart som dagens alldeles spegelblanka saltvattenshav hur jag tänkte då. åtta år sedan. en tjugo-åring med visset och slitet tonårshjärta som aldrig slutar sakna, längta, undra och tänka. jag försökte låta bli men hade alltid trettio som målpunkt. det var då jag skulle ha familj och barn med namn som viggo och eira, eller charlie och rose. de skulle ha varsin kånken på ryggen i olika färger och så skulle de gå hand i hand till dagis i deras prickiga gummistövlar. jag skulle bo med min kärlek i en vit villa vid hallands kust. upprustad. elsa billgren-inspirerad med vintage-porslin och färgglada filtar på en vitmålad köksbänk på terassen. i ekar och björkar skulle jag hänga hängmattor och hemmasnickrade gungor. en stor matplats skulle ligga på en kulle, med utsikt över ett spegelblankt hav. lika blankt som i dag.

 

jag hade drömmar om hur livet skulle te sig fram tills dess. vad jag skulle vara med om. resor och studier och hångel och oförglömligheter. mitt liv skulle vara kryddat utav framgångar och karriärer vid det här laget. jag skulle bli sångartist och äntligen våga sjunga lika högt som jag gjorde hemma i vardagsrummet. jag skulle sälja illustrationer och göra tryck på tekoppar som sedan skulle säljas på nätet. egen webbshop. hemmasnickrad. kan själv. en karriär vars pusselbitar skulle vara hittade nu. även om jag visste att jag säkerligen skulle ha vänt på några felaktiga så tänkte jag att när åren kröp mot tjugonio så skulle jag knappt ha några pusselbitar kvar att finna. och om jag mot förmodan skulle ha det, så skulle jag i alla fall veta var de finns.

 

jag väcks ur mina dagdrömmar när solen går i moln. det blir genast mycket svalare. himla skönt men samtidigt stressande. snälla sol kom tillbaks. jag drömmer här, jag är inte klar!

vissa saker förändras aldrig. ända sedan jag var tio-tolv år har jag dagdrömt mig genom livet. legat precis såhär med tårna i sanden och filosoferat fram visioner om hur livet ska bli, vad jag vill vara med om och vilka stordåd som skulle få alla att utropa: wow, titta på henne, wow.

 

jag drömmer alltså ännu. tjugoåtta år. jättevuxen i en tolvårings ögon men ännu barnsligt glad för fantasier och filosofier. i stället för att fantisera om hur jag skulle springa in i mitt livs kärlek så funderar jag nu i stället på vilka som blir mina nästa steg i jobbet, hur jag ska överraska de jag älskar och vad jag ska servera i det där caféet jag ännu inte startat men som en dag, i viljans namn ska bli mitt.

 

välkommen till smultronstigen.

öppet-tider: 09.00-20.30 varje dag, hela sommaren.

raw food, ekologiskt och vegetariskt.

missa inte vår populära rödbetskaka eller morfars kanelbullar.

luncherbjudande: chevre-rödbetor-valnötter-honugs-toast/ broccoli-paj/ vegansallad, nittiofem kronor. fairtrade kaffe eller lokalt producerat ekologiskt té från särdahls kvarn ingår. 

sitt på vår uteservering om du vill. vimplar i pastellfärger och ljusslingor som tänds när dagen börjar skymma. inomhus finns det gustavianska soffor att slå sig ner vid och bord byggda utav träpallar målade i vitaste vitt. allt serveras ur porslin jag funnit på myrorna, förutom tallrikarna som är från rörstrand och bestick som är från ikea.

 

i högtalarna: norah jones, melissa horn, alice babs, bon iver, talest man on earth och joni mitchell om dagarna.

 

på kvällarna har vi live-band. i bland är det jag som sjunger.

 

jag önskar att jag kunde skicka ett brev. ett brev till mitt tjugo-åriga jag. säga till henne att lägga av med allt det där som tar så oändligt mycket på hennes själ. kraven hon sätter upp för sig själv, framtiden som hon vänt till något stressande i stället för pirrande, ångesten som hon låter trycka ner henne. jag vet inte om hon skulle må bättre utav det, kanske gör det saken värre. för hon var allt bra dum. som inte älskade livet. som i bland till och med önskade bort det. men jag skulle vilja berätta för henne om vad jag gör nu. och hur det känns. så hon förstår att det inte krävs stordåd för att känna genomhärlig lycka i själen. så hon förstår att även om allting inte blir som hon tänkt sig, framtidsdrömmarna som en sommarlunch en söndag så kan allting kännas fint ändå. jag önska hon visste att bara för att topparna var höga som behövde inte dalarna vara så oändligt låga. precis som att jag är min egen lyckas smed är jag också skaparen utav min egen väg. och jag behöver inte gå ner för alla berg och falla ner i alla gropar. det finns ett sätt att ha ankaret ovan ytan också. det finns genvägar. det finns knep som gör att även fast det är så otroligt läskigt, kallt och mörkt kan livet kännas brännande varmt och soligt glittrande ändå.

 

jag skulle vilja berätta för henne att jag har sprungit på flera kärlekar. som tjugo-åring kunde jag till stundom känna mig så ofantligt förvirrad att jag inte visste om det var tjejer eller killar jag tyckte om. men sedan dess har jag gett både kyssar till en tjej med kort blont hår, blommig fyrtiotalsklänning och värmande armar som till en pojke med hästsvans, tatuerat bröst och seglarskjortor ärvda av hans gamla sjökapten till morfar, och jag har älskat båda. tyckt det var mitt livs bästa människor, personer, äventyr, läppar.

 

att jag i dag ligger med just denne solkyssta hand i min har inte med vad som gömmer sig under badkläderna att göra. utan att vi var en del utav det under som infinner sig när två personer träffas under just rätt tidpunkt och finner varandra som de absolut vackraste och mest fantastiska människor de någonsin skådat. det är inte ödet. det är inte slumpen. det är bara kärlek och sommar och kyssar och trygghet och visst, några dalar men inte lika starka som alla toppar.

 

jag skulle vilja berätta för henne om examen. att det inte var precis så att jag var tvärsäker på vad jag ville vid det laget. att det inte heller var så att jag redan hade hunnit starta det där egna företaget eller att jag ägnat alla mina lediga eftermiddagar och söndagar under studieåren till att lära mig alla ackord på den nu ännu existerande men otroligt slitna gitarr som ligger i baksätet på min kärleks bil. jag var lika förvirrad och överväldigad över min ålder när jag var tjugotre och hade tagit kandidatexamen som vid tjugo och påbörjade mitt första år på högskolan i skövde. men skillnaden var att jag inte lät det ta så hårt på mig. jag hade lärt mig att rycka på axlarna, jag hade lärt mig att ovissheten var lite utav meningen med livet. och att allt vore hemskt tråkigt om saker och ting redan var förutspått.

 

och de där eftermiddagarna. och söndagarna. de var inte förgäves bortslösade. nej. minsann. inte ett endaste dugg. jag hade fikat, och dansat och hånglat och skrivit och fotograferat och läst och åkt på utflykt och jobbat och rest och faktiskt tagit små men säkra kliv upp för karriärstegen. jag visste det inte då, men nu. mitt i den där stegen vet jag att det inte var utan vissa kreativt sprudlande och spontana eftermiddagar som jag hamnade där jag är i dag.

 

jag önskar att hon på-riktigt kunde förstå att det alltid kommer finnas de som är värst. och att det bor oräkneliga miljarder människor på jorden och att det är fullkomligt omöjligt att finna mindre än miljoner som är lite bättre på något hon vill bli bra på. sjunger vackrare, skriver finare, läser snabbare, lyssnar bättre, pratar högre, smalare ben, fylligare läppar, tydligare kurvor, snabbare, starkare, bättre på att ta vara på sina dagar, bättre på att vara produktiv, bättre på att ta hand om sig själv. men att, trots att det finns miljarders miljarders människor på vår jord så finns det ingen, ingen, ingen, ingen som är som precis som hon. och att det är det som betyder något. det är det som förändrar allt.

 

jag skulle vilja berätta för henne om var jag är i dag. att det kanske inte är med så många efterenheter hon önskat eller trott, så stora karriärs-kliv och så säkra framtidsplaner som jag ligger här och ler över livet. att det kanske inte är med flera utgivna romaner, ett tiotal hyllade föreläsningar, ett femtiotal slutsålda konserter och med ett barn i magen och en stor vit lägenhet, med kakelugn, breda fönsterkarmar, stora bokhyllor och ett schack-rutigt köksgolv i min bästa stad som jag inte kan sluta le när jag tänker på att vara precis tjugoåtta år gammal, eller ung. eller så kanske det är så. jag kanske har uppfyllt många utav mina dagdrömmar, jag kanske väntar en viggo, eller eira, charlie eller rose. jag kanske just nu vilar upp mig efter en sen kväll med konsert inför tusen-talet dansande människor, eller en release-fest för min andra bok, eller ett natt-tåg från en föreläsning i göteborg som gav många världsviktiga insikter hos mina många lyssnare. men att det inte spelar någon roll. det inte är det som skapar mitt leende.

 

för det är livet i sig som pirrar. det oförutsigbara som kommer varje dag. de små spontana telefonsamtalen från mina nära och älskade, de impulsiva besluten om att köpa en tidning och kanelbulle och slå sig ner i hängmattan eller att packa en matsäck och bege sig till stranden, de saltvattenssmakande kyssarna som jag alldeles snart ska få smaka utav kärleken som ligger alldeles tätt tätt intill mig och mumlar något om en vacker segelbåt vid horisonten, den svala vinden, den varma sanden, det spegelblanka havet och de små, trygga, fniss-framkallande och kära dagdrömmarna som varje dag får mig att sakna, längta, undra och tänka efter annat, efter mer, efter stordåd och karriärs-kliv.

 

allt det där skulle jag vilja säga henne, allt det där skulle jag vilja berätta i ett brev. vitt papper, en bläckpenna, ett frimärke med årets kändaste svensk på. ett frimärke med mig på? posta, skicka, vänta på svar.

 

men jag kan inte. och kanske är det lika bra. att fortsätta leva med dagdrömmar, förhoppningar och små fragment utav önskan till en annan dag. för om hon skulle få det där brevet, om hon skulle läsa och höra om en solig strand och ett spegelblankt hav.

 

då kanske hon inte skulle ligga här och vara precis sådär hjärtklappande lycklig över sitt tjugoåtta-åriga jag.

 

jag vänder mig om och kysser dina läppar. jag kan ännu känna smaken utav jordgubbarna vi åt för några timmar sedan. och smultron. och hallon. och himmel. och hav. du kysser mig tillbaka. drar bort en lock från min kind och viskar pirrigt, lyckligt. så oändligt fint. du är min. du är min. 

och så vänder jag mig om igen. blundar. filosoferar. reser tillbaka till dagdrömmen. jag står på en stor scen under en puderrosa solnedgång och spanar ut över tusen-talet ropande människor med leenden och glitterögon. allt ljus på mig. gitarren i högerhanden. tindrande glitterögon gång på gång. nämar mig microfonen, säger hej och sjunger en alldeles egen skriven sång. 

texten får ej kopieras/ fråga mig först.