om honom.
han säger att jag alltid är vacker.
några rader om kärlek.
jag är den som har haft någons varma hand i min genom en eftermiddagskylig stad
som har fått kyssar mot en röd husvägg i sommarregn
som har berättat för någon att jag kanske tycker om honom ändå
som undrat om han känt detsamma
men jag är samtidigt den som aldrig blir kär
som fäller tårar i rädslan för förändring
som ångrar mig när vi går där tätt i hop på vägen hem från stranden
som redan efter bekräftelsen funderar på hur jag ska säga att jag inte längre vill
jag är den som tar hans hand omkring mig när filmen är fin
som river sönder bordsduken av nervositet för att han är så himla intressant
som alltid har varit först med att ha kontakt med honom de andra pratar om
som drömmer om hans armar i biomörkret
men jag är samtidigt den som ger upp när jag inte får något svar
som blundar när det pirrar i magen
som vännerna tar allvarliga samtal med för de tror att man är rädd för kärlek
som innerst inne vet att de har rätt
jag har lärt mig att steg ett i problemlösningar
är att erkänna dem för sig själv.
tänk att man kan vara rädd för något som ska vara så fint.
Till min fina.
... min fina vän Caroline! Hon är söt, snygg och smart. En av de mest roligaste och mest komiska jag vet. Det finns inte ord som kan beskriva hur himla bra hon är. Hon stöttar mig genom allt, kramas när det behövs och har alltid bästa pepp-tipsen man kan få. Hon älskar té och tékoppar, saker som luktar gott och bra filmer. Hon är en riktig mys-tjej, precis som jag fast säger sällan nej till dansgolvet. Hon har läst mer böcker än någon annan jag vet och har dessutom världens bästa familj som jag älskar att umgås med. Hon är en helt fantastisk person, en av mina absolut bästa vänner och jag älskar henne så. Pussar till dig!
Om att söka efter kärlek.
Jag är sjutton år, har gått i gymnasiet i snart två och fram tills i våras har jag paddlat och tävlat i kanot och träffat folk från hela Sverige. Och dessutom rest med en klubb fylld av killar.
Jag har gått igenom högstadielivet på två olika skolor, varit på fester, träffat nytt folk på resor, varit på festival och hånglat på tonnårsklubb.
Men aldrig har jag funnit kärlek. Aldrig har jag funnit någon jag tycker om, inte på riktigt i alla fall.
Det var ju den där gången då jag trodde jag var kär. Då jag spelade piano och gjorde om alla låtar till att handla om honom, då jag bubblade utav skratt så fort han kom nära, då vi gick tätt i hop under kalla vinterkvällar. Men det blev aldrig vi och precis så tror jag att det aldrig blev riktig kärlek heller.
Det finns folk som brukar undra och fråga om det är jobbigt. Om det faktum att jag är sjutton-år
-och-fortfarande-singel är ett problem för mig. Och på den frågan svarar jag oftast nej.
För just nu är det inga som helst problem för mig. Jag bryr mig inte ens.
Men för cirka ett år sedan, om någon skulle frågat mig då, då skulle svaret vara annorlunda.
Jag minns hur jag brukade sitta med mina de som då var mina bästa vänner och hur vi brukade drömma oss bort. Om hur han skulle se ut, om hur han skulle bete sig och om hur vi skulle träffas, från första början.
Jag skrev noveller och drömmande texter och lovade mig själv att om jag inte hade mött min första kärlek inom ett år skulle jag förtjäna att känna besvikelsen.
Men i dag har det gått ett år och jag känner mig varken besviken eller ledsen över att vara singel.
För jag känner ingen kille, inte ens om jag tänker till ordentligt som jag skulle kunna tänka mig att bli kär i. Ingen alls - och det är faktiskt sant.
Det är faktiskt inte så himla ovanligt heller det där. Att vara sjutton och helt tom på erfarenhet vad det gäller förhållanden och förälskelser . Just därför ville jag berätta om det här för er, för alla. För varken jag eller de, förvånansvärt många pojkvänslösa vänner jag har har gett upp hoppet. Jag vet liksom att det kommer när det kommer och det hjälper varken att leta runt, söka och tvinga sig till de fester som man egentligen inte vill besöka, bara för att träffa killar. Det hjälper inte heller att tvinga sig själv att sluta leta, och att må dåligt över att man kan längta, som var jag gjorde för ett år sedan. För jag vet att någonstans där ute finns en fin kille, eller kanske man, som kommer tycka om mig. För den jag är.
Som förhoppningsvis inte har något emot mina brister och problem. Som kanske tycker det är gulligt att jag städar undan efter mig vart jag än är, att jag skriver ner alla plötsliga tankar, dikter och ord som dyker upp, att jag älskar julen och åh:ar så fort jag ser en söt liten gubbe, ensam på ett café .
Och jag försöker faktiskt att inte tänka för mycket på det. Just för att undvika tankar som "men tänk om det inte finns någon sådan?". För det vet jag att det gör, jag bara vet det och mer än så behöver jag inte tänka. Vi är många som är detsamma, som inte funnit kärleken.
Så om ni kämpar med tanken på att "jag inte kommer hitta kärleken om jag inte slutar leta" så ska ni sluta med det. För det finns inget som är dåligt med att drömma och längta. Och även om jag just nu, efter att ha gått igenom en slitsam höst och inte alls har killar i tankarna så vet jag att han kommer en dag och det räcker att veta för nu.