om korta blonda lockar, sjömansklänningar och pillemariska leenden.
tisdag. och eftersom jag fortfarande lever kvar bland molnen sedan studenten tänkte jag passa på att visa några vykort från mina allra första år på jorden. för de som inte vet föddes jag i singapore då mina föräldrar jobbade där och efter bara något år flyttade vi till japan där jag bodde till jag var fem.
här är jag på picknick i en park bland körsbärsträden i tokyo, där vi bodde.
jag och min bästa vän johannes vid vattnet.
redan på den tiden var russin bästa energikicken. nu förstår jag varför jag är så svag för små och söta förpackningar.
på vykort ett syns jag på pappas axlar en solig sensommardag. på vykort två är jag i min skolunifrom på väg till förskolan.
mata fiskarna i en japansk trädgård.
jag och mina vänner utanför hard rock café. just den här bilden, med sin festliga vintage-känsla och pastellfärgade ballonger
var inspirationen till min student. kika här, kanske ser ni hur det liknar?
ännu en hannah i skoluniform, som ser ut att vara på ett ofantligt bushumör på seisen internationals skolgård.
och vart vi än gick blev vi stannade av japaner som skrek kawaii och tyckte att vi var bland det sötaste de hade sett med våra färgglada kläder och blonda lockar. här är mamma, en liten jenny och jag. nu är jag plötsligt arton, student och liksom vuxen.
men jag älskar fortfarande bus, sjömansklänningar, pyttesmå russinpaket, pastellfärgade ballonger och nostalgin till allt som
var då. och det är den kärleken jag lever på. njut av solskenet, och ha det fint! puss
i dag tar jag studenten!!
det känns så himla himla pirrigt men, jag vet att om jag klarade mig igenom dessa åren klarar jag allt!! ha det fint! puss
om fyra år gamla vykort.
lördag. på flickr där ni kan finna mina bilder har de nyligen gjort sig en liten makeover och åh, galet vad fint det har blivit. och
bäst av allt är att alla bilder som tidigare försvunnit på grund av för många uppladningar är tillbaka! detta firar jag nu genom att
visa några gamla vykort, nämligen från sommaren tvåtusennio. och min flickr finner ni här.
jag, min vän linnea och våra mammor åkte till stockholm för att se coldplay live. drömmen. hyrde en lägenhet på kungsholmen
med utsikten ovan. konserten var såklart ofattbart magisk och jag minns fortfarande gåshuden. hur håret sakta reste sig på mina armar i takt med att introt till fix you började spelas. åh.
resterande sommartid spenderades i stugan. bar slitna sommarskor och gick strandpromenader nästan jämt.
kameran var sommarens bästa vän och fick följa med mig överallt. den blåvita långklänningen som syns till på bilden ovan var också en favorit. och det gick inte en dag utan att jag snurrade upp håret i en knut.
sommarmat är lika med sallad och på den tiden var det pasta och proscutto som var favorit. helst med sockerärter, tomater och rädisor om jag inte minns fel. redan då var jag förälskad i sånt som blåvitt, seconhandfyndat porslin.
kameran var sommarens bästa vän och fick följa med mig överallt. den blåvita långklänningen som syns till på bilden ovan var också en favorit. och det gick inte en dag utan att jag snurrade upp håret i en knut.
ännu ett vykort från stockholm, på en restaurang med en nyinköpt portmonnä som egentligen var ett solglasögonfodral. och jag älskar det ännu, fastän det är slitet och rödrosigt av rouge som pudrat av sig då jag använt det som neccessär.
sist men inte mins ett hav av smultronstrån en sen augistikväll. fyra år har gått sedan den sommaren och det är så himla fint att intressen som porslin, vintage och fotografi fortfarande existerar men att negativa tankar, ett vissnande självförtroende och den
där prestationsångesten är som bortblåst. åh, tanken ger mig lyckorus. ta hand om er och ha det fint! puss
om små detaljer som speglar mig.
torsdag. och precis som för en vecka sedan är jag hemma sjuk. jag har verkligen ett sämre immuförsvar och att jag dessutom är alldeles för oförsiktig gör att jag så väldans lätt blir förkyld. men, i dag hade jag absolut ingenting emot att ligga i solskenet med min mjukaste filt, skissa i ett nyfunnet skrivbok och läsa ut en väldans bra bok!! jag hade det väldans fint med andra ord.
i dag tänkte jag visa en liten favoritdetalj i rummet mitt. min pilasterhylla fån mio är fylld av saker som handlar om mig, och dessutom hänger min bästa väska bredvid på gardinstången. också en fin hannah-grej.
för några år sedan var jag fullkomligt förälskad i tidningen teen vogue och därav har jag massvis av nummer som jag kikar på i bland. bra reportage, roliga collage och fina fotografier. tidningen överst är dock brittiska glamour som jag gärna köper när jag
är på flygplats-äventyr.
överst på hyllan syns några favoritböcker blandat med mina maj-böcker och på toppen står en secondhand-fyndad te-bruk från london. förresten är väskan som även skymtar här en ett år gammal från topshop.
näst längst ner finns det ännu mer böcker att finna. lite böcker om självkänslan som jag alltid både jobbar på och samtidigt vill
lära mig mer om, ett par med magiska titlar samt en gardell, såklart. så har vi även min fina mon-amie mugg som passar minst
lika bra till fruktsallad som te.
på det sista hyllplanet ligger en liten hög tidningar där några olika favoritnummer blandas. som retro, porslinskataloger från royal copenhagen, jultidningar och överst i högen är brittiska lula. en utav de finaste tidningar jag vet! nu tänker jag fortsätta med mina små sjuklingsbestyr. planera student, titta på modern family och pyssla med min nästa spellista. ha det fint! puss
låtsas att jag är i paris, stannar i en fotoautomat och förevigar stunden.
söndag. och i dag tänkte jag visa ett gäng något mer personliga vykort. photobooth! alltså åh, kanske är jag beroende men jag knäpper av vykort minst varje dag för att minnas humör, läppstift och klädval. ända sedan jag fick min dator för ungefär arton månader sedan. precis som fotoautomaterna i paris. vi tar oss en titt!
glad en väldans vårsolig dag. det var påsklov och jag skulle möta upp benjamin för en uteserveringslunch där vi sedan spenderade flera timmar med bokläsning, jordgubbste och dagdrömmande.
glad en väldans vårsolig dag. det var påsklov och jag skulle möta upp benjamin för en uteserveringslunch där vi sedan spenderade flera timmar med bokläsning, jordgubbste och dagdrömmande.
morgontrött. i bakgrunden skymtar min bästa planch med rörstrands swedish grace pudriga porslin på. finfin inspiration! tror bestämt att jag ska önska mig lite finheter därifrån till min student.
såhär ser jag ut när jag gör min absolut galnaste min! kan bli väldans pepp i bland. är man min vän kan man få en sådan här bild i inkorgen!
en bild från i sommras. denna fina klänning från indiska är fortfarande bland det bästa i min garderob. åh vad jag längtar tills man kan gå klädd såhär. bara ben, en lätt klänning och bara tunna jeansjackan utanpå.
en sommarkväll gjorde jenny, min världsbästa syster margareta-flätor på mig. det visade sig vara en superfin festfrisyr! men funkar lika bra på mysiga filmkvällar som den ovan. som jag längtar efter sommaren nu alltså.
pepppussar kan man också få i inkorgen om man vill! på varje bild sitter jag förövrigt i mitt fönster, så bakom mig skymtar stora delar av mitt rum för den som är intresserad!
den här bilden är tagen för precis ett år sedan. drog allt hår bakåt för att se hur jag skulle passa i kort hår. jag har funderat på den här frisyren många gånger förut men alldrig riktigt vågat klippa. men någon dag kommer det säkert hända. kanske till hösten när vinden ändå trasslar till alla långa lockar?
en annan sommardag i nya högmidjade shorts från monki. just det där med shopping är en annan sak att längta till med sommaren. hundratals fina klänningar, shorts, toppar och annat fint kommer in i butikerna. jag kan knappt vänta!
en väldigt trött februarikväll. just sådär lockigt blir mitt hår efter en hel dag utav vind och snöfall.
dagen då jag skulle lotta ut mina nya mobilskal. äkta materiell lycka! igen, tusen tack för alla fina ord. vill le precis sådär mest hela tiden när jag tänker på det! koftan jag bär på bilden är förresten min bästa vän just nu. från hm är den.
en väldigt trött februarikväll. just sådär lockigt blir mitt hår efter en hel dag utav vind och snöfall.
och sist men inte minst en höstdag i bästa collage-tröjan. hade mest mittbena då precis som jag brukar på hösten. men kankse är håret kortklippt nästa höst. vem vet? nu ska jag spendera mina sista helgtimmar med att lyssna på det här, om och om igen ända
tills jag somnar. galet fantastisk musik, jag kan inte få nog. åh. ha det fint! puss
om femton ovanliga ting.
fredag. och det vankas myskväll med världens bästa mamma. vi ska laga soppa, äta mitt godaste bröd från stenugnsbageriet i stan och så ska vi kika på skavlan där håkan hellström kommer på besök, åh. en typisk favoritkväll!! annat som är typsikt mig och som kanske är lite speciellt är punkterna nedan. här kommer femton annorlunda saker ni kanske inte vet om mig. ha det fint! puss
jag har en sommarstuga i tylösand som är mitt absolut bästa ställe på jorden!! det är där omkring hela min släkt bort och jag är fullkomligt förälskad i hela halland med deras kalasbra second hand butiker, mysiga hus, fina fik på landet och dröm- hus vid kusten. den dagen jag bildar familj ska jag bo där. det har jag bestämt.
jag är vegetarian. fast äter fisk!
jag tycker jättemycket om att sjunga, mer än vad jag låter mig själv göra. gitarren står i hörnet och åh vad jag önskar att jag hade tid och ork att lära mig spela ordentligt. jag sökte till och med in till ett musik-gymnasium först! men insåg sedan att det var media jag skulle gå.
jag älskar att träffa nya människor och jag älskar att prata. jag tycker att ställa finurliga frågor är världens bästa lära-känna-grej och vid familemiddagarna här hemma diskuterar jag gärna högt och intensivt om saker som politik, mat, resor och framtid.
jag är galen i tv-serier! jag har nog sett det mesta och utav mycket har jag nog sett allt. glee, new girl, modern family, two and a half men, downtown abbey, girls, gossip girl, gilmore girls, suits, how i met your mother, pretty little liars, vänner, the mentalist, the big bang theory, that's seventies show, oc och många, många fler!
jag är superdålig på att svara på mail och sms i tid. jag sparar de alltid till senare. och åh, det är verkligen inget illa menat. det är helt enkelt så att jag vill lägga mycket omtanke och inte vill stressa fram mina ord.
jag älskar min morfar så mycket att det gör ont.
jag dricker inte kaffe längre. jag har helt slutat med det eftersom jag mår så dåligt utav koffeinet och får alltid extremt ont i magen. detsamma med choklad – vilket är så galet synd eftersom jag älskar choklad men tills det att problemet är löst så får jag avstå. jag går på medicin och förhoppningsvis mår min mage bra snart igen.
jag tar alltid två steg åt gången när jag går i trappor. vet inte hur det kommer sig, men jag tycker det går mycket snabbare så.
jag dricker väldigt lite alkohol och blir aldrig full. delvis för att jag vet hur himla ohälsosamt det är och delvis för att jag inte gillar tanken på att inte ha kontroll över mig själv. jag tar gärna ett glas vin på en solig uteservering eller en drink på festen som någon vän är lycklig över att ha skapat eller smuttar på champange men inte mer. punkt.
jag tycker väldans mycket om gamla människor. för de flesta är så genomsnälla och fina. de kan så mycket, har varit med om så mycket och det ger mig lyckorus ända in i själen när jag ser dem le. här om veckan åt jag lunch på bibleotekets kaffeteria och hamnade mitt emellan två skrockande farbröder och det var så himla fint!
jag gillar inte glass. många tycker det är jättekonstigt men nej, jag gillar det inte alls. kallt.
fram till och med år våren tvåtusenelva tränade och tävlade jag i kanot, alltså kajak på elitnåvå. fram till och med det året har mina sommrar alltid bestått utav träning två gånger om dagen och tävling om helgenrna. det är ett speciellt och roligt minne men absolut inget jag saknar.
innan ätstörningarna var jag – i mina ögon – en helt annan person. jag har förändrats så otroligt mycket och det till det bättre. jag kämpade, jag vågade, jag tog hand om mig själv som aldrig förr och lärde mig att jag är värd så mycket mer fint än vad jag innan tillåtit mig själv. jag är så glad att jag lärde mig det. just därför vill jag lära er nu hur fina ni är, så ni slipper gå omvägen genom problemen.
min bakgrundsbild på datorn är nästan alltid en bild på mig själv. för självkänslans skull. det liksom peppar, så jag kan säga, åh, vad fin jag är. bra grej. tips, tips!
jag är vegetarian. fast äter fisk!
jag tycker jättemycket om att sjunga, mer än vad jag låter mig själv göra. gitarren står i hörnet och åh vad jag önskar att jag hade tid och ork att lära mig spela ordentligt. jag sökte till och med in till ett musik-gymnasium först! men insåg sedan att det var media jag skulle gå.
jag älskar att träffa nya människor och jag älskar att prata. jag tycker att ställa finurliga frågor är världens bästa lära-känna-grej och vid familemiddagarna här hemma diskuterar jag gärna högt och intensivt om saker som politik, mat, resor och framtid.
jag är galen i tv-serier! jag har nog sett det mesta och utav mycket har jag nog sett allt. glee, new girl, modern family, two and a half men, downtown abbey, girls, gossip girl, gilmore girls, suits, how i met your mother, pretty little liars, vänner, the mentalist, the big bang theory, that's seventies show, oc och många, många fler!
jag är superdålig på att svara på mail och sms i tid. jag sparar de alltid till senare. och åh, det är verkligen inget illa menat. det är helt enkelt så att jag vill lägga mycket omtanke och inte vill stressa fram mina ord.
jag älskar min morfar så mycket att det gör ont.
jag dricker inte kaffe längre. jag har helt slutat med det eftersom jag mår så dåligt utav koffeinet och får alltid extremt ont i magen. detsamma med choklad – vilket är så galet synd eftersom jag älskar choklad men tills det att problemet är löst så får jag avstå. jag går på medicin och förhoppningsvis mår min mage bra snart igen.
jag tar alltid två steg åt gången när jag går i trappor. vet inte hur det kommer sig, men jag tycker det går mycket snabbare så.
jag dricker väldigt lite alkohol och blir aldrig full. delvis för att jag vet hur himla ohälsosamt det är och delvis för att jag inte gillar tanken på att inte ha kontroll över mig själv. jag tar gärna ett glas vin på en solig uteservering eller en drink på festen som någon vän är lycklig över att ha skapat eller smuttar på champange men inte mer. punkt.
jag tycker väldans mycket om gamla människor. för de flesta är så genomsnälla och fina. de kan så mycket, har varit med om så mycket och det ger mig lyckorus ända in i själen när jag ser dem le. här om veckan åt jag lunch på bibleotekets kaffeteria och hamnade mitt emellan två skrockande farbröder och det var så himla fint!
jag gillar inte glass. många tycker det är jättekonstigt men nej, jag gillar det inte alls. kallt.
fram till och med år våren tvåtusenelva tränade och tävlade jag i kanot, alltså kajak på elitnåvå. fram till och med det året har mina sommrar alltid bestått utav träning två gånger om dagen och tävling om helgenrna. det är ett speciellt och roligt minne men absolut inget jag saknar.
innan ätstörningarna var jag – i mina ögon – en helt annan person. jag har förändrats så otroligt mycket och det till det bättre. jag kämpade, jag vågade, jag tog hand om mig själv som aldrig förr och lärde mig att jag är värd så mycket mer fint än vad jag innan tillåtit mig själv. jag är så glad att jag lärde mig det. just därför vill jag lära er nu hur fina ni är, så ni slipper gå omvägen genom problemen.
min bakgrundsbild på datorn är nästan alltid en bild på mig själv. för självkänslans skull. det liksom peppar, så jag kan säga, åh, vad fin jag är. bra grej. tips, tips!
allra helst vill jag bara vara mig själv.
torsdag. och ännu en skön sportlovsdag. dagens bestyr har bland annat varit att fotografera, både ute i februarisol och inne i mitt rum. för i dag tänkte jag visa några vykort härifrån! rummet mitt är en utav mina absolut bästa platser på jorden. det är platsen där lugnet bor. här kommer vardagsrums-delen.
del 1.
del 1.
det bästa med att ha en egen liten oas är att när jag tittar upp ser jag bara sånt som är jag. och det är ju himlans fint.
på min bokhylla finns bland annat en hög med inredningstidningar, en rosig kopp med tändsticksaskar, randiga sugrör från tiger,
på min bokhylla finns bland annat en hög med inredningstidningar, en rosig kopp med tändsticksaskar, randiga sugrör från tiger,
en liten burk och så en harry potter-bok i bakgrunden, såklart.
min älskade pilasterhylla! här samlar jag mina bästa tidningar, favoritböcker, de koppar jag tycker allra mest om, fina teer och en london-burk.
min älskade pilasterhylla! här samlar jag mina bästa tidningar, favoritböcker, de koppar jag tycker allra mest om, fina teer och en london-burk.
i själva bokhyllan har jag mest en himla massa tidningar och porslin. här syns lite kataloger, bland annat från monki och royal copenhagen samt skålen och de assietter jag använder mest, allt från secondhand.
såhär ser det ut när jag ligger i min säng och kikar ut. soffan är egentligen höstbrun men jag gjorde den vårfin med ett överkast
från indiska. de svartvita kuddarna som syns är från ikea och den med en borderad ros har mamma sytt.
ovanpå bokhyllan. sex utav nio muminmuggar, min finaste plåtburk som jag fick av benjamin i julklapp, fylld med kusmit-teer
samt två ljushållare, den rosa från från ikea och den bredvid från marimekko.
älskade charlie trivs utomordentligt på min, inte ännu klädda pall som mamma fyndade på erikshjälpen i lund. älskar den! bordet bredvid är från ikea. det tycker jag också väldans mycket om.
det senaste nummret av favorittidningen lula, som alltid ligger framme. det här var alltså vardagsrumsdelen utav mitt rum. himla
vitt, men det höjer humöret och gör mig peppad och glad. himla bra. nu ska jag dricka ännu en kopp te ur min nya favoritmugg
och se på new girl. åh, vad jag älskar lov. ha det fint! puss
och se på new girl. åh, vad jag älskar lov. ha det fint! puss
sanningen om tvåtusentolv.
för precis ett år sedan erkände jag sanningen. sanningen om ätstörningarna och djävulen som åt upp mig innifrån. sannigen om att jag var dag fick kämpa med att få i mig någon mat, få i mig enegri så jag orkade leva. orkade vilja leva. det var allt livet handlade om. sedan dess har jag klättrat upp för ett berg och i dag är jag så himla himla nära toppen.
men jag är inte riktigt där ännu.
för det har ju faktiskt bara gått ett år. så det är okej om det känns klurigt i bland.
ibland känner jag tvivel. ibland blir jag ledsen och skör. för när vinterns minusgrader förfryser mig och tankarna förföljer mig är det lätt att för en sekund bli svag.
men jag kämpar på. fokuserar på finheter, det är det jag gör bäst och fäller en tår i bland för att det är så himla vemodigt alltihop,
för det har ju faktiskt bara gått ett år. så det är okej att det känns klurigt i bland.
jag besöker inte längre besöker bup, jag har inte längre en diagnos och jag bär inte längre på en ständig rädsla. varken för panikångest eller min ätstörningsdjävul.
och trots att jag har gråtit mer än någonsin förut, trots att jag har känt mer smärta än aldrig förr, trots att jag har stått på kanten av klippan redo att falla
så har tvåtusentolv varit det absolut bästa året i mitt nu arton år långa liv.
det förändrade mig. från någon ledsen till någon glad, från någon jag avskyr till någon jag älskar. det gjorde mig starkare, klokare och tusen gånger lyckligare. kanske vackrare också, just för det.
jag har en pojkvän nu, någon jag älskar. och det hade nog inte gått så fint om jag inte lärt mig att älska hannah först. och älska livet hon lever.
ni som läser, vem ni än är: tusen tack för era ord, ert stöd genom allt som varit så galet svårt. och tack för att ni påpekar allt som är fint, för att ni berättar saker när jag ber er och mailar mig. att hjälpa andra hjälper mig. ni peppar och inspirerar mig att peppa tillbaka.
så, med ett aningen vemodigt leende på läpparna säger jag adjö till tvåtusen tolv. året jag aldrig glömmer.
gott nytt år på er! puss
om hannah ellen josefin.
åh, vackrast ni. plötsligt klickar jag in här och ser hur många fler ni har blivit och det värmer liksom
genom hela mig. bubblar upp och får mig att glömma den där oktoberstressen som gör mig så himla
skör. för ungefär ett halvår sedan skrev jag ett litet inlägg om mig och nu tyckte jag att det vore på
tiden att göra det igen. så alla ni nya fina kan lära känna mig lite bättre. jag blir så lycklig av er. jag
hoppas ni vet det. puss
jag heter hannah ellen josefin. jag är född i singapore år nittonhundranittiofyra då mina föräldrar jobbade
utomlands för tillfället. tur för mig var det eftersom jag, året därpå fick bo i japan. fyra år senare föddes
min lillasyster och när jag fyllde fem flyttade jag till världens mysigaste lilla by utanför lund där jag bott
sedan dess. kort sagt handlar min blogg om: min morgonstunder, cafébesök, loppisfynd, kreativitet och
lyckorus. det bästa jag vet.
det senaste året har jag fått upp ett stort och himlans roligt intresse för att måla och rita. det kan vara allt från
söta tanter i vinterkappor till små mopsar med kragar och kaniner i kaffekoppar. ännu har jag inte gjort något
färdigt verk jag är stolt över att visa upp men när den dagen kommer lovar jag att dela med mig av det i min
lilla cafévärld. coffeeworld.
för ett år sedan beslutade jag mig för att gå ner i vikt. jag trodde att det skulle hjälpa mig bota mina ständiga
mat-tankar och göra mig nöjd en gång för alla. det var, givetvis inte något bra sätt att gå till väga vilket ledde
till ett år av ångest, panikångest, stress, tårar och kamp. ett år av veckovisa besök hos skolsköterskan och
bup, vägningar, skrik och rop på hjälp. än i dag finns grunden till mina ätstörningar djupt innuti men för var
dag som går försvinner en liten bit av jobbigheten. och det finns nog ingenting jag är så glad för som det.
jag dricker mängdvis med té. chai masala, äppelpajstéet (från friggs), höstglöd, gamla söder och grönt
vaniljté är mina favoriter-just-nu. jag samlar på muggar, de finaste jag vet. alldeles särskilt tycker jag
om mina mumin-muggar som jag än sålänge har sju favoriter utav. och kaffe tycker jag givetvis också
hemskt mycket om. särskillt med hasselnötssmak. kalasgott.
till våren tar jag studenten och jag drömmer och önskar om att få åka till london hösten där på.
plugga, eller kanske jobba, leva, träffa människor och bara vara en del utav min favoritstad. den
som inte är för nära, för jag är så hemmakär så det kan göra ont men inte heller är för långt bort,
för jag suktar så efter äventyr. åh, vad vore jag utan mina drömmar alltså.
jag är en riktig mysperson. jag är inte den som festar varenda helg, som tycker det är något kul. när jag
jag är en riktig mysperson. jag är inte den som festar varenda helg, som tycker det är något kul. när jag
fyllde arton drack jag vin med min familj och pratade gamla barndomsminnen och så fort det är
festligheter med utmanar-lekar och en vodkaflaska skickandes runt bordet tänker jag mer på hur fint det
vore att samla mina närmaste vänner med tusen koppar té och den där serien jag längtat så efter att se.
kalla mig tråkig, den som vill men det är sådan jag är. och det står jag för. även fast jag älskar dansa.
min största svaghet är stressen. den tar all min energi, all min lycka och byter ut den mot sorg. efter en vecka
med planer varendaste dag låg jag i måndags hemma orörlig och utan tankar. jag klarar inte av för mycket planer
och tankar. speciellt eftersom jag är en sådan käsnlig person som lätt blir skör. tänker att jag mår bra av att låta
tårarna rinna, om så ens varje dag. kanske är den där känsligheten ingen bra sak men det är i alla fal en jag-sak.
jag älskar december. jag älskar snön. jag älskar julen. redan i går började jag följa cirka tjugo stycken
jul-bloggar och i min kallender står redan obligatoriska planer såsom julskyltning, lucia bak och årligt
pepparkaksbak uppskrivet. jag försöker att hålla hysterin innom mig fram till mitten av november men
åh, det är så svårt att låta bli när juletider är det absolut bästa jag vet. åh!
alltid finns det så himla mycket mer att säga. som att jag tycker om att klä mig i kragar och ha preppy
gubbskor och loafers på fötterna, basker på huvudet och en stor stickad halsduk virad runt halsen dagarna
i ända. att jag tycker om 50-tal, 60-tal och vintage bäst av allt och vill helst av allt spendera mina kyligaste
dagar i en mörkblå duffel. eller att jag älskar att resa, drömmer om paris och new york eller att åka tillbaka
till tokyo igen och så vidare. men detta är allt för nu. det viktigaste om mig. ha det fint! puss
om en alldeles ovanlig dag.
det är inte bara fredag i dag. det är en alldeles ovanlig dag. det är min födelsedag!
för i dag fyller jag 18! hurra, hurra, hurra! puss
om sommarminnen.
i går var det tjugotre grader och klarblå himmel. det sista fragmentet av sommaren. i dag föll ett regn som doftade höst och
min annars så lagom jeansjacka kände plötsligt alldeles för kall. hösten är här nu. och det känns i hela mig. därför tänkte jag
nu dela med mig av en liten lista på tio sommarminnen. det var nog detta som gjorde denna sommar till den bästa i mitt liv.
ha det fint i höstvindarna! puss
att inviga sommaren med en pankaksfrukost tillsammans med lillasyster. vi åt tills vi nästan sprack och var tvugna att ropa högt, högt ut i grannskapet för att få ut all lyckorus ur kroppen. under tiden hann morgonsolen bytas ut mot ett svalt sommarregn och
åh, det var så fint.
att åka på spanienresa. att åka med en bästa vän vars föräldrar man kan berätta precis allt för. att bada vandra hem under en mörkblå himmel och bada nattbad i en kvällssval pool. att besöka söndagsmarknader och köpa upp sparade hundralappar på zaras vita sommarksapelser. att om dagarna sola, bada och dricka sangria vid poolkanten med sommarfina böcker i handen. att ha det så himla himla fint.
att alltid tänka varför inte? varför inte gå på den där studentfesten fastän jag inte känner någon alls. varför inte sätta mig bland okända ansikten och skåla för min fina vän. varför inte sitta kvar bredvid honom med de hasselnötsbruna ögonen och prata
äventyr, paris och jazz till klockan slår ny dag. varför inte springa genom halva stan och spara hans nummer i busskortsfodralet
en hel sommar bara för att minnas vilken hjärtklappande chock det var och vilket självkänslorus som gjorde mig obotligt leende
på bussen hem.
att passa kusinvitaminer. att pudra kanel och strössel på små äppelbitar och titta på nostalgifilmer med en liten femårings hand i sin. att vara kreativ, måla akvarell över ett helt köksgolv och läsa bok tills huvdet mot min axel blir tyngre och ögonen är slutna. så fint.
att åka tåg genom sommarsverige hem för att träffa vännerna. ha fikastunder och middag på stan, utomhuspickninck ,bio, båtturer (att sjunga sommrigaste sommarsången med elsa och havsvinden som flög förbi oss) gratisfestival, myskvällar och stranddagar.
att inte kunna sova, inte orka försöka mer och gå ut på löptur mitt i natten. bara för att det känns så himla bra. att se sju kaniner, två rådjur och en räv. att se solens första strålar, känna morgonens svala vind och vara den ända på tylösands långa strand som badar. inga kläder behövs. ungefär den mest frigörande känsla jag har varit med om.
att ha bästa morfar och mormor på besök. det var sista dagen på familjens halv-åtta-hos-mig-vecka och det var mammas tur. det blev så himlans gott. vinglas, njutnig och skratt. på kvällen gick vi en strandpromenad till solnedgång och jag prarade om kameror, hur man bakar bästa brödet och konst med morfar hela vägen hem. bästa bästa morfar.
att stå med händerna uppsträckta mot ett konfettiregn på mitt livs bästa konsert. coldplay i köpenhamn. en fantastiskt fin resa
också för den delen. och så way out west veckan innan som var obeskrivligt magiskt. för jag fick se ben howard, bon iver samt florence and the machine som jag så himla länge drömt om att få se. åh, musiksommar.
att leva sommarstugelivet. det fina, fina sommarstugelivet. att bara har hundrafemtiometer ner till stranden. och lika långt till närbutik och den där klippan som är vår hemliga plats. hängmattestunder och när hela familjen lagar mat i ett litet lantkök utan diskmaskin och tvn på i bakgrunden som visar serierna som vi alla tycker om.
att åka på loppisäventyr. öppna en sliten trädörr och träda in i en hel värld av vintage och nostalgi. köpa fina plåtburkar och blomsterprydda tekoppar jag bara kunnat drömma om för en femma. och besöka lantcaféer och bagerier. köpa bröd, kryddor
och tomater. i mängder. mitt absoluta favoritbestyr skulle jag vilja säga.
om morgonen jag aldrig glömmer.
klockan 03:32 i söndags vaknade jag och kunde inte somna om.
klarvaken och alldeles rörig i huvudet. tankarna. de snurrade alldeles för fort.
jag gick till köket och diskade lite, plockade undan blåvita koppar och ställde in blommiga loppis-skålar i skafferiet. tittade ut och såg hur morgonen sakta började ljusna. lite mer för varje sekund.
jag gick tillbaka till min del i våningssängen, blundade försökte lite mer. jag blev sorgsen, för det gick verkligen inte att somna i denna fantastiska sommarstugan. min bästa plats.
jag tog täcket med mig, gick ut på altanen och kröp upp i soffan. andades in den kalla morgonluften och kände hur svalt mitt täcke blev. det var så fint. men. jag kunde ändå inte somna om.
vi hade planer på att gå ut och springa morgonen efter, vår vanliga runda längs med havet. men nu så visste jag att om jag någon gång skulle lyckas somna så skulle jag inte orka gå upp, och springa, alldeles innan frukost. så jag drog av mig pyjamasshortsen, drog på mig mina träningsshorts och en tjocktröja höver huvudet. håret var redan uppsatt i en slarvig hästsvans.
raskt gick jag ner mot stigen, den som låg precis innan sanddynorna mot stranden. jag började springa. och jag sprang. bort mot ringenäs där vi alltid fiskade krabbor när vi var små och tillbaka längs strandkanten. jag såg sju kaniner och två rådjur på vägen, en gammal träbåt och ett kuvert från ett brev instucket i sanden.
när jag var tillbaka så ställde jag mig, utmattad och såg ut över havet. det blåste lite men havet var stilla. snabbt av med shortsen, linnet och tröjan. släpp ut håret och så gick jag ner. havet var kallt men jag vande mig snabt. ingen annnan männsika syntets till och det ända jag kunde höra var vinden i nyponbuskarna, havsbruset och några fåglar som vaknat till liv. när jag var på väg hem och gick upp över första sanddynan kunde jag se solen gå upp bakom husen, långt där borta. och jag tänkte att det här, det kommer jag nog aldrig glömma bort.
jag sov inte mer den natten. varför vet jag ännu inte. men det var den mest frigörande känsla jag har varit med om, att så spontant hamna där, med saltvattenshår och löparskor i vänster hand, och se solenuppgången. först av alla.
om mig, morfar, vulkanutbrott och nötkross.
mormor har ett trädgårdsland. till höger, nere vid skön ligger det. där växer det gräslök, persillia, dill, jodgubbar och de rödaste utav smultron, som jag och min syster alltid brukade gå och plocka i smyg. vi var alltid barfota och fötterma blev alldeles lortiga av den mjuka planteringsjorden.
när det var dags att gå in fick vi bada fötterna i sjön. i bland gick vi ut på grannens något vingliga brygga, slog oss ner längst ut och dinglade med fötterna i det eftermiddagsvarma vattnet, och i bland ballanserade vi ut på de stora stenbumlingarna som låg där bredvid, och stod på ett ben i taget för att kunna doppa fötterna. just vid de där stenbumlingarna fanns det ofta små grodyngel som simmade omkring. vi brukade springa bort till morfar i garaget och låna en hink som vi sedan fyllde med vatten, en liten sten och en dekorativ vildvuxen blomma där alla yngel sedan fick bo. vi hittade på namn för dem, varenda en och delade upp dem mellan oss. han är min och hon är din, hon är min och han är din. vad för namn vi döpte grodorna till minns jag inte, men jag minns att leka med dem och få ett alldeles eget litet grodyngel var bland det bästa jag visste.
om kvällarna såg vi på film eller tv. vi tyckte allra bäst om cartoon network för där visade de tom och jerry. det bästa med att titta på det var att morfar alltid ville vara med. han skrattade och log brett och jag blev alltid lila varm på lycka. när vi blev lite äldre kunde vi även titta på stefan och krister-komedier och det tyckte morfar var ännu roligare. än i dag är morfars, min syster och mina skratt stunder till dessa buskisfilmer bland det mest glädjegivande jag vet.
i bland bjöd morfar på popcorn med jättemycket salt. det var nästan alltid för mycket men om han någon gång lät någon annan salta tyckte jag inte det smakade lika bra. det där extra saltet hörde liksom till. i bland kan jag tänka att det är detta som gör att mitt sjutton-snart-arton-åriga jag alltid uppskattar lite extra salt, fast inte uppskattar popcorn så värst.
när de varma skålarna, vi fick nämligen en var, komm fram så brukade vi alltid se på film. barnen i bullerbyn, beppes godnattsaga, pinoccio, dumbo och linnea i målarens trädgård är de filmer jag minns vi tittade extra många gånger på och åh. jag somnade aldrig så gott som till en film.
jag älskade att vara hos min mormor och morfar. vi badade i sjön om dagarna, rodde roddbåt ut till de små öarna som fanns i sjön och lekte att det var en hemlig plats. en plats för bara oss. i bland åkte vi till ullared och handlade mat på gekås. när vi hade handlat klart så bjöd morfar oss alltid på skummbananer, för det är bland det bästa han vet eller så köpte vi mjukglass med extra mycket strössel på. även när vi var i stan köpte vi mjukglass. när jag är i halmstad ser jag att än i dag står glassvagnen kvar på stortorget och gör trötta barn lyckliga med extra mycket strössel. det godaste var att få halva glassen doppad i tuttifrutti och andra halvan doppad i nötkross. jag åt glass så de räckte för hela mitt liv de där dagarna. inte undra på att jag inte alls blir glass sugen nu förtiden. men att ta med mig mina små-kusiner dit, de ska jag göra, och åh, vad de ska få äta. en stor mjukglass i strut, med extra mycket strössel. tuttifrutti på ena halvan och nötkross på den andra.
efter några sommrar blev jag för gammal för att vara hos mormor och morfar på loven. jag skulle, eller så trodde jag bara att jag villa klara mig själv. tonnårsförrvirringen började och tog liksom inte slut. det byggdes ett berg av oförklarliga ting och tillslut blev berget en vulkan och för ett halvår sedan blev det ett utbrott som inte helt har slutat. men, i takt med att tampot saktats ner har jag även blivit en mer lugn person som förstår - som verkligen vill se - det fina i livet.
när jag bad mamma beskriva mig med ett ord sa hon sofistikerad. jag förstod inte riktigt vad hon menade men sedan så sökte jag i en trasig gammal uppslagsbok och läste: världsvan och elegant, bra på att/vill gärna se det fina i livet.
jag älskar allt som är fint. och mina sommardagar som liten hos mormor och morfar är bland det finaste jag vet. det ser jag nu. (och det hade jag inte gjort utan vulkanen.)
där jag känner mig lugn, där jag känner mig jag.
Åh, sköna söndag. Förutom att ha tränat med mamma och ätit lunch med familjen nere i köket har jag i princip spenderat dagen i mitt rum. Så, därför tänkte jag vis er just det! Mitt rum alltså. Här kan jag verkligen känna mig
som - och till och med se - mig själv.
Min säng är 1,40 stor och perfekt när jag har vänner som sover över. Vi kan ligga bredvid varandra eller skavfötters och prata hela natten. Överkastet är nytt och kommer från indiska, kudden är från gant och mina påslakan har jag hämtat från sommarstugan.
Min favorithylla. Tavlan köpte jag i går på en loppis i malmö för en tia. Så himla fin, det är inte klokt! Skorna köpte jag förra sommaren och passar bättre som prydnad på en hylla än på mina fötter, tidningarna är en samling teenvouge och kopparna kommer fån Åhléns.
Såhär ser det ut bredvid sängen. En liten bokhylla fullproppad med böcker, lådor, halva min samling ELLE och hela min samling "tvillingarna på sweet valley high-böcker". Taklampan är den som jag visat i ett videoinlägg för länge sedan, köpt på myrorna för fem guldpengar. Mitt bästa fynd.
Bokhylla nummer två. Här ser ni mina tre muminmuggar, två londonbussar, receptbok, tidningar och de brickor från lagerhaus min frukost brukar synas på.
Mitt skrivbord som så perfekt står under fönstret. Så skönt att få se ut över byn när jag sitter och pysslar, i stället för
att se in i en vägg. I fönstret står min lexington-mugg, en "keep calm and carry on"-bok och en penguinbok. På bilden precis här ovan syns min bästa musmatta jag har haft sedan urminnes tider och ännu har kvar, fastän jag inte använder mig utav en datormus.
Och ovan på mitt skivbord står, förutom en lampa, en plåtburk med pennor, en dator och en spargris ytterligare ett
par av gårdagens loppis-fynd! En väldans liten plåburk med ett skepp som motiv och ytterligare en fin liten burk med blommor. Jag älskar att fynda små och söta brukar på loppis och secondhand-butiker.
Ovanpå bokhyllan ligger även min lilla samling kokböcker. Jag har alltid tyckt om att pyssla i hop recept och tycker faktiskt att det är är väldigt kul att laga mat. Nu, när jag äntligen vågar bryta mig från dumma regler om vad man får och inte får äta har jag plockar fram böckerna igen. Min soffa är den skönaste jag vet. Kudden med rosen på är gjort utav ett broderi som mamma sytt när hon var liten, det är så fint att få ha den.
Och till sist; min ljuslykta. Mitt rum vitt och ljust och i stället för att måla väggar och ha färgglada möbler låter jag mina prylar, böcker och lådor ge färg och personlighet och åh, jag älskar att ha det så. Jag blir lugn av det vita och glad av alla mina fina prylar. Ha en fin söndag! Puss och kram
mig, mig, mig.
Åh, hörrni. Jag blir alldeles tagen när jag ser hur många ni faktiskt har blivit som läser mina ord,
tankar och tittar på mina bilder av vardagligheter och annat jag fotar. Det är så svårt för mig att
förstå att ni, alla ni fina personer vill läsa här varje dag och dessutom passar på att lämna så fina
kommentarer efter er. Ni ger mig så galet mycket lycka.
Just eftersom ni har blivit så många fler tänkte jag passa på att skriva några rader om mig...
tankar och tittar på mina bilder av vardagligheter och annat jag fotar. Det är så svårt för mig att
förstå att ni, alla ni fina personer vill läsa här varje dag och dessutom passar på att lämna så fina
kommentarer efter er. Ni ger mig så galet mycket lycka.
Just eftersom ni har blivit så många fler tänkte jag passa på att skriva några rader om mig...
Jag är en dagdrömmare. Jag drömmer hela tiden, om allt och ingenting. I bland, när jag orken är
är bortblåst så lägger jag mig ned och bara tänker och drömmer mig bort. Varje kväll när jag ska
sova drömmer jag mig själv till sömns. Har alltid gjort det. Så typiskt mig bara.
Om någon frågar mig vilka mina största intressen är så svarar jag alltid att skriva och fotografera.
Jag skriver allra helst brev, dikter, noveller och krönikor och hoppas något av mina framtida jobb
kommer innebära att använda få använda min fantasi till skrivandet. Fotografera gör jag mest för
att minnas. Minnas sommar, minnas resor, minnas fina stunder som bara inte får glömmas bort.
Jag har ätstörningar. Det är inget jag vill, kan eller orkar dölja längre. Det är min svaghet och
det största fokuset i mitt liv just nu. Men jag är väldans envis och även de dagar då tårarna faller
av hjälplöshet och jag och hela vida världen känns så himla fel så vet jag att jag kommer klara
mig ur detta och förhoppningsvis bli en mycket mera självsäker och, framförallt starkare person
genom allt. Det kommer att ta tid, men det kommer att bli bra. Tillslut.
Jag är väldigt stil-och mode-intresserad. Säkert mer än vad man kan tro. Även om jag inte
är den som maniskt följer trender så älskar jag att ha koll på vad som kommer i butikerna,
vad som är i säsong och inte. Säga vad man vill men jag tycker om att veta. Min stil är ganska
mycket svart och färglös. Jag tycker om att blanda dyrt med 2hand och inspireras mycket av
stiliga personer som Alexa Chung, till exempel.
Från början kallade jag min blogg coffeegirl men efter ungefär ett halvår bytte jag namn till
coffeeworld. Jag kallade den coffeegirl eftersom jag egentligen tänkte skriva om mina cafébesök
(för åh, som jag älskar mysiga caféer). Efter något inlägg insåg jag hur bra jag tyckte om att
skriva av mig om allt och inget och så småningom blev det i stället en vardags-blogg.
Jag älskar att resa. Jag älskar kännslan av att upptäcka något nytt, att vara på väg någonstans
och att känna sig lite "ny" när man kommer hem. Jag älskar att bara packa mina finaste kläder
för resans alla dagar och jag älskar att fotografera vartenda litet bestyr.
Jag har alltid haft en speciell kärlek för havet. När jag var liten och spenderade mina sommrar i
vår stuga vid stranden brukade jag alltid gå ner på stranden, doppa fötterna i vattnet och drömma
om kvällarna. På dagen brukade jag simma runt i det blå och låtsas att jag var en sjöljungfru,
precis som Ariel. Jag samlade snäckor som jag kallade "mina skatter" och sparade dem och kunde
tänka att varenda liten snäcka inehöll en dröm, en hemlighet om mitt framtida liv. Om jag någon
gång skulle vara tvungen att tatuera mig skulle det bli ett ankare, som en symbol havet.
Jag älskar att vandra omkring i fina secondhand- och vintagebutiker. Förr brukade jag alltid leta efter
kläder, och bara kläder men numera ligger mitt fokus i stället på braiga böcker, inredning och porslin.
Vardagslycka är att fynda världsfina tékoppar, tallrikar och skålar undangömda i en secondhand butik
för en billig peng.
Jag har ett syskon, en lillasyster på fjorton vårar som ser ut som mig fast kortare, har ljusare
hy, fräknar och blont hår. Hon är självsäker, tålmodig och kan ta dagen som den kommer
utan problem medan jag är precis tvärt om. Osäker, otålig och stressar alltid upp mig alldeles
för mycket, bara för att jag helst vill ha mina dagar någolunda planerade. Förutom detta så
är vi väldigt lika. Båda två är kreativa, tycker om mode och musik, som tröjor med fina kragar
och Håkan Hellström. Det finns ingen jag har så roligt med som henne, samtidigt som det inte
finns någon som kan rubba mitt humör så som hon. En syster helt enkelt, en himla fin sådan.
Det finns så himla mycket jag skulle vilja berätta om mig själv egentligen. Som att jag älskar mina
vänner och familj mer än allt annat, att jag föddes i singapore och bodde i Japan under mina
fem första år, att jag egentligen har bloggat flera år innan och att våren i år, för första gången i mitt
liv ger mig så galet mycket lyckorus. Att jag är farligt intresserad av hälsa och kost, älskar julen,
min sommarstuga och mina träningspass. Men det här får räcka för nu. Ha det fint! Puss
Om Januari.
Dagarna innan årsskiftet var fantastiskt mysiga. Jag såg på jullovsfilmer med familjen och nära vänner, shoppade min finaste sammetskjol på mellandagsrean, skrev en massa och åt risgrynsgröt mesthelatiden. Men de dagarna kunde även innehålla några av de jobbigaste sekunderna, minuterna, timmarna i mitt liv och dagen innan den 31a kände jag en otrolig nyårsångest.
Varför skulle det bli nytt år precis nu? Jag är inte redo. Inte redo! Nej, inte alls.
Ord jag skrev i min dagbok, hårt i bläck.
Tänkte på hur naiv jag hade varit som trott att det jag drabbats av, det där som aldrig kunde hända mig skulle ha varit över lagom till att det nya året skulle ringas in med klingande champagneglas, fyrverkerier, kramar och Abbas ”Happy New Year” som spelades på stereon.
Men i stället var jag fast i en väggrop som jag visste att jag skulle under det kommande året få kämpa med att komma ur. Och jag ville verkligen inte det. Jag ville vara frisk och fri och normal. Jag ville skriva ner fina januariplaner i min kalender. Sånt som att fika med vänner, gå på restaurang, ha tjejmiddagar, besöka biografen och åka till sommarställen, sitta framför en brasa, laga mat tillsammans och umgås. Allt innehöll mat men jag kunde inte inse svårigheten som redan då var ett faktum.
Jag var deprimerad.
Nyårsafton kom och jag hade turen att få fira den med både familj och vänner och dagarna därpå träffade jag vänner lite då och då, hade det mysigt hemma med familjen, såg på otroligt mycket film och kämpade med att lära mig äta sånt som för mig var nytt. Sånt som jag inte tillåtit mig själv äta på flera månader, vilket var det mesta.
Det blev många tårar men också många kramar och när skolan började kände jag mig nöjd med mitt jullov. Jag hade kämpat. Mycket. Jag hade träffat saknade vänner, köpt fina saker på den obligatoriska mellandagsrean och dessutom varit på släktträff som, förutom bufféetårar gav mig lyckorus för första gången på väldigt länge.
Jag minns att jag tänkte att nu är det nog på bättringsvägen allt. Inbillade mig att jag kunde ljuset i tunneln och tänkte inte så mycket på hur det egentligen skulle bli. Var fast besluten i att göra januari så där fin som den ska vara. Som den borde vara. Om man är normal.
Men redan efter första dagen i skolan kollapsade jag och efter några dagars vila kom jag tillbaka och då upplevde jag för första gången panikångesten i skolan, under lunchen. Det kändes plötsligt på-riktigt och jag blev rädd. Som tur är hade jag några otroligt fina personer runt om mig som stöttade och speciellt i skolan fans det både stöd från skolsyster och min fina vän som (utan att du ens vet det) hjälpte mig finna lugnet där och då.
Veckorna därefter har bestått av en väldig kamp mot känslorna. Jag har fått remisser skickade till BUP och en annan klinik och så, på grund av det kan jag nu lita på att saker och ting kommer förbättras. Så småningom.
I Januari har jag fikat och haft filmmys med vänner,
umgåtts med familjen, vågat testa en massa nytt, i mat-väg,
lärt mig ta med mig mat i-fall-att och övat på att ta beslut.
Köpt universums snyggaste skor och ätit en hel del - faktiskt - jättegoda middagar.
Om jag skulle beskriva januari med tre ord skulle jag beskriva den som fin (för allt ovan), jobbig (för alla tårar jag fällt) och som ett framsteg. För jag har faktiskt gjort framsteg och även om saker och ting, varje dag kan kännas svåra och jobbiga så går det fortare över och jag har denna vecka börjat känna hoppet – på riktigt – igen.
Jag är redo nu för dig. Februari.
Varför skulle det bli nytt år precis nu? Jag är inte redo. Inte redo! Nej, inte alls.
Ord jag skrev i min dagbok, hårt i bläck.
Tänkte på hur naiv jag hade varit som trott att det jag drabbats av, det där som aldrig kunde hända mig skulle ha varit över lagom till att det nya året skulle ringas in med klingande champagneglas, fyrverkerier, kramar och Abbas ”Happy New Year” som spelades på stereon.
Men i stället var jag fast i en väggrop som jag visste att jag skulle under det kommande året få kämpa med att komma ur. Och jag ville verkligen inte det. Jag ville vara frisk och fri och normal. Jag ville skriva ner fina januariplaner i min kalender. Sånt som att fika med vänner, gå på restaurang, ha tjejmiddagar, besöka biografen och åka till sommarställen, sitta framför en brasa, laga mat tillsammans och umgås. Allt innehöll mat men jag kunde inte inse svårigheten som redan då var ett faktum.
Jag var deprimerad.
Nyårsafton kom och jag hade turen att få fira den med både familj och vänner och dagarna därpå träffade jag vänner lite då och då, hade det mysigt hemma med familjen, såg på otroligt mycket film och kämpade med att lära mig äta sånt som för mig var nytt. Sånt som jag inte tillåtit mig själv äta på flera månader, vilket var det mesta.
Det blev många tårar men också många kramar och när skolan började kände jag mig nöjd med mitt jullov. Jag hade kämpat. Mycket. Jag hade träffat saknade vänner, köpt fina saker på den obligatoriska mellandagsrean och dessutom varit på släktträff som, förutom bufféetårar gav mig lyckorus för första gången på väldigt länge.
Jag minns att jag tänkte att nu är det nog på bättringsvägen allt. Inbillade mig att jag kunde ljuset i tunneln och tänkte inte så mycket på hur det egentligen skulle bli. Var fast besluten i att göra januari så där fin som den ska vara. Som den borde vara. Om man är normal.
Men redan efter första dagen i skolan kollapsade jag och efter några dagars vila kom jag tillbaka och då upplevde jag för första gången panikångesten i skolan, under lunchen. Det kändes plötsligt på-riktigt och jag blev rädd. Som tur är hade jag några otroligt fina personer runt om mig som stöttade och speciellt i skolan fans det både stöd från skolsyster och min fina vän som (utan att du ens vet det) hjälpte mig finna lugnet där och då.
Veckorna därefter har bestått av en väldig kamp mot känslorna. Jag har fått remisser skickade till BUP och en annan klinik och så, på grund av det kan jag nu lita på att saker och ting kommer förbättras. Så småningom.
I Januari har jag fikat och haft filmmys med vänner,
umgåtts med familjen, vågat testa en massa nytt, i mat-väg,
lärt mig ta med mig mat i-fall-att och övat på att ta beslut.
Köpt universums snyggaste skor och ätit en hel del - faktiskt - jättegoda middagar.
Om jag skulle beskriva januari med tre ord skulle jag beskriva den som fin (för allt ovan), jobbig (för alla tårar jag fällt) och som ett framsteg. För jag har faktiskt gjort framsteg och även om saker och ting, varje dag kan kännas svåra och jobbiga så går det fortare över och jag har denna vecka börjat känna hoppet – på riktigt – igen.
Jag är redo nu för dig. Februari.
oh, it's such a perfect day.
10 saker jag tycker om:
London. Vill bo där, åh!
Mina moleskine böcker. Fint när kreativiteten flödar!
Att vara barbent. (Sommar, åh snälla skynda dig hit!)
Fina fotografier, enklast är finast.
Mysmörker utanför fönstret. Bäst när man vill ligga och läsa, lyssna på vinterpratare i P1
och sätta ord på känslor i mina favoritskrivböcker.
Fina fikastunder med mina vänner. (Och innan ni frågar hur jag med mina problem känner för
det så måste jag berätta att jag älskar fikapauser med mina fina vänner, även om jag inte
riktigt är så förtjust i särskillt många bakverk och sånt. Men en kopp té, kaffe och ett mellanmål
medan jag pratar om världsliga ting med minafavoriter är bland det bästa jag vet.
Kaninen ovan. Dör så söt. Min kanin flyttade till himlen i våras och jag saknar lite att ha en
sådan sötnos i min famn.
Sommarvärme. Och florida. Kanske kan det bli en resa dit snart, håller tummarna för det.
Allt med "keep calm and..." på. Se bara mitt bästa mobilskal här.
Snö. I går när jag stod på tågstationen, efter en lunchträff med en fin vän så började snön falla.
Var gång det händer blir jag lika lycklig och kan inte låta bli att tänka att det snöar bara för mig.
Måste bara tillägga några andra saker jag tycker om. Skidresor, kaffe, promenader, kramar,
känslan av att ha läst en bra bok, frukost och ni. Puss
Ps. Måste tyvär säga att alla bilder i detta, eller liknande inlägg inte är mina. De flesta är
tagna från weheartit. Se länk till höger.
London. Vill bo där, åh!
Mina moleskine böcker. Fint när kreativiteten flödar!
Att vara barbent. (Sommar, åh snälla skynda dig hit!)
Fina fotografier, enklast är finast.
Mysmörker utanför fönstret. Bäst när man vill ligga och läsa, lyssna på vinterpratare i P1
och sätta ord på känslor i mina favoritskrivböcker.
Fina fikastunder med mina vänner. (Och innan ni frågar hur jag med mina problem känner för
det så måste jag berätta att jag älskar fikapauser med mina fina vänner, även om jag inte
riktigt är så förtjust i särskillt många bakverk och sånt. Men en kopp té, kaffe och ett mellanmål
medan jag pratar om världsliga ting med minafavoriter är bland det bästa jag vet.
Kaninen ovan. Dör så söt. Min kanin flyttade till himlen i våras och jag saknar lite att ha en
sådan sötnos i min famn.
Sommarvärme. Och florida. Kanske kan det bli en resa dit snart, håller tummarna för det.
Allt med "keep calm and..." på. Se bara mitt bästa mobilskal här.
Snö. I går när jag stod på tågstationen, efter en lunchträff med en fin vän så började snön falla.
Var gång det händer blir jag lika lycklig och kan inte låta bli att tänka att det snöar bara för mig.
Måste bara tillägga några andra saker jag tycker om. Skidresor, kaffe, promenader, kramar,
känslan av att ha läst en bra bok, frukost och ni. Puss
Ps. Måste tyvär säga att alla bilder i detta, eller liknande inlägg inte är mina. De flesta är
tagna från weheartit. Se länk till höger.
Buffeétårar.
Det var buffée och en hel massa mat att välja på. Om jag vet för en lång tid innan att det kommer bli buffée så kan jag redan då mentalt förbereda mig för de känslorna som kommer komma, men ändå kan jag aldrig så tidigt förstå hur jobbigt allt, med en kick kan bli förrän jag sitter där på toaletten med ansiktet pressat mot handflatorna, andas dubbla andetag i sekunden och kämpar för att hålla tillbaka allt.
Jag grät och skakade i min ensamhet. Plötsligt kändes det som hade börjat som världens mysigaste kväll med några av världens bästa personer lite som jordens undergång och med en kick slog den överjävliiga panikångetsen, som jag är så bekant med i gång.
Jag har väldigt svårt att förstå att jag blivigt smalare. Jag har egentligen väldigt svårt att förstå något av det här egentligen. Minns min tanke när varningarna kom som pistolskott emot mig, skott som missade och försvann ut i ingenstans. "Vad händer om det går för långt Hannah? Vad ska du göra då?". Inga ord gick in. Istället tänkte jag "äh, sånt kan inte hända mig". Inte visste jag då att det skulle gå såhär långt. Tänk. Jag hade ingen jävla aning.
Tekniskt sätt kunde det ha blivigt mycket värre. Särskillt om inte mamma och mina vänner hae funnits där som hjälp. Jag kanske inte hade förstått allvaret, fortsatt som om ingenting och fått påtvingad hjälp istället för att be om den själv. Blivigt tvångsinlaggd.
Men längre än såhär vill jag inte tänka. Det är svårt att tänka sig något värre. Och jag vet att det inte bara har med mat och smalhet att göra. Mycket är det psyket, det jobbiga och uppochnervända psyket. Det okontrollerbara.
Jag är en väldigt stressad och pressad person. Främst av mig själv. Jag vill så mycket och har så många önskningar som jag konstant tänker på och hela tiden försöker uppfylla. Utan att jag märker det själv stressar jag och pressar mig själv för att få fram så mycket perfektion utav livet som möjligt. Och när ätstörningen var som svårast blev också stressen och pressen det. Kanske var det själen som fick nog.
Något annat som tär, och som är typiskt mig är svårigheten att snabbt kunna ta beslut. Jag är född i vågens tecken och det märks så himla himla tydligt.
Och om man slår i hop ätstörningar, ett pressat och stressat psyke samt en oförmåga att kunna ta snabba beslut får man en alldeles överjävlig panikångest. Och det är den som är mitt största problem. Den som hindrar mig från att egentligen förstå att jag är smal, det som hindrar mig från att känna mig fin, okej och normal.
Jag vill att ni ska veta detta om mig, främst på grund av två anledningar. Att ni ska lära känna mig,veta min historia och att ni ska förstå hur illa det faktiskt kan gå. Att hur mycket smalare man än blir så blir man inte mycket lyckligare för det. Inte alls.
När jag hade torkat mina bufféetårar gick jag tillbaka till matsalen och tog beslutsamt tag i min tallrik för att, för fjärde gången, den kvällen ställa mig i köket för att, med stress och press kvar i kroppen försöka ta något slags beslut om vad jag skulle äta. Men i köket var det fullt med folk. Folk som stod i kö för att plocka lite av varje från bufféen. Normalt helt enkelt. Så enkelt som det borde vara. Men inte för mig. För innuti mig finns de orden jag inte kan sudda ut. Meningar som alltid skriks ut innuti mig, vid tillfärllen som dessa.
Allting kändes så himla himla svårt och det tog en bra stund till, några fler bufféetårar och peppande ord och kramar från mamma innan jag sedan lyckades få en någorlunda portion på min tallrik.
När jag lyckats går jag stolt och sätter mig på min plats. Tänker "okej, det här ser bra ut, det här funkar ju" och ser på min portion. Ganska nöjd, egentligen.
Men tyvärr är kampen inte över där. Och det käns så himla dumt när jag tänker på det. Att det ska vara så. himla. svårt. Man ska egentligen inte behöva tvinga i sig något så enkelt som sallad, en bit bröd och paj. Man ska inte behöva skaka, gömma sig på toaletten och gråta bufféetårar. Men det gör jag, alldeles för ofta. Och det är det som är min skuld, svårighet och kamp.
Jag grät och skakade i min ensamhet. Plötsligt kändes det som hade börjat som världens mysigaste kväll med några av världens bästa personer lite som jordens undergång och med en kick slog den överjävliiga panikångetsen, som jag är så bekant med i gång.
Jag har väldigt svårt att förstå att jag blivigt smalare. Jag har egentligen väldigt svårt att förstå något av det här egentligen. Minns min tanke när varningarna kom som pistolskott emot mig, skott som missade och försvann ut i ingenstans. "Vad händer om det går för långt Hannah? Vad ska du göra då?". Inga ord gick in. Istället tänkte jag "äh, sånt kan inte hända mig". Inte visste jag då att det skulle gå såhär långt. Tänk. Jag hade ingen jävla aning.
Tekniskt sätt kunde det ha blivigt mycket värre. Särskillt om inte mamma och mina vänner hae funnits där som hjälp. Jag kanske inte hade förstått allvaret, fortsatt som om ingenting och fått påtvingad hjälp istället för att be om den själv. Blivigt tvångsinlaggd.
Men längre än såhär vill jag inte tänka. Det är svårt att tänka sig något värre. Och jag vet att det inte bara har med mat och smalhet att göra. Mycket är det psyket, det jobbiga och uppochnervända psyket. Det okontrollerbara.
Jag är en väldigt stressad och pressad person. Främst av mig själv. Jag vill så mycket och har så många önskningar som jag konstant tänker på och hela tiden försöker uppfylla. Utan att jag märker det själv stressar jag och pressar mig själv för att få fram så mycket perfektion utav livet som möjligt. Och när ätstörningen var som svårast blev också stressen och pressen det. Kanske var det själen som fick nog.
Något annat som tär, och som är typiskt mig är svårigheten att snabbt kunna ta beslut. Jag är född i vågens tecken och det märks så himla himla tydligt.
Och om man slår i hop ätstörningar, ett pressat och stressat psyke samt en oförmåga att kunna ta snabba beslut får man en alldeles överjävlig panikångest. Och det är den som är mitt största problem. Den som hindrar mig från att egentligen förstå att jag är smal, det som hindrar mig från att känna mig fin, okej och normal.
Jag vill att ni ska veta detta om mig, främst på grund av två anledningar. Att ni ska lära känna mig,veta min historia och att ni ska förstå hur illa det faktiskt kan gå. Att hur mycket smalare man än blir så blir man inte mycket lyckligare för det. Inte alls.
När jag hade torkat mina bufféetårar gick jag tillbaka till matsalen och tog beslutsamt tag i min tallrik för att, för fjärde gången, den kvällen ställa mig i köket för att, med stress och press kvar i kroppen försöka ta något slags beslut om vad jag skulle äta. Men i köket var det fullt med folk. Folk som stod i kö för att plocka lite av varje från bufféen. Normalt helt enkelt. Så enkelt som det borde vara. Men inte för mig. För innuti mig finns de orden jag inte kan sudda ut. Meningar som alltid skriks ut innuti mig, vid tillfärllen som dessa.
Allting kändes så himla himla svårt och det tog en bra stund till, några fler bufféetårar och peppande ord och kramar från mamma innan jag sedan lyckades få en någorlunda portion på min tallrik.
När jag lyckats går jag stolt och sätter mig på min plats. Tänker "okej, det här ser bra ut, det här funkar ju" och ser på min portion. Ganska nöjd, egentligen.
Men tyvärr är kampen inte över där. Och det käns så himla dumt när jag tänker på det. Att det ska vara så. himla. svårt. Man ska egentligen inte behöva tvinga i sig något så enkelt som sallad, en bit bröd och paj. Man ska inte behöva skaka, gömma sig på toaletten och gråta bufféetårar. Men det gör jag, alldeles för ofta. Och det är det som är min skuld, svårighet och kamp.
Sanningen om tvåtusenelva.
När jag skriver det här får jag pressa tillbaka tårarna som hela tiden försöker rinna ner för kinderna. För jag måste kämpa. Det är ingen idé att gråta över det året som har varit. Hur jag har mått och hur jag har levt.
Det är bara det att det känns så himla sorgligt alltihop.
Januari och vintern kom med en månads feber och när våren slog in slog också ångesten och besvikelsen till och jag beslöt mig för att jag inte längre skulle se ut som jag gjorde. Jag gick ner några kilon och längtade mest bort från vardagen och vipps kom sommaren som bjöd på en del guldkorn men också på en del kamp. Jag har haft ätstörningar i flera år och i sommras var det i huvudet på mig hela tiden. Så när hösten kom beslutade jag mig också för att på riktigt ändra mig och mitt liv. En lista med mat som jag inte fick äta och på två månader förvandlades det som börjat som en ofarlig diet till ett anorektiskt beteende. Blek, grå, benig och olycklig. Det var det jag fick utav detta och november blev en kamp för lyckan igen.
December har gått så himla himla fort men det har nog varit den bästa månaden i år, men samtidigt också den sorgligaste. Då jag gråtit som bäst och mått som sämst. Men jag har levt för lyckan och tack vare en världsbäst familj, otroliga vänner och allt det fina som december och julen (som är bland det bästa jag vet) kommit med har gjort att jag faktiskt i dag inte känner någon ångest för det jag har blivit. Jag ångrar inte att jag har blivit sjuk. Att ha blivit förstörd. Det är hemskt och det är sorgligt. Att gråta varenda dag, att inte kunna njuta utav mat och att känna hopplösheten. Men jag vet att det gör mig bättre, på alla sätt och vis. Och framförallt starkare. Så plötsligt är klockan sex. Firandet börjar en halvtimma och jag känner det nu.
Jag är redo för 2012, det år då jag ska bli lycklig - på riktigt.
Ps. Att få skriva ner detta innan det nya året börjar är himla viktigt för mig och känns, faktiskt också så himla skönt. Men till er som först fått reda på denna sanningen nu vill jag bara säga förlåt och tack. Förlåt för att jag inte tagit tid att berätta det förrän nu och tack, för det fina stöd ni har varit fastän ni inget visste.
Gott nytt år på er! Puss
Det är bara det att det känns så himla sorgligt alltihop.
Januari och vintern kom med en månads feber och när våren slog in slog också ångesten och besvikelsen till och jag beslöt mig för att jag inte längre skulle se ut som jag gjorde. Jag gick ner några kilon och längtade mest bort från vardagen och vipps kom sommaren som bjöd på en del guldkorn men också på en del kamp. Jag har haft ätstörningar i flera år och i sommras var det i huvudet på mig hela tiden. Så när hösten kom beslutade jag mig också för att på riktigt ändra mig och mitt liv. En lista med mat som jag inte fick äta och på två månader förvandlades det som börjat som en ofarlig diet till ett anorektiskt beteende. Blek, grå, benig och olycklig. Det var det jag fick utav detta och november blev en kamp för lyckan igen.
December har gått så himla himla fort men det har nog varit den bästa månaden i år, men samtidigt också den sorgligaste. Då jag gråtit som bäst och mått som sämst. Men jag har levt för lyckan och tack vare en världsbäst familj, otroliga vänner och allt det fina som december och julen (som är bland det bästa jag vet) kommit med har gjort att jag faktiskt i dag inte känner någon ångest för det jag har blivit. Jag ångrar inte att jag har blivit sjuk. Att ha blivit förstörd. Det är hemskt och det är sorgligt. Att gråta varenda dag, att inte kunna njuta utav mat och att känna hopplösheten. Men jag vet att det gör mig bättre, på alla sätt och vis. Och framförallt starkare. Så plötsligt är klockan sex. Firandet börjar en halvtimma och jag känner det nu.
Jag är redo för 2012, det år då jag ska bli lycklig - på riktigt.
Ps. Att få skriva ner detta innan det nya året börjar är himla viktigt för mig och känns, faktiskt också så himla skönt. Men till er som först fått reda på denna sanningen nu vill jag bara säga förlåt och tack. Förlåt för att jag inte tagit tid att berätta det förrän nu och tack, för det fina stöd ni har varit fastän ni inget visste.
Gott nytt år på er! Puss
Om att söka efter kärlek.
Med lite inspiration från en fin vän har jag nu beslutat att dela med mig utav lite mer om saker som handlar om just mig. Sånt som tynger och sånt som gör mig glad, känslor, historier, frågor och svar. Skulle allra helst vilja få ur mig det mesta, så mycket som möjligt innan året är slut och ett nytt börjar. Men mer om det där en annan gång. Jag tänkte börja med något som handlar om kärlek. Något som jag hoppas peppar er som känner att ni är de ända i hela världen som inte mött kärleken ännu:
Jag har gått igenom högstadielivet på två olika skolor, varit på fester, träffat nytt folk på resor, varit på festival och hånglat på tonnårsklubb.
Men aldrig har jag funnit kärlek. Aldrig har jag funnit någon jag tycker om, inte på riktigt i alla fall.
Det var ju den där gången då jag trodde jag var kär. Då jag spelade piano och gjorde om alla låtar till att handla om honom, då jag bubblade utav skratt så fort han kom nära, då vi gick tätt i hop under kalla vinterkvällar. Men det blev aldrig vi och precis så tror jag att det aldrig blev riktig kärlek heller.
Det finns folk som brukar undra och fråga om det är jobbigt. Om det faktum att jag är sjutton-år
-och-fortfarande-singel är ett problem för mig. Och på den frågan svarar jag oftast nej.
För just nu är det inga som helst problem för mig. Jag bryr mig inte ens.
Men för cirka ett år sedan, om någon skulle frågat mig då, då skulle svaret vara annorlunda.
Jag minns hur jag brukade sitta med mina de som då var mina bästa vänner och hur vi brukade drömma oss bort. Om hur han skulle se ut, om hur han skulle bete sig och om hur vi skulle träffas, från första början.
Jag skrev noveller och drömmande texter och lovade mig själv att om jag inte hade mött min första kärlek inom ett år skulle jag förtjäna att känna besvikelsen.
Men i dag har det gått ett år och jag känner mig varken besviken eller ledsen över att vara singel.
För jag känner ingen kille, inte ens om jag tänker till ordentligt som jag skulle kunna tänka mig att bli kär i. Ingen alls - och det är faktiskt sant.
Det är faktiskt inte så himla ovanligt heller det där. Att vara sjutton och helt tom på erfarenhet vad det gäller förhållanden och förälskelser . Just därför ville jag berätta om det här för er, för alla. För varken jag eller de, förvånansvärt många pojkvänslösa vänner jag har har gett upp hoppet. Jag vet liksom att det kommer när det kommer och det hjälper varken att leta runt, söka och tvinga sig till de fester som man egentligen inte vill besöka, bara för att träffa killar. Det hjälper inte heller att tvinga sig själv att sluta leta, och att må dåligt över att man kan längta, som var jag gjorde för ett år sedan. För jag vet att någonstans där ute finns en fin kille, eller kanske man, som kommer tycka om mig. För den jag är.
Som förhoppningsvis inte har något emot mina brister och problem. Som kanske tycker det är gulligt att jag städar undan efter mig vart jag än är, att jag skriver ner alla plötsliga tankar, dikter och ord som dyker upp, att jag älskar julen och åh:ar så fort jag ser en söt liten gubbe, ensam på ett café .
Och jag försöker faktiskt att inte tänka för mycket på det. Just för att undvika tankar som "men tänk om det inte finns någon sådan?". För det vet jag att det gör, jag bara vet det och mer än så behöver jag inte tänka. Vi är många som är detsamma, som inte funnit kärleken.
Så om ni kämpar med tanken på att "jag inte kommer hitta kärleken om jag inte slutar leta" så ska ni sluta med det. För det finns inget som är dåligt med att drömma och längta. Och även om jag just nu, efter att ha gått igenom en slitsam höst och inte alls har killar i tankarna så vet jag att han kommer en dag och det räcker att veta för nu.
Jag är sjutton år, har gått i gymnasiet i snart två och fram tills i våras har jag paddlat och tävlat i kanot och träffat folk från hela Sverige. Och dessutom rest med en klubb fylld av killar.
Jag har gått igenom högstadielivet på två olika skolor, varit på fester, träffat nytt folk på resor, varit på festival och hånglat på tonnårsklubb.
Men aldrig har jag funnit kärlek. Aldrig har jag funnit någon jag tycker om, inte på riktigt i alla fall.
Det var ju den där gången då jag trodde jag var kär. Då jag spelade piano och gjorde om alla låtar till att handla om honom, då jag bubblade utav skratt så fort han kom nära, då vi gick tätt i hop under kalla vinterkvällar. Men det blev aldrig vi och precis så tror jag att det aldrig blev riktig kärlek heller.
Det finns folk som brukar undra och fråga om det är jobbigt. Om det faktum att jag är sjutton-år
-och-fortfarande-singel är ett problem för mig. Och på den frågan svarar jag oftast nej.
För just nu är det inga som helst problem för mig. Jag bryr mig inte ens.
Men för cirka ett år sedan, om någon skulle frågat mig då, då skulle svaret vara annorlunda.
Jag minns hur jag brukade sitta med mina de som då var mina bästa vänner och hur vi brukade drömma oss bort. Om hur han skulle se ut, om hur han skulle bete sig och om hur vi skulle träffas, från första början.
Jag skrev noveller och drömmande texter och lovade mig själv att om jag inte hade mött min första kärlek inom ett år skulle jag förtjäna att känna besvikelsen.
Men i dag har det gått ett år och jag känner mig varken besviken eller ledsen över att vara singel.
För jag känner ingen kille, inte ens om jag tänker till ordentligt som jag skulle kunna tänka mig att bli kär i. Ingen alls - och det är faktiskt sant.
Det är faktiskt inte så himla ovanligt heller det där. Att vara sjutton och helt tom på erfarenhet vad det gäller förhållanden och förälskelser . Just därför ville jag berätta om det här för er, för alla. För varken jag eller de, förvånansvärt många pojkvänslösa vänner jag har har gett upp hoppet. Jag vet liksom att det kommer när det kommer och det hjälper varken att leta runt, söka och tvinga sig till de fester som man egentligen inte vill besöka, bara för att träffa killar. Det hjälper inte heller att tvinga sig själv att sluta leta, och att må dåligt över att man kan längta, som var jag gjorde för ett år sedan. För jag vet att någonstans där ute finns en fin kille, eller kanske man, som kommer tycka om mig. För den jag är.
Som förhoppningsvis inte har något emot mina brister och problem. Som kanske tycker det är gulligt att jag städar undan efter mig vart jag än är, att jag skriver ner alla plötsliga tankar, dikter och ord som dyker upp, att jag älskar julen och åh:ar så fort jag ser en söt liten gubbe, ensam på ett café .
Och jag försöker faktiskt att inte tänka för mycket på det. Just för att undvika tankar som "men tänk om det inte finns någon sådan?". För det vet jag att det gör, jag bara vet det och mer än så behöver jag inte tänka. Vi är många som är detsamma, som inte funnit kärleken.
Så om ni kämpar med tanken på att "jag inte kommer hitta kärleken om jag inte slutar leta" så ska ni sluta med det. För det finns inget som är dåligt med att drömma och längta. Och även om jag just nu, efter att ha gått igenom en slitsam höst och inte alls har killar i tankarna så vet jag att han kommer en dag och det räcker att veta för nu.
[ph: weheartit.com]
