om olivträdet.

det kan vara så lätt att tro att allt är möjligt. 
att man är stark och kan krossa allt, allt, allt.
 
men även det starkaste trädet kan falla. förr eller senare. när du går ut för att hämta tidningen på lördagsmorgonen ligger det där. snett över garaget, en gren in i tvättstugan och en annan i bilrutan. stora starka träd faller hårt. krossar mer än de själva.



2014-06-05
 
jag vet inte hur stark jag är. på träningspassen kan jag sparka ner alla ätstörningsdjävular och onda andar. där är min energi är på topp. ingenting känns omöjligt. allting är möjligt. jag kan gå på stan en dag och känna mig finast, starkast och bäst i hela vida världen. en ny klänning, mörkt läppstift, sommarlockar och silvana imam i mina kritvita hörlurar. blickar på mig. silvana sjunger. "jag svär på min mamma jag ska ge dem vad de tål". power.
 
när jag tänker på de där stunderna kan jag enkelt börja lova och peppa att jag är det absolut stadigaste och starkaste trädet som finns. med guldiga oliver, solmogna och med klargröna blad utan ett ända maskhål. eller ett körsbärsträd. med dyrbara japanska blommor. tuff och puderrosa. 
 
men så finns det andra stunder. andra dagar. andra nätter. det är som att jag blivt alldeles skör på en millimetersekund. du vaknar upp och kliver ut i trädgården. suckar, utan att tappa hakan eller kaffekoppen. "nu igen." du ropar in till familjen, att det lilla nyplanterade trädet har fallit igen. 
 
det som stod så stadigt alldeles nyss.
 
det finns andra stunder. andra dagar. andra nätter. då jag sovit förlite och frukosten min blev inte alls så god som tänkt. då kunderna i matbutiken är stressade och anklagande, då han hemsöker min näthinna och illamåendet står mig upp i halsen igen. då jag helt plötsligt och så väldans tydligt kan känna mina höfter och ångesten för att de gamla, slitna levis-shortsen inte längre passar mig, fastän de aldrig riktigt gjort det ändå. "jag vara bara inte gjord för dessa dar" sjunger håkan och jag sjunger med. blundar. låter gråten komma liksom droppar från en mörk himmel. storm. åska i själen. motvinden fångar mig. jag faller.
 
i bland är det svårt att sätta fingret på precis varför stormar bildas. särskilt när solen sken så himla varmt och klart för bara någon minut sedan. men jag tänker att ofta är det på grund av bråk. negativa gråa moln mot positiva glittrande strålar. varje dag händer det där inom mig. ett innerligt bråk mellann två röster. vissa dagar är jag stark och kan tränga igenom, eller i alla fall ignorera de mörka molnen av ren tankekraft. andra dagar är det en sådan evendelig motvind att jag snart inte ens orkar stå. faller. kanske krossas någon tunn och sliten gren också.
 
jag ser det framför mig lite såhär: en stressad familj, fem barn och tre bilar. sju husdjur, ett stort hus och en liten tomt. de lever livet hektiskt och har liksom glömt att ta hand om trädgården under vintern. ni vet, den långa kalla känslostormande vintern som varade ända till april? kanske har andra trampat i den också, rabatten, skyndat sig förbi genom ett gäng sköra olivträd på väg därifrån och knäckt några grenar på vägen. 
våren kom som en chock. helt plötsligt var det nya aktiviteter i familjer, matcher på helgerna och nya jobbscheman som styr över vardagarna. plötsligt är det den femte juni, grönskande sommartider. semester väntar runt hörnet och även om alla hoppas på solsken vet vi att det svenska vädret bjuder på en hel del regn också. sommarregn. ett väder jag egentligen älskar eftersom det finns plats för väldans mycket melankoli, tankegrubbel och tusen koppar te.
 
familjen är jag och olivträdet är mitt inre. vintern har varit lång, våren har gått flygande fort och nu är det plötsligt juni. jag har suttit på mitt bästa café hela dagen och mött både solsken och ett stormande regn som fick mig att flytta in från uteserveringen. läst bok, ätit lunch, kikat i kalendern och planerat sommaren. inspirera och filosofera. känt både lyckorus och ångest, melankoli och eufori. solstrålar och brakande åska.
 
i sommar ska jag plantera om. inga andra måsten eller borden finns. livet är fint, precis som det är. med familjen, karriären, husdjuren, de tre bilarna och det stora huset jag inrett alldeles själv. men trädgården, rabatten, är bortglömd. någon har brutit grenarna på mitt olivträd och trampat för hårt i jorden. jag vill vattna, odla nytt, rensa ogräs, men låta prästkragarna vara kvar. 
 
det är min sommar-plan. det är mitt projekt. det är vad stormen och solglimtarna talat om för mig i dag. 
fotografi: jag 

om mens, en ny gröt och stjärnor utan svindel.

tisdag. och i dag regnar det. smattrar på fönsterrutan. jag dricker apelsinté och lyssnar på hanapees senaste podd. en utav mina favoriter. jag tycker så mycket om hur ärliga hanna och martin är, skämtar om sånt som aldrig lämnat min munn. i bland tänker jag på hur pryd jag blivit genom åren. och att det är väl det den där livslånga jakten på perfektionen har gett mig. 
 

att jag inte bara se bra ut, men att låta bra också. men nu känner jag mest för att släppa allt det där. bums. jag är så himla trött
på regler och krav. både från mig själv och samhällets ideal. att höra folk på tåget prata dieter som om det är något alla borde syssla med. och höra hur andra chockas när någon nämner ordet menskopp. som om det vore något äckligt. 
 

...när det är varje kvinnas vardag. fast inte min, för jag har varit utan den väldigt länge. det har bland annat med stress att göra. och vänta, varför har jag inte pratat om det förut? juste. det är ju äckligt. hoppsan hejsan. konstigt, är det inte?


nåväl. nu till något alldeles annat. en frukostutmaning!! det var på tok för länge sedan jag provade något nytt, så i morse, när
min vanliga gröt på kardemumma, kanel, linfrön, fiberhavregryn och russin var klar provade att toppa med keso!!
 
i stället för mjölk! tillsammans med frysta hallon, ett halvt hackat äpple, valnötter och kokosflingor blev det supergott!!

så, i framtiden kommer jag nog byta ut mjölken mot keso lite då och då, som variation. precis som att jag kommer byta ut min prydhet mot välbehövlig ärlighet, som variation. tips, tips gånger två. boken som skyms ovan är stjärnor utan svindel av louise boije af gennäs. läst hälften och älskar den redan. och jag tror att kanske kommer det bli bland det bästa jag läst någonsin. vore
inte alldels otroligt. den är nämnligen precis vad jag vill och behöver läsa just nu. ha det fint! puss
fotografi: jag

överallt. det räcker nu.

nu säger jag det. ett, två, tre. jag säger det nu. nu kommer det. nej, förresten. lika bra att hålla det för mig själv. kanske vet de redan? alla vet. men då kan jag väl lika gärna låta orden komma ut? visst! eller? ett, två, tre.

le printemps | via Tumblr

2014-05-21  22.15 

jag mår bra, oftast. solen skiner på havet, det glittrar, skimmrar, kvällssolen gör himlen alldeles rosa och att gå i solkyssta ben utan gåshud ger mig lyckorus. vännerna och jag picknickar, planerar äventyr och resor och att cykla till jobbet kan i bland vara den härligaste stunden på dagen. jag älskar min cafévärld och i sängen på kvällen ler jag över att det känns omöjligt att stänga boken. sommaren är här. en efterlängtad magi och i höst väntar en pirrigt spännande framtid. 
 
musiken är viktig för mig. jag lugnar mig melissa horn och peppar mig med svensk hiphop. starka ord och starka känslor. människor som vågar säga sanningen om deras rädslor, saknader, kärlekar och sorger.
 
jag blir så lätt inspirerad utav det där. att säga som det verkligen är. även nu. egentligen vill jag sudda, sudda, sudda ut. ignorera mörka moln och fokusera på de sista solstrålarna längs horisonten. inte tänka på sånt som skapar tårar i ögonen, en klump i halsen och magont. låtsas som att det inte finns.
 
men jag vet att om jag gör det så kommer allt tillbaka och hemsöker mig ändå. mitt på den varmaste sommardag kan regnet plötsligt falla. mitt på en molnfri himmel kan det skapas åska.
 
och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.
 
så jag tänkte säga som det är nu. ut, ut, ut med det onda. så kanske jag kan lägga undan pennan sedan och känna mig lite lättare. lite friare. lite mera mänsklig. 
 
det finns två saker som gör vattenfall på mina kinder ikväll. svårigheter. kanske känner du igen dig? kanske har du också ont? kanske kan vi alla känna oss lite mer mänskliga ett tag, kramas och bara lova varandra att allt kommer bli bra? efter regn kommer solsken, så som det alltid brukar göra. 
 
ett. jag är ännu inte frisk. mina ätstörningsdjävular har ännu inte lämnat mig. de har gömt sig i små regler, visioner och idéer om hur allt ska och borde vara, hur jag ska och borde vara. jag har så himla lätt för att bestämma mig för hur min kost och mitt liv ska se ut. begränsningar har aldrig varit något jag har haft svårt för. och det är mitt stora problem. jag kan liksom inte tro att det är sant att en kan leva precis hur en vill, träna hur mycket eller lite en vill, äta vad en vill. jag älskar den jag är, här och nu. och det känns visserligen kalasfint, men att ständigt gå omkring och vara rädd för att tappa eller gå upp i vikt. att vakna upp i morgon och inte längre känna mig värdig och fin. det är en mardröm jag är rädd ska bli verklighet. en mardröm som gör att jag begränsar mig, sätter upp regler och lever livet med höga krav. bara för att kontrollera. bara för att jag ska vara säker på att jag tycker om mig själv i morgon också. 

två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor. 

så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad. 

men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.
 
jag älskar mig. jag älskar mitt liv. jag kramar mig. jag kramar mina vänner. jag har framtidsdrömmar och minnen som bringar lyckorus. musik som får mig att dansa och böcker som får mig att drömma. värmen i rykande kopp te om eftermiddagen och styrkan i att unna mig själv en nybakad kanelbulle. 
 
i söndags, hos farmor, överst på bokhyllan. där stod fyra fotografier utav mig. hannah fem, tio, fjorton och nitton år på jorden. jag tycker så himla mycket om den flickan. jag ler så att jag nästan spricker. lyckorus och tacksamhet så att jag brinner. elden, ni vet? elden. men jag gråter också. för flickan. för att bakom leendet göms självdestruktiva tankar. att aldrig känna sig tillräcklig. det är som en tävling jag alltid haft mot mig själv. och vinner, det gör jag när jag är perfekt och komplett. 

aldrig nöjd.
aldrig bra nog.
aldrig perfekt.
aldrig tillräcklig.
aldrig värd att luta mig tillbaka, andas och bara vara. bara vara hannah.
 
men nu.

jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.

det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv.

jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.
 
det räcker nu. överallt. det räcker nu! det räcker med att alltid vilja bli mer smal och samtidigt få snyggare kurvor, att sitta så lite som möjligt vid datorn och samtidigt hålla sig uppdaterad bland alla sociala medier, att alltid äta hälsosamt men samtidigt visa att en kan unna sig i bland. det räcker med krav. det räcker med borden. det räcker med att alltid sträva efter något som man inte har!
 
flickan ville vara perfekt. hon kunde inte se saker med klara ögon. hon vågade inte lämna honom, hon vågade inte släppa kraven. men här sitter flickan nu och har fått nog. precis som elden i mig brinner till att krossa sådana tydliga elendigheter som rasism och ojämställdhet brinner nu elden till att krossa kraven. till att luta sig tillbaka och, precis som jag vill låta alla människor vara precis som de är vill jag låta mig vara den jag är. 

det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv. 

överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.
ph: weheartit.com
 

om frågetecken.

vykort från en fotopromenad / söndagsord.

 
när allt känns ovisst
när frågorna är många och långa
när svaren är förvirrande och få
då låter jag ödet ta mig dit jag ska gå.
fotografi: jag

söndagsord.

söndag, slut på veckan och innan klockan slår om till ny dag vill jag nämna några saker. 

 
det första är en varning. boka inte in femtioelva saker i din frankie daily jurnal för att sedan gråta okontrollerat sekunden du stiger ur porten från jobbet på valborgsmässoafton. ingen kan säga till dig att du borde plugga så mycket som möjligt, borde jobba så mycket som möjligt. utbilda dig och tjäna pengar. det är inte det livet handlar om. du ska må bra också!! le och känna hur vårsolen lyfter dig än att det snarare bländar dig på cykelturen hem. för inte är det värt en ända krona att må så dåligt som jag gör när stressmolnen skymmer solskenet och strålarna känns som blixtrar rakt in i ett värkande huvud.
 
det andra är att jag älskar er. kan man säga att man älskar någon man inte känner? jag vet inte. men så vill jag nästintill skrika när jag slår mig ner med en suck efter en alldeles för lång dag och läser om pepp och lyckorus i kommentarsfältet. mailen gör mig alldeles pirriga och det känns så himla dumt att jag jämt svarar flera veckor senare och jag vill att de som ej fått sina ord besvarade ska veta att ni kommer att få det. tids nog. jag vill svara bra. inte bara beta av. hjärta, hjärta er. 
 
det tredje är det där med prestation. jämt ska en bli bättre. jämt ska en kämpa. finns det grönare gräs så ska man ordna det. planetra om och fixa. men när är det bra då? när lutar du dig tillbaka och njuter utav det du har? det är en tankeställare som jag har fått i veckan. det är bra att vilja bli bättre. men inte på allt. inte i alla ens olika intressen och vardagligheter. andas, du är fin och bra och magisk. vad vill du att denna dagen ska handla om? att andas, njuta och leva? gör det! för om tio år kommer du sakna denna tiden, kalla den en enklare tid. precis som du gör när du tänker på när du var ett barfotabarn med bara blomster-bekymmer och skrubbsår på dina kinder.
 
♥ ♥ ♥ 

om att accepeteras och inspireras.

fredag. vinden blåser, solen lyser, helgen är här och våren pirrar. maj har börjat och jag tror det blir sagolikt. i dag tänkte jag egentligen besvara en väldans massa kalasfina fårgelåda-frågor men, med tanke på den diskussion som uppstått efter att lådan stängts kände jag att det var viktigt, är viktigt att jag slår mig ner här och klargör ett par ting först.
 
 
i ärlighetens namn kunde jag inte låta bli att känna mig väldigt ledsen efter att ha läst det som skrevs. jag kände mig analyserad och kritiserad och det gjorde särskilt ont eftersom det verkar vara att ständigt påstående att jag skulle vara en perfekt människa. felfri. utan smärtor, mörker och komplex. i bland får jag intrycket av att om jag är pepp är jag för pepp och om jag exempelvis delar min hjärtesorg är jag för depp. men jag kan bara vara jag, och det finaste en kan göra för mig då är att acceptera mig för den jag är.
 
generellt brukar man säga att det tar ungefär fem år att bearbeta och göra sig så gott som frisk från en grov ätstörning. jag är inne på mitt tredje år sedan mitt stora fall. jag får inte längre panikångest över mat, jag tycker väldans mycket om det jag ser i spegeln, jag blir inte nervös över bufféer och restaurangbesök, jag har inga bestämda regler över mina matval och jag tränar inte längre för att se ut på ett visst vis. men, i bland får jag ångest. i bland tar tankar på mat och träning upp alldeles för mycket tid och i bland glömmer jag bort vart gränsen går.
 
i bland är jag lite för tunn, i bland säger spegelbilden mig tvärt om. jag är alltså inte helt frisk ännu, och som jag nämnt många gånger förut är jag inte så säker på att jag någonsin kommer bli det och det sårar mig otroligt mycket att någon ifrågasätter min friskhet på ett så kritiskt vis när jag själv gör det varje dag.
men det finaste en kan göra är ju att acceptera. 
 
efter att jag och mitt ex gjort slut kände jag mig smutsig. historien bakom det kan vi ta en annan dag men hur som haver gick det ut över både min träning, mina matvanor och min vardag generellt, media-användning, musiken jag lyssnar på, kläderna jag klär mig i, umgänge och bestyr.
jag ville rena och rensa. bort med negativiteter och ersätta med sådant som ger mig positiv energi.
 
lugna spellistor byttes till dansa, lev och le.
bloglovin städades och jag gick i från att följa trehundra på instagram till etthundrasextiotre.
jag såg över min umgängeskrets.
jag bytte ut tre år gamla klänningar, fyllda utav mellankoliska minnen mot gråmelerat, prickar och tunna guldringar.
jag började gå tänkar-promenader i stället för poddpromenader och såg till att träna mer ute i naturen, med väl vald musik i nya hörlurar.
 
allt för att må bra, få mer lycko-energi och levnadsglädje några långa trassliga veckor.
 
och när det gäller maten så beslutade jag mig för att jag vill hålla mig till mat som får mig att må bra. det är min hälso-filosofi. en jag gärna tipsar andra om! men den måste vara individuell sådan. maten som får mig att må som bäst kanske inte får dig att må som bäst. och det handlar inte om att vara nyttig. finns det ens något som är nyttigt nu för tiden? mitt emellan femtvå och lchf, metoder och detoxer. 
 
när man växer upp och bor hemma väljer ens föräldrar vad som serveras. sedan vaknar man upp en dag och inser att man kan välja alldeles själv och börjar experimentera. jag tycker det är hur spännande som helst att prova nytt!  som rawfood exempelvis. det är ingenting jag håller mig till men som jag gärna provar. jag tycker att all mat som gjorts på fina råvaror och tillgatas från grunden tycker är alldeles fantastisk. hur häftigt som helst!

finns det ens något som vanlig mat? vem bestämmer vad som är nyttigt eller inte? alla kroppar är olika, alla sinnen är olika, alla behöver olika mycket utav varje vitamin. jag har en känslig mage, den tål lika lite kött som gröna äpplen. en annan kanske är glutenintolerant eller allergisk mot nötter. vi kan inte, får inte, borde inte jämföra oss med varandra och vad andra äter. vi borde inte analysera och kritisera för vi kan omöjligt veta hur deras kroppar fungerar, vilken mat de är uppväxta med och vad de favoriserar.
 
vi kan bara inspirera. vi borde acceptera.
 
bara för att en publicerar en bild på något ätbart betyder det inte att det är hela måltiden. de fanns kommentarer som gjorde mig väldigt ledsen. jag vill inte vara analyserad eller kritiserad, särskilt på grund av min historia med ätstörningar. ät vad du tycker om, när du vill, hur mycket du än är sugen på. acceptera att vi alla är olika och låt oss snälla vara så. 
 fotografi: jag

ingen aning alls.

min psykolog frågade mig.
har du varit kär på riktigt någon gång, hannah?
 
och jag svarade. efter ett tungt andetag. ett slitet hjärtas chock. 
jag vet inte. 
 

om tryggheten i vårblommorna

jag tycker om hur blommorna växer mellan staketets slitna plankor
hur våren tittar ut och hälsar försiktigt
det är vacker för det har alltid varit så
genom alla mina vårar
berg och dalar, tårar och lyckorus, pirr och avslut
det har alltid varit så. 


jag är så stolt över oss.

till elsa:

 
på stationen i dag. jag köpte två nya böcker och ett muminblock. hade egentligen inte ens tänkt gå in på pocketshop, i alla fall inte köpa något. men det blev tre stämplar i mitt kort och minus tvåhundratio på mitt konto. 
 
den ena boken handlar om ett mord i brännheta colombia och två unga tjejer som backpackar där. den får mig att tänka på hösten, att jag kanske inte ska plugga ändå. utan att resa. åh, jag vill resa.
 
det är på buss etthundratrettiotvå från malmö, med ett regn fallandes utanför den smutsiga fönsterrutan som jag tänker på det här. som jag bläddrar i mina nya böcker och stänger ute skriket och skrattet och smattret med nya hörlurar och kents, enligt mig bästa melodier. jag vet hur mycket du har lyssnat på kent. och jag undrar i mina tankar om du är som jag, låter bli att lyssnar på samma låtar som spelades när allt gjorde som ondast. för att känslorna sitter i melodierna, för att det handlar om oss i texterna, för att vi vill att tiden ska vara förbi.

vännen, ser du vad jag ser?
jag är nästan som du. 

jag stänger colombia-boken och slår upp den andra och börjar läsa. på första sidan finns det en stor bild och en kort, liten text om författaren. född nittionhundranittiotvå, bara ett par år äldre än mig. och jag tänker att jag också vill. så himla gärna. åh, jag vill skriva.

boken börjar med en tillbakaberättelse. en nybliven student vid namn beatrice faller handlöst framför eiffeltornet och blir kär. i mörka lockar, i blomsterprydda balkonger, i paris. åh, jag vill tillbaka till paris.

och det är här du kommer in, elsa. det är här jag börjar tänka på dig igen.
när du vill så säg det. jag åker med dig. vi läker våra sår i landet du älskar. och vi packar bara med oss sånt som vi älskar, sådant vi behöver för att överleva. du kanske tar med elvira, jag kanske tar med kameran, men båda tar med skrivblocken. och tjugofyra extra pennor. minst. 

vi reser.
vi skriver.
vi flyttar till paris.

när du vill elsa. när du vill.
fotografi: jag

om mörka söndagsfilosofier.

söndag. och snälla, kan inte ni berätta vad ni tänker på i kväll? något som gör ont, som är så jobbigt att du får svårt att andas och gråt i halsen, eller något som är så vackert, klart och pirrigt att du inte kan sitta stil? längtar du efter någon, saknar du någon? är det hjärnspöken som gör att du gråter eller är det utav lycka som du ligger vaken hela natten? 



jag har spenderat min helg på en herrgård. där firades mamma som nyligen fyllt femtio. många goda måltider blandades med skratt, prat och varma kramar. tjugo personer kan ha stora diskussioner men det är när jag hamnar alldeles ensam med någon, byter djupa ord om livets alla frågor och oroligheter som jag verkligen inser hur magiskt bra den här helgen är. hur mycket den behövs. och hur galet mycket jag tycker om min mamma, min fantastiska förebild och mitt stöd i vardagen.
 
här pratar jag ofta den senaste tiden om saker som behövs. välbehövligt verkar nästan vara mitt nya favoritord och det är kanske inte så märkligt. för det finns något som fattas mig, och i min jakt på att finna vad det är så försöker jag ta hand om mig på bästa sätt. promenader, långa frukoststunder, nyinförskaffade plagg och en spellista med lugna melodier.

jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu. jag älskar verkligen min cafévärld. hur viktig den är och, framförallt har varit för mig, den tanken är nästan för stor att filosofera kring. men från och med i dag kanske det inte är så att jag skriver en gång om dagen precis varje dag. jag kanske skriver tre gånger, eller inga alls. men nu måste jag verkligen ta tag i den där jakten, och vad det sjutton är som fattas mig. ta tag i tankarna, bekymren, viljorna och tårarna.

nu vet du.

mina kvällstankar kretsar kring våren. på solen som strålar in genom min spetsgardin om morgonen och på löpturen längs havet som skänker så mycket lycka att jag tror mig kunna springa hur fort som helst, hur länge som helst bara för att det finns så mycket ljus. på himlen, i mitt hjärta, i min framtid. jag tänker på saker som hänt. att bli dumpad av någon jag visste inte var rätt men som jag älskade så himla mycket ändå, att alltid gå och ljuga för mig själv att jag inte måste vara på min vakt med mat-tankar, att inte kunna lita på hannah riktigt ännu och att inte riktigt ha förlåtit henne för saker hon gjort. jag tänker på hur fint allt kommer bli tillslut och jag tänker på hur tuff vägen är, så många uppförsbackar. hur ska det här gå? allt vi kan göra är att kämpa på. i kväll vore det världsfint att höra om dina tankar, vad de kretsar kring och hur de får dig att må. puss

fotografi: jag

bit för bit.

▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  

det är i mörkret jag blöder

det är i mörkret jag går sönder

slits

bit för bit

mellan viljor och måsten

mellan allt som jag har varit och den jag ska bli

mellan hjärtont och förvirring

mellan hopp och rädsla

för framtiden

jag älskar att tänka på den

men ska det verkligen gå så bra som jag jämt säger att det ska

ska det verkligen ordna sig till slut

ska verkligen allt bli bra

 

kommer jag lära mig äta och träna normalt och inte låta det gå åt fel håll

kommer jag kunna hålla hjärnspöken borta

kommer jag låta bli att alltid sträva mot perfektion

kommer jag sluta fälla tårar över det lilla och blunda för det stora

kommer jag finna någon riktig kärlek tillslut

 

jag sitter i köket med michaela, en så sagolikt bra vän

vi pratar om kärleken

vi båda suktar båda efter den

och jag har mött kärleken

men förlorat den alldeles för snabbt igen

eller rättare sagt har den tagits i från mig

 

ett ord ett ryck

slut och så var allt borta

slut och så gick jag hem igen

 

vi pratar om framtiden

och om hur kärleken kommer vara i den

michaela tror på den

magin

att kunna säga ärligt att det för alltid kommer vara vi

men jag

fastän mamma och pappa fortfarande verkar pirriga

och morfar plus mormor är det finaste som finns

så tror inte jag att det har med mig och göra

jag har förlorat hoppet

jag har funnit rädlsan

jag ser alldeles för skevt nu

jag måste lära mig hur

hur jag tar mig upp ur mörkret

som finns med mig även på dan

i bland lyser solen ner mot mig

och jag glömmer allt det onda

och fokuserar på det fina

 

men djupt där inne finns det kvar

 

rädslan om att vara alldeles för fel en dag

 

jag ringer psykologen

tänker att nej

jag måste få riktig hjälp nu

måste få prata ut

 

bokar tid fastän jag ångrar mig

dagarna tickar på

och jag ångrar mig när solen skiner

vill springa dit bums

när mörkret faller på

 

så ringer telefonen

mitt i den soligaste utav marsdagar

rösten säger att hon är sjuk

det blir inget besök den här veckan

 

och det gör ingetning då

för se så fint solen strålar

se så fin jag är i min klänning

och känn så stark jag är när jag springer min sista kilometer hem

hem tillsammans med solen

 

timmarna går

dagen tickar på

plötsligt är det kväll

mörkt ute

mörkt inne

 

spotify spelar våra låtar

jag väljer att inte pausa

lyssnar och känner hur luften går ur mig

problemet är inte saknad

problemet är inte du

problemet är jag

jag var inte älskad

jag vill ingen ha

jag är den som gjorde allt för att vara den perfekta

även då gör ingen så mycket fel som jag

 

tjugotvånollnoll

ligger i mörkret

vill mest somna och drömma

drömma om en annan dag

när jag har kärleken i min hand

ler åt allt som ordnat sig så bra

men så vaknar jag
morgonminuter

och solstrålar genom en spetsgardin

och tolv timmars möjligheter framför mina ögon

 

men inom mig finns ett mörker

jag har förlorat hoppet

jag har funnit rädlsan

jag ser alldeles för skevt nu

jag måste lära mig hur

hur jag tar mig upp ur mörkret

som finns med mig även på dan

 

i bland lyser solen ner mot mig

och jag glömmer allt det onda

och fokuserar på det fina

 

men djupt där inne finns det kvar

 

rädslan om att vara alldeles för fel en dag

 

det är i mörkret jag blöder

det är i mörkret jag går sönder

slits

bit för bit

▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲

kvällsord. av mig. 


❥ hädanefter ska jag vara bra för mig.

man kan känna så starkt för någon att man vägrar ge upp

man kan känna så starkt för någon att man vägrar sluta kämpa

för man tror att det en dag ska visa sig varit värt att kämpa för

 

November. | via Tumblr

 

det är som en kamp efter att känna ruset igen

det vi hade i början

då allt var så nytt och vågat och fint och magsikt

 

i ensamhet kämpade jag 

läste, lyssnade, funerade, undrade, förändrade

och när vi träffades visade jag dig

allt det där jag i ensamhet lärt mig

försökte ge dig allt du ville ha

försökte vara allt du ville att jag skulle va

 

och jag tänkte att det där som gör ont gör ingenting egentligen

för rusen och ljusglimtarna

då vi kändes så himla kära

då vi kändes så självklara

då du faktiskt sa något som värmde mig oändligt

var så vackra

för precis en vecka sedan tog det slut

i takt med att solen sken in genom ditt fönster

i takt med att jag knackade på din dörr

i takt med att du bad mig sätta mig ner i din soffa

i takt med att du sa att det inte längre skulle vara du och jag

 

i takt med det lät jag mig äntligen förstå

hur jag försvunnit i kampen om att det skulle bli vi två


och fastän tårar och saknader

fastän hat och ånger

 

vet vi båda nu

att det aldrig fanns ett jag och du

det fanns bara en som tog

och en som gav

 

och det är en lättnad som gör att vårt uppbrott

är något jag så enkelt klarar av

förut handlade låten om att jag skulle vara bra för dig

härdanefter, härdanefter

nu byter jag ut dig mot mig

härdanefter, härdanefter

det är slut och jag mår bra

jag lät det ta en vecka att berarbeta och förstå


men nu är en ny tid här

mars och vår och nya frön att så


ps. livet känns som något sagolikt fint

nu, när all tid bara är min.

                                                                                                                                         ph: weheartit.com


om tankar som snurrar.

lördag. och jag tänkte prata om det här med att man måste satsa för att vinna, att kärlek för mig kan vara bland det allra läskigaste som finns, om knepet som gör att mina relationer gror starkare dag för dag och om att inte längre keep everything inside.

Untitled | via Tumblr

kärlek är det läskigaste och samtidigt finaste som finns. i alla fall för mig. det skakar om, vänder ens värld alldeles upp och ned och får en att känna så mycket att allt som någonsin känts förut är bortglömt. alla livets ömmande blåmärken och sår, alla livets smärtor och sorger, suddas ut.

det som skrämmer mig är det här med att förlora. jag vill göra allt, allt, allt för att det ska vara så bra som möjligt, så att det ska hålla. men samtidigt är jag så rädd, så rädd, så rädd för att låta honom komma nära. för om det tar slut, och allt går sönder så vill jag fortfarande finnas kvar. stå stark och allra helst inte behöva fälla mer en ett par dagars tårar.

 

det finns ett citat som säger, att man måste våga satsa för att vinna. och när jag hörde det, mitt i det frenetiska podcast-marathon jag hade häromdagen, då jag utav hela mitt hjärta försökte finna något slags svar, hjälp och råd till hur jag ska göra med rädslan som ligger och gräver djupt inom mig så förstod jag plötsligt precis vad det är som jag gjort fel alla dessa år och vad jag måste göra nu för att få ett bättre liv, bättre jag och bättre relation till alla jag älskar. pojkvän som vänner och familj, allra särskilt min älskade syster.

jag måste först och främst bestämma vilka jag verkligen litar, och framförallt vill lita på, och sedan måste jag våga fråga om råd, dela med mig och, viktigast av allt, berätta om det som känns.

jag måste berätta för mina älskade vänner när nya spännande saker händer. när jag träffat en ny kille, när jag bestämt mig för att tatuera mig, när jag hittat en lägenhet eller när jag skickat in en ansökan till någon spännande skola och biter mig i naglarna för att jag är så orolig att inte komma in.

 

jag måste berätta för jenny om dagens tankar och filosofier, för det är så vi gör, så vi alltid har gjort. och om jag tänker efter så har jag alltid kunnat lita på henne mest i hela världen. och det finaste jag vet är ju faktiskt när vi båda hamnar i djupa men sprudlande konversationer om framtid och dåtid, om depressioner och lyckostunder och om människor som får en att känna sig världsbäst och de som sårar.


och jag måste berätta för honom att jag är rädd för att förlora, att tappa bort mig själv och stå kvar, svag och med förlorad tid. att jag har svårt att släppa in och att jag tänker jättemycket men säger ingenting. men att jag vill satsa för jag tycker så himla mycket om dig och jag vågar och vill våga lita på att du tycker lika mycket om mig.

 

för jag kan inte vinna tävlingen om jag inte ställer upp i den, om jag inte vågar. för då står jag bara kvar på startlinjen. och är inte det samma som att förlora egentligen? jag måste satsa för att vinna. och även om jag, mot förmodan skulle förlora så har jag i alla fall gjort allt jag kunnat. och kommer garanterat känna mig som en vinnare ändå.

efter att ha skrivit denna text i ett dokument på min dator, en sjuklingstorsdag för kanske ett par veckor sedan så började jag förändra. jag blev en ärligare typ. berättade för vännerna om sånt som snurrar i mina tankar just nu, bra saker som onda ting, jag och min syster hamnade senast i gårkväll i en sådan där älskvärd konversation om allt som är roligt att prata om. åh, vi låg liksom där i min säng och pratade i en hel timma fastän vi spenderat hela kvällen i hop och fastän vi bestämt läggdags för länge sedan.

 

och så var det den där söndagen då jag satt i hans soffa och bad honom sänka volymen i pausen. berättade just som det var. att anledningen till att mina tidigare relationer inte gått så bra, eller att de inte ens blivit någonting alls har varit på grund av att jag är väldigt rädd för att låta människor komma nära, att jag egentligen aldrig litat på någon och, framförallt att jag varit rädd för att det ska ta slut och jag står kvar och har förlorat. förlorat tid, förlorat mig själv och vem jag är.


jag berättade om att när jag gjorde slut med mitt ex var det på grund av några, nu väldans självklara anledningar, och jag repade mig trots allt väldigt snabbt och bra efter uppbrottet. och det resulterade i den bästa hösten i mitt liv. men. det är ändå ingenting jag skulle vilja vara med om igen och det är det som gjort att jag även varit rädd efter det. fastän jag faktiskt vågade bli i hop med någon tillslut.

 

och jag berättade om hur det var när jag träffade honom. jonathan. att jag aldrig känt något så starkt som det jag kände för honom och att det i dag känns som om det vi har är större än allt annat. men, att jag ändå kan vara rädd i bland.

 

och om att jag, nu när varit hemma mycket verkligen funderat och vänt in och ut på de här rädslorna, och att när jag lyssnade på den där podcasten och hörde citatet som jag berättade för honom om när vi pratade sist: att man måste satsa för att vinna insåg jag att det var precis det jag behövde göra. behöver göra.

och det resulterade i den bästa konversation vi haft och plötsligt känner jag mig så stark. att jag kan övervinna allt. för det ända som behövs är att vilja, göra och så kan jag stå där och vinna. vinna en fantastisk vänskap, en underbar relation till familjen min och en tid med kärleken som gjort och gör mig så lyckorusig och pirrig att jag inte tror det ens är möjligt att vara mer kär. jag kan våga satsa och komma in på skolor, jag kan våga satsa och bygga en dröm-kariär, jag kan våga satsa och flytta hemifrån, till ett annat land, eller stad, om jag vill, jag kan våga satsa och ta körkort och våga satsa och klä mig i något alldeles annorlunda och nytt. och även om jag skulle förlora så gör det liksom ingenting för jag har i alla fall gjort allt, gjort mitt bästa. och det skulle jag vara stoltare över än något annat.

 

från och med nu satsar jag. från och med nu vågar jag. tjugofjorton är året då jag övervinner allt.

ph: weheartit.com


och jag behöver nog andas på riktigt nu.

torsdag.  och precis som en gör på instagram passar jag i dag på att göra en tillbakablick!! till vår och solsken. för
det är sådant som susar i mina tankar just nu. i sängen, ensam och sjuk smyger sig tankarna på och åh.  halva tiden
är det inspirerande, pirrande och peppigt och hälften av tiden är det så galet ensamt, ganska så ångestfyllt och svårt.
så med några gamla vykort drömmer jag mig tillbaka och mår lite bättre.

             
min instagram: @_hannahellen
                                                                                                                                                                fotografi: jag

sju stunder av vardagsrusexplosion.

söndag. och jag vet att det finns de som tycker att jag trollar om min värld till något annat än vad den är. att jag gömmer undan mörker, otrevligheter, ångest och frusna tår. men de har fel. för, jag vet att dåliga dagar finns!! jag vet att de kan komma när som helst!! men det är nytt år, jag är nykär och full av tacksamhetspirr. då kan jag inte annat än att känna just såhär:

Don't Let The Muggles Get You Down. ✖ | via Tumblr
♥ han står vid spisen, jag sitter på pallen. undrar om jag kan hjälpa till men han skakar på huvdet, säger nej och kysser mig. så jag sitter och ser på, ser när den mest fantastiska jag vet lagar spagetti och köttfärssås som jag sedan vågar äta för första gången på två år. och det var jättegott.

♥ kommer hem efter många timmars resande. i soffan ligger syster och snörvlar förkylt. jag kastar in mina saker i rummet, ler åt allt jag har där, vinylspelaren, vita stinghyllan med tekoppar, tidningshögen och de nya tallrikarna från swedish grace och springer ut till henne igen. ger henne en kram och säger bestämt att nu ska vi ha myskväll och sjuklingen spricker upp i ett svagt, varmt och åh-så-saknat leende.

 

♥ pappa kommer hem och kör mig till busstationen. det regnar jättemycket och han är den tredje den dagen som peppar mig och säger att jag visst kan köra bil, att jag kommer klara det. och så släpper han av mig och jag känner hur motivationen för första gången känns på riktigt i hela mig. tänker att snart är det jag som sitter bakom ratten genom ett vinter regn. och varenda cell hittar sitt självförtroende.
 

♥ signe och jag sitter innanför regnet på ett konditori i kristianstad. vi pratar i kapp om allt, allt, allt och tiden mest rinner i väg. vi enas båda om att en kopp varmt plus ett par lyxiga chokladbitar är ett eminent fika-val och så småspringer vi igenom en fortfarande juligt glittrande kullerstensgata till stationen där vi kramas dubbla gånger och jag far leende i väg i kvällsmörkret. tänk vad fint man kan ha det en onsdagseftermiddag.

 

♥ det är den första januari tvåtusenfjorton. jag har precis vaknat och genom tunna tyger ser jag paris. bredvid mig andas systern tunga andetag och steg från mamma och pappa hörs i rummet bredvid. tänker att klockan måste vara mycket och sträcker mig efter min mobilen för att se hur långt in på årets första dag vi är. men när displayen väl lyser upp så fastnar inte några digitala siffror på näthinnan. nej. allt jag ser, allt jag minns, allt jag tänker på när jag ligger kvar i sängen en timma till är hans ord. tjugofjorton bli vårt, okej? <3

 

♥ bubbelbad och bilfärd. det är min namnsdag och vi äter en världsgod brunch på kulturen. vanligtvis brukar jag aldrig bli firad på min namnsdag, men han har tänkt på den här dagen hela veckan. jag håller på att spricka utav lyckorus och när han ser på mig, säger du älskar verkligen att fika, va? skrattar och ler jag till svar med munnen full av valnötter. och när han går för att hämta portion två sitter jag kvar i ruset, hör the blower's daughter med damien rice ur högtalarna och nyper mig i armen för att ingenting någonsin känts så galet fint och bra.

 

♥ jag ligger hemma sjuk en gråmulen torsdag. fryser och kokar på samma gång, sörplar mandel-té och försöker läsa i körkortsboken fast jag inget kan se. då ringer hon. anna. och vi pratar och jag ler för jag får berätta om paris, tvåtusenfjorton-drömmar och funderingar kring min sommartid. vi peppar och stöttar och när vi sedan lägger på så överlever jag att inte kunna dansa, springa eller gå ut och gå. jag pluggar dubbelt så snabbt och dubbelt så bra och när jag somnar den kvällen har det plötsligt varit en världsbra dag. tänk att man kan ha vänner som får en att må så där. 

ph: weheartit.com


om ångest bakom ratten.

lördag. och här med börjar en ny tid. en tid med mindre jobb, inget plugg och himla mycket fritid. för ett tag. och det jag fokuserar på mest, förutom favoritpersoner och min cafévärld är något som länge har gett mig ångest till tårar men som nu är en utav mitt livs starkaste viljor. att ta körkort.
 
det var mer än ett år sedan jag började ta körlektoner. ångestklumpen började växa när jag insåg hur mycket pengar som har lagts på just detta. och den växte sig starkare när jag tänkte på hur jag inte klarat det så fort som jag hoppats på. så fort som andra verkar ha klarat det. men så kunde jag inte tänka, det insåg jag efter ett tag. jag är jag och om jag inte kan lära mig lika fort som de andra så får det vara så. punkt. men, det finns en ångestklump som är svårare än någon annan att sudda bort. och det är rädslan. jag har alltid skakat på huvudet åt de som är rädda för spindlar och höjder. respekterat har jag, men aldrig riktigt förstått. förrän jag började övningsköra. då förstod jag känslan precis. jag har nämligen en fobi mot att sitta bakom ratten. 
 
varje gång jag kört på vägarna har visonen om att jag ska krocka kommit upp. det är inte så att jag är rädd för att skada mig själv. nej, men att skada någon annan. det är det absolut värsta jag kan tänka mig. att jag ska krocka och vara anledningen till någon annans sår, smärtor, eller värst av allt död. 

men efter mycket peppande ord från fantastiska favoritpersoner så har jag sakta men säkert suddat ut de mardrömmslikanande visionerna. och nu har jag bestämt mig, en gång för alla. jag vill ta körkort. jag vill ha ett körkort. jag ska ta körkort. och för att hålla viljan uppe, och peppa lite extra kommer här en lista på sådant jag vill göra när jag tagit det där himla körkortet:
 
rad din | Flickr – Compartilhamento de fotos!

♥   jag vill köra hem till farmor i halmstad. handla mat, laga en god lunch och fin middag och fråga allt det
där jag annars aldrig får tid för. kanske åker vi till konditori regnbågen, fikar nybakat och så får jag lyssna
på ivriga berättelser om hennes barndom och uppväxt, hur hennes första jobb var och hur busig pappa var
när han var liten. 

midnight in her eyes | via Tumblr

♥   jag vill kunna ta bilen hem till honom, överraska, handla stora kassar frukostmat och packa större väska
med dator, kamera och annat pyssel som annars får ligga så tungt så tungt i min kånken. och kanske kan vi
fara på äventyr mycket längre bort eftersom vi kan bytas av och ta vilopauser när våra ögon blir trötta! åh.

Les memoires | via Tumblr

♥ jag vill hämta allra käraste syster efter hennes sista lektion. ta med henne till ett världsmysigt café där vi
kan peppa oss med en kopp te och plugga och prata i flera flera timmar.

(1) Tumblr

♥ och på tal om fika vore det så väldans skönt att inte behöva stressa på cykeln fram till busshållsplatsen för
att åka till tåget för att ta tåget till staden för att fika med saknade favoriter! jag vill kunna ta bilen i stället, så
kan vi dessutom sitta länge länge för inga bussar behöver passas. åh, älskvärt!!

Tumblr

♥  jag vill fara till de där gömda små pryl-och-vinyl-butikerna som behöver karta för att finnas. där jag kan 
finna bon iver för halva priset och köpa favorit-teer som jag alltid annars behöver beställa hem. 

Tumblr

♥   jag vill åka och hälsa på morfar och mormor också. om morgnar och kvällar sitter jag och kära mormor
och diskuterar mode och stil i hennes nyinförskaffade magasin och om dagarna står jag och morfar i köket.
gammal bagare som han är lär jag mig hur perfekta tranbärsscones ska smaka, hur kanelbullar ska jäsa och
hur matiga muffins fylls som bäst. det är galet så mycket jag längtar efter de båda!

(2) Tumblr

♥  jag vill fara till de mest sagolika vyer för att knäppa vykort. utsiker över skogar och berg som stadsbrus
och höghus. friheten att kunna fara precis vad jag vill pirrar i hela mig!!
 
Ocean of Emotion
 
♥  och när helgen vankas så vill jag ta en favoritperson under min arm och fara till städer som köpenhamn,
göterborg och simrishamn. gå på gator och gå på fik. fotografera, spendera, le och leva.

R-earrange | via Tumblr
 
♥  men såklart är miljön en himla viktig vän. så, i bland ler jag över att låta bilen stå och i stället cykla eller
promenera. och att även ha friheten att kunna göra det valet måste vara en så galet bra känsla. åh, nu är jag
så peppad att jag tänker ge mig ut och övningsköra bums!! tusen kramar, ha det fint! puss
 
                                                                                                                                           ph: weheartit.com

sanningen om tvåtusentretton.


 
när jag tänker tillbaka på året som gått är det verkligen med blandade känslor. allt började i en bubbla. jag levde i något jag trodde mig vara kärlek. något som varannan vecka kändes himla fint och bra men sedan kunde vändas om till en ångestklump över en dag. när sommaren kom tog det slut, och det var inte förrän då. när vi för sista gången sågs som jag visste att det var alldeles för länge ovissheten hade fått hålla på. men hur ska man veta vad kärlek är om man aldrig har varit kär?
 
när hösten kom bestämde jag mig för att ta tag i den sköra själen en gång för alla. skrev texten någon gång måste man byta lakan och cykla i väg, började gå långa promenader med åh-så-peppande fredagspodden i öronen, skrev tankeställare som hjälpte mig genom veckorna och så, slutligen en kall oktoberkväll vid köksbordet, då min syster frågade mig hur det egentligen var fatt och jag svarade med tårar. efter att ha berättat om det som känts, om hjärnspöken som fick mig att tvivla på om jag var bra nog och om jag var värd allt det jag är så tacksam över i livet önskade hon att jag skulle gå och prata med någon igen. och efter bara fyra gånger hos psykologen kände jag mig starkare än på väldans länge, kanske starkare någonsin.
 
julen tvåtusentretton har varit så ofantligt fin. och då menar jag inte bara julafton, utan även hela december, till och med några saffransdoftande november-och oktoberdagar. mycket har varit på grund av hur jag utvecklats så, galet, galet mycket under hösten. hur jag pratade av mig och fick svar på tankesnurr hos psykologen och lyckades släppa alla de övertagade kontrolbehov, skeva krav och ideal, perfektionismen och den skavda självkänslan. och det har varit så oändligt värdefullt. 

och trots de där två superstressiga veckorna innan julafton, då jag inte han med mailsvar, fotografi, att skissa, skriva och annat som jag så gärna vill utan bara jobb, jobb, jobb. då jag fällde tårar utav utmatthet och tappade kilon i brist på mat och sömn så har varje decemberdag gett mig något att le över, spara och ha kvar. 
 
och de där två veckorna hade jag kanske inte överlevt ens till hälften så bra om det inte var för en särskild person. jag träffade honom den andra advent, på ett pysselmys hemma hos en utav mina favoritpersoner. han var, och är en utav de härligaste och mest underbara personerna jag mött. och hade det inte varit för alla terapi-timmar hade jag inte mött honom. och om inte han hade skrivii till mig, och förgyllt varje dag med pepp och skratt, om vi inte hade mötts om söndagarna och hittat på de bästa utav bestyr så hade jag nog inte summerat mitt tvåtusentretton med livets största leende på läpparna.

och dessutom. alla de nya vännerna jag träffat! alla de nya materiella lycko-ting jag införskaffat! alla fikastunderna, konserterna, utflykterna! att bli bästa vän med systern! att ta studenten! att skaffa mig mitt allra första jobb! det är även sånt som gör att mitt tvåtusentretton är ett år jag alltid kommer tycka om. gott nytt år!!

ps. här finns sanningen om 2011, sanningen om 2012.

mina tolv tankeställare den här månaden:

att inte hålla tillbaka, vare sig när det gäller att våga säga och skriva saker jag egentligen vill men inte riktigt vågar, som att göra saker jag egentligen vill men känner oro över vad människor ska tycka. det är mitt liv, min värld. tänk, jag kan ju göra precis vad jag vill! fantastiskt. 

 

att minnas mitt nya och bästa, hemmasnickrade ordspråk: man kan inte få allt, men man kan få det man vill. för i bland måste man bara prioritera. 

 

att analysera ångesten: har jag för höga krav på mig själv? släpp dem omedelbart!!

 

att fortsätta tacka ja till att promenera med grannens hund, får så himla mycket lugn utav det i själen min! älskar att vara ut i naturen, det är som en ny del i min personlighet som har dykt upp! lugn får jag även massvis utav yogan som jag och jenny har börjat på. underbart att göra det tillsammans dessutom!!

 

 
att försöka jobba bort behovet för att sätta tämplar på mig själv. i stället för att definieramig som smal eller tjock borde jag definiera mig som vacker, och låta det få räcka. detsamma gäller när jag definierar mig som vegetarian, pescetarian, sportig, sprallig eller lugn. jag är jag, en alldeles egen personlighet som inte behöver placeras i mallar och fack!

 

att vara noga med att jag inte får spendera alldeles för mycket tid med näsan i kalendern.

 

att det inte handlar om hur jag har det utan hur jag tar det, ännu ett ordspråk som passar toppenbra så här års då jag lever i en tid där ingenting, förutom mitt jobb är obligatoriskt. det kan kännas klurigt i bland att ha så mycket tid som jag kan göra vad jag vill med, men egentligen har jag både behövt och längtat efter det här i flera väldigt tuffa år.

 

att unna mig och inte vara så väldans snål med pengarna. äntligen har jag råd med upplevelser, luncher och små älskvärda presenter till mig själv!

 

 

att ta med mig systemkameran till mina dagsutflykter. fikastunder och luncher som promenader och bravader. jag ångrar ju mig alltid när jag inte har några vykort att minnas genom. och dessutom, fotograferandet gör mig alltid så ofantligt glad!

 

att inte begränsa mitt liv och mina val med regler. jag är inte redo för det ännu. jag kallar mig inte längre vegetarian, och med min historia är det ganska förståeligt. jag inte riktigt klarar av att tänka så mycket på mat som det innebär när man ständigt står inför att behöva försvara, förklara och göra val som får tankarna att snurra på tok för fort. som sagt, jag är inte redo för det ännu.

 

att skriva ner tacksamheter och dyka ner i drömvärlden varje kväll. plus att börja med mina leva-i-nuet-pauser igen. allt det här egentligen.

 

att inte glömma att jag är i en mycket känslig period just nu, och reargerar ovanligt starkt. därför måste jag tänka två gånger och ta två djupa andetag innan jag tar åt mig utav hårda ord och blir ledsen eller får en ilsken känsla i maggropen.   

att älska mer, säga till dem jag älskar att jag äskar dem mer, att le för att jag älskar mer. när saker i min värld är lite kluriga, när saker i min värld känns svåra, då ska jag bota allt genom att älska. och är inte det världens finaste pepp-grej ändå? 

 

fotografi: jag


min pappa är världens bästa.

söndag. i dag firar jag och familjen världens bästa pappa i takt med att jag försöker andas igenom söndagsångesten som tyvärr 
har drabbat mig. den som kommer på grund av så himla många olika saker men som egentligen bara kan botas med julmelodier
och tända ljus just nu. för om det är något jag har lärt mig utav ångest är att den ska accepteras och tas hand om väl. 
 

en värmande frukost. havre-och råggrynsgröt kokad med torkad frukt, kanel, kardemumma och mald kryddnejlika, toppad med russin, nötter, bananpengar och soyamjölk. väldans gott!! tips, tips. nu är det dags för månadens frågelåda! åh, tror det kommer göra susen att få mina tankar på ett annat håll. fråga vad ni vill tills jag säger stop! och ha det fint! puss

uppdatering: tusen tack för alla fina frågor. nu säger jag stopp för den här gången!!
fotografi: jag

allt jag älskar på en och samma dag.

fredag. i dag är en dag då jag cyklar hem från jobbet i kvarliggande morgondimma. knåpar i hop en picknick och möter en glad
vän med ett leende och hembakta scones. går vilse i skogen. finner en väldans massa flugsvam men drömmer om kantarell. kan
inte sluta le för jag älskar mina vänner, naturen och hur det mörknar fastän klockan nyss slagit sju.

i dag är dagen då jag får klump i magen av stress och jag-hinner-inte-med-allt-jag-vill-press. tittar på skavlan i pappas armar och låter mig vara öm och skör som när jag var liten och inte kunde sluta gråta. avslutar dagens sista timmar på rummet. äter nötterna michaela gav mig på bästa söndagen och dricker förkylnings-kyrar-teet i alldeles för stora klunkar.  lyssnar på min bästa podcast och tänder alla ljusen, tar på mig pjamasen och somnar alldeles för sent in på natten fastän jag ska jobba nästa morgon.
 
det här är min fredag nästan varje fredag. och trots trötta tårar på tvsoffan och och att bränna tungan på tredje koppen te så är den bland det bästa jag vet. för allt behöver inte vara perfekt. det vet jag nu. ta hand om er, och ha det fint! puss
 
fotografi: jag

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0