Sanningen om tvåtusenelva.
Det är bara det att det känns så himla sorgligt alltihop.
Januari och vintern kom med en månads feber och när våren slog in slog också ångesten och besvikelsen till och jag beslöt mig för att jag inte längre skulle se ut som jag gjorde. Jag gick ner några kilon och längtade mest bort från vardagen och vipps kom sommaren som bjöd på en del guldkorn men också på en del kamp. Jag har haft ätstörningar i flera år och i sommras var det i huvudet på mig hela tiden. Så när hösten kom beslutade jag mig också för att på riktigt ändra mig och mitt liv. En lista med mat som jag inte fick äta och på två månader förvandlades det som börjat som en ofarlig diet till ett anorektiskt beteende. Blek, grå, benig och olycklig. Det var det jag fick utav detta och november blev en kamp för lyckan igen.
December har gått så himla himla fort men det har nog varit den bästa månaden i år, men samtidigt också den sorgligaste. Då jag gråtit som bäst och mått som sämst. Men jag har levt för lyckan och tack vare en världsbäst familj, otroliga vänner och allt det fina som december och julen (som är bland det bästa jag vet) kommit med har gjort att jag faktiskt i dag inte känner någon ångest för det jag har blivit. Jag ångrar inte att jag har blivit sjuk. Att ha blivit förstörd. Det är hemskt och det är sorgligt. Att gråta varenda dag, att inte kunna njuta utav mat och att känna hopplösheten. Men jag vet att det gör mig bättre, på alla sätt och vis. Och framförallt starkare. Så plötsligt är klockan sex. Firandet börjar en halvtimma och jag känner det nu.
Jag är redo för 2012, det år då jag ska bli lycklig - på riktigt.
Ps. Att få skriva ner detta innan det nya året börjar är himla viktigt för mig och känns, faktiskt också så himla skönt. Men till er som först fått reda på denna sanningen nu vill jag bara säga förlåt och tack. Förlåt för att jag inte tagit tid att berätta det förrän nu och tack, för det fina stöd ni har varit fastän ni inget visste.
Gott nytt år på er! Puss
Håll mig varm i vinter.
Fick bästa muggen av Tessan i julklapp. Sötaste saken att värma mig i vinter alltså. Puss
I morgon är det nyår och det kommer med blandade känslor. För hur fint är det inte att få börja om, på nytt? Veta att man kommer få vara med om en massa äventyr, träffa nya människor och att jag dessutom fyller 18 gör det lite extra speciellt. Men samtidigt känner jag mig inte redo. Vill ha mer tid, några dagar till för drömmar, listor och tankar. Bäst av allt vore att få börja 2012 utan bekymmer och känna mig etthundraprocent lycklig, nöjd och frisk.
Att fira jul hos mormor och morfar:
Hur fint det är att kunna slappna av och inte stressa fram mysfaktorn.
Den goda maten som man får både till lunch, kvällsmat och de två dagarna efter då vi stannar över.
Mina små kusinvitaminer som älskar att måla målarböcker och sjunga julsånger på promenader i vintermörkret.
Att mormor har tre julgranar varav en hänger uppochner mot en vägg i vardagsrummet.
Den hemmagjord sillen som mina kusiners mamma tar med sig.
Att sjunga med till Mössens arbetssång med mamma under Kalle Anka klockan tre.
När alla packeten dukas fram på golvet och det stora berg som uppkommer.
Att träffa bästa hunden som dessutom kommer överrens med mina katter så fint.
Glöggen och morfars hemmagjorda julgodis.
Förväntan att få se vad de andra tycker om klapparna de får av mig. La nästan ner lite för mycket tid på klapparna i år.
Tomten som busar med barnen, säger fel namn och får alla att skratta.
När minsta kusinen ger bort sin napp till tomten.
Spänningen över om man får mandeln i risgrynsgröten.
Morgonen efter julafton då man får bästa frukosten av morfar.
Titta igenom de nya klapparna och pyssla på juldagen.
Att titta på Harry Potter syster, multitaska och se vad andra fått i julklapp på instragram.
Att bara få vara och även om några tårar fälls då det jobbiga blir svårt att glömma så kan jag som bäst slappna av och känna lyckorus och tänka hur fint det är att vara med de man älskar mest på julen.
En riktigt mysig julhelg.
God jul mina fina! 
Just nu sitter jag på morfars kontor och har precis hjälpt honom överföra musik från itunes till sin ipod. I vardagsrummet visas Harry Potter på tv3 och vid matbordet sitter mamma och mormor och dricker kaffe och, troligen diskuterar inredning, franskt mode eller trender ur mina senaste nummer utav Elle. Några är ute på en golfrunda och några på lågpromenad - precis som det ska vara i dag. Dtet är en tradition.
Ända sedan september har julafton varit en slutpunk för mig. Jag hade ett mål som jag skulle uppnå tills dess, ett mål som sedan ändrades men som alltid har funnits. Just därför var julafton så mycket mer för mig än mysfaktor med familj och släkt, god mat och besök av tomtefar. Jag fällde några tårar - av lycka och av sorg och levde ut varenda sekund.
Jag har beslutat att innan nyår ska jag berätta om allt för er. Om de tur bulenta månaderna sedan september. Önskningar, förhoppningar, det som gjort mig glad, det som gjort mig ledsen och, framförallt det som förändrade mig. Jag tror att det skule vara bra för mig - att skriva av mig och få ut allt så att jag kan börja 2012 med en nystart. Och när vi ändå pratar 2012 så har jag lovat mig själv att satsa och våga skriva på riktigt här. Jag vill hitta mig själv lite mer och därför så är det så himla himla viktigt att jag noterar och skriver ner saker och ting som är jag, så kanske mormor och morfar, farmor och kusinerna, syster, mamma, pappa, vänner och, ja alla som tittar in här (även jag) ska kunna lära känna Hannah lite bättre. Då kanske det kan bli lite lättare att köpa passande julklappar till nästa år också.
Åh, nu bara låter jag orden komma. Jag struntar i att läsa igenom den här texten när den är klar. I stället tänker jag slå mig ner i tv-soffan och måla i målarboken med min kusin, titta på Harry Potter och kramas. Är snart tillbaka med fler ord. Ha det fint! Puss
under this little xmas tree.
skolavslutning, saffran och snöfall.
Jag och Emilia bytade som sagt julklappar och jag fick en påse brända mandlar (en favorit!) och ett par galet fina knästrumpor. Se bara!
Idag bar jag dessutom min bästa glittertröja och favorit(skjort-)klänningen från monki dagen till ära!
Efter julklappsbyte och skolavslutning så mötte jag upp pappa på La Goshe och åt fisk-och skaldjursgryta med saffran. Gott!
Nu fortsätter julmyset. Ha det fint! Puss
Fina veckan.
För det första så vill jag se snöfall, se tunga, snötäckta hustak och känna knastret under skorna när jag gå från bussen. Åh, snälla ge mig lite snö.
Jag ska dricka godheter som julté, kardemummakaffe och varm choklad ur mina finaste julkoppar varje morgon. Hade dock inte sagt nej till en kopp som den ovan. Himla fint!
Jag ska fotografera, massor och mest hela tiden! Tror att denna veckan blir en sådan att minnas. Fin. Sånt är himla viktigt för mig att spara (ni anar inte).
Ha mina finaste och juligaste ljus tända så ofta som möjligt. Mysfaktor, åh!
Ha på mig mina mysigatste plagg. Hej stickade tröjor och strumpor, velourtigts och mysiga klänningar!
Ut, promenera och fotografera i fina vädret. (För jag hoppas ju på snö).
Och så har jag en hel massa julklappsshopping planerat. Kommer nog hinna med ett flertal turer i veckan, älskar verkligen känslan av att ha hittat den perfekta julklappen!
Äta pepparkakor, såklart. (Men bara morfars hemgjorda, inget annat duger).
Se på julfilmer. Massor! Som till exempel The Holiday med snyggaste Jude Law ovan. Åh.
Slå in julklappar. Den 22a görs det traditionsenligt!
Planera lite inför nyår. Fast än jag inte alls är pepp.
Lyssna på julmusik. Älskvärt. Som She and Hims christmasalbum tillexempel. Bäst.
Och så blir några middagar och lite glöggmys med mina fina vänner. Mysigt alltså.
Just a perfect day, problems all left alone.
en liten kärleksnovell.
Theo är inte en vanlig kille, kanske utanpå, men inte inuti. Theo är en drömmare. Hans vänner däremot är ganska enkla, de bryr sig om 3 saker och de föredrar att inte göra något om vardagarna utan låter livet endast leka på helgerna. Då det är fest. Hans vänner bryr sig om tjejer, att se likadana ut som killen på den där bloggen och att lyckas ordna de bästa festerna. Theo gillar också tjejer, han läser ju den där bloggen och han går alltid på festerna. Fast han tycker inte särskilt mycket om festerna eller de tjejerna som är där. De tjejerna som kommer sådana som går i hans skola och i hans klass. Alla har likadant hår, likadana kläder och tycker om samma saker. Theo tycker om många saker och främst av de tycker han om ordet annorlunda.
Theo har ljusbrunt hår som blir får fler lockar ju kortare han klipper det, han har gröna ögon som blir klarare när han är lycklig och solbruna armar året runt. Theo brukar sitta på café Rosteriet om eftermiddagarna. Där sitter han tillsammans med sina vänner och dricker kaffe, äter bakelser och pratar. De pratar nästan om allt, men mest av allt om tjejer.
Theo bär runt på en lögn, en lögn han drog i början av sitt andra år på gymnasiet som sedan blev större för varje månad som gick. De satt på caféet för första gången sedan de slutat ettan. Han och grabbarna i klassen, de som hade blivit hans närmsta vänner. De drack alldeles för starkt kaffe och pratade om sig själva, sin sommar och allt de missat. När de kom in på ämnet tjejer så sa Theo det som han ångrar lite varje eftermiddag där de sitter på caféet. Han sa att han hade haft en flickvän över sommaren. En flickvän som hette Josefin. Men det var inte sant alls. Visst hade Theo kysst tjejer, visst hade han träffat de som var fina. Men aldrig hade han varit kär och aldrig hade han haft en flickvän. Inget medan de andra killarna i hans klass hade haft, ibland flera förhållanden, korta som långa.
De talade om hur de hade haft sommarflirtar och när de frågade Theo om han hade haft någon flirt hade Theo först svarat nej. Och blickarna glömmer han aldrig. Så han hittade på, att han hade haft en flickvän över sommaren. Och som om inte en lögn räckte ljög Theo lite till, mest för att hans flickvänsfront inte skulle låta så tom. The berättade han hur han hade träffat Josefin igen och hur de verkade bli något igen. Men det var inte sant, inte alls, inte någonstans. Josefin var bara en tjej han tyckte om, en tjej som inte ens visste vem han var.
När Theo känner sig olycklig och uttråkad brukar han gå ut, ut och bara gå. Och varje gång går han förbi Josefins hus. Theo hade sett Josefin på caféet en dag. Han hade hört henne skratta och prata med hennes vänner och när de bytte blickar föll han för henne. Pang, boom och pladask. Fastän han då inte ens visste hennes namn. Han hade letat lite och hitta henne i skolkatalogen. Hon gick på en skola på andra sidan stan men det visade sigatt hon bodde i samma område, till och med i samma kvarter som han själv gjorde.
Josefins köksfönster vätte ut mot gatan. När man gick förbi kunde man se henne stå och laga mat med hennes mamma eller sitta vid matbordet och prata med sina vänner, dansa till musik eller diska. På Theos promenader brukar han drömma om hur Josefin var, hennes intressen och vad hon brukade göra på hennes helger. Ända sedan han började gymnasiet hade han drömtom Josefin och nu hade det gått ett år, det var jullov och han kände sig så-jävla-patetisk. Hur kunde han drömma om en tjej han inte visste något om? Det ända han visste var ju hennes namn.
Det var en fredagskväll, det skulle vara en fest hos Fredrik, hans närmaste vän. Fredrik visste att han inte hade någon tjej och han trodde i stället, till skillnad från hans andra vänner att Josefin var ett förhållande på två veckor under Theos semesterresa men inte ens det var sant. Nu skulle han på ännu en kväll där han såg alla vänner ragga på tjejer som han själv inte tyckte om och han skulle antagligen mest sitta med en oöppnad öl och prata nonsens med vännerna. Och alla mes; tänka på Josefin. Patetiskt.
Så Theo, som annars brukar gå på festerna ändå, även fast det inte var något han tyckte om skickade ett sms till Fredrik, låtsades att han hade feber och så stannade han hemma. Och efter en stunds svärande, då han insett hur förbannat löjlig han var så satte han sig vid sitt skrivbord med ett skrivblock och en penna. Han tänkte skriva ett brev, ett brev till Josefin.
Och jag vet vad ni tänker. Jo, visst. Ofta en kille skriver ett brev till en tjej. Men läste ni inte? Theo är inte som alla andra killar. Så Theo traskade ut den där sena fredagskvällen med ett brev och skakiga ben. Theo kände sig så patetisk, om hon inte var som han hade hoppats skulle han få skämmas livet ut. Men någonstans kände han att hon var annorlunda. Och annorlunda var precis det han ville ha.
När han kom fram till Josefins brevlåda såg han någon sitta i det stora köksfönstret. (Ni vet det som vätte ut mot gatan?) Det var Josefin. Hon tittade på honom, precis som den där gången på caféet. Han blev knäsvag och för någon sekund visste han inte vart han skulle ta vägen. Men efter några sekunders onödig fundering öppnade brevlåda, lade snabbt ner brevet i lådan och så gick han, i rask takt sin väg. Han kunde inte se, men han hörde en dörr smälla igen och hur brevlådan öppnades. Nu gick han fort. Dum idé, tänkte Theo. Det här var världens dummaste idé.
Plötsligt hörde han springande steg bakom sig och med hopp och lite rädsla om att det var Josefins steg vände han sig om. Det var hon, Josefin. Världens vackraste Josefin.
"Är det här sant, eller bara ett skämt?" frågade Josefin skeptiskt.
"Tyvärr inte, jag vet att jag är patetisk" sa Theo och suckade. Han kände sig som en loser. Vad trodde han skulle hända egentligen? Fan, hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, tänkte Theo.
"Du är inte patetisk" Log Josefin tog ett steg närmare honom.
"Inte? Så, du tycker om mig, eller mitt brev alltså" Sluddrade Theo, han var ju så himla nervös.
"Du är romantisk" Sa hon och log igen. "Och jag tycker om båda, ska vi gå en sväng? Du tycker ju om att promenera" Hon log lite retfullt och så tog hon hans hand. Så modig hon är, tänkte Theo och så log han, hela kvällen ut.
Josefin var precis som i drömmarna. Hon var annorlunda. Hon var inte lika stel och tråkig som tjejerna på festerna. Hon hade åsikter och intressen, hon tyckte om att prata, hon gillade äventyr och kanelsnäckor. Hon berättade att det var okej att ljuga i bland och man behöver inte berätta allt, inte ens sanningar för sina vänner. Josefin berättade om hennes lögner som gjort henne ont. Men hon hade insett att det inte behövdes ångras. Att hon hellre fokuserade på allt som var bra. Som Theo till exempel. Och från och med nu skulle Theos ögon vara klargröna. Från och med nu skulle han vara den som gjorde Josefin, världens bästa och vackraste Josefine lycklig - I köksfönstret som vätte ut mot gatan.
[bild: weheartit]
Luciamorgon.
Om att söka efter kärlek.
Jag är sjutton år, har gått i gymnasiet i snart två och fram tills i våras har jag paddlat och tävlat i kanot och träffat folk från hela Sverige. Och dessutom rest med en klubb fylld av killar.
Jag har gått igenom högstadielivet på två olika skolor, varit på fester, träffat nytt folk på resor, varit på festival och hånglat på tonnårsklubb.
Men aldrig har jag funnit kärlek. Aldrig har jag funnit någon jag tycker om, inte på riktigt i alla fall.
Det var ju den där gången då jag trodde jag var kär. Då jag spelade piano och gjorde om alla låtar till att handla om honom, då jag bubblade utav skratt så fort han kom nära, då vi gick tätt i hop under kalla vinterkvällar. Men det blev aldrig vi och precis så tror jag att det aldrig blev riktig kärlek heller.
Det finns folk som brukar undra och fråga om det är jobbigt. Om det faktum att jag är sjutton-år
-och-fortfarande-singel är ett problem för mig. Och på den frågan svarar jag oftast nej.
För just nu är det inga som helst problem för mig. Jag bryr mig inte ens.
Men för cirka ett år sedan, om någon skulle frågat mig då, då skulle svaret vara annorlunda.
Jag minns hur jag brukade sitta med mina de som då var mina bästa vänner och hur vi brukade drömma oss bort. Om hur han skulle se ut, om hur han skulle bete sig och om hur vi skulle träffas, från första början.
Jag skrev noveller och drömmande texter och lovade mig själv att om jag inte hade mött min första kärlek inom ett år skulle jag förtjäna att känna besvikelsen.
Men i dag har det gått ett år och jag känner mig varken besviken eller ledsen över att vara singel.
För jag känner ingen kille, inte ens om jag tänker till ordentligt som jag skulle kunna tänka mig att bli kär i. Ingen alls - och det är faktiskt sant.
Det är faktiskt inte så himla ovanligt heller det där. Att vara sjutton och helt tom på erfarenhet vad det gäller förhållanden och förälskelser . Just därför ville jag berätta om det här för er, för alla. För varken jag eller de, förvånansvärt många pojkvänslösa vänner jag har har gett upp hoppet. Jag vet liksom att det kommer när det kommer och det hjälper varken att leta runt, söka och tvinga sig till de fester som man egentligen inte vill besöka, bara för att träffa killar. Det hjälper inte heller att tvinga sig själv att sluta leta, och att må dåligt över att man kan längta, som var jag gjorde för ett år sedan. För jag vet att någonstans där ute finns en fin kille, eller kanske man, som kommer tycka om mig. För den jag är.
Som förhoppningsvis inte har något emot mina brister och problem. Som kanske tycker det är gulligt att jag städar undan efter mig vart jag än är, att jag skriver ner alla plötsliga tankar, dikter och ord som dyker upp, att jag älskar julen och åh:ar så fort jag ser en söt liten gubbe, ensam på ett café .
Och jag försöker faktiskt att inte tänka för mycket på det. Just för att undvika tankar som "men tänk om det inte finns någon sådan?". För det vet jag att det gör, jag bara vet det och mer än så behöver jag inte tänka. Vi är många som är detsamma, som inte funnit kärleken.
Så om ni kämpar med tanken på att "jag inte kommer hitta kärleken om jag inte slutar leta" så ska ni sluta med det. För det finns inget som är dåligt med att drömma och längta. Och även om jag just nu, efter att ha gått igenom en slitsam höst och inte alls har killar i tankarna så vet jag att han kommer en dag och det räcker att veta för nu.
Bland tomtar, stjärnor, granar och kaniner.
Ps. Här kan ni se hur det såg ut på pepparkaksbaket för ett år sedan. På min gamla bloggadress alltså. Ha det fint! Puss
om decembermorgnar.
Jag åt småmackor och gröt med aprikos och fikon och Jenny åt pepparkakor, kiwi, lingongrova och drack varm choklad med kardemumma. Himlans mysigt alltså.
I dag är jag hemma hela dagen och jobbar med projektarbete och i kväll vankas det julgranspyntning. Det är december, snart jul och jag känner lyckan komma tillbaka. Åh, ha det fint! Puss
Tisdagslista och tisdagsbilder.
Något som gjorde dig glad igår?
Att jag fick reda på att jag får skriva noveller som projektarbete och får jobba hemma lite grann. Att träffa mamma för wook-lunch och sedan spendera eftermiddagen hemma i köket och prata, peppa, dricka kusmité ur nya koppar, se på Sunes jul och sånt fint.
Humör just nu?
Mätt med huvudvärk men glad och längtansfull. Jul snart, åhåhåh!
Vad gjorde du klockan åtta på morgonen?
Låg i sängen, läste bloggar och lyssnade på det här.
Vad gjorde du för femton minuter sedan?
Slog mig ner här i soffan framför Svensson Svensson, julavsnittet med systern min. Vi sitter bland en massa tända ljus och några koppar té och myser. Bäst.
Vad du ser om du tittar till höger?
Min katt Charlie som ligger och ser alldeles för busig ut. Han vågar inte vara ute för han är rädd för vinden så då är han på konstant bus-humör här inne i stället.
Vad gör dig glad just nu?
Mina vänner som peppar mig med fina ord. Att allting kommer bli bra tillslut och att jag till helgen kommer ha det kalasmysigt med pepparkaksbak, småkusiner och en massa annat fint.
Hur vädret är hos dig just nu?
Mörkt, regnigt och lite blåsigt. Hoppas på snö.
Vad var det senaste du åt?
Ett päron.
Vilket mål på dagen tycker du bäst om?
Frukost eller mellanmål, så känns det just nu i alla fall.
Bästa glassmaken?
Har inte ätit glass sedan i somras faktiskt. Men då var det SIA päronglass som gällde.
Sover du tungt?
Nja. Sover nog som lite vem som helst faktiskt.
Drömmer du mardrömmar?
Nej. Drömmer mer på dagen än på natten. Kan inte ens minnas när och vad jag drömde senast.
Hur många kuddar sover du med?
I min egen säng sover jag med fyra. Extra gos.
Snarkar du?
Nix. Konstigt eftersom resten av min familj gör det jämt.
Favoritkläder?
Mina mysigaste velour/sammets-tight, mina nya pyjamasbyxor, svarta klänningar och glitter.
Favoritgodis?
Upptäckte nyss Marabou Premium French Nougat, den var himla god alltså!
Höger-eller vänsterhänt?
Jag är högerhänt jag. Fast äter med vänster och har ganska lätt för att skriva med den också, om det skulle behövas.
Stjärntecken?
Våg! Och det märks.
Vad längtar du efter mest just nu?
Lyckorus, helgen, kramar från fina vänner och snö.
Och jag fryser.
När det bara blir kallare och kallare
och jag fryser
och jag möter deras blickar
deras oro, deras frågor
och jag kurar mig upp mellan filtar och täcken
hundratals, mer än vad man borde behöva
och plötsligt blir allt så himla, himla fel
och då nämner hon m-ordet
och då går det inte mer.
I wish i had a river so long.
Christmas lights.
it's begining to look a lot like chirstmas.
01.
