Om att söka efter kärlek.
Jag är sjutton år, har gått i gymnasiet i snart två och fram tills i våras har jag paddlat och tävlat i kanot och träffat folk från hela Sverige. Och dessutom rest med en klubb fylld av killar.
Jag har gått igenom högstadielivet på två olika skolor, varit på fester, träffat nytt folk på resor, varit på festival och hånglat på tonnårsklubb.
Men aldrig har jag funnit kärlek. Aldrig har jag funnit någon jag tycker om, inte på riktigt i alla fall.
Det var ju den där gången då jag trodde jag var kär. Då jag spelade piano och gjorde om alla låtar till att handla om honom, då jag bubblade utav skratt så fort han kom nära, då vi gick tätt i hop under kalla vinterkvällar. Men det blev aldrig vi och precis så tror jag att det aldrig blev riktig kärlek heller.
Det finns folk som brukar undra och fråga om det är jobbigt. Om det faktum att jag är sjutton-år
-och-fortfarande-singel är ett problem för mig. Och på den frågan svarar jag oftast nej.
För just nu är det inga som helst problem för mig. Jag bryr mig inte ens.
Men för cirka ett år sedan, om någon skulle frågat mig då, då skulle svaret vara annorlunda.
Jag minns hur jag brukade sitta med mina de som då var mina bästa vänner och hur vi brukade drömma oss bort. Om hur han skulle se ut, om hur han skulle bete sig och om hur vi skulle träffas, från första början.
Jag skrev noveller och drömmande texter och lovade mig själv att om jag inte hade mött min första kärlek inom ett år skulle jag förtjäna att känna besvikelsen.
Men i dag har det gått ett år och jag känner mig varken besviken eller ledsen över att vara singel.
För jag känner ingen kille, inte ens om jag tänker till ordentligt som jag skulle kunna tänka mig att bli kär i. Ingen alls - och det är faktiskt sant.
Det är faktiskt inte så himla ovanligt heller det där. Att vara sjutton och helt tom på erfarenhet vad det gäller förhållanden och förälskelser . Just därför ville jag berätta om det här för er, för alla. För varken jag eller de, förvånansvärt många pojkvänslösa vänner jag har har gett upp hoppet. Jag vet liksom att det kommer när det kommer och det hjälper varken att leta runt, söka och tvinga sig till de fester som man egentligen inte vill besöka, bara för att träffa killar. Det hjälper inte heller att tvinga sig själv att sluta leta, och att må dåligt över att man kan längta, som var jag gjorde för ett år sedan. För jag vet att någonstans där ute finns en fin kille, eller kanske man, som kommer tycka om mig. För den jag är.
Som förhoppningsvis inte har något emot mina brister och problem. Som kanske tycker det är gulligt att jag städar undan efter mig vart jag än är, att jag skriver ner alla plötsliga tankar, dikter och ord som dyker upp, att jag älskar julen och åh:ar så fort jag ser en söt liten gubbe, ensam på ett café .
Och jag försöker faktiskt att inte tänka för mycket på det. Just för att undvika tankar som "men tänk om det inte finns någon sådan?". För det vet jag att det gör, jag bara vet det och mer än så behöver jag inte tänka. Vi är många som är detsamma, som inte funnit kärleken.
Så om ni kämpar med tanken på att "jag inte kommer hitta kärleken om jag inte slutar leta" så ska ni sluta med det. För det finns inget som är dåligt med att drömma och längta. Och även om jag just nu, efter att ha gått igenom en slitsam höst och inte alls har killar i tankarna så vet jag att han kommer en dag och det räcker att veta för nu.
Du är så jäkla bra, Hannah! Stor kram om dig!
I hela mitt liv, tänkte jag varför är det bara jag som är ensam. Varför får inte jag känna kärlek? Men så en dag när jag var nitton år, kom det. När jag minst anade det. Ja det är sant. Vi var tillsammans i ett halvår och några veckor. Sen så funkade det helt enkelt inte. Eller ja, han förändrades. Sommaren, hösten och nu vintern har varit hemsk. Har tänkt att allt skulle varit så mycket lättare om jag aldrig träffat honom. Men, fast man har ju lärt sig massor. Men jag vet inte.
Men det jag ville säga är att, kärleken kommer när man minst anar det. Det är faktiskt så.
jag känner lite som du. jag känner: tänk om jag kommer bli helt ensam? om ingen kommer tycka om mig och jag kommer tycka om den? jag är rädd, jag erkänner det.
Så himla bra och fint skrivet!
så bra och så fint, välbehövlig läsning just idag<3
Är 18 och har aldrig varit kär ens! Inte kär på riktigt. Men det kan man inte liksom göra något åt. Håller fullständigt med allt du skriver!
sjukt bra skrivet Hannah :) tror många känner igen sig! kramar
det här var så himla bra skrivet! åh.
jag är också 17 år och fortfarande singel. men jag har inte riktigt kommit över den tröskeln när jag känner att det är okej ännu.
så sant. jättefint skrivet!
jag är sjutton jag med. och har pojkvän sedan två år tillbaka och är så lycklig. men däremot är jag inte den personen som blir bjuden på fester. åh, jag vill så gärna. när får man det? åh.
Känner igen mig så mycket. Alla är ju rädda över att sluta som ensam tant med 27 katter, men man kan ju inte grubbla över det hela livet, eller hur? En dag kommer han, kanske imorgon eller om 50 år.
Är 18 och känner igen mig i exakt allt du skrivit och som du säger, man behöver inte gå runt och tänka på det, det kommer helt enkelt, det kommer.
jätte bra skrivet! jag var precis likadan för några år sen när jag gick i gymnasiet, jag ville veeerkligen ha en pojkvän, men de kändes som om de inte skulle gå och att jag alltid skulle vara ensam, så mellan ettan och tvåan så var jag på några fester.. å en sommarnatt så fanns han bara där, just när jag slutat leta så hittade jag honom. otroligt fin kväll å vi har varit tillsammans i 2.5 år nu :) så drömkillen kommer nog när man minst anart! ;)
Så fint och så rätt!
så himla bra text!
åh, fina lilla tjej. fast du är inte så himla liten. och jag är ju inte speciellt stor egentligen. men jag vet precis vad du menar, för mig tog det nitton och ett halvt år att hitta en kärlek som var tillräckligt äkta för att det skulle kunna bli ett förhållande av det. efter att ha trånat efter en annan kille i ett år och varit hjärtekrossad gick jag till att vara lyckligt kär och med ett helt hjärta igen på bara några timmar. men innan dess har jag hunnit längta, gråta, vänta och bli så enormt rastlös: "när ska han dyka upp då?" och så helt plötsligt bara poff hade jag en egen pojk och fortfarande efter fyra månader kan jag inte låta bli att fnissa till lite varje gång jag fått använda ordet "pojkvän" för det känns fortfarande så främmande. du kommer hitta honom en vacker dag fina du! kramar
Tack fina, fina du för att du gjorde min dag. Jag är snart 17 och har inte heller fått känna på riktig kärlek. Ibland är det jobbigt när jag ser hur lyckliga mina vänner som har pojkvänner är och jag vill också, men jag är, precis som du, säker på att han finns. Så tack!
Gillar starkt hur du skriver! Jag har aldrig fått uppleva kärlek och är 16 år. Har gått runt och tänkt att jag aldrig kommer få någon.Då vännerna har haft flera förhållanden har jag inte haft något, men efter att läst detta inlägg har man fått lite hopp om att den rätte kommer nån dag. Tack!
det här kommer ju ganska sent eftersom att du skrev texten för ett tag sen. men jag har lixom läst den om och om igen, bara för att varje gång så sänker sig ett lugn ner över mig. jag har i hela livet varit så fruktansvärt stressad över just det där med kärlek. jag har trott mig vara kär ett antal gånger men alltid blivit själv kvar. alla säger att jag ska ta det lugnt, du är bara 19, du kommer hitta någon. men jag har bara blivit irriterad, påpekat att många av mina 19 åriga vänner och även yngre vänner har pojkvänner, har haft många förhållanden och fått det där lilla extra som jag aldrig upplevt. jag har till och med tappat tron på kärlek, vilket är ganska stort för mig som i hela mitt liv levt efter kärlekens alla mönster, trott att det finns något gott i alla, hoppats på en filmromans, disneypojkar osv. men så läste jag det du skrev ovan och på något sätt så försvann allt. jag förstod tillslut att jag inte behöver stressa, att jag egentligen är ganska nöjd med tillvaron som nu är, jag är kanske inte baota lycklig, men jag har mått sämre. och egentligen är en pojkvän inte ett måste. det kommer för min del också. men istället för att vänta, hoppas, leta så ska jag njuta av varje dag jag vaknar som singel men lycklig. och min tro på kärlek, den har faktiskt börjat växa tillbaka.
tack!
Du är ju bara 17 år.... Jag är 25 å tro mig, uppvaktare har jag haft gott om men ingen som fallit i smaken. Livet är helt fantastiskt ändå när man liksom kan göra precis som man vill hela tiden!
Jag har inte under mina 25 år någonsin saknat en kärlek. Kärleken är ju familjen och vännerna. Mina vänner har också gått ut och in i olika förhållanden! Du kommer inse hur mycket mer du får ut av dina ungdomsår utan någon "kille". Sen när du sett världen, kommit på vad du vill göra "när du blir stor" osv. Då kan du börja fundera på de där :P
