Buffeétårar.

Det var buffée och en hel massa mat att välja på. Om jag vet för en lång tid innan att det kommer bli buffée så kan jag redan då mentalt förbereda mig för de känslorna som kommer komma, men ändå kan jag aldrig så tidigt förstå hur jobbigt allt, med en kick kan bli förrän jag sitter där på toaletten med ansiktet pressat mot handflatorna, andas dubbla andetag i sekunden och kämpar för att hålla tillbaka allt.

Jag grät och skakade i min ensamhet. Plötsligt kändes det som hade börjat som världens mysigaste kväll med några av världens bästa personer lite som jordens undergång och med en kick slog den överjävliiga panikångetsen, som jag är så bekant med i gång.


Tumblr_lvra38yjvk1qd0pymo1_500_large


Jag har väldigt svårt att förstå att jag blivigt smalare. Jag har egentligen väldigt svårt att förstå något av det här egentligen. Minns min tanke när varningarna kom som pistolskott emot mig, skott som missade och försvann ut i ingenstans. "Vad händer om det går för långt Hannah? Vad ska du göra då?". Inga ord gick in. Istället tänkte jag "äh, sånt kan inte hända mig". Inte visste jag då att det skulle gå såhär långt. Tänk. Jag hade ingen jävla aning.

Tekniskt sätt kunde det ha blivigt mycket värre. Särskillt om inte mamma och mina vänner hae funnits där som hjälp. Jag kanske inte hade förstått allvaret, fortsatt som om ingenting och fått påtvingad hjälp istället för att be om den själv. Blivigt tvångsinlaggd.
Men längre än såhär vill jag inte tänka. Det är svårt att tänka sig något värre. Och jag vet att det inte bara har med mat och smalhet att göra. Mycket är det psyket, det jobbiga och uppochnervända psyket. Det okontrollerbara.

Jag är en väldigt stressad och pressad person. Främst av mig själv. Jag vill så mycket och har så många önskningar som jag konstant tänker på och hela tiden försöker uppfylla. Utan att jag märker det själv stressar jag och pressar mig själv för att få fram så mycket perfektion utav livet som möjligt. Och när ätstörningen var som svårast blev också stressen och pressen det. Kanske var det själen som fick nog.

Något annat som tär, och som är typiskt mig är svårigheten att snabbt kunna ta beslut. Jag är född i vågens tecken och det märks så himla himla tydligt.

Och om man slår i hop ätstörningar, ett pressat och stressat psyke samt en oförmåga att kunna ta snabba beslut får man en alldeles överjävlig panikångest. Och det är den som är mitt största problem. Den som hindrar mig från att egentligen förstå att jag är smal, det som hindrar mig från att känna mig fin, okej och normal.

Jag vill att ni ska veta detta om mig, främst på grund av två anledningar. Att ni ska lära känna mig,veta min historia och att ni ska förstå hur illa det faktiskt kan gå. Att hur mycket smalare man än blir så blir man inte mycket lyckligare för det. Inte alls.

När jag hade torkat mina bufféetårar gick jag tillbaka till matsalen och tog beslutsamt tag i min tallrik för att, för fjärde gången, den kvällen ställa mig i köket för att, med stress och press kvar i kroppen försöka ta något slags beslut om vad jag skulle äta. Men i köket var det fullt med folk. Folk som stod i kö för att plocka lite av varje från bufféen. Normalt helt enkelt. Så enkelt som det borde vara. Men inte för mig. För innuti mig finns de orden jag inte kan sudda ut. Meningar som alltid skriks ut innuti mig, vid tillfärllen som dessa.

Allting kändes så himla himla svårt och det tog en bra stund till, några fler bufféetårar och peppande ord och kramar från mamma innan jag sedan lyckades få en någorlunda portion på min tallrik.
När jag lyckats går jag stolt och sätter mig på min plats. Tänker "okej, det här ser bra ut, det här funkar ju" och ser på min portion. Ganska nöjd, egentligen.

Men tyvärr är kampen inte över där. Och det käns så himla dumt när jag tänker på det. Att det ska vara så. himla. svårt. Man ska egentligen inte behöva tvinga i sig något så enkelt som sallad, en bit bröd och paj. Man ska inte behöva skaka, gömma sig på toaletten och gråta bufféetårar. Men det gör jag, alldeles för ofta. Och det är det som är min skuld, svårighet och kamp.
[bild]

Kommentarer
Postat av: Luisa

Du är så sjukt modig som vågar skriva om det i din blogg. Hoppas det fixar sig och jag håller verkligen för dig!

2012-01-07 @ 21:45:10
URL: http://kolhuvet.blogg.se/
Postat av: Jennie

jag håller med ovanstående. kram på dig!

2012-01-07 @ 21:48:11
URL: http://makeitmatter.papper.fi
Postat av: Kapten Strand

♥♥

2012-01-07 @ 21:51:14
URL: http://kaptenstrand.blogg.se/
Postat av: En nybliven läsare.

Hej kompis! Vet inte riktigt hur jag hittade hit men gjorde i alla fall det denna kväll och har sträckläst hela bloggen. Först och främst är du otroligt duktig på att skriva! Keep up! Andra och också främst så tror jag att det var med någon mening jag klickade in just hit för jag är nämligen en av överlevarna - en fri överlevare som haft tuffa slagsmål med både anorexia och bulimi under årens lopp. Tycker att du är otroligt klok, stark och modig som går ut med alla tvivel och tankar så öppet. Fortsätt med det! Man göder bara anorexian med genom att vara tyst. Ska inte skriva mer om sjukdomen mer än att du KAN bli frisk och fri. Stoppa det nu - innan det går längre. Stor varm kram.

2012-01-07 @ 21:52:00
Postat av: amanda

du är stark, modigt som attans att skriva om det i bloggen! stödjer dig till tusen!

2012-01-07 @ 21:58:05
URL: http://tjugosju.devote.se
Postat av: emmylinnea

mitt i allt det hemska formar du ändå orden till en vacker skildring. som sagt hannah - låt inte denna dumma sjukdomen stoppa dig från att inse hur begåvad du är. fortsätt kämpa, jag tvivlar inte en sekund på att du kommer klara det. tusen kramar.

2012-01-07 @ 22:12:50
URL: http://emmylinnea.devote.se
Postat av: Johanna

Jag vet precis hur det känns, och buffé är något av det värsta för oss som är sjuka. Det är ett rent helvete. Du kanske skäms för att du behöver gråta över att äta buffén, men vet du vad? Det är helt naturligt. Du ska inte skämmas och känna att du är onormal, du är sjuk och ditt huvud klarar inte av påfrestningarna. Det är precis som vid en lunginflammation, dina lungor är alldeles bombande med bakterier och det gör så ont. Samma sak fast med hjärnan istället!

Det viktiga är att du inte ger dig, utan går på om och om igen, för då ger sig ångesten. Jag lovar!

Och om det blir alldeles för jobbigt finns det ångestdämpande som en läkare/BUP kan skriva ut - det gör jag och det fungerar väldigt bra! Kram

2012-01-07 @ 22:15:12
URL: http://worldspin.blogg.se/
Postat av: Helena

Och det blir bättre, ångesten lättar, även om det inte känns som det. För varje gång du tar dig igenom det blir det lättare. Det tar tid, det gör det, men det går. Och du klarar det! Himla fint skrivet! Känner igen mig själv i det. Kram.

2012-01-07 @ 22:29:50
URL: http://helenaantecknar.blogg.se/
Postat av: alice

tycker det är så himla modigt och bra av dig att du skriver om det här. Jag förstår att det inte kan vara lätt men jag tror att du hjälper många som är i samma situation och kanske också hjälper vissa som är påväg in i den. Ta hand om dig, kram!

2012-01-07 @ 22:57:49
URL: http://alicebremberg.blogg.se/
Postat av: Ellie

Håller med de andra, du är modig som skriver om det här. Hoppas att du blir bra igen Hannah! <3

2012-01-07 @ 22:58:46
URL: http://rockthisway.blogg.se/
Postat av: elin ohre

tänker på dig hannah och du vet att du kan höra av dig när som helst om du vill prata <3

2012-01-07 @ 23:18:06
URL: http://spacefortwo.blogg.se/
Postat av: Camilla Andersson

Väldigt starkt och modigt av dig att skriva om det! jag tror det kan vara bra. Både för dig själv och andra.

2012-01-08 @ 00:53:35
URL: http://camillalola.blogg.se/
Postat av: erica

du är så modig! så stark! <3

2012-01-08 @ 01:05:34
URL: http://vinterregn.tumblr.com
Postat av: Ida

håller med alla ovanstående kommentarer, stor kram på dig!

2012-01-08 @ 01:36:43
URL: http://tradeskins.blogg.se/
Postat av: alice

underbar blogg!

2012-01-08 @ 03:15:06
URL: http://vida.blogg.se/
Postat av: Nathalie

Så bra du skriver. Vet hur det känns med ångest och att ständigt gå med ett mående som ''inte är normalt''. Tryggande nog kan jag trösta med att du en dag kommer må bra och att trots att vägen dit är jobbig och trots att du då och då kommer få små återfall så kommer det lösa sig. Jag vet det för du har börjat erkänna för dig själv att du har ett problem..det är steg ett. Kramar från en du inte känner...

Postat av: Sara-Louise

Fortsätt kämpa, du är så modig som vågar berätta om det. Då är du redan halvvägs. All värme till dig från andra sidan Atlanten <3

2012-01-08 @ 04:24:01
URL: http://framemeinjuly.blogg.se/
Postat av: Hanna

Fina tjejen! Jag skulle aldrig säga att jag förstår hur det känns för det kan jag omöjligt göra, men jag har sett mycket och ser många människor runt omkring mig som har ätstörningar och det är det tuffaste som finns att gå igenom. Följer din blogg och tycker om den hur mycket som helst. Kämpa på, för du vet nog lika väl som jag att ett liv med ätstörningar är inte ett helt liv och att det finns en utväg. Kram!

2012-01-08 @ 08:28:21
URL: http://aupairparis.blogg.se/
Postat av: Amanda

Fin blogg! :) Btw nu kan du vinna ett valfritt märkesplagg för upp till 3000 kronor! :) Var med du också vet jag! ;)



Här är tävlingen:

http://shesadiva.blogg.se/2012/january/vinn-valfritt-plagg-for-hogst-3000-kr.html#comment



Kramar Amanda

2012-01-08 @ 08:35:31
URL: http://shesadiva.blogg.se/
Postat av: ellen

Tycker att du är så modig som vågar skriva om det här. Det är jättefint gjort och du är en väldigt stark person, det märker man.

2012-01-08 @ 10:12:22
URL: http://boomboombang.blogg.se/
Postat av: Britt

Så fint skrivet och så många underbara kommentarer. Du är stark Hannah, och jag vet att du kommer att klara detta! Kramar.

2012-01-08 @ 11:26:57
URL: http://brittalicious.blogspot.com
Postat av: Sara

styrkekramar <3

2012-01-08 @ 12:23:42
URL: http://faeria.blogg.se/
Postat av: Beundraren

Hej tjejen! kom in på din blogg av en slump, satt och grät en skvätt faktiskt! Jag är lite i samma situation fast helt åt andra hållet, mitt problem har hållit på sen jag var 10 men jag vet hur det känns!



Stå på dig!

// www.malet.blogg.se

2012-01-08 @ 12:24:32
URL: http://malet.blogg.se/
Postat av: Maria

Första gången jag halkar in här på din blogg, och det gjorde riktigt ont i mig att läsa detta och jag kände en klump i halsen...

Så oerhört starkt av dig att faktiskt skriva öppet om detta. Tror att det kan hjälpa många som jag vet är i samma situation...

Keep fighting girl! Kram <3

2012-01-08 @ 12:41:28
URL: http://mariasfotoklipp.blogg.se/
Postat av: S a n n a

Fin blogg du har :)

2012-01-08 @ 13:18:35
URL: http://fotbollssanna.blogg.se/
Postat av: A

Oj tack, vad fin du är! Ska kolla och läsa mer här senare, har en pojk i sängen som väntar nu haha.

2012-01-08 @ 18:08:11
URL: http://adwink.blogspot.com
Postat av: m.

Detta är väldigt modigt. Jag hoppas att 2012 kan bli ett bättre år för dig när det kommer till kropp och själ.

2012-01-08 @ 18:57:52
URL: http://an0rakcity.blogspot.com
Postat av: A

oj vad okänslig min förra kommentar blev för att jag inte brydde mig om att läsa inlägget... Låter som att du har väldigt bra inställning iaf, och sånt gör så himla mycket. Man kan inte bli bättre om man inte vill och försöker liksom.



Tycker att psykologiska begrepp som 'panikångest' lätt blir luddiga och vet aldrig vad som faktiskt menas, men det lär ju vara nära besläktat med 'panikattacker', om inte samma sak? Har iaf haft tre, eller möjligtvis fyra, stycken i mitt liv och det är förjävligt. Luftrören känns som att de krymper, man börjar andas häftigare och snabbare för att få in mer luft i de smala luftrören vilket leder till att det känns som att de snöras ihop mer, samtidigt trycker gråten i halsen och tillslut stängs luftvägarna helt och det går. inte. att få in någon luft och då känner man att 'nu dör jag'. Sen släpper det och man gråter och hela ens innandöme åker ut med tårarna. Var längesen en sån attack nu och jag hoppas att det dröjer länge tills nästa.

2012-01-09 @ 12:26:24
URL: http://adwink.blogspot.com
Postat av: E

Något som gör att jag fastnat just för din blogg är inte bara för att du skriver så bra och allt det där utan även för att jag känner mig så träffad av så mycket. Vissa saker känns det som att jag hade kunnat skriva själv, nästan så att det blir lite läskigt men det är ju samtidigt skönt att veta att man inte är ensam. Vi känner inte varandra alls och det kanske är fel att be dig om "hjälp" med detta men jag måste också få lätta på hjärtat.. Den här hösten har varit en av dem jobbigaste och jag är på väg ner i ett träsk av ångest, alldeles för höga krav på mig själv och ätstörningar och jag är så rädd för jag vet inte hur man gör för att känna äkta livsglädje längre...

2012-01-09 @ 19:43:44
Postat av: Emilia

Tusen kramar! <3

2012-01-11 @ 14:09:16
URL: http://eewmiliaa.blogg.se/
Postat av: Frida

otroligt bra skrivet, du gav mig verkligen en tankeställare. och du verkar vara så himla stark och fin <3

2012-01-14 @ 22:44:42
URL: http://ffrida.spotlife.se
Postat av: En som känner igen sej

hej! under det senaste halvåret har jag skärt ner på maten, omedvetet. Och det var just under jullovet nu som det gick upp för mej vad jag faktiskt höll på med. Mina vänner och familj undrade varför jag var sur och ledsen och jag visste inte varför. Sen kom det fram att jag var smalare också. Då insåg jag att jag faktiskt inte ätit fulla måltider varje dag på över fyra veckor kanske. Ingen frukost, knappt nån lunch och sen lite till middag när jag kom hem. Nu är jag ju medveten om hur smal jag har blivit, och jag som har haft ångest över min kropp innan, är faktiskt inte ett dugg lyckligare. Har varit deprimerad så länge utan att veta varför. Men nu när både jag, min familj och mina vänner vet så kommer de hjälpa mej. Jag kommer sänka kraven på mej själv och i första hand må bra. Det är sjukt hur man kan svika sej själv genom att sluta äta. Det är verkligen som att se döden i ögonen. Röka är samma sak, man kortar livet, blir smalare och grå i ansiktet, om inte maten är tusen gånger farligare.



kramar från en som ''been there, done that''.

2012-01-15 @ 15:19:30
URL: http://hannazather.blogg.se/
Postat av: Jenny

Buffétårar.... ja, jag vet mkt väl hur svår en buffé kan vara. Så svårt. Det gjorde ont i mig när jag läste din text här. Jag känner igen mig och det kan fortfarande gör ont när jag tänker på hur jag faktiskt hade det. Och bra att du lyfter fram att man faktiskt inte blir lyckligare bara för att man blir smalare.

2012-02-15 @ 23:07:58
URL: http://mindfulnessmamma.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0