lördag. och jag tänkte prata om det här med att man måste satsa för att vinna, att kärlek för mig kan vara bland det allra läskigaste som finns, om knepet som gör att mina relationer gror starkare dag för dag och om att inte längre keep everything inside.

kärlek är det läskigaste och samtidigt finaste som finns. i alla fall för mig. det skakar om, vänder ens värld alldeles upp och ned och får en att känna så mycket att allt som någonsin känts förut är bortglömt. alla livets ömmande blåmärken och sår, alla livets smärtor och sorger, suddas ut.

det som skrämmer mig är det här med att förlora. jag vill göra allt, allt, allt för att det ska vara så bra som möjligt, så att det ska hålla. men samtidigt är jag så rädd, så rädd, så rädd för att låta honom komma nära. för om det tar slut, och allt går sönder så vill jag fortfarande finnas kvar. stå stark och allra helst inte behöva fälla mer en ett par dagars tårar.

det finns ett citat som säger, att man måste våga satsa för att vinna. och när jag hörde det, mitt i det frenetiska podcast-marathon jag hade häromdagen, då jag utav hela mitt hjärta försökte finna något slags svar, hjälp och råd till hur jag ska göra med rädslan som ligger och gräver djupt inom mig så förstod jag plötsligt precis vad det är som jag gjort fel alla dessa år och vad jag måste göra nu för att få ett bättre liv, bättre jag och bättre relation till alla jag älskar. pojkvän som vänner och familj, allra särskilt min älskade syster.

jag måste först och främst bestämma vilka jag verkligen litar, och framförallt vill lita på, och sedan måste jag våga fråga om råd, dela med mig och, viktigast av allt, berätta om det som känns.

jag måste berätta för mina älskade vänner när nya spännande saker händer. när jag träffat en ny kille, när jag bestämt mig för att tatuera mig, när jag hittat en lägenhet eller när jag skickat in en ansökan till någon spännande skola och biter mig i naglarna för att jag är så orolig att inte komma in.

jag måste berätta för jenny om dagens tankar och filosofier, för det är så vi gör, så vi alltid har gjort. och om jag tänker efter så har jag alltid kunnat lita på henne mest i hela världen. och det finaste jag vet är ju faktiskt när vi båda hamnar i djupa men sprudlande konversationer om framtid och dåtid, om depressioner och lyckostunder och om människor som får en att känna sig världsbäst och de som sårar.

och jag måste berätta för honom att jag är rädd för att förlora, att tappa bort mig själv och stå kvar, svag och med förlorad tid. att jag har svårt att släppa in och att jag tänker jättemycket men säger ingenting. men att jag vill satsa för jag tycker så himla mycket om dig och jag vågar och vill våga lita på att du tycker lika mycket om mig.

för jag kan inte vinna tävlingen om jag inte ställer upp i den, om jag inte vågar. för då står jag bara kvar på startlinjen. och är inte det samma som att förlora egentligen? jag måste satsa för att vinna. och även om jag, mot förmodan skulle förlora så har jag i alla fall gjort allt jag kunnat. och kommer garanterat känna mig som en vinnare ändå.

efter att ha skrivit denna text i ett dokument på min dator, en sjuklingstorsdag för kanske ett par veckor sedan så började jag förändra. jag blev en ärligare typ. berättade för vännerna om sånt som snurrar i mina tankar just nu, bra saker som onda ting, jag och min syster hamnade senast i gårkväll i en sådan där älskvärd konversation om allt som är roligt att prata om. åh, vi låg liksom där i min säng och pratade i en hel timma fastän vi spenderat hela kvällen i hop och fastän vi bestämt läggdags för länge sedan.

och så var det den där söndagen då jag satt i hans soffa och bad honom sänka volymen i pausen. berättade just som det var. att anledningen till att mina tidigare relationer inte gått så bra, eller att de inte ens blivit någonting alls har varit på grund av att jag är väldigt rädd för att låta människor komma nära, att jag egentligen aldrig litat på någon och, framförallt att jag varit rädd för att det ska ta slut och jag står kvar och har förlorat. förlorat tid, förlorat mig själv och vem jag är.

jag berättade om att när jag gjorde slut med mitt ex var det på grund av några, nu väldans självklara anledningar, och jag repade mig trots allt väldigt snabbt och bra efter uppbrottet. och det resulterade i den bästa hösten i mitt liv. men. det är ändå ingenting jag skulle vilja vara med om igen och det är det som gjort att jag även varit rädd efter det. fastän jag faktiskt vågade bli i hop med någon tillslut.

och jag berättade om hur det var när jag träffade honom. jonathan. att jag aldrig känt något så starkt som det jag kände för honom och att det i dag känns som om det vi har är större än allt annat. men, att jag ändå kan vara rädd i bland.

och om att jag, nu när varit hemma mycket verkligen funderat och vänt in och ut på de här rädslorna, och att när jag lyssnade på den där podcasten och hörde citatet som jag berättade för honom om när vi pratade sist: att man måste satsa för att vinna insåg jag att det var precis det jag behövde göra. behöver göra.

och det resulterade i den bästa konversation vi haft och plötsligt känner jag mig så stark. att jag kan övervinna allt. för det ända som behövs är att vilja, göra och så kan jag stå där och vinna. vinna en fantastisk vänskap, en underbar relation till familjen min och en tid med kärleken som gjort och gör mig så lyckorusig och pirrig att jag inte tror det ens är möjligt att vara mer kär. jag kan våga satsa och komma in på skolor, jag kan våga satsa och bygga en dröm-kariär, jag kan våga satsa och flytta hemifrån, till ett annat land, eller stad, om jag vill, jag kan våga satsa och ta körkort och våga satsa och klä mig i något alldeles annorlunda och nytt. och även om jag skulle förlora så gör det liksom ingenting för jag har i alla fall gjort allt, gjort mitt bästa. och det skulle jag vara stoltare över än något annat.

från och med nu satsar jag. från och med nu vågar jag. tjugofjorton är året då jag övervinner allt.

ph: weheartit.com