om ångest bakom ratten.

lördag. och här med börjar en ny tid. en tid med mindre jobb, inget plugg och himla mycket fritid. för ett tag. och det jag fokuserar på mest, förutom favoritpersoner och min cafévärld är något som länge har gett mig ångest till tårar men som nu är en utav mitt livs starkaste viljor. att ta körkort.

 

det var mer än ett år sedan jag började ta körlektoner. ångestklumpen började växa när jag insåg hur mycket pengar som har lagts på just detta. och den växte sig starkare när jag tänkte på hur jag inte klarat det så fort som jag hoppats på. så fort som andra verkar ha klarat det. men så kunde jag inte tänka, det insåg jag efter ett tag. jag är jag och om jag inte kan lära mig lika fort som de andra så får det vara så. punkt. men, det finns en ångestklump som är svårare än någon annan att sudda bort. och det är rädslan. jag har alltid skakat på huvudet åt de som är rädda för spindlar och höjder. respekterat har jag, men aldrig riktigt förstått. förrän jag började övningsköra. då förstod jag känslan precis. jag har nämligen en fobi mot att sitta bakom ratten. 

 

varje gång jag kört på vägarna har visonen om att jag ska krocka kommit upp. det är inte så att jag är rädd för att skada mig själv. nej, men att skada någon annan. det är det absolut värsta jag kan tänka mig. att jag ska krocka och vara anledningen till någon annans sår, smärtor, eller värst av allt död. 

men efter mycket peppande ord från fantastiska favoritpersoner så har jag sakta men säkert suddat ut de mardrömmslikanande visionerna. och nu har jag bestämt mig, en gång för alla. jag vill ta körkort. jag vill ha ett körkort. jag ska ta körkort. och för att hålla viljan uppe, och peppa lite extra kommer här en lista på sådant jag vill göra när jag tagit det där himla körkortet:

 

♥   jag vill köra hem till farmor i halmstad. handla mat, laga en god lunch och fin middag och fråga allt det

där jag annars aldrig får tid för. kanske åker vi till konditori regnbågen, fikar nybakat och så får jag lyssna

på ivriga berättelser om hennes barndom och uppväxt, hur hennes första jobb var och hur busig pappa var

när han var liten. 

♥   jag vill kunna ta bilen hem till honom, överraska, handla stora kassar frukostmat och packa större väska

med dator, kamera och annat pyssel som annars får ligga så tungt så tungt i min kånken. och kanske kan vi

fara på äventyr mycket längre bort eftersom vi kan bytas av och ta vilopauser när våra ögon blir trötta! åh.

♥ jag vill hämta allra käraste syster efter hennes sista lektion. ta med henne till ett världsmysigt café där vi

kan peppa oss med en kopp te och plugga och prata i flera flera timmar.



♥ och på tal om fika vore det så väldans skönt att inte behöva stressa på cykeln fram till busshållsplatsen för

att åka till tåget för att ta tåget till staden för att fika med saknade favoriter! jag vill kunna ta bilen i stället, så

kan vi dessutom sitta länge länge för inga bussar behöver passas. åh, älskvärt!!



♥  jag vill fara till de där gömda små pryl-och-vinyl-butikerna som behöver karta för att finnas. där jag kan 

finna bon iver för halva priset och köpa favorit-teer som jag alltid annars behöver beställa hem. 



♥   jag vill åka och hälsa på morfar och mormor också. om morgnar och kvällar sitter jag och kära mormor

och diskuterar mode och stil i hennes nyinförskaffade magasin och om dagarna står jag och morfar i köket.

gammal bagare som han är lär jag mig hur perfekta tranbärsscones ska smaka, hur kanelbullar ska jäsa och

hur matiga muffins fylls som bäst. det är galet så mycket jag längtar efter de båda!

♥  jag vill fara till de mest sagolika vyer för att knäppa vykort. utsiker över skogar och berg som stadsbrus

och höghus. friheten att kunna fara precis vad jag vill pirrar i hela mig!!

 

 

♥  och när helgen vankas så vill jag ta en favoritperson under min arm och fara till städer som köpenhamn,

göterborg och simrishamn. gå på gator och gå på fik. fotografera, spendera, le och leva.

 
♥  men såklart är miljön en himla viktig vän. så, i bland ler jag över att låta bilen stå och i stället cykla eller

promenera. och att även ha friheten att kunna göra det valet måste vara en så galet bra känsla. åh, nu är jag

så peppad att jag tänker ge mig ut och övningsköra bums!! tusen kramar, ha det fint! puss

 

                                                                                                                                           ph: weheartit.com

himla bra pepp för oss andra som också är körkortströtta <3

Jag förstår precis hur du menar med att vara rädd för att skada andra. Jag hade också så himla mycket ångest över det där himla körkortet, och gjorde sjukt många misstag i övningskörandet. Jag missbedömde avstånd, tänkte fel i rondeller, körde för sakta, körde för fort, hade ångest, grälade med mamma som var min handledare, grät och hade ännu mer ångest. Men det gick. Jag tror grejen är att köra, fortsätta kör och sen köra lite till. Tills det sitter i ryggmärgen. Jag klarade det och det kommer du också göra. Kram!

Åh Hannah du anar inte hur mycket jag relaterar till just detta. Skräcken för att skada någon, alla pengar och all tid som behövde läggas på körkortet gav mig så mycket ångest. Men nu är jag så himla glad att jag tog mig igenom det och kan nöta den timmen på motorvägen som krävs för att komma hem till honom. Lycka till Hannah!

Du klara det Hannah, peppkramar!! Och åh vad den där listan var bra motivation. Dock har jag redan ett körkort i min hand men åh, jag blir så pepp på att upptäcka massa tillsammans med en bil och en fin vän kanske. Kram.

åh hannah, du kommer att klara det! du är du och du är så stark!
börjar själv ta körkort om två veckor och även fastän jag inte känner samma fobi så känner jag någon slags av rädsla men jag tror att det beror på att det kräver så mycket viktigt uppmärksamhet och att det hela känns så nytt! men tänk känslan av att ta sig fram, precis var man vill. åh! ha det fint, kram

åh, fin lista! du kommer klara det!

Blir så glad av att läsa detta, för jag har också känt precis likadant, att jag övningskört mer än vanligt och tycker det är sjukt jobbigt. pratade om det med min körlärare och han sa att det inte alls var så mycket som jag tycker, utan väldigt vanligt! nu pluggar jag som bara den och har pratat med många andra, och nästan alla säger att dom inte klarat det på första försöket. man måste inte vara bäst, man får helt enkelt inte ge upp!

Jag har exakt känt samma sak, hela hösten så har jag nästan intill gråtit av ångest för att jag kämpar med teorin och för att det verkar så lätt för alla andra jag känner.
Tack för att du skrev detta inlägget, det får mig att vilja ännu mera!

åh, jag är själv 27 år och har ännu inget körkort. var sjukt ångestladdad när jag skulle ta det i din ålder... fick panikångest vi uppkörning osv. detta fixar du! och om du inte gör det, så är det inte hela världen!

Åh vad jag dundergillade raden 'fotografera, spendera, le och leva'!
Och härligt att du tänker på miljön också! Jag håller också på att ta körkort, nu kör vi ba, hejaheja!

så bra skrivet! tack!
är likadan... skulle kunna ta körkort om fem månander men då jag nästan hatar att övningsköra (rent ut sagt) så vet jag att det inte kommer att bli så! och även om jag är fullt medveten om att det ska gå i min takt och ingen annans så blir det lätt att jag känner mig pressad när folk tycker att jag ska börja övningsköra mer!
men det börjar försvinna sakta men säkert och jag vet att en dag, kanske detta året, kanske nästa, så kommer det där kortet att vara mitt!! kram

Åh, att ta körkort är verkligen något av det som gör mig mest stolt över mig själv. Så fantastiskt skönt och framförallt KUL att sätta sig bakom ratten med peppmusik.

Och det är ju jättekul att jag hittat din blogg och att du bor i Lund, för det gör jag också sedan ett halvår tillbaka!!!

så fint

Åh.. känner igen det du beskriver så otroligt. Ångestklumpen som bara inte vill försvinna. Men trots den kommer man klara det och att fokusera på allt underbart som väntar är verkligen bland det bästa för att ta sig förbi den.

du kommer klara det! hejar på dig, kram

Alltså TACK HANNAH!!! Har också haft ångest för detta med att köra så himla himla länge, men i vår är det även min tur och nu gav du mig den pepp jag behöver! Nu kör vi, lycka till!

Åh, förstår precis vad du menar! Tyckte också att det var jätte jobbigt att övningsköra, efter riskutbildningarna så var jag livrädd för att sitta bakom ratten. Jag tog mitt körkort i tisdags och det var inte för ens idag som jag vågade köra för första gången. Var så rädd för att jag skulle råka vara lite ouppmärksam och att det skulle leda till något jättedumt. Hade också samma stresskänsla kring att alla andra klarade körkortet fortare än jag, ångesten kring att det kostat så mycket och allt. Förstår vad du menar helt enkelt. Men det löser sig och du kommer att klara detta!

Jag känner exakt som du gör när jag övningskör!! Men tänkt så här, även om du tex kör 10 ggr utan resultat och känner att du samtidigt slösar en massa pengar, tillsammans gör de kanske att du den 11e gången känner dig mer trygg bakom ratten. Håller tummarna för att du når ditt mål! Och hoppas jag gör detsamma haha...

Du är helt underbar på att skriva fina saker. Åka för
att fika med saknade favoriter, en sån där mysig kommentar. Man blir så glad av att läsa din blogg!

Åh Hanna, jag förstår precis hur du känner. Jag höll på med min övningskörning allt som allt i ungefär 1,5 år (dels pga. jag lärde mig "fel" med kopplingen från början och sedan var tvungen att "öva bort" det). Alla i min klass tog körkort, en efter en (trots att jag hade övningskört under längre tid än dem) och även om jag var bortrest i princip hela förra sommarlovet var det ändå inte riktigt en "tillräcklig" (bort)förklaring för mig själv. Hela tiden fanns den där gnagande känslan om att man inte var lika bra/duktig som alla andra. Självförtroendet var inte precis det bästa just då...

Sedan kom dagen i november då jag skulle köra upp (en vecka efter att jag hade klarat teoritestet galant). Jag var så nervös och pga det svängde jag i slutet av min uppkörning ut i en korsning - trots att det kom en bil. (vilket jag också var medveten om). Jag blev underkänd, och jag var så himla besviken på mig själv efter det. Jag var deprimerad och grät åt minsta lilla flera veckor efteråt. Ca en månad efter att jag hade blivit underkänd hade jag min andra uppkörning och jag klarade det! Lättnaden går inte att beskriva, jag blev så glad och när min "provuppkörare" berättade det för mig att jag började gråta och sen gav jag han en stor kram.
Det jag vill komma fram till med den här texten är att DU KLARAR DET HANNA! LITA PÅ DIG SJÄLV! Rädslan försvinner sen, (jag hade tex väldigt svårt att få in rutin på att kolla i backspeglarna - vilket jag stressade/hade ångest över) och om du inte klarar uppkörningen första gången så klarar du det nästa, eller nästa eller nästa... Det spelar ingen roll hur många gånger du kuggar dig, tillslut klarar du det! (Även om jag själv vet hur svårt det är att övertyga sig själv detta när man är på botten)
Kram!

Ville bara säga att jag känner lite samma sak, har haft körkort i över 1år nu men kör knappt någon annanstans än till stallet och tillbaka (tar 5 minuter). Men det jag är mest orolig över är det att jag inte hittar fram,känner igen vägar osv. Det hindrar mig från att köra in till stan eller någon annanstans där jag inte kört förut...Sedan kommer dedär med olyckor i efterhand, ser ofta de mest skrämmande scenarion i huvudet där jag tappar kontrollen över bilen eller där någon jag håller kär dör i en olycka och det hjälper inte precis.
Det skall nog gå bra för dig, att ta körkort behöver ju inte betyda att du måste köra hela tiden, men det är bra ifall du skall någonstans dit bussar eller tåg har svårt att komma :D