en novell, av mig. men inte om mig. 


ser du dem? de går hand i hand genom den sena höstkvällen. den första kylan. tätt i hop och igenom parken. lövprassel och skratt. fram till en trappuppgång och upp till hans lägenhet går de. ett litet rum. svartvita lakan och bilder på håkan på väggarna. han har uppvikta jeans och en prefekt åtsittande skjorta. hon har svart kjol och en grå tshirt med tryck.

nu kokar han te. det var någon vanlig men ändå så himmelsk smak. men hon lägger inte märke till fruktigheten, inte heller känner hon att tungan blir lite, lite bränd utav det rykande vattnet. hon ser hur han slår på en film, drar handen genom håret och slår sig ner på det svartvita, lutar sig mot säng-gaveln och ställer tekoppen på golvet bredvid. hon lägger sig tätt intill.

en timma senare ligger hon inte och nuddar hans axel längre. nu ligger hon på bröstkorgen. hör hjärtat som slår i takt med hans ord som aldrig får ta slut. hans fingrar i hennes hår. känner på lockarna. ser på henne. kinder, näsa, mun, ögonen som är riktade rakt emot filmen.

 
vill komma närmre. 

hon biter sig i läppen. låter fingertopparna promenera över magen. känner blicken i ögonvrån. vet inte vad hon vill. för han är så fin. lika fin nu som då. lika fin nu som när de såg ut över tågen och spåren och var högt uppe bland molen.
men allt annat då? hjärtskutt och snurrande tankar. rädslan att säga ja till att vara bunden, fylld på krav, öppna upp sig, låta knivar sticka hål på hjärtat, låta sig en dag stå ensam kvar. låta sig känna sig bortglöm. låta sig såra sig själv.

eftertexten till filmen rullar ut. hennes hand rör vid hans skäggstubb och hans vid hennes lockar igen. 

läppar. skratt. och han stänger av tvn. slår på markus krunegård. åh, uppsala heter låten som tillsammans med det varma ljuset utav lampan i förstekarmen och regnet som försiktigt knackar på rutan gör ett soundtrack till kvällen.

de går ut i natten igen. när de skiljs åt ler de båda på vägen hem.
så vackert. det glittrar på himlen. hon tänker på honom och nynnar på krunegård och ser upp mot karlavagnen som han pekade ut på himlen. och han tittar neråt. skorna rör sig snabbt över höstlöven. den som är hennes absoluta favoritårstid. prassel prassel. ser upp mot karlavagnen.

det var en fin kväll. leenden sprids var gång de tänker på den. pirr i magen och fnitter i halsen.

en annan dag i parken. ser du dem? där går dom igen. fem dagar senare. möts och kramas. en puss och fnitter som bubblar ut. igenom natten. lite kyligare, just den här kvällen.
vi går ganska långt bakom dem. vi ser läppar röra sig, men hör inte orden. vi ser hur de stannar upp och slår sig ner på bänken. vi går närmre. gatlyktans ljus är svagt och deras blickar möts alldeles för sällan.

vi hör dem. och vi tänker. tänker att det är så synd det hon säger. det är så synd att hon inte vill vara närmare än sådär. det är så synd att de går åt varsitt håll. det är så synd att tårar rinner.

det är så synd.

och åh, uppsala spelas på olika håll i kväll. 

ph: weheartit.com