Han stärkte ut sina armar och fångade henne när hon sakta föll emot honom. Armarna slingrade sig om hennes kropp.

Under två varma sekunder tyckte hon känna hans kram hårdna till. Som om han var rädd för att hon skulle försvinna.

weheartit.com

De låg tysta i hans en-och-nittio-säng och tittade ut genom balkongfönstret. Dörren stod på glänt och in flög vindarna med de viskande trädens alla hemligheter. Hon låtsades sig kunna föreställa vad de sa. 

Ligg kvar, ligg kvar för alltid. Gå inte, våga stanna, gå inte.

Ett rus av stress flög igenom henne. En obehagligt bekant känsla. Rädslan, den som alltid hade funnits i henne ville ännu en

gång få henne att springa. Ut genom rummet, ut genom porten. Över kullerstensgatorna, över broarna. Förbi allt hon allt hon någonsin drömt om att få.

De var de sista dagarna i augusti. Hennes mobil hade plingat hela natten men hon hade inte vågat svara. Tänkt att om hon bara väntade lite med att svara skulle det ge henne mer tid. Mer tid till att göra sig redo. Redo för det som hon egentligen visste skulle vara så omtumlande fint. Men det var det hon var rädd för. Hur gör man när kärleken står precis utanför dörren och väntar? Ska man öppna dörren med detsamma och omfamna det vackra med ett leende? Eller skulle man vänta, ta det försiktig och inte låta

hela värden förvandlas på ett kick?

Ett hamncafé i juni. Hon och hennes vänner hade suttit med varsin bakelse och kaffe special. De hade berättat om sina finaste sommarminnen. Kyssar under plötsligt regn, hångel på ett loft i skärgården, godnattkramar utanför stadens biografer och varma blickar över rökiga barer. Krälek, kärlek, kärlek. Allt hon själv hade kunnat se framför sig var picknickäventyren med kusinerna, sommarfestivalerna med de vännerna som hon nu satt mittemot, familjemiddagarna på favoritrestaurangen och utflykterna med storebroderns segelbåt. Det hade inte varit mycket kärlek i hennes sommar, i alla fall inte från någon pojke. Inte förrän nu.

Förbrillt hade hennes vänner försökt få fram den minsta lilla berätelse, minsta lilla sekund utav sommarkärlek, men hon hade bara skakat sitt huvud till svar.

- Man skulle nästan kunna tro att du är rädd för kärlek. Är du det?

Tankarna som snurade fortare för var minut. Hon öppnade munnen men ut kom inga ord. Frågan hade liksom träffat alldeles för rätt inom henne.

Under de sista sommarlovsdagarna hade allt gått så himla fort. På en havs-utflykt med storebrodern och hans vänner föll hon av segelbåten. Plums i med kläderna på. De stannade vid en skärgårdsö och hon hade slagit sig ner på en solvarm klippa för att tina upp sig lite. De andra seglade vidare medan hon den där nya pojken – han med blonda sommarlockar och ljusbrun hy, himmelsblåa ögon och det varmaste leendet - gjort i ordning eld för grillning.

Småprat blev till hetsiga skrattanfall och blyga blickar blev till långa varma sekunder. Och nu.

Precis som den kvällen blev det som börjat som något litet, ett sms, en kram, en promenad, till något större. Ett telefonsamtal, en lång solndegångskyss och en middag i hans lilla lägenhet vid södertorg.

Nu låg hon i hans armar och kände hans lilla skäggstubb kittla hennes kind. Egentligen ville hon stanna där för evigt. Hon ville ju det. Men i tankarna var hon redan på väg bort.

 - Gå inte.

Den hesa rösten. Som om han kunde läsa hennes tankar. Hon vände sig om och lät sin förvirrade blick leta sig in i hans ögon. Varma. Blå. Hon hade aldrig berättat för honom. Aldrig nämnt paniken. Den stressiga känslan av att allt, vilken sekund som helst skulle kunna gå fel. Den omtumlande rädslan att få ett hjärta brustet i tusen bitar.

- jag är kär i dig. 

Hans ord, och hjärtslagen dubblades.

- Hur vågar man vara kär?

- För man vet aldrig hur det känns att hoppa om man inte tar steget ut.

- Men tänk om man slår sig då? När man landar?

- Men tänk om man inte landar då? Tänk om man flyger?

- Männsikor kan inte flyga.

- Nej. Men människor kan älska.

Hon blundade. Kände den kalla vinden blåsa in genom dörren. Hör vindarna viska igen.

Där ute är det kallt, gå inte ut dit. 

- du?

- ja?

- stannar du i natt?

- Fåglar kan flyga, de har vingar. Kan fåglar älska?

- De kan i alla fall inte spendera en augsustikväll med armarna om varandra.

- Ja.

- vadå?

- Jag stannar. 

Ett blygt och så välbekant leende från honom. Plötsligt kände hon värmen spridas genom hela hennes kropp. Som en eld. Sensommarens kalla vindar kunde inte längre kännas i fingertopparna och hjärtslagen som innan slagit så

ömmande hårt slog nu i en lugnare takt. Dunk. Dunk. Dunk.

Och en kyss hade aldrig förr känts så varm. 

en novell av mig.