det är väl minst lika självklart som att människor ska få andas att människor ska få älska.

ps. nu är det pridevecka i stockholm och även fast jag inte är där når glädjen mig. jag känner lyckan i vykort på instagram och klipp på tv, flaggor på gatorna och fotografier på pinterest. så fint, så viktigt, så härligt, så bäst. happy pride!!

pride love ❤ proud love.
min pinterest.

du är värd så oändligt mycket mer.

varning. varning. varning.
▼  ▼  ▼  ▼  

om han säger saker till dig som gör dig ledsen. så att du inte riktigt kan sluta tänka på det och går ensam hem genom skogen fastän han går bredvid.
 
om han får sig att känna att du inte är tillräcklig nog. bra nog. att du måste se på dokumentärer varje kväll, lyssna på rätt musik och rätt radiokanaler så fort ni inte är tillsammans. att du måste lära dig nya saker, spännande saker så att han kanske lyssnar nästa gång du har något att berätta. 
 
om du måste kika på din blogg, din pinterest och din instagram varje gång du åker hemifrån honom bara för att bekräfta vad som är du, du, du för att du känner dig så osynlig och obetydlig när du är med honom, hos honom, bland alla hans ord och hans saker och hans viljor. om du känner dig bortglömd. 
 
om ni kommer hem och du är trött och tänker att nu vill jag mest prata och mysa hela kvällen ut. och du berättar om något som kanske är viktigt för dig eller som du kanske längtat efter att få berätta för honom om, och han inte vill höra på. puttar ner dig i sängen i stället, men det vill inte du men du säger ingenting men du vill det inte en endaste sekund. inte en endaste sekund. 

om du inte säger sanningen till dina vänner. om du inte berättar att det där var inte så snällt av honom, visst? om du inte ens låter dig själv tvivla fast magkänslan säger att nu. är. något. fel. 

då är det inte dig det är fel på. det är honom. gör slut på det.
gör slut på det. lämna alltihop. för du är värd så mycket mer. så oändligt mycket mer.
fotografi: jag

sju stunder av vardagsrusexplosion.

söndag. och jag vet att det finns de som tycker att jag trollar om min värld till något annat än vad den är. att jag gömmer undan mörker, otrevligheter, ångest och frusna tår. men de har fel. för, jag vet att dåliga dagar finns!! jag vet att de kan komma när som helst!! men det är nytt år, jag är nykär och full av tacksamhetspirr. då kan jag inte annat än att känna just såhär:

Don't Let The Muggles Get You Down. ✖ | via Tumblr
♥ han står vid spisen, jag sitter på pallen. undrar om jag kan hjälpa till men han skakar på huvdet, säger nej och kysser mig. så jag sitter och ser på, ser när den mest fantastiska jag vet lagar spagetti och köttfärssås som jag sedan vågar äta för första gången på två år. och det var jättegott.

♥ kommer hem efter många timmars resande. i soffan ligger syster och snörvlar förkylt. jag kastar in mina saker i rummet, ler åt allt jag har där, vinylspelaren, vita stinghyllan med tekoppar, tidningshögen och de nya tallrikarna från swedish grace och springer ut till henne igen. ger henne en kram och säger bestämt att nu ska vi ha myskväll och sjuklingen spricker upp i ett svagt, varmt och åh-så-saknat leende.

 

♥ pappa kommer hem och kör mig till busstationen. det regnar jättemycket och han är den tredje den dagen som peppar mig och säger att jag visst kan köra bil, att jag kommer klara det. och så släpper han av mig och jag känner hur motivationen för första gången känns på riktigt i hela mig. tänker att snart är det jag som sitter bakom ratten genom ett vinter regn. och varenda cell hittar sitt självförtroende.
 

♥ signe och jag sitter innanför regnet på ett konditori i kristianstad. vi pratar i kapp om allt, allt, allt och tiden mest rinner i väg. vi enas båda om att en kopp varmt plus ett par lyxiga chokladbitar är ett eminent fika-val och så småspringer vi igenom en fortfarande juligt glittrande kullerstensgata till stationen där vi kramas dubbla gånger och jag far leende i väg i kvällsmörkret. tänk vad fint man kan ha det en onsdagseftermiddag.

 

♥ det är den första januari tvåtusenfjorton. jag har precis vaknat och genom tunna tyger ser jag paris. bredvid mig andas systern tunga andetag och steg från mamma och pappa hörs i rummet bredvid. tänker att klockan måste vara mycket och sträcker mig efter min mobilen för att se hur långt in på årets första dag vi är. men när displayen väl lyser upp så fastnar inte några digitala siffror på näthinnan. nej. allt jag ser, allt jag minns, allt jag tänker på när jag ligger kvar i sängen en timma till är hans ord. tjugofjorton bli vårt, okej? <3

 

♥ bubbelbad och bilfärd. det är min namnsdag och vi äter en världsgod brunch på kulturen. vanligtvis brukar jag aldrig bli firad på min namnsdag, men han har tänkt på den här dagen hela veckan. jag håller på att spricka utav lyckorus och när han ser på mig, säger du älskar verkligen att fika, va? skrattar och ler jag till svar med munnen full av valnötter. och när han går för att hämta portion två sitter jag kvar i ruset, hör the blower's daughter med damien rice ur högtalarna och nyper mig i armen för att ingenting någonsin känts så galet fint och bra.

 

♥ jag ligger hemma sjuk en gråmulen torsdag. fryser och kokar på samma gång, sörplar mandel-té och försöker läsa i körkortsboken fast jag inget kan se. då ringer hon. anna. och vi pratar och jag ler för jag får berätta om paris, tvåtusenfjorton-drömmar och funderingar kring min sommartid. vi peppar och stöttar och när vi sedan lägger på så överlever jag att inte kunna dansa, springa eller gå ut och gå. jag pluggar dubbelt så snabbt och dubbelt så bra och när jag somnar den kvällen har det plötsligt varit en världsbra dag. tänk att man kan ha vänner som får en att må så där. 

ph: weheartit.com


sanningen om tvåtusentretton.


 
när jag tänker tillbaka på året som gått är det verkligen med blandade känslor. allt började i en bubbla. jag levde i något jag trodde mig vara kärlek. något som varannan vecka kändes himla fint och bra men sedan kunde vändas om till en ångestklump över en dag. när sommaren kom tog det slut, och det var inte förrän då. när vi för sista gången sågs som jag visste att det var alldeles för länge ovissheten hade fått hålla på. men hur ska man veta vad kärlek är om man aldrig har varit kär?
 
när hösten kom bestämde jag mig för att ta tag i den sköra själen en gång för alla. skrev texten någon gång måste man byta lakan och cykla i väg, började gå långa promenader med åh-så-peppande fredagspodden i öronen, skrev tankeställare som hjälpte mig genom veckorna och så, slutligen en kall oktoberkväll vid köksbordet, då min syster frågade mig hur det egentligen var fatt och jag svarade med tårar. efter att ha berättat om det som känts, om hjärnspöken som fick mig att tvivla på om jag var bra nog och om jag var värd allt det jag är så tacksam över i livet önskade hon att jag skulle gå och prata med någon igen. och efter bara fyra gånger hos psykologen kände jag mig starkare än på väldans länge, kanske starkare någonsin.
 
julen tvåtusentretton har varit så ofantligt fin. och då menar jag inte bara julafton, utan även hela december, till och med några saffransdoftande november-och oktoberdagar. mycket har varit på grund av hur jag utvecklats så, galet, galet mycket under hösten. hur jag pratade av mig och fick svar på tankesnurr hos psykologen och lyckades släppa alla de övertagade kontrolbehov, skeva krav och ideal, perfektionismen och den skavda självkänslan. och det har varit så oändligt värdefullt. 

och trots de där två superstressiga veckorna innan julafton, då jag inte han med mailsvar, fotografi, att skissa, skriva och annat som jag så gärna vill utan bara jobb, jobb, jobb. då jag fällde tårar utav utmatthet och tappade kilon i brist på mat och sömn så har varje decemberdag gett mig något att le över, spara och ha kvar. 
 
och de där två veckorna hade jag kanske inte överlevt ens till hälften så bra om det inte var för en särskild person. jag träffade honom den andra advent, på ett pysselmys hemma hos en utav mina favoritpersoner. han var, och är en utav de härligaste och mest underbara personerna jag mött. och hade det inte varit för alla terapi-timmar hade jag inte mött honom. och om inte han hade skrivii till mig, och förgyllt varje dag med pepp och skratt, om vi inte hade mötts om söndagarna och hittat på de bästa utav bestyr så hade jag nog inte summerat mitt tvåtusentretton med livets största leende på läpparna.

och dessutom. alla de nya vännerna jag träffat! alla de nya materiella lycko-ting jag införskaffat! alla fikastunderna, konserterna, utflykterna! att bli bästa vän med systern! att ta studenten! att skaffa mig mitt allra första jobb! det är även sånt som gör att mitt tvåtusentretton är ett år jag alltid kommer tycka om. gott nytt år!!

ps. här finns sanningen om 2011, sanningen om 2012.

mer om era vackraste kärlekssagor.

del tre. 
 
R-earrange | via Tumblr
♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  
 
han var den viktigaste människan i mitt liv, men det fanns ett problem och det var jag. i ett år var han min. nakna nätter, promenad i natten då vi stod och dansade i en korsning, kyssar, frukostar, lektioner i skolan då allt jag gjorde var att stirra på honom och han på mig, värmen, pirret. men jag räckte inte till för att dämpa min ångest och jag blev hans börda istället för lättnad. skratt i natten blev till tårar och nu är vi ett "vi" som är ifrån varandra.
jag kunde inte vara med med honom även fast jag inte klarade mig utan honom. men jag ångrar ingenting. cch han har lärt mig så mycket, om livet och om mig själv. det bästa med kärleken är att vara kär. hur förjävligt det än är när det tar slut så är det så värt det. påret med honom var det värsta men bästa i mitt liv. en upplevelse som hette duga och kanske var vi inte rätt för varandra, men fan va kära vi var. och det är jag så glad över.
 
såg två personer på segway för ett tag sedan. helt plötsligt stannade dom för att pussas. ståendes på varsin segway. dog så gulligt det var.
 
när jag vaknar mitt på dagen, med gårdagens smink utsmetad i ansiktet och de ihoptrasslade håret som igår var i fina lockar, han ligger och tittar på mig, suckar och säger "fan vad du är vacker".
 
när vi va ute och jag plötsligt kände hans armar om mig, hans mun mot sidan av min nacke. kände hur han kramade om mig riktigt hårt som för att bevisa (kanske mest för sig själv) att det i alla fall kunde vara vi just då.
 
jag tycker lätt att man glömmer bort att det finns olika sorters kärlek. så när inte den ena kärleken existerar, så finns det förmodligen kärlek från ett annat håll. mellan djur och dess ägare, en speciell plats och en person eller helt enkelt två personer emellan.
 
att stå på en festival i sommarvärmen med den man älskar. ett av de banden man längtat mest efter att få se ska vilken minut som helst upp på scenen. min pojkvän, som står bakom mig, vänder mig helt om så att vi står med våra ansikten mot varandra. han lägger ena handen på min kind, ler och säger sedan "jag älskar dig" för första gången i vårt förhållande. den närheten, glädjen och kärleken som spreds där och som varade under hela festivalen är obeskrivlig.
 
det var ett stort folkhav men min blick fastnade på honom och jag kunde inte slita den. han var det vackraste jag någonsin sett. han presenterade sig som adam och allt om ordet olycka var i ett annat universum. jag låg uppe hela natten och försökte förgäves att hitta honom på facebook, allt jag hade att ut gå var skola, stad och adamadamadam. efter fyra timmar hade han svarat på min förfrågan och i 427 dagar var han min och jag var hans.
 
för två år sedan träffade jag min flickvän. trodde aldrig att jag kunde älska då alla killar jag mött liksom någonsin kännts så himla fel. men när hon klev in genom portarna till teaterlektionen för första gången visste jag att hon skulle förändra allt. och det gjorde hon! jag älskar henne otroligt mycket.
 
jag bodde ungefär 100 mil från min pojkvän och när han en dag skrev att han skulle flytta hem fylldes hela jag av en känsla av värme. världens finaste människa flyttar hem för mig, offrar sig för mig. nu är vi ute på en tågluff tillsammans, och åh det är romantiskt.
 
han hade varit bortrest under en vecka och jag hade varit helt vilse utan honom. när jag kom ut till busshållsplatsen efter skolan står det är välkänt ansikte och väntar, som en överraskning tar han med mig in till staden. går med mig till mitt favorit cafe utan att jag behöver säga något, kan min beställning utan och innantill. han var pojken som var så himla nervös men stolt presenterade mig för hans föräldrar som hans flicka. jag tyckter om att höra det, att vara hans. att känna tryggheten av att han ville ha mig och bryr sig, är stolt. det är det viktigaste för mig, honom och tryggheten han ger mig.
 
första gången vi träffades. var så nervös att jag höll på att dö, men så fort jag såg honom blev allt bra. på natten körde han mig hem, vi höll handen medans vi lyssnade på håkan och mumford and sons och väl hemma i min by gav han mig en godnattkyss och sa att jag var fin.
 
något av det bästa är att det faktiskt känns okej att förlora sig själv för att sedan hitta sin andra halva hos någon annan. och pirret i magen och ömsesidigheten. det är det finaste ju.

att alltid ha någon som intesserar sig över hur min dag har varit. någon som vill att jag skall gå på insidan av trottoaren och inte för nära trafiken, för att han är rädd om mig. någon som alltid stiger upp och kokar saffran-te på nätterna jag inte kan sova. någon som jämt säger hur vacker jag är, speciellt alla gånger då jag känner mig hopplös och låg. ågon som vill lära mig saker, och vill att jag skall lära honom allt ointressant, som alla finlands presidenter eller planeternas position i solsystemet. eller kanske hur man knyter en pålstek. så känns min kärlek.
 
jag bor 80 mil från min kärlek, flyttade ifrån honom i somras. det bästa med kärleken är att den är så stark. trots att vi gått från att gå i samma klass så bor vi nu 80 mil ifrån varandra och håller fortfarande ihop. när vi träffas är det underbart. jag förlorar mig i hans kyssar, kramar och doften som jag älskar. vi får äntligen somna i varandras armar igen, jag får godnattpussar på pannan och han viskar in i mitt hår att jag är det finaste han vet. hans kyssar är det finaste jag vet.
 
hur vi låg i min säng och lyssnade till tonerna av en låt vid namn "ta det lugnt med mig" och började gapskratta eftersom de orden inte stämde in alls på oss. och så kramarna och kyssarna därefter, hur han fick mig att känna mig levande, glad och lycklig. så perfekt.
 
jag ryser av välbehag på ett underbart sätt som inte går att beskriva när han kysser mig i nacken och jag kan inte sluta gråta, det är söndag och han ska åka hem igen, efter bara två korta dagar tillsammans. vi bor nästan 50 min ifrån varandra och träffas bara varannan eller var tredje helg, och när jag ligger där och gråter undrar jag hur jag har stått ut med all denna hemska saknad i snart två år. sen tänker jag, detta är verkligen kärlek, att stå ut med så mycket sorg för att bara få träffas några dagar i månaden, när de dagarna är de mest underbara du varit med om och du inte kan tänka dig ett liv utan honom.
 
 ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  
ph: weheartit.com

mina älskade kärleksbrev från er.

del två.
 
(1) Tumblr
 
♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  

jag har inte upplevt min första kärlek än. jag har aldrig haft en pojkvän och jag är inte alls rädd över att säga detta. jag vet att det kommer en dag, att jag också ska få uppleva det. men jag vet i alla fall hur det är att vara älskad av andra än bara en väldigt fin kille. när mamma fnissar lite hysteriskt åt något roligt som jag sagt och sedan tittar mig i ögonen och säger "åh vad jag älskar dig". när jag kommer hem från en lång dag i skolan och det första jag möter är två hundhögon och en blöt tunga på kinden. när mormor tar mig i handen och viskar "du är så bra". eller när jag äntligen får träffa och krama på min syster efter månader ifrån varandra. det är det bästa för mig.
 
att jag såg i hans ögon från första stund att han verkligen vill ha mig, just mig. egentligen vet jag inte vad han ser, bara att han med den blicken gör det klart att jag är hans och han är min och ingenting annat spelar längre någon roll - om det någonsin har gjort det. allt är så mycket klarare nu och mellan oss finns ingenting annat än bultande hjärtslag.
 
trots allt som händer i våra liv så finns jag och mina vänner alltid där för varandra. verkligen alltid. vad som än händer. det finns inga i hela världen som jag älskar så starkt.
 
att tycka om någon så mycket att 700 kilometer och långa långa veckor av saknad liksom blir värda. att sedan kunna kramas för första gången på länge och känna hur allting bara känns bra och allt som är dåligt försvinner och ingenting annat spelar någon roll, det är det bästa med kärleken.
 
jag tror det viktigaste är att känna på kärleken, fast du då vet att sorgen över att förlora vil vara ännu större. för styrkan i kärleken mäts inte i hur länge den har eksisterat, men om den har varit där, och om du har känt den, om det är år eller bara några minuter, för allt tar slut.
 
det finns så mycket fint att berätta om mig och min kärlek. vi har varit tillsammans i tre och ett halvt år. och det är fint att det fortfarande känns som igår vi kysstes för första gången, samtidigt som det känns som att vi varit varandras i en underbar evighet. att det känns som att vi fortfarande lär känna varandra samtidigt som det känns som att vi vet allt om varandra. men finast av allt är att jag ser universum i hans ögon och att stjärnfall faller i min mage när han ler, att han älskar mig som jag älskar honom.
 
han ligger med sitt huvud mot min bröstkorg. spelar någon rytm, som han, som den trummis han är, alltid gör.
- vet du vad jag spelar? 
- näe. eller, jag hör ju slagen och rytmen men vad det är vet jag väl inte.
- det är ditt hjärta. dina hjärtslag. 
 
när hon ser på mig från andra sidan rummet, och mimar att jag är den finaste flickan här. 
 
när han som är det bästa med ditt liv, vet att du skrattar så mycket åt new girl, att han viterar dina favoritavsnitt då du är ledsen. trots att han själv aldrig sett på det.
 
när han vågar visa känslor och skriver fina saker som det här "jag bara stod där, med mina absolut bästa kompisar och de vet säkert inte ens om att de är det. och sen vara med den finaste människan jag vet på samma gång".
 
det är så sjukt att han kan få mig att le när allt känns förstört,långt borta och krossat. vi låg i en säng för tre veckor sedan och grät,båda två. han hade förklarat att han ville ha en paus för att tänka och känna efter. jag bara kastade ut meningar om hur mycket han betyder för mig och om hur rädd jag var att det aldrig skulle bli vi igen. han avbryter mig och säger "saga,d u är en underbar person" jag bara log och blev alldeles varm inombords. jag vet inte, men jag tror fan att det är kärlek i renaste grad.
 
att det var mig han kysste.
 
när min hemlängtan var som värst kom han in i mitt liv, strök mig över ryggen och kysste mig på axlarna. han log åt mig när jag inte klarade av de blodiga scenerna i filmen vi såg och jag gömde mitt ansikte i hans hals. 
idag åkte han härifrån och lämnade mig här. jag vet inte hur jag ska klara mig nu, för jag får aldrig se honom igen.
 
skolans snyggaste kille kysste mig på dansgolvet och bad mig att inte bli kär i honom, det var tydligen inte bra och han kunde inte bli kär i någon, sa han. idag tänker jag att det var himla bra, sju månader senare är jag den första han är kär i och jag svimmar snart av hur kär jag är i honom.
 
att känna sig omtyckt, känna sig vacker. att en annan person ser det bra i dig som kanske inte du ser eller tycker, det är något av det bästa. alla tvivel på att man inte är tillräckligt bra, dem försvinner långsamt.
 
det är morgon och hon har bott här i en natt. jag närmar mig henne försiktigt för att sedan lyfta upp henne i min famn. hon är så liten, så skör. hennes päls är len och luktar värme. jag lägger mig i sängen och låter henne utforska, lära känna och sprätta lite i täcket. helt plötsligt känner jag hennes nos intill min stortå, i samma ögonblick vänder hon på klacken och skuttar iväg i all hast. och jag skrattar.
 
hälsade på min finaste person för några dagar sedan. åkte 35 mil för att äntligen få träffa honom efter 5 veckor ifrån varandra. man fattar inte hur mycket man egentligen kan sakna en människa, men det var en sån otroligt fin känsla när våra läppar äntligen fick mötas igen. vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan honom, och att veta att han kommer bo där i 1-2 år till gör så ont i hela mig. men vad ska man göra?

♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  

 

ph: weheartit.com


om era finaste kärlekshistorier.

del ett.

Tumblr
♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  

när jag blev fruktansvärd sjuk under sommaren, tog min pojkvän hand om mig. han sov bredvid mig och var med mig hela den vecka jag var sjuk bara för att jag skulle ha någon till hands hela tiden fastän det fanns risk att jag skulle smitta honom. det var väldigt fint och omtänktsamt.

hon är allt jag någonsin önskat. allt är så självklart.
 
min ex-pojkvän gjorde slut med mig för tre månader sedan. det kom som en shock för mig och jag blev extremt nedstämd för en lång tid och levde med en känsla av tomhet och av att jag aldrig skulle kunna hitta någon lika bra eller överhuvudtaget bli kär igen. för två veckor sedan kom det dock en person in mitt liv (och mitt hjärta) som bevisat mina farhågor fel. han gör mig glad på ett sätt som jag inte känt på så länge, ni vet när man bara tänker på honom och det går ett varmt pirr genom hela kroppen, för att inte tala om hur det känns när han kysser din hals. åh. jag är så lycklig just nu. till största delen för denna fina personen men också för att jag förstår att det fina med kärleken är att den kan komma till dig när det är som mörkast och när man minst förväntar sig den. Och att ett brustet hjärta alltid blir helt igen, det blir inte samma hjärta det var innan, men jag lovar att det förr eller senare blir helt. alltid.
 
att älska och vara älskad. det måste vara det finaste som finns <3.
 
när jag var så livsledsen att jag bara föll ihop som en gråtande klump och han höll om mig, lyssnade, tröstade och sedan fick igång oss båda att möblera om hela hans hem. mest för att få mig att glömma onda tankar. det plus hans dans när jag hade bakat överraskningsäppelpaj.
 
att ha den där känslan att man vill berätta allt för den här personen. att ha en plats. en plats i hela världen där man får vila och vara sig själv. vad än som händer.
 
att han, trots att han bor alldeles för många mil ifrån mig, gör mig så satans lycklig. ibland går man och längtar i flera veckor och visst, det är jobbigt att inte ha honom att krama om veckodagarna när man känner sig ensam och ledsen. men att sakna kan också vara fint, speciellt när saknaden är ömsesidig. och sedan när man träffas så borrar man in sig i hans famn och drar in lukten av honom och känner att: nu, nu är jag lycklig, och man ser i hans ögon att han känner samma sak. sedan möts våra läppar och fjärilarna dansar runt magen precis som första gången. och jag hoppas att han kommer fortsätta ge mig fjärilar.
 
när min första kärlek lämnade mig för drygt tre år sedan, då trodde jag aldrig-aldrig att jag skulle kunna bli kär igen. men sen träffade jag min pojkvän för snart ett år sedan och han är den bästa i hela världen för mig. jag är så himla kär i honom. sen han kom in i mitt liv har allting känts så mycket lättare. jag är så mycket gladare, så mindre komplicerad med maten och så mycket-mycket tryggare i mig själv. i januari flyttar vi ihop.
 
när vi träffades första gången hade vi tagit några glas för mycket. vi pratade och allt kändes så fint och avslappnat. han tittade på mig utan säga något. nästan som att han stängde av allting. han viskade i mitt öra: "du är så himla vacker". jag skrattade generat och han frågade artigt. får jag kyssa dig? utan att jag ens han svara, tog hans sin hand i min och kysste mig. nu har vi varit tillsammans i 11 månader. han gillar mumin lika mycket som jag och hans leende får mig att smälta.
 
när vi skrattar så att det gör ont i magen - jag och min absoluta favorit person, närmare bestämt kusin! underbart.
 
när han skulle komma över efter en fest. jag satt uppe till klockan tre för att gå och möta honom vid tunnelbanan, jag stod och rökte vid en lyktstolpe när han kom ut. han log, ett leende som nästan var för stort för hans ansikte och småjoggade fram till mig. han har aldrig kysst mig så ivrigt förut, och hans hand lämnade inte min midja under hela natten.
 
att han får mig att glömma allt det onda i livet och allt som känns svårt och svart för ett tag. ångesten och rädslorna liksom bara försvinner då han är med mig. hans energi kan fylla hela mig och under tiden han är med mig och en bra stund efteråt känns allt så fruktansvärt lätt bara.
 
när vi ska sova och han först föreslår att vi borde ligga lite längre ifrån varandra för att det inte ska bli så varmt men efter en stund lindar sina armar omkring mig och drar mig in i hans famn och viskar "men det här är ju det enda jag vill".

hur hon kan få mig att gå från att gråta till att skratta på bara någon minut, hur trygga hennes armar känns kring mig när jag är som mest sårbar, att hon på något magiskt vis kan få allt krångligt att kännas så enkelt och att hon trots mina fel och brister älskar mig ändå.
 
en kväll när jag var väldigt ledsen och låg med tårar i ögonen, skickade han peppande ord och en ljudfil där han spelade en fin låt (ho hey- the lumineers) på gitarr. Jjg hade aldrig hört han spelat eftersom han är lite blyg och inte vågat. men han spelade så fruktansvärt himla fint, och han var så himla duktig!

när hjärtat slår i sambatakter för att han är så nära, men ändå så långt bort.
 
för att han visade mig att ett brustet hjärta alltid läker. och för att han tittar på mig, kramar mig och kysser mig som om jag vore hans prinsessa. och för att vi kan ligga i en säng en hel kväll och bara prata om allt vi kommer på, om konstiga drömmar, jobb eller bara känslor. jag känner att jag kan göra absolut allt med honom. jag kan ha en fuldag och ändå berättar han att jag är det vackraste som finns. och jag kan ligga och vara sjuk och sunkig i hans närhet utan att jag känner mig generad. och jag kan till och med fisa i hans närhet och vi bara skrattar åt det. han är så lätt att vara med och han gör mig så glad. snart har vi varit tillsammans i 2 år och jag blir bara mer och mer kär för varje dag som går.
 
när man slutar jaga efter kärlek, ger upp att leta efter det eviga och fina och slutar skjuta upp livet i väntan på något bättre. och istället tar alla chanser man får och lever varje dag som att det är den sista. när man fattar att livet är fest och hångel och dans och pepp och att man kan göra precis allt det där även utan kärlek.
 
jag har snart varit borta i fem veckor. jag köpte en enkelbiljett till London och har snart varit borta i fem veckor. jag saknar min mamma, min pappa och min syster. jag tror jag just nu inser hur mycket de betyder för mig och därför har jag nu bokat en enkelbiljett hem. hem till kärleken och tryggheten. och vet ni vad? jag är så fantastiskt nöjd med mig själv för att jag inte bara vågade åka med en enkelbiljett hit utan för att jag också vågar säga: nej nu vill jag hem!
 
♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  
ph: weheartit.com
 

med tiden kommer jag bli redo för dig.

och hur går det med kärleken, hannah? när någon frågar vill jag alltid svara ja. ja, det går bra. det går så himla himla bra!! jag har hittat någon ny. vi hånglar och dansar, håller varandras händer genom staden och bokar spontanbiljetter till paris. jag är lycklig och mer kär än någonsin. kan inte fatta att han är min. 

 

men så är det inte.

 

Tumblr


jag är så långt i från den illusionen jag kan komma. och det är nog ingen som förstår hur jag hamnade här, att en nittonårig livsglad tjej inte ens vill bli kär. men det är så jag ser det nu. att jag inte vill, borde eller ens kan hitta någon ny att kalla min. han som fick bjuda mig på kaffe, i sina kompisars lägenhet, alldeles bakfull och fel. hans nummer finns inte längre i min mobil. raderade det utav ren panik.


för jag är så trött på allt det där. det börjar med en ytlighet, och när det sedan kommer till att lära känna mig på djupet får man inte höra mer. vågar inte visa mitt rätta jag. vågar inte låta någon komma nära. jag är så trött på att inte bli kämpad för. jag är så trött på att springa i från.

det här var sista gången.

 

jag är redo för en förändring nu. det kommer ta tid. men något måste göras. jag ska jobba bort muren. den som hindrar mig från fjärilar och hjärtepirr. tegelsten för tegelsten ska jag plocka ner den. först bort med rädslorna, sedan mina hjärnspöken och sedan alla krav. man måste älska sig själv innan man vågar älska någon annan, och man måste vilja älska för att kunna bli älskad. och jag trodde jag var redo. jag trodde jag kunde älska. men det kunde jag inte. 

 

och jag ska bygga upp mig själv igen och jag ska finna en vilja för kärleken. då ska du få se, vem du än är ska du få se. att jag är så mycket mer. så himla mycket mer.

 

du kommer få hålla om mig när jag är ledsen och gråter. en panikångestattack som en sorglig film. du kommer vilja hålla om mig och jag kommer låta dig, fastän ingen annan någonsin fått kommer jag låta dig. just dig.

 

du kommer få röra mig. dra bort håret från ansiktet och promenera med fingrarna längs svanken. utan att jag ryggar tillbaks, utan att jag känner mig obekväm och fel. och jag kommer älska dig, se på dig och - utav ren lycka le.

 

du kommer få frukost på sängen, så ofta jag får göra den till dig kommer du vakna till doften av nybakta scones och en kryddig kopp te. eller kaffe, om du hellre vill ha det. och du kommer älska det. älska alla mina tända ljus och min utvalda det-här-är-mitt-humör-i-dag-musik. och du kommer vilja veta vad jag vill ha så du kan göra detsamma till mig någon dag, när jag är skör och inte orkar själv. och du kanske kommer du få överraska, till och med. för jag kommer ha lärt mig tycka om sånt, att inte behöva ha hundra procent kontroll.

 

du kommer få ta med mig på äventyr. väcka mig mitt i natten och vilja åka till paris. prata intensivt och göra planer, precis som jag när jag sprudlande ringer dig nästa dag för att berätta om ett nytt drömbestyr eller en lördagsplan. bara du och jag. sådana kommer vi va.

 

du kommer få känna dig älskad. och inte behöva tveka på det. inte bli struntad i eller bortglömd. för jag kommer alltid vilja få dig att må bra, för det är du, alldeles speciellt du som gör mig glad. så galet glad.

 

du kommer få mina dagar, och du kommer få mig. och jag kommer få dela ditt liv, och du kommer aldrig någonsin känna dig utestängd från mitt. 

 

för vem du än är, när vi än hittar varandra och hur vi än möts. kommer jag vara redo för dig.

med tiden kommer jag bli redo för dig.  

ph: weheartit.com


om känslorna.

någon gång måste man byta lakan och cykla i väg.

 (1) Tumblr


jag är så trött på att vara ledsen hela tiden.

vill ju så gärna vara solig, leende och lycklig som förr.

men besvikelsen väller över mig. som en orkan, en stor våg, ett fallande träd.

svämmar över, jag blöder.

 

jag är ledsen för att inte ha någon att hålla om när jag fryser mitt i den sensommarkalla natten.

jag är ledsen för att ingen äter frukost i sängen med mig framför brittiska tv-serier.

jag är ledsen för att jag inte hade någon att hångla med när det var konsert och jag var euforisk.

jag är ledsen för att jag inte längre har en londonresa att drömma om, den jag skulle gjort med honom.

 

men mest av allt är jag ledsen för att jag lät det hålla på så länge. att jag inte gjorde slut tidigare, fastän jag var osäker, kände mig tagen för givet och hade en klump i magen.

 

och jag är ledsen för att jag tappade bort mig själv i allt. att jag prioriterade honom, och vårat liv tillsammans före mig själv och mitt välmående, det jag måste vara på vakt med hela tiden för att det inte ska bli så som det blev. i sommar stressade jag ihjäl mig mellan jobb och bestyr. hade alldeles för höga krav på mig själv och levde på den där ständiga ångesten att jag aldrig han med allt. att jag aldrig han med honom. jag ville så gärna att vi skulle hitta på en massa saker i hop. det brann i mig. äventyrslusten. att vi två skulle göra allt tillsammans. jag hade ju bestämt mig för det, att det skulle vara vi. vad än klumpen i magen säger.

 

men det var fel av mig. så fel, så fel, så fel. för här sitter jag för andra, tredje, vetintevilken vecka i sträck med huvudvärk och halsont och en kropp som inte orkar göra någonting alls.

jag hade några dagar då jag var duktig och ställde klockan på åtta, så att jag han äta frukost och duscha,  fotografera och göra saker som fick mig att må bra innan halva dagen hade passerat förbi.

 

men efter förra veckans långa jobbdagar har jag legat i sängen och inte brytt mig om någonting annat än min kära dagbok och inspirationsletande på pinterest. och sånt är okej när man har hjärtont och mår dåligt! men någonstans måste man resa på sig. och göra något. äta, dusha och spela peppig musik. byta ut doften av sorg, borsta bort knäckebrödssmulorna som skaver och bädda sängen rosig och sval. fara till affären, köpa lite höst-teer, låna drömska böcker och lämna det onda bakom sig. 

 

någon gång måste man byta lakan och cykla i väg.

ph: weheartit.com 


om kärlekens alla kossade visioner.

nu ska ni få höra det en gång för alla. om uppbrottet, det korssade hjärtat. det som tog mig och benjamin mitt i tu. det som gjorde mig tårfylld i en veckas tid och det som gjort att det inte finns plats för fler fotografier i min mobil för anteckningarna är för många. så många, så långa.

 

min och benjamins kärlek är en sådan som jag aldrig kommer glömma. han var drömpojken som blev min. älskade allt med honom, han var den finaste personen i hela vida världen, snäll som få, teälskare, vackert klädd och blev aldrig trött på kramar. vi blev förälskade på vår första dejt. en höstlovsfika på ett franskt café som ledde till värmande biokyssar en kall novembernatt. det var så fint, alltiop. vi var en vintermagi, vi var stjärnorna på himlen, vi var snöfallen, vi var melodierna, vi var allt.

 

men i takt med att vinter blir till vår, och vår blir till sommar. i takt med att nätter blir till dag, pirr blir till rutiner och bråk blir till tvivel. då förstår jag att vi möts en junikväll i solnedgången för att prata. då förstår jag att vi slår oss ner i en park mitt emellan våra hus. då förstår jag att han vill göra slut.

och även om han ångrar sig. även om jag saknar honom och även om våra stunder, allt vi gått igenom, allt vi varit med om, är magi cyklar jag ändå hem ensam en vecka senare med tårar som faller ner för kinderna. som ett monsunregn som aldrig vill ta slut.
 
Tumblr

min sommar skulle handla om jobb, jobb, jobb. tyvärr var det så. det är ju tvunget när man är som jag. arton år och dagdrömmare. fylld på framtidsvisioner och viljor i massor. benjamins sommar skulle handla om spontanitet. att vakna upp och göra precis det han kände för. kanske borde vi diskuterat våra solskensdagar innan tiden komm, vad vet jag. men dag för dag gick visionerna i kras. 


jag ville boka in fina bestyr och han ville ta dagarna som de kom. diskussionerna ledde till höga röster vilket gav mig magont i dagar. bråk och ångest är det ända jag avskyr. jag sa det till dig! allt som ländes fel spottade jag ut i form av meningar och ord. åh, varför sa du aldrig till mig att du också kände den där klumpen maggropen?

en molnig dag i slutet på juli möttes vi på en äng bortom busshålsplatsen mellan oss båda. vilket datum det var har jag glömt, kanska förträngt, kanske önskat bort. 

den dagen krossade han mitt hjärta, det kändes inte då men det är så jag ser det nu. fastän jag visste att det skulle hända, fastän jag förstod och fastän jag tillochmed höll med om varenda ord.

samma kväll ville han ha mig tillbaka. skickade sms till flickan som spenderat hela eftermiddagen med att fylla sig på så mycket pepp som möjligt. och plötsligt var ovissheten ett faktum. jag grät en vecka i sträck. jag hade ingen aning om någonting alls. hur sjutton vågar man ta någon tillbaka som sett en i ögonen och sagt att den inte vill ha en mer? hur vet man att det inte ska hända igen? hur vet man vad som är rätt och vad som är fel? hur vet man om man saknar att ha honom eller att ha någon? och hur urskiljer man en rädsla för kärlek mitt i en krossad kärleksvision?

vi har träffats några gånger sedan dess. varje gång har jag föbrilt försökt att förstå vad det var som känns i mig. för något har känts, jättemycket. men jag har inte vetat vad. inte tills i dag.

fem dagar sedan uppbrottet och du vill försöka igen. jag skakar ända ut i fingertopparna när jag slutligen säger nej och cyklar hem tårfylld i medvind. sedan, en styck kylig augustikväll och du lånar ut både tjocktröja och cykel och jag säger ja till att våga prova ändå. och tillslut. en molnig köpenhamnsresa där allt var kärleksmagi förutom jag och du.

jag har känner mig tagen förgivet. som om min själ inte redan är så skör att den snart går sönder. och jag har allt för länge sörjt över vad som hände med vår sommar. alla mina visioner du krossade. och alla visioner jag krossat åt dig. våra resor, våra äventyr, våra soliga stränder, våra värmande händer.

men nu är det över. på riktigt är det slut. 
jag har gått vidare. och jag är lyckligare nu.

ph: weheartit.com


den tjugosjätte juli. 

- | via Facebook
 
nu är det slut på riktigt och det känns bra.
jag har skrivit ner alldeles för många anledningar till varför
i min sommarskrivbok som jag läser var gång ångesten smyger sig på.

utan dem är det svårt att förstå.
 

men allra finast var kyssarna mellan skratten.

efter en lång men rolig dag på jobbet rullade jag nöjd och leende hem på min cykel. pappa har lagat växlarna och den går fort, fort förbi ängar, skogar, gårdar och gator. i min kånken på ryggen har jag ett par sallader, en påse naturgodis med väl valda bitar samt
två smoothies jag drömt om att få prova. leendet på mina läppar kan ingen tvätta av och när jag blir mött av en kyss i dörren är det som om de två senaste veckornas stressande demoner är som bortblåsta.


vi cyklade till havet. benjamin och jag. slog oss ner på en plats där vinden inte kunde nå oss. en med både solnedgång, havsutsikt och prästkragar. benjamn, som hade varit hemma en stund innan mig hade skapat en världsgod, och inte minst vacker fruktsallad. honungsmelon, cantaloupe, vindruvor, jordgubbar och kokos. kalas!


i stället för musik lyssnar vi på vågorna. och vi glömmer bort att spela alla kortpel jag har tagit med för vi har så mycket annat att prata om i stället. ett par kyssar mellan skratten och du frågar hela tiden om jag fryser och jag får gömma mina frusna ben mellan dina. där och då kan jag inte sluta tänka på mitt femtonåriga jag som drömde om en kärlek att spendera sommarkvällar med...


tänk om jag visste då att det skulle bli så som i drömmarna, att det skulle bli så fint. för även om hjärnspöken i bland talar om för mig hur läskigt det är att ha någon annan så nära, så tätt inpå, som vet så mycket om mig, som varje dag räknar mina leverfläckar och som får ha tålamod med mig när allt blir kaos så är det även bland det absolut finaste som finns. 

när klockan blivit sen, och solen gått ned så for vi hem igen. snabbt, och skrattandes då en snabbt flygande ollonborre jagade oss. åh, som jag skrattade! en väldans fin kväll i juli som jag inte vill glömma bort. och i takt med att sömnen kröp närmare så sa vi att det var i kväll vi firade de där åtta månaderna. tiden går fort, och det som är oss blir mer och mer fantastiskt för varje dag som går.
i söndags var jag sorgefylld, i dag känner jag mig euforisk. tusen kramar, och ha det fint! puss

om att vakna upp med vårpirr.

 
♥ i helgen har jag varit i sommarstugan för första gången i år.
och åh, jag älskar det där stället. av hela mitt hjärta. ut och in. 

bäst av allt är morgnarna. frukosten på altanen, skogsbärsteet vi alltid dricker när vi är där och hallandsposten som skriver om sånt vi aldrig fått höra talas om annars. solskenet, det varma och efterlängtade och havsvinden som tillsammans med fågelkvittret utgör en vårmelodi som känns ända in i hjärtat. 

och på tal om hjärtat. den här gången fick jag vakna upp bredvid honom också. det var första gången han var där. i mitt paradis.
på loftet i gäststugan lite längre ner på tomten sov vi. med en värmefläkt om natten som surrade oss till sömns och som jag sedan stängde av efter några timmar för det räckte liksom med värmen från hans armar virade runt min midnattsfrusna kropp.

han fick följa med på loppisäventyr tilll mina bästa secondhandbutiker, hålla min hand på samma stig, samma gata, samma strand som jag ville bli kär på när jag var liten och dagdrömmde alldeles för mycket, han fick träffa min älskade morfar och mormor och om natten pratade vi om min förbannade rädsla till att låta någon annan bli en del av det som är mitt. men nu fick han vara med på allt det där, för det finns ett vi nu. och det har det funnits i sex månader den här veckan. 

och om inte detta pirrande aprilminne lugnar rädslan så vet jag inte vad.

om du vill ha en idiot lägg din hand i min.

 

jag ber om ursäkt, älskling. men jag är rädd. 
jag är rädd för kärleken. den har ätit upp mig så många gånger förut.
som en katt. sju liv och är inne på det sista. är det konstigt att jag är rädd då?

 

Tumblr_m35p63lhkr1r4jtqoo1_500_large

 

att du ringde och ställde inte gjorde ingenting alls egentligen, 
att jag grät floder i telefonen, i soffan, i sängen, i systerns famn var inte på grund av dig.

 

det var på grund av mig.

 

att du blev ledsen, det förstår jag. älskling. det var inte meningen att ge dig en sömnlös natt. tårar och magknip. jag vill ju aldrig någon något ont. 

 

vi sitter på en bänk nära busshålsplatsen där vi skulle mötas. mittemellan våra hem, våra världar. redan där har jag delat upp oss i två. ditt och mitt. inte vårat. 

 

och du säger, om jag inte kan göra dig lycklig förtjänar du någon bättre.
och för första gången ser jag dina tårar på riktigt. fast det är suddigt. för mina ögon svämmar över nu. och jag vet inte varför.


två komma fem timmar. vi har gjort slut, jag har sett din hand alldeles intill min och velat hålla i den men inte fått. jag har fällt adjö-tårar och vänt mig om fem gånger minst för att se om du verkligen sitter på den där bussen. på väg från mig. 


två komma fem timmar. utan dig. jag får gråtattacker vid varje låt. länker på alla dagar vi skulle spenderat tillsammans. resan till london, sommarstugan, valborg, midsommar, sexmånadersdagen. 


men det var ju jag som ville det här. göra slut. slut på kärleken. det var ju alldeles för omständigt för mig. jag var ju inte redo. jag ville inte att ngåon annan skulle komma mig så nära. veta allt, se allt, höra allt, vara allt. 

tårarna har aldrig fallit så intensivt i hela mitt liv. och ändå har jag varit igenom helvetet. 

mamma tröstar. frågar vad jag vill. och jag tänker att jag vill bara träffa honom. kyssa honom. bara en gång till. snälla. 


så jag skriver.

jag kan inte sluta tänka på oss. och jag undrar hela tiden vad du tänker nu, hur du känner och hur du mår. kan du inte berätta? och efter en stunds magont och ångest får jag ett svar.

 

jag vill bara vara tillsammans med dig.

 

tjugo minuter senare hoppar jag av vid en busshållsplats nära dig. springer precis som på film, kastar mig i dina armar och håller inte något tillbaka. säger förlåt, förlåt tusen gånger om. för det var då jag insåg. det viktigaste av allt.

rädslan.

jag är så galet rädd för kärlek.

 

och du, du berättade hur du aldrig skulle gett tillbaka min tandborste och mina kvarglömda kläder, hur du skulle vägra att ta emot dina sju duvblå handdukar och din svarta halsduk. hur du aldrig tänkte låta mig gå. och plötsligt försvann alla hjärtats tunga stenar och det blev vi igen.

 

för jag bestämde mig för att våga lita. våga lita på fem månader av kärlek, på att allt kan hålla så länge man vill och att du älskar mig. precis. som. jag. är.

 

och för varje dag som går blir jag bara mer och mer kär i dig. och trots rädslan så vågar jag det.

för jag vet hur ont det gör att vara utan dig. 

så älskling. vill du ha en idiot, lägg din hand i min.

ps. tack håkan hellström för världens finaste melodi.

ph: weheartit.com 


om den varmaste dagen i mars.

Tumblr_mgyhkmhe2r1rvku4bo1_1280_large
en solig dag, en blå himmel, en hand i min.
ditt leende är brett och busigt och när du kysser mig för femtioälfte gången känns det fortfarande som första. som om du inte suttit bredvid mig på bussen i en halvtimma nu.

jag lyfter halsduken från knät och visar vad jag har på mig. den blommiga sommarklänningen. ”för det är påklov och jag känner mig som ett påskägg. dessutom är det vår, det har jag bestämt.”
du skrattar. inte elakt, inte som om jag vore konstig eller som om jag just sa något galet. bara varmt och förståeligt. jag tycker om dig så himla mycket för det.

du berättar att du tänker ställa in körskolan nästa vecka. så att vi kan åka till köpenhamn tillsammans. och det går som ett rus igenom mig. att vara prioriterad. viktig. jag har alltid undrat hur det kännts.

så kliver vi av. solen bränner på kinderna och jag fäller ner mina solglasögon från pannan. din hand är fortfarande i min.

förbi segelbåtar och ankor på bryggkanten, förbi fiskebodar och gamla farbröder på bänkarna. jag vill fota och du håller min väska medan jag försöker knäppa ett vykort på allt som är fint fastän jag vet att det inte går. jag vet det, för det här är inte bara omgivningen. det här är inte bara havsbrus och fågelkvitter, vårvindar och barnaskratt. det här är du och jag och det som är vi.

väl famme slår vi oss ner på uteserveringen och lägger våra väskor bredvid oss. jag tar av mig jackan och säger åh till solenskenet, till våren, till lovet, till att kunna sitta i ändast tjocktröja och inte frysa ett dugg. så lägger du ditt huvud mot min axel och jag säger åh igen.

för för första gången känner jag hur självklart det är. hannah och benjamin.
och nu vill jag inte var något annat än din.

ph: weheartit.com


när minusgraderna försvinner.


Tumblr_ma3u2ltmsm1r1z3kyo1_500_large

 

jag springer mot bussen. några sista frusna steg. fötterna ömmar av skoskavet från mina nya martens och de tunna stickade vantarna hjälper knappt mot vindens bitande kyla.

 

men det är vackert ute, tänker jag. andas ut när jag är framme vid busshållsplatsen. två minuter i, jag är i tid. ser bort mot ängen jag nyss sprang förbi. allt är frostbitet. träden, gräset, den lilla vanten som ligger vid trottoarkanten.

well i met you att the bloodbank. musiken som spelas i mina öron. bussen anländer och jag kliver på. kan inte låta bli att le när värmen kommer emot mig. trycker kortet mot kortläsaren och fortsätter in. förbi slitna morgonmänniskor och tomma röda stolar. upp för trappstegen, tänker att det säkert är ännu värmare längst bak.

så ser jag, vid ett utav sätena hur en svart sotarmössa sticker upp. jag känner igen den alldeles för väl. pllötsligt är alla de kroppsdelar som domnat bort uppvärmda igen. jag kan till och med känna lite morgonsol mot min kind.

 

jag hälsar, förvånansvärt glatt. drar av mig ryggsäcken och slår mig ner bredvid honom. han ser chockad ut, men ler brett. sekunderna står stilla ett litet tag. det händer ibland när jag ser honom. jag hinner räkna hans leverfläckar och förundras över de stora ögonen, jag hinner tänker åh-vad-himla-snygg-han-är och var-kom-solen-från-egentligen.

så kysser jag honom, och han mig tillbaka. jag drar mig undan, för jag har så mycket att berätta nu när vi äntligen ses igen. men han håller mig kvar. en hand i min hand, en hand runt min hals.

vi åker tillsammans in mot stan. byter berättelser om de två senaste dagarnas bestyr, pussas tusen gånger om och skrattar lite om sådant som bara vi förstår.

jag får luta mig mot hans axel, jag får ha min kalla hand under hans tröja. och han får hålla om min midja, följa mig till tåget fastän jag säger att nej, det behöver han inte. du missar ju skolan.

 

en lång farvälkyss. viskar att han älskar mig.

 

väl på tåget slår jag på musiken igen och i takt med att gårdar och hus, ängar och skogar flyger förbi mig tänker jag på hur lite jag visste om kärlek förut. hur lite jag visste om vikten av lite mänsklig kroppsvärme, att ett par kyssar kan kännas som sju plusgrader. hur lite jag visste om honom.

 

tänker vilken tur att vi fann varandra tillslut. för kärlek är ju faktiskt väldans fint ändå.

ph: weheartit.com


jag ville mest säga att jag saknar dig.

ett par dagar innan julafton besökte jag och benjamin helsingborg för att inhandla de sista julklapparna. så himla mysig stad, så himla mysig kille. med chokladskum på överläppen och varma händer runt min nacke, med sorgeprat om att inte få ses på ett par veckor och med lyckorus när vi tänker på allt fin vi ska hitta på över jullovet sedan gjorde vi dagen oförglömlig. det är så fint att vara kär. åh, hoppas ni har ett mysigt jullov. puss
fotografi: jag

jag blir så lyckorusig och knäsvag på samma gång.

när du envisas med att alltid betala fikat.
 
 
när du kysser mig på halsen och jag fnissar för din skäggstubb kittlas så.
 
när du ber mig sjunga all i want for christmas is you och gapar förvånat vid varje ton.
 
när du säger hej till precis alla vi ser och ändå håller din arm kvar, lika hårt om mig. 
 
när du följer mig till bussen, väntar och vinkar hejdå fastän du fryser så.
 
när du pratar om hur fint det vore att bli instängd på grund av snöstorm, då vi kan dricka te och titta på julfilmer precis hela dagen.
 
när du håller gitarren i din famn och pratar om vilka låtar vi ska lära oss tillsammans.
 
när du har den där flanellskjortan under din stickade tröja och hjärtat slår för du ser så galet mysig ut.
 
 
när du biter dig i läppen och blinkar åt mig från andra sidan den vintertrånga bussen.

när du låter mina händer vara innanför din tröja fastän de är kalla som is.
 
när du lyssnar på mina åh och utrop om att snön är så underbart fin.
 
när du är ärlig och säger precis vad du känner, varje gång.
 
när du pekar på en bild av mig jag inte tycker om och säger att det är den vackraste du sett.
 
när du attackpussar mig över hela ansiktet. 
 
när du frågar om jag vill ha te och sedan suckar att du är tråkig för du frågar mig alltid det (och jag svarar att jag älskar det).
 
 
när du viskar att du älskar mig.
fotografi: jag

benjamin.

om bara några timmar kommer det vara vi. fast det vet jag ju inte än.


Tumblr_mb9vdx4iw11rom4kyo1_500_large

jag sitter på stentrappan utanför pressbyrån och försöker koncentrera mig på bilderna i mobilen. bläddrar genom instagram-feed

och favoritalbum, men ser ändå inte riktigt någonting alls.

 

hans buss borde komma nu, klockan tickar på och aldrig har sekunderna känts så långa. min mage bubblar och jag tänker att det måste vara de där fjärilarna alla pratar om.

 

tillslut ser jag honom. jag går fram och tar ett djupt andetag på vägen. andas in novemberdoften som egentligen är alldeles för kall för att vara utan vantar. knackar honom på axeln. vi kramas och säger hej.

sedan går vi och allt som känts vemodigt och svårt känns plötsligt så himla himla lätt.

på tåget till staden funderade jag över vad vi skulle prata om, vad jag skulle säga och fråga så vi kunde ha en fin konversation. jag gör alltid så, innan jag ska träffa någon jag inte ser så ofta. fast nu var det svårt, för jag visste inte så mycket om honom, men ville veta allt.

precis allt.

inne på caféet insisterade han på att betala fikan. kanelbulle och te till oss båda. det kändes så fint att ha det gemensamt. och när jag ville ha mer te så var det han som hämtade det åt mig, tog en ny kusmi-tepåse fast vi kanske inte fick och vinglade fram med den vattenfyllda koppen till vårt lilla bord i hörnet.

vi pratade om allt, precis allt. och jag behövde inte en ända gång pressa fram några uttänkta frågor eller funderingar. Klockan fem stängde caféet men vi fortsatte ut i natten.

vi gick på bio. såg bitchkram som var precis sådär lagom bra så att man kunde varva tittandet med de första kyssarna. de tusen kyssarna.

efter bion var allt så självklart. vi höll varandras händer och pratade om snöfall, gick förbi hans vänner och han höll om mig som om ingenting, kysstes under gatlycktor och erkände alla känslor på bussen hem.

det var en rädd hannah som de följande dagarna höll drömpojkens hand genom sina egna kvarter. jag har alltid varit så rädd för kärlek. tyckt att det där med pojkvänner lät så himla omständigt - och dessutom så klarar jag mig alldeles utmärkt själv! alla potentiella jag mött har varit sådana som inte brytt sig om vad som finns inuti. som inte förstått sig på varför jag har tekoppar i mängder, varför jag är så sinnessjukt jultokig och varför jag hellre tänder tusen ljus filosoferar bland de mjukaste av filtar än att dricka öl i ett främmande vardagsrum. som inte accepterar att min coffeeworld är bland det viktigaste i mitt liv, att jag har haft ätstörningar och att jag har så attans svårt att säga nej. men det gör han. för även om vi har våra olikheter så är han ganska så lika båda två.

och att han älskar lakrits och hatar russin, det gör mig ingenting.


så länge han känner för mig som jag känner för honom.

ph: weheartit.com

om julmusiken.

i dag har jag börjat älska julen ännu mer - om möjligt. och hur kan man inte när han bjuder på pepparkakskyssar, drömmande planer om fikastunder, julklappsshopping och hur man som bäst skyddar sig från en snöstorm (tillsammans)?


i veckan fick jag hem min absolut bästa julskiva som jag tänkte tipsa om. a very she & him chirstmas är zooey deschanel och matt ward som tillsammans sjunger sextiotalsinspirerat och klingande fint. älskar. nu kurerar jag mig från en förkylning som de senaste dagarna smugit sig på. (och han köpte halstabletter till mig, åh.) ha det fint! puss
fotografi: jag

Tidigare inlägg
RSS 2.0