pirr i magen.

C U P  O F  P O S I T I V E | okej alla fina, såhär är det! i stället för att halvhjärtat skriva av mig på hannahellenillustrerar.webblogg.se, som faktiskt alltid varit en tillfällig adress till mig så har jag nu skapat mig en ny hemsida där jag kommer hålla till hädanefter. 


efter coffeeworld har jag varit lite förvirrad kring hur jag velat hantera min stora kärlek för fenomoent blogg. Jag visste att tiden på coffeeworld var över men jag har haft problem att finna en ny plattform och ett nytt format som känns som jag. men så, två dagar efter att ha kommit tillbaka i sverige igen så satt jag och pysslade på någonting som egentligen bara var utav kul och njutning, men som nu blivit något större. och det känns så. himla. roligt.

pirr i magen utav kreativitet, tänk att en kan få det.

på den min nya hemsida finner en två bloggar. den första är på engelska, men om du klickar in dig på IN SWEDISH så finns en på svenska också! anledningen till detta är att jag helst skriver texter om positiv psykologi, självutveckling och mindfulness på engelska eftersom det är det språket som jag studerar på, men jag älskar att leka med det svenska språket och de svenska orden, så texter om hjärtesorg och vardagsfilosofier finnes på min svenska blogg.

rörigt? ge mig gärna feedback! det vore så roligt att utveckla detta till något som inte bara fungerar magiskt för mig utan är roligt och enkelt för er också!

hur som haver, jag är stolt, pepp och glad att välkomna er in på min nya plattform och hemsida - cup of positive. (the positive cup är tydligen en kaffesort från nespresso, därav blev det kanske aningen gramatiskt förvirrande). hoppas en tycker om. http://www.cupofpositive.com/minblogg/

 

kärlek, Hannah


enya - may it be [lord of the rings soundtrack].

om mellanmjölk och rebeller.


i högskolan i skövde finns det en fantastisk förrening som heter SAC - sveriges akademiska coacher. SAC ordnar föreläsningar och fester, ger oss studenter på psykologisk coach programmet möjlighet att träffa alumner samt möjlighet att på olika vis öva på våra coaching-kunskaper genom olika tillställningar, event och övningar. en utav de övningarna är coach-talks, ett event som brukar hållas någon gång i månaden, oftast med olika teman såsom "förberedd ett tal", "improvisationskväll" eller "ta med dig ditt bästa minne från höstterminen". senast var temat styrkor; en skulle göra sig medveten om sina styrkor och ta med sig dem till coachtalks för att sedan berätta om dem.
 
själv sitter jag som ledamot i styrelsen i SAC, och när vi satt på det möte då temat togs upp knöt det sig lite i magen. styrkor. ska jag berätta om mina styrkor? mina styrkor? 

sedan det mötet har jag upptäckt hur g-a-l-e-t, så kallat mellanmjölkig jag är. det är helt otroligt. så fort någon har berättat mycket om sig själv, särskilt om vad hen är bra på så har en liten filur i min hjärna sagt till mig att hen skryter, och jag har jämt fått säga till att nej det gör hen inte alls!! jag vet inte vad det här kommer i från, min mellanmjölkighet. det är samma sak när det kommer till att älska ordet lagom, att inte känna för att ta ut svängarna eller riktigt följa mina drömmar då det är alldeles lite annorlunda. det är så lätt att följa en ström och vara till lags. och även om jag alltid varit bra på att göra min egen grej så har jag sällan gjort det helhjärtat, och sällan har jag tillåtit mig vara stolt över det. utan snarare gömt det. hoppats på att ingen ser. samma sak gäller med att vara vegan, egentligen. det är så lätt att vara det halvhjärtat och tänka att en inte orkar vara omständig när en är på middag hos köttätare. att det är lättare att äta en köttbit då och då för att en inte orkar diskutera eller bråka, inte orkar vara enstöring och sticka ut, få blickar och synas som någon rebell i fina släkten där alla sitter och åh:ar över den griljerade grisrumpan (ursäkta språket, jag vill bara poängtera att det faktiskt är en del utav en used-to-be levande varelse de förtär). 

att vara vegan är sannerligen något alldeles radikalt för köttätare. det är så annorlunda och ovant att de inte förstår ur en ens kan bli mätt om dagarna. i sverige äter vi - och har alltid ätit kött med brunsås till potatisen och druckigt ett glas mellanmjölk till middagen, så varför inte nu? ni vet nog vad svaret skulle kunna vara på den här frågan. det finns många och självklara svar, enligt mig. (varning för känsliga läsare:) som att vi människor har förstört industrin till exempel, och genomodifierar våra stackars hönor och tvingar in tusentals kossor i trånga utrymmen och samlar övergödda grisar i trånga burar tills dem en dag slaktas levande och ska få bli det du har på din talrik där. 
men en behöver inte vara så radikal i ens ord. det räcker egentligen med att säga att industrin inte är som den en gång har varit, eller att nämna att vi kanske har blivit smartare med åren. men i stället så säger många ingenting. jag sa ingenting. jag gömde att jag var vegan och hoppades på att ingen skulle se.

tills den dagen då min kära SAC-kollega tog upp temat styrkor på vårat styrelsemöte och jag insåg hur förbaskat mellanmjölkig jag faktiskt var, och särkerligen fortfarande är till viss del.

jag vill inte vara mellanmjölkig. jag vill inte flyta med en ström. jag är så o-ä-n-d-l-i-g-t trött på att vara till lags. jag vill vara stolt. jag vill veta om mina styrkor och arbeta med dem. jag vill gå min egen väg - färdas genom min egen ström. och hellre uppmuntra likasinnade än oroa mig för att inte passa in bland oliktänkande. 
 
jag är stolt vegan i dag. jag gömmer inte det. om någon frågar så försöker jag svara. jag vill ej förstöra deras aptit, jag vill behandla dem som de borde behandla mig (alltså acceptera varandras olikheter och vara öppen för en inspirerande diskussion, snarare än att ifrågasätta och bli rädd, frustrerad och arg) men jag svarar på deras frågor, äter min medhavde grönkålspaj och saltgurkaiställetförsill-sallad och kanske åh:ar jag lite extra högt när jag dricker mitt glas mandelmjölk.

bara för att få vara lite rebell. ♛ och ps. den älskvärda bilden ovan visar just vilken rebell jag är. 
ph: pinterest.com

med lite tid förändras allt.

fredag. på senaste tiden har jag införskaffat ett nytt favoritbestyr. ett litet ett. ett sådant en gör på tågresor, i väntan på kompisen, i plugg-pausen. och det är att kika tillbaka i arkivet, både här i min cafévärld och i mitt instagram-feed där bilder ända sedan hösten tvåtusenelva finns att drömma sig tillbaka till.


 

och det är just det jag gör. drömmer mig tillbaka. reser tillbaka. tvåtusenelva må inte vara så tokigt länge sedan, men tokigt är det så mycket som har hänt sedan dess. 

 

jag har varit väldigt olycklig, och väldigt lycklig under de där åren. nästan så himlastormande lycklig en varelse kan vara, och nästan så svidande och sorgesamt olycklig som jag någonsin skulle kunna bli. och de där veckorna, månaderna då olyckan har varit som starkast. de har jag inte riktigt vågat se tillbaka på förrän nu. nu när jag, för en tid sedan äntligen vågade kika tillbaka på de där sköra dagarna, och insåg att det var visst inte så farligt. 

smärtsamma dagar. ätstörningar. hjärtont och bråkiga relationer. hjärnspöken och demoner. de fanns där och de finns där när jag ser tillbaka. sorgen grabbar tag om mitt hjärta när jag ser på flickan som så lite tyckte om sig själv, som satte tokigt många krav på sig själv och som hellre lät sig vara till lags än att ta plats, säga hej, det här är jag, det här vill jag. jag önskar så att jag kunde krama om henne. säga hur fin jag faktiskt tycker hon är och hur mycket jag faktiskt älskar henne.

 

om jag kunde få uppfinna en uppfinning, vilken som helst med vilka resurser som helst så skulle det vara en makapär som tillåter mig att resa i tiden och krama om mig själv. liksom en bästa vän, liksom den jag önskar mig vara åt mig själv i dag.

förr kunde jag slå mig själv på kinden när negativa tankar kom upp. elakt. destruktivt. i dag klappar jag mig själv på axeln, kramar om mig själv. snällt. tacksamt. jag viskar till mig själv att jag visst är bra, tillräcklig och att jag älskar mig själv. jag är fantastisk. kanske är det min tidsmaskin. kanske är det jag som rest från tvåtusenarton till i dag för att krama mig själv. det skulle vara väldans sorligt i så fall, då det skulle betyda att jag inte älskar mig själv fullt ut i dag, att jag är destruktiv mot mig själv och att jag en dag kommer sitta där, precis som jag gör nu och se fyra år tillbaka och önska med hela mitt hjärta att jag kunde krama om mig själv och säga att jag inte behöver vara p-e-r-f-e-k-t. 

att kika i arkivet är som att resa i tiden. fotografier på mig själv från sorgliga som lyckliga dagar. med min första pojkvän, under tiden jag paddlade, när jag hade ringar under ögonen av sömnbrist och tårar i ögonvrån på grund av oändlig svidande sorg. supersmal, som att jag ska trilla i hop när som helst. mjuk, men med sorgliga ögon och tankar om otrillräcklighet. att se allt det där, att önska att jag kunde ge mig själv den varmaste utav kramr och le, litegrann för jag är faktiskt stolt över allt det där, allt jag har varit med om, tagit mig igenom. sett, gjort, sagt.
 

 

allt har på något himlastormande omtumlande ofattbart vis lett mig fram till där jag är i dag. med tända ljus i novembermörkret och en kopp grönt julté vid sidan om mig, i en lägenhet i en ny stad i sälskap av mig själv, min bästa vän, som kramar mig varje dag, tar hand om mig och - om hon så måste skrika ut det - säger jämt att jag är bra. superbra. 

 

det är så välgörande att med nya ögon se på det gamla. att någonstans inse att den ända vägen igenom är igenom. att om jag bara är vänligt mot mig själv, fortsätter leva, krama, som en pil sikta mot att en dag se tillbaka och vara lika leende som i dag så gör jag mig själv bra. 

 

med lite tid förändras allt. med lite distans och tid blir svarta minnen varma minnen. med kramar från en annan tid. med att låta pilen skjutas genom luften. lätt, enkelt, vänligt och att ständigt att ha målet, mitt eget välmående i sikte. så ser inte olyckliga dagar så olyckliga ut längre. så gör sådant som skadade inte lika ont längre. så är jag tacksam för att jag är jag, för det liv jag levt ända tills i dag, och siktar med pilen för att känna så om fyra år, när jag ser tillbaka på den här stunden. hur jag kramade om mig själv, en vinterkrispig novembermorgon och kikade ut över äppellunden.  

 

glad. att vara jag. glad i dag. med lite tid förändras allt.

ph: pinterest.com


om mindfulness-projektet.

mindfulness. att finna närvaro i alla sina särskilda, och icke särskilda stunder. jag har länge varit intresserad utav det. länge utövat det. men också har jag länge underskattat det. 



☁ ☁ ☁ ☁ 

jag har sannerligen varit med om en riktig berg-och-dalbana i år. ett hejdundrande äventyr. ett innerligt äventyr. som började i destruktiv relation, en underbar rawsome vår, att ta körkort och slita ut sig för sista gången, och i och med detta låta alla monster hemsöka innan jag faller tungt ner i sängen för en tre veckor lång influensa. feber och förkylning, det är minsann ett tecken på att en inte levt hälsosamt om kroppen säger i från på det viset.

så flyttade jag hit. till skövde. där hösten är krispigare än aldrig förr. det är som magi var gång jag går igenom parken mellan staden och skolan. gula löv på träd som alldeles snart kommer bli sådär vackert november-kala. regndroppar mot kinden. friskhet i luften och jag som går och nynnar på favoritmelodier som lika gärna kan vara ben howard-lugna som energifyllda while she sleeps.

här finns de kanske mest fantastiska människorna jag någonsin träffat. som har, liksom jag varit med om hejdundrande äventyr. vare sig de har tagit sig igenom otroligt tuffa personliga, innerliga resor eller har färdats över asien med knappa ryggsäcken så inspirerar varenda historia mig mer än vad något annat någonsin har gjort. här finns människor som tänker samma tankar som jag, eller som bara accepterar mina tankar. som ser medvetenhet som en självklarhet och som sitter tysta bredvid varandra i meditationsrummet, som går i armkrok påväg till yogan eller som bara vill hänga, skratta, kramas, stötta och finnas där - här och nu för varandra på ett helt galet magiskt vis.

 

jag studerar lycka, medvetenhet, vad som händer i hjärnan när olika psykiska ting sker och hur en tar sig från negativa cirkulationer till positiva stigar. och det, i hop med dessa magiska människor, i hop med att jag själv fick de där tre veckorna med feber innan flytten, då jag kunde reflektera och analysera mitt tidigare krav-fyllda liv så har jag blivit lyckligare än någonsin. och även om det som hänt hemsöker mig i bland i form av minnen, rädslor och negativa tankar så inspireras jag och lär mig varje dag nya sätt att ta till vara på min nyfunna lycka och fortsätta gå på den där positiva stigen.

 

så, mindfulness. jag har som nämnt länge utövat det. stått mitt i det spegelblanka tylösands-havet om sommaren och andats, doftat, känt, lyssnat och tittat. varit alldeles här och nu. gått på yoga om tisdagskvällarna och tagit tysta minuter, med många långa djupa andetag både innan och efter. tagit milslånga tanke-promenader där bara fågelkvitter, havsbrus och vinden varit mitt soundtrack. men aldrig har jag erkänt hur viktigt och välgörande det faktiskt är med mindfulness. jag är en sann dagdrömmare, och fastän det inte alls är tystnaden som just mindfulness handlar om så har tanken på att inte låta tankarna snurra, grubbla, florera avskräckt mig. jag vill drömma. allra helst jämt. men jag märker också att det där med att aldrig vara närvarande har sina små kluriga brister.

 

tidigare i år, när jag slagit mig ner på bussen för att fara hem till byn från en lång fikastund i staden med en fin vän så har jag kommit på mig själv med att jag inte varit där, på cafeet. min kropp var där, men inte min tanke. den var hela tiden någon annan stans.

 

kanske var den hemma vid datorn och förbered ett blogginlägg. eller så var den på kassa-jobbet i matbutiken, redan nästa dag. eller så vilade den på ett annat par i en annan del utav caféet.

vad äter dom för något? vad äter jag? det där såg godare ut, det måste jag beställa nästa gång. eller så kan jag laga det i kväll! och så ska jag skriva brev, och så borde jag sortera garderoben. kanske ska jag läsa lite också?

 

och precis sådär snurrar tankarna på. jag sitter alltså mitt emot en utav mina allra käraste favoritpersoner, och fikar. men mina tankar är på en helt annan plats. en annan planet.

 

mitt tålamod har också länge varit lite klurigt. i och med att jag så gärna låter mina tankar sväva i väg så har jag allt för ofta hamnat i en ny idé, en ny tanke, om ett annat bestyr, om vad jag ska göra härnäst, vilket gör att det jag gör just där och då - vare sig det är att läsa en bok, som att se en film, som att sy ett plagg eller ta en lugn promenad har känts trist, för jag har redan gjort klart det där i tankarna, och är redan inne i nästa ting.

 

begreppet "att vara här och nu" kan säkerligen låta fjompigt för många. men här, i min stad, i mig, i den krets jag spenderar min tid vid är det uppskattat och givande, och inte minst v-i-k-t-i-g-t. det är många som utövar det, inte bara i min klass, här tycks det ha samlats väldans många medvetna människor som alla insett vikten i just nuet.

 

dokumentären mindfulness - i närvarons kraft på tv4play, som jag, efter en väns rekommendation nyligen kikat på var nog den sista insikt jag behövde för att verkligen förstå att jag länge underskattat vikten i att utöva mindfulness. att låta tankesnurret ta en paus. att våga träna upp tålamod. att vara här och nu.

så nu tänkte jag påbörja ett litet projekt. ett mindfullness-projekt.

 

i dokumentären nämns fyra olika verktyg, eller grundövningar (maria ryd heter kvinnan, hon är vetenskapsjournalist och doktor i medicinsk vetenskap) som en kan tillämpa för att utöva mindfulness; kroppsskanning, yoga (medvetna rörelser), andningsankaret (medveten andning) och slutligen tyst meditation, där du övar på att bevittna, inte utesluta tankeflödet i hjärnan, att iaktta de tankar som kommer och går utan att döma innehållet i dem.

 

"jag märker ofta att jag är otålig att komma till nästa viktiga sak, därmed går jag miste om nuet på grund av min otålighet". så säger jan kabat-zinn som är professor i medicin och var den man som införde begreppet mindfulness på sjuttiotalet. låter inte det precis som de klurigheter jag nämnde ovan? jo, minsann. och även fast jag, genom mina stilla stunder i tylösands-havet, kvällsyogan och tysta minuter blivit väldans mycket bättre så vet jag att det finns en bit kvar att gå. jag vill kunna vara mer här och nu, och njuta utav de fina stunderna jag upplever, i stället för att drömma mig vidare till nästa jämt, och uppleva ett härligt "flow" i det jag pysslar med för stunden och inte tappa tålamodet alldeles för snabbt.

 

så nu tänkte jag utöva mindfulness varje dag genom att utföra någon utav de fyra grundövningarna, i minst tio minuter om dagen, precis som maria ryd, i dokumentären rekommenderade.

 

jag vet att det här kommer förändra mig. och jag tänker att det vore intressant för dig, som läser att få veta om hur det förändrar mig, vad som händer och vad jag upplever. som ett levande experiment. som ett tydligt bevis för att det här verkligen fungerar, för att vetenskapen visar rätt. så jag gör en liten kategori i menyn. mindfulness-projektet.

 

och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på att jag, en dag kommer kunna vara precis där, i lugnet, uppleva flow och känna av ett bättre tålamod.

 

vara här

och vara nu.

fotografi: jag


om ett tacksamhetsbrev.

den tjugoåttonde september står det på mitt pass. nittonhundranittiofyra. min födelsedag. tjugo år på jorden. 



❤ ❤ ❤ ❤

det där med att fylla år är ingenting jag tycker är så märkvärdigt egentligen. att tiden går gör mig inget mer än gott och så länge jag hinner med att stanna upp och se allt som följer med mig på vägen, så som äventyr, vänner, melodier, dofter, fina ord och fantastiska möjligheter så n-j-u-t-e-r jag sannerligen av att bli äldre. men länge har jag inte trivts med mina födelsedagar. uppmärksamhet och förväntningar. jag har mest ryckt på mina redan tunga axlar och låtit dagen sväva förbi.

 

när jag flyttade till skövde lämnade jag oändliga tyngder bakom mig. och även fast jag saknar mina favoritpersoner så finns det ingenting kvar i skåne för mig längre. jag behöver distans till allt som varit och tid att få n-j-u-t-a utav allt det där som är här. på förvånansvärt kort tid har jag lärt känna så galet många magiskt bra och fina personer och de bestyr vi hittar på tillsammans, de samtal vi har och den hjälpande hand som finns precis överalt är jag så galet galet tacksam för. det förvånar mig faktiskt hur FANTASTISKA människor det finns!!

och jag trivs så galet bra här. utbildningen är drömmen och när jag lägger vikt i meditation, bra mat, sömn, älskvärda bestyr (inkluderat caféhäng och dansanta nätter) så gör det att även gråa dagar blir soliga. jag kan inte låta bli att älska allt som händer här. allra särskilt när jag jämt blir överraskad utav de där hjälpande händerna och varma kramarna och små fina födelsedags-gester, så som en spontan present, middagar, klingande glas för min skull, en morotskaka, midnattssång och små fina lappar med pirrigt peppande budskap. det har aldrig varit så h-ä-r-l-i-g-t att leva och växa som nu. tjugo år på jorden. äntligen lite lugn och lycka i själen.  här ska jag stanna i tre år och det säker sannerligen mina axlar. det ger mig det där lugnet jag så länge letat efter.

tusen tack för alla fina gratulationer, jag är så oändligt tacksam för att så många fina personer stöttar och finns och peppar och bryr sig! från skåne till skövde och världens mest älskvärda släkt i halmstad. och alla ni fina coffeeworld-besökare som skickar små lyckorop som fyller upp hela mig. det här är ett litet tacksamhets-brev till alla er som finns omkring mig nu, när allting äntligen är bra. (bäst).

ett vykort från när jag var liten.


▼ precis som du är.

mitt bland instagram, bloggar och facebook, mitt bland att vara liten, stor och mittemellan, mitt i livet. där finns det viljor, där finns det ideal, där finns det ramar och mallar och fördomar och regler. allt är saker som drar en åt olika håll. och om du inte tror att du är bra precis som du är så utan ständigt strävar efter mer eller något annat så orkar tillslut inte kroppen, eller själen med längre. du kan aldrig bli bäst i världen på allt, med fel glasögon ser du alltid vackrare människor, större äventyr, bättre framgångssagor, borden, måsten, krav på andra sidan häcken. och det tär på dig.

 
men om du vaknar varje morgon med förståelsen och insikten om att DU är fantastiskt bra PRECIS SOM DU ÄR och att det du är - det är BRA NOG! you are good enough. om du vaknar med detta i dina tankar, går igenom dagen med detta i dina tankar, passerar reklam, kommentarer, människors konversationer, reportage på tv, fotografier på instagram, delningar på facebook och bestyr på bloggar med detta i dina tankar så kommer du kunna ta in allt som inspiration, eller bara som något vackert att se. du kommer lättare kunna vända på huvudet åt sådant som du känner berör dig fel, ger dig fel intryck och sprider fel ideal, du kommer kunna rycka på axlarna åt kommentarer och du kommer kunna se dig själv i spegeln och tänka "vad härligt att jag är jag" och inte önska att du var någon annan, ens för en sekund.

detta är ett recept på lycka, ett recept på att finna tillräcklighet, balans och energi, på att släppa åtminstone hälften utav vardagsstressen och finna ett sätt att lättare kunna luta sig tillbaka i stolen vid frukostbordet och slappna av ett slag, innan du stressar vidare till skola eller jobb.
 
detta är ett recept jag tror på. det är ett recept som känns logiskt. men jag vet att det även är ett recept som kommer att kräva energi, en stor envishet och att jag måste ta fram den där självdisciplinen som har varit så destruktiv mig mig så många gånger, slåss och kämpa och vända den till något bra.

jag har inte provat det här. jag har inte sagt till mig själv: "du är bra nog" varje dag. jag har inte burit med det i mina tankar när jag tagit in all information media och människor sänder mig. men jag har varit hemma sjuk i tre veckor nu. för kroppen orkade inte bära mig längre. jag tog det inte lugnt. jag lät mig själv inte luta mig tillbaka, andas och ärligt säga att jag är bra nog. jag är bra nog. så det kanske är dags nu. på tiden. på tiden att tro. på tiden att vara snäll.
 
så jag tänkte prova. och det tycker jag också att du ska göra. tillsammans. tillsammans säger vi till oss själva och varandra att vi är bra nog. YOU ARE GOOD ENOUGH. och så tror jag minsann att vi kommer lära oss att både rycka på axlarna och inspireras utan att tappa tron på att det vi är, hur vi är, hur vi ser ut och det vi gör är tillräckligt.

är du med mig? vi provar! vi har inget att förlora, det finns inget negativt med att vara snäll mot sin kropp och själ. för det är sannerligen dags nu. jag ser det överallt. hur vi inte bara bryter ner oss själva, utan även varandra med våra borden och måsten och stirriga blickar som ständigt kikar över häcken för att se om det inte finns något bättre där ändå. 

 

det är dags nu. det är dags att bli good enough. puss

ph: pinterest.com


jag tar upp kampen igen. förhoppningsvis för sista gången.

mina sjuklingsinsikter nummer två. kampen.

 

så fort jag lär mig sluta mäta all min mat med decilitermått.

så fort sommarlovet är slut och rutinerna med träning och måltider kommer tillbaka igen.

så fort jag känner mig stark nog att kunna stötta och hjälpa andra.

så fort jag börjar tredje året på gymnasiet och ser frihet som den största guldmedalj en kan tänka sig.

så fort jag ser honom på skolgården med morgonrufsiga lockar och hasselnötsbruna ögon och ett leende som är riktat mot mig.
så fort min kontakt på b.u.p. säger att nu klarar du dig nog själv.

så fort jag får chansen att skåla i vattenfyllda-vinglas med mina vänner som säger grattis, grattis, tusen grattis om och om igen.

 

så fort det där händer kallar jag mig frisk. så blixtsnabbt fort hoppar jag av kampen. för jag tänker att det finns väl inget friskare än det här nu? det finns väl inget liv helt fritt från kontroll och regler? från matrelaterad ångest och en mindre panikattack när en missar träningen?

jag blir kär i pojken med lockarna. vi blir i hop och redan efter en vecka gråter jag i carolines säng för jag är så rädd, så rädd för att någon ska komma mig nära. så rädd, så rädd för att någon ska få röra om i den så fint ihop-limmade vardag jag alldeles nyss reparerat åt mig själv så rädd, så rädd för att någon ska få veta allt om allt och se igenom mitt skinn.

 

men vi håller i hop. i åtta månader. sedan tar det slut i en park mitt emellan våra hem och jag cyklar lättad i från vår mötesplats för nu ska jag få göra fint i mitt eget liv igen. träningsdagarna ska få vara klistrade i kalendern igen. är det träningstisdag så är det. och jag kan få göra min egen frukost i stället för att någon gör den åt mig och jag får låtsas att jag blir glad fastän hela min kropp skriker nej-jag-kan-inte-äta-det-där-nej-nej-nej.

 

när vi gör slut är det augusti. det tar ett par månader utav funderingar och tankesnurr innan jag förstår att det kanske inte bara var hans fel ändå. det kanske inte bara var mig det var synd om när stressen och pressen kom över mig och jag låg gråtandes på golvet i panik och kunde inte andas för att allt gjorde så ont. kanske var det inte bara han som hade svårt att släppa sina rädslor. kanske har jag rädslor som jag inte ens själv förstår att jag har. kanske. kanske.

efter att allra käraste syster sett sorgen i mina ögon går jag till unga vuxna och pratar om kontrollen. om ångesten. om det där med att jag blir så stressad när jag inte får träna som jag vill och äta det jag vet är o-k-e-j mat. och mitt i ett utav våra samtal inser jag att jag kanske inte är frisk riktigt ännu. och vi pratar om det. och jag jobbar på det. och jag känner mig friskare. och starkare. och sedan pratar vi om kärleken och så är den lilla kampen förbi.

 

jag träffar ett par nya hasselnöts-ögon i slutet utav december och i början är han det absolut finaste jag någonsin mött och jag är så nykär-pirrig-förtjust-aktig att jag vill göra allt, allt, allt för att vi ska vara en enighet så länge som det bara går. tillsammans äter vi bland tända ljus mitt i natten och han lagar spagetti och köttfärssås trots att jag sagt att jag inte äter kött och vi äter ute varje helg och han som är självutnämnd hamburgar-expert steker två stora till mig och kommenterar när jag inte äter upp och jag försöker lite till och han applåderar när jag, hans ord: vågar. träningen hinner jag inte med för det tar en timma från mitt hem till hans och vi är alltid hemma hos honom för han har egen lägenhet och bor i stan och jag vill så gärna att det ska fungera så jag gör ju allt, allt, allt.

 

i slutet av februari tar det slut. jag känner mig så sviken utav honom, utav livet, utav allt att jag går hem, springer en mil och äter inte förrän jag håller på att svimma. därefter börjar projekt: göra-sig-av-med-allt-som-är-honom vilket inkluderar spellistor och parfymer men även all den där spagettin vi åt, och köttet. och de där förträngda träningsdagarna gör mig så illa till mods att jag kallar mig själv ett träningsfreak och skapar mig själv den där lilla världen igen. med regler och rutiner och att bara följa träningspersoner på instagram och bloggar. och det är roligt! peppande! jag är lycklig! och det är så himla skönt att inte tänka på hur illa han gjorde mig och i stället bara träna och känna sig supersund.

 

tills den dagen allt kommer i kapp mig. och jag börjar om precis som på hösten igen. sorgen i mina ögon går inte att blunda för. jag pratar med någon och kommer till samma insikt igen. kanske är jag inte riktigt frisk ännu.

 

och så har det hållit på. då och då kommer jag till insikt om att nej, jag kanske inte är riktigt frisk ännu men lika snabbt som jag har tagit upp kampen igen har jag lagt ner den för något annat har kommit i min väg. är det inte ett par hasselnötsbruna ögon så är det ett körkort eller en stressig jobbvecka som tar upp mitt fokus.

 

och nu är mamma och pappa är övertygade. jag ligger inte hemma med feber den nionde dagen i sträck för att jag blivit smittad utav något virus eller fått en nysning i ansiktet eller något annat som framkallar en smärre influensa. nej. jag är sjuk för att det här var det ända sättet min kropp och själ kunde få mig att stanna upp. slappna av. vila. tänk över ditt liv, din vardag, dina rutiner, dina krav, dina regler och idéer. ta hand om dig själv.

 

trots en ljuvlig sommar med stockholmsvisit och dagar i mitt sommarparadis, otaliga mängder havsdopp, grillning på stranden, loppisfynd, utflykter, hängmatteliv och biobesök så har kraven och reglerna ständigt legat grävande i bakhuvudet. och nu, när allt jag orkar göra om dagarna är att blunda och filosofera, lyssna på podcasts och variera att kika igenom instagram med ett modern family-maraton så har jag sannerligen insett att ja. det har rätt.

 

det finns en kamp att ta upp igen. jag har krigat och slagit ut många hjärnspöken genom åren, men inte alla. det finns några kvar. några som säger till mig hur jag ska leva mitt liv, hur jag ska se ut och vad jag ska och inte ska äta och hur jag ska och inte ska träna. så jag vill berätta att nu tar jag upp kampen igen. förhoppningsvis för sista gången.

 

för aldrig mer ska jag vara anledningen till min egen sorg. adlrig mer tänker jag låta demoner, monster och djävular göra mig sjuk igen.

 

det här var sista gången. 

fotografi: jag


om mina sjuklingsinsikter.

nummer ett. kontrollen. att inte ha kontroll över saker är faktiskt himla jobbigt för mig. jag inser det nu. länge, länge, länge har jag förträngt hennes existens. låtsas om att hon inte når mig. låtsas om att jag inte mår otroligt bra utav hennes närvaro.

 

friends❤️ 

under dagar då jag ligger hemma feberfrossa och blundar under dubbla filtar i vardagsrumssoffan, med katten vid fotändan och ett tomt packet ipren på golvet intill mig. med endast tankarna som bestyr och sällskap, i sömn och i vakenheten. då kommer jag till nya insikter. jag har tid till att grubbla på saker jag inte annars skulle ta mig tiden till. jag inser. jag förstår. jag andas in och ut och kommer till klarheter som sprider sig igenom hela kroppen likt ett lugn jag länge saknat. som en sval bris en het sommardag. som ett par raggsockar en frusen vinterkväll. efterlängtat och åh-så-välbehövligt bra. 

för ett par dagar sedan. jag och mamma sitter i vardagsrumssoffan och tittar på vänner, en utav mina allra bästa, finaste och tryggaste tv-serier i världshistorien. vartenda avsnitt har jag säkert sett över femtio gånger. om inte mer. om inte det dubbla. så bra. som en liten del utav mig. i varje fall, det är bara jag och mamma hemma. vi dricker te och äter pumpaknäcke med brie och tomatmarmelad och pratar så som bara vi kan göra. jag frågar henne vilken karaktär hon är mest lik i serien, och vem hon tror att jag är mest lik? på båda mina frågor svarar hon monica. ett ordningsamt kontrollfreak. jag snörper lite på munnen och frågar om inte monica är rätt... tråkig?

 

efter två avsnitt stänger vi av. dricker upp den sista klunken te och pussar varandra godnatt.

ett par dagar senare sitter jag i vardagsrumssoffan igen, bomb-förkyld och med en sakta stigande feber. blir tvingad utav hela min kropp och själ att vila. trots att jag vill hitta på tusen saker. det stressar mig något evendeligt till en början. att inte kunna göra allt det där jag annars borde, måste. att inte kunna försöka uppfylla alla de där femtioelva kraven jag har på mig själv, på min vardag. men efter ett tag finner jag ett visst lugn i att ligga hemma sjuk.

 

spotify spelar långsamma jazzmelodier. de tända ljusen sprider värme, värme och ro i hela mig. och med kalendern uppslagen framför mig, samt ett litet skrivblock med listor på mina viljor, på saker jag tycker om, på sånt jag behöver införskaffa innan flytten till skövde och en iphone som skickar sms till mina allra käraste med frågor som när ska vi ses? vad har du för planer den kommande veckan? torsdagsfika? inser jag att mamma har rätt. när frågor blir besvarade och listor blir skrivna och kalendern blir ifylld. då blir jag lugn. när jag får dela upp mina favoritmelodier i olika mappar och skapa ordning runt omkring mig, det vill säga vika filtarna, tända de där ljusen, städa undan tomma ipren-paket och koppar med svalnat te. då finner jag lugn. då finner jag ro. då finner jag lycka.

 

jag har en monica i mig. utan henne slår hjärtat i hundranittio och rörigheten exploderar. länge, länge, länge har jag förträngt hennes existens. låtsas om att hon inte når mig. låtsas om att jag inte mår otroligt bra utav hennes närvaro. men nu inser jag att kontrollen, jag mår så oändligt bra utav den. och om jag tänker efter, hur skulle monica vara utan sin kontroll? säkert en väldans orolig själ. nervös. svårt att sitta still och koppla av. tråkig.

 

och hur har inte jag känt den senaste tiden om inte just sådär? som en väldans orolig själ. nervös. svårt att sitta still och koppla av. tråkig. att accepetera att monica bor i mig gör mig genast till en lugnare och lyckligare person. och jag lovar mig själv, här och nu att aldrig någonsin låta något som ett kontrollbehov ignoreras bara för att jag tror att det skulle göra mig roligare att vara en mer spontan person. jag är inte spontan. jag älskar planering. och jag vill gärna ha koll. och jag vill gära ha ordning. utan den blir jag ledsen och orolig.

 

tråkig. 

 ph: weheartit.com

om familjeliv i sommarstugan.

det är inte så som det var när jag var liten. eller så är det kanske precis så.


 
då: en humla som fastnar mellan tårna. det bränner och svider och jag skriker på mamma som kommer galloperande ner för trappen med en kopp kaffe i handen och ett ballerinakex i munnen. att ligga i hängmattan och ha en sommarklädd pappa, i blåvit-randig skjorta och trekvarts-byxor som puttar på. fortare, fortare! mamma som ropar. akta så hon inte trillar av! jag trillar av. rötterna i den slitna marken under mig gör skavsår på mina knän. jag ler. fnissar. ropar. igen, igen! en lillasyster som tar fram alla dockor och lägger upp dem på rad. jag bestämmer, för jag är störst, vem som ska vara jag. helst hon med den ljusbrua hyn och det mörka bruna håret. min syster är sig lik och väljer den blonda. i gräset leker vi. två systrar i sin egen lilla värld.


nu: fyra vuxna viljor. för varje dag blir det lite svårare att hålla i hop. jag tänker att det måste vara såhär det känns att ha varit i ett långt förhållande. man kan liksom inte låta bli att låta irritationen gå ut över någon annan. tröttheten osar i mitt huvud. jag känner att det kommer åska i dag. det enorma lågtrycket gör mig tung och allt i livet som redan känns tungt väger plötsligt mer och den ångest som fyller mig svämmar lätt över. alla får skäll. så fort någon säger det minsta fel utbrister jag en suck för mig själv. får knyta näven och fantisera att jag sparkar ner ett träd för att inte säga något dumt.

 

både min syster och min pappa är inte uppe med tuppen, om man säger så. det kan ta flera timmar innan de vaknar till liv. i bland hela dagen. framåt kvällen brukar de vara i sitt esse. då kan de springa ner till stranden och bada som tokar, sparka fotboll och spela fia med knuff ända tills ögonlocken säger ifrån. mamma, däremot är pigg som en nykläckt lärka om morgonkvisten. tillsammans handlar vi färska blåbär. violblå. smakar som himmelrike, kärlek och hav. sommar. vi köper färska frallor, froosh med smak av apelsin och lyxar till det med ett par extra många morgontidningar. mamma är hurtbulle. mamma är peppiga-pia. mamma har redan tagit ett morgondopp när jag vaknar - ovanligt tidigt - som andra person i familjen.

 

vem är jag i allt det där? inte uppe först. inte uppe sist. inte pigg som en lärka, men sitter ändå vid frukostbordet med klara öppna ögon.

efter frukost blir det ofta kaos. pappa och syster är fortfarande sega som gamla kolor. mamma är lärkan som sjunger så att hjärtat knölar i hop sig utav smärta och jag är den tickande bomben mitt emellan. ska jag explodera i dag? eller kommer jag hålla oss alla i liv och ovan ytan? jag blir lite som pusselbiten i allt det där. drar ner mamma och höjer upp de andra så gott det går. i bland är det jättebra. jag tänker ofta att utan mig hade vi nog inte kommit längre än till altanen i dag. andra dagar blir det för mycket.

 

lugna dig nu mamma, vi är alla lite trötta här.

kom igen hörrni, det är en ny solig dag! pepp! upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

 

jag förstår absolut att man kan hata mig för det där. men jag kan inte vara tyst. det är inte jag! jag har sedan länge fått stämpeln - eller stämplat mig själv - som pusselbiten. och om inte jag uttrycker mig så håller vi inte i hop.

 

matbutiken är ett bra exempel. när vi åker och handlar inför kvällen en regnig eftermiddag. rätt som det är är pappa borta. puts väck. instinktivt tänker jag att han är bland tidningarna. kikar i auto motor sport eller något foto-magasin. min syster är sur för något någon sa i bilen. och mamma är som mamma är, peppig och munter men också lite halvstressad för hon vill inte spendera hela eftermiddagen i en matbutik. i det läget är det som om någon har ringt 112. jag kommer till undsättning! letar upp min förvirrade pappa som får en bamsekram då han känner sig lite halvt bortglömd och övergiven borta vid fruktavdelningen (han hade inte ens hittat till tidningarna). åt min syster sätter jag i gång projekt: dvd-film. vi väljer och vrakar bland två-för-nittiontio-hyllorna och så låter jag henne bestämma så mycket som det går och hurrar henne när hon hittar solsidan säsong fyra åt mig. när det gäller mamma är det mest att hjälpa henne bestämma vad vi ska äta i kväll. i bland lyckas jag får fram en hel måltid bara genom att tyda hennes grimaser. haloumiburgare? sned min, ögon som krymper. nej. vad sägs om lax då? med pesto och fetaost? hon kniper i hop läpparna och lutar huvudet från sida till sida. kanske. vi kan väl i alla fall ha lite brie och något gott knäcke? nu ler hon. ja.

 

i bland blir jag alldeles utmattad av att hjälpa till. särkilt om jag märker att jag mer stör och irriterar än att hjälpa och limma ihop. men jag vet inget annat. jag kan inte låta bli att vara tyst.

 

i tre dagar har det åskat och regnat om vartannat. lågtrycket har gjort mig alldeles galen och jag har fått för mig att någon har ringt 112 nästan jämt. utryckning. syrener, syrener. blinkande lampor och en stor kall vattenslang mot elden. det har sällan hjälpt. i bland är det som om jag försökt släcka en eld som inte finns och i stället skapat en översvämning och i bland är det som om jag har tagit tändvätska i stället för vatten. eldlågor ända upp till skyn. i värsta fall har jag blivit den som stått kvar i tårar. känt mig övergiven och alldeles ensam. en ensam polis utskälld för att hon har gjort fel. gripit fel person. nu ångrar hon sig men det går inte att få något ogjort. och hon är ju fortfarande polis. så det ända hon kan göra är att ta nya tag och fortsätta bekämpa ondska. bekämpa eld.

 

i de stunderna har jag tänkt att nej. nu ger jag upp! nu säger jag upp mig, flyttar till någon solig ö och detoxar själen i tre dagar. inga ord kommer ni höra från mig! jag ska hålla tyst. hålla snattran. hålla käft. så kan ni klara er bäst ni vill. ni behöver ändå inte mig tydligen. med en klump i halsen gick jag faktiskt in för att vara tyst här om dagen. jag tänkte att nu ska jag väl få insikten att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig och att jag har lekt räddningstjänst i onödan. resultatet? de bråkar. de löser det. det går bra. men det går långsamt. de diskuterar planer. de bestämmer sig för något. men det går långsamt. efter frukost tar det liksom en halv dag för dem att både bli sams och göra planer för dagen.

 

när jag pusslar sitter vi sams och redo i bilen klockan tolv. nu blir det äventyr! sjunger jag. sedan kanske det kommer in ett lågtryck och tändvätskan är farligt nära elden. men om det inte är det, då har vi en sagolik dag framför oss!

när de pusslar är dagen inte i gång förrän tre-fyra. och om det är lågtryck spelar det ingen roll för jag har ändå hållit mig för mig själv hela dagen och vant mig vid att inte göra väsen av mina tankar. det blir en monoton dag. vågrät, fast spegelbland. fin men förglömlig.

 

jag inser då att jag inte pusslar för deras skull. inte bara. jag är fröken-pusselbit för min skull. det är jag som vill att vi ska komma i gång tidigt! det är jag som vill att vi ska SNÄLLA KOMMA TILL SKÅTT NÅGON GÅNG FÖR TUSAN OCH INTE BARA SITTA HÄR OCH GLO. det är jag som vill vara med, styra och ställa, limma och pussla, spruta vatten och sätta handklovar.

 

i dag är det fjärde dagen lågtryck i rad. jag är en tickande bomb med tändvätska i handen. livsfarlig. men lycklig med vetskapen om att när jag går och lägger mig i kväll summeras inte dagen som en monotom och förglömlig. den summeras som en hujedamig-bergochdahlbana, med vågor som skvalpar åt alla möjliga håll, skrattanfall och tårar och äventyr som gör att när vi vaknar nästa morgon är mamma en sjungande lärka, pappa och syster med ögonlocken på glänt och jag, beroende på väder och vind är en pusselbit som väntar på att rycka in. ring 112 så kommer jag bums. och så går dagen runt igen. jag är äventyret. jag är pusselbiten. jag är den som sätter hela familjen på berg och dalbanan igen. och det är väl himla roligt? upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

fotografi: jag


RSS 2.0