pirr i magen.

C U P  O F  P O S I T I V E | okej alla fina, såhär är det! i stället för att halvhjärtat skriva av mig på hannahellenillustrerar.webblogg.se, som faktiskt alltid varit en tillfällig adress till mig så har jag nu skapat mig en ny hemsida där jag kommer hålla till hädanefter. 


efter coffeeworld har jag varit lite förvirrad kring hur jag velat hantera min stora kärlek för fenomoent blogg. Jag visste att tiden på coffeeworld var över men jag har haft problem att finna en ny plattform och ett nytt format som känns som jag. men så, två dagar efter att ha kommit tillbaka i sverige igen så satt jag och pysslade på någonting som egentligen bara var utav kul och njutning, men som nu blivit något större. och det känns så. himla. roligt.

pirr i magen utav kreativitet, tänk att en kan få det.

på den min nya hemsida finner en två bloggar. den första är på engelska, men om du klickar in dig på IN SWEDISH så finns en på svenska också! anledningen till detta är att jag helst skriver texter om positiv psykologi, självutveckling och mindfulness på engelska eftersom det är det språket som jag studerar på, men jag älskar att leka med det svenska språket och de svenska orden, så texter om hjärtesorg och vardagsfilosofier finnes på min svenska blogg.

rörigt? ge mig gärna feedback! det vore så roligt att utveckla detta till något som inte bara fungerar magiskt för mig utan är roligt och enkelt för er också!

hur som haver, jag är stolt, pepp och glad att välkomna er in på min nya plattform och hemsida - cup of positive. (the positive cup är tydligen en kaffesort från nespresso, därav blev det kanske aningen gramatiskt förvirrande). hoppas en tycker om. http://www.cupofpositive.com/minblogg/

 

kärlek, Hannah


på andra sidan öresundsbron.

hand i hand längs köpenhamns gator. det var så det skulle bli. det var då våra läppar skulle mötas igen, brinnande, bubblande kärlek i takt med den strålande augustisolen. det var då det skulle bli vi.

 
Ocean love


att göra slut var skönt. fastän det var han som vågade först. fastän det var jag som grät mest. fastän jag hela tiden tänkt att jag borde gjort det för länge sedan.
vi möttes på en plats mitt emellan våra hem. jag tog cykeln och han tog bussen. jag minns att det var kväll. att det var soligt, men att gräset var fuktigt.

 

han fick det att låta som att jag hade gjort honom ont. att han inte mått bra. på länge. men jag då? du har ju hört mina skakiga ben dallra och sett mina tårfyllda ögon svida så många gånger nu. varför var det inte okej när jag sa det. varför fick det vara du?

jag åkte till min sommarstuga samma kväll. grät ett par gånger i bilen. mamma hjälpte mig att se positivt på saken. sa ärligt att han inte var min typ. inte rolig. ganska tråkig. vilsen. orolig. du behöver inte någon som att ta hand om hannah, om något behöver du någon som tar hand om dig!

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. vi passade bäst i hop utav alla som kände par, som hade varit en del utav ett par, som hade sett oss hand i hand.
samma stil, samma intressen och - till synes - samma viljor. men precis som med alla par var det sådant som ingen såg, sådant som vi viskade till varandra, sådant en bara kunnat skådat i ögonvrån som gjorde oss till två pusselbitar som aldrig gick att sätta i hop. hur mycket vi än försökte. slipade kanter gjorde bara oss mer skeva. plötsligt var vi trasiga. han gjorde rätt i att göra slut på oss.

 

där och då. i bilen på väg mot mitt paradis kändes det så.

 

lovande.

 

samma kväll lyste hans namn på min skärm igen. saknad. ånger. hur sjutton ska en rödgråten sommarflicka hantera detta? hur ska mina tunga ögonlock och svaga kropp kunna bära så mycket utav någon annans känslor? hur kan man riva upp sår och sedan tro att allt är okej om man sedan ångrar sig?

 

men jag blev inte arg. jag blev konfunderad. han hade varit min allra käraste i åtta månader. så varför inte prova en gång till? varför inte älska, glömma och förlåta? hans ord: vi kan väl börja om?

 

innerst inne, i kanten på mitt snabbt bultande hjärta låg en liten lapp. en sådan där hemlig lapp som man skickade till sin bästis i klassrummet när man var liten. en inte så jättehemlig hemlis, men en som ingen fick veta. det låg där i ett litet kuvert och jag kunde se det när jag äntligen lät mina ögonlock stängas och dagen blev till natt. jag kunde se det framför mig. orden: jag vill inte vara med honom.

 

jag kunde se hur pappret var skrynkligt. som om jag läst det förut och knycklat hop det igen. och igen. och igen. jag kunde se hur kanterna var brända, sotiga, skavda. men orden stod där, tydligt och klart. jag ville inte vara med honom, och så hade det stått skrivet ett bra tag.

 

men att såra får man ej. det stod det i min duktighets-panna med stora lysande bokstäver. så hans namn fick skina på displayen flera gånger till. en vecka till. kanske två. jag kommer ärligt talat inte i håg.

 

en sen kväll i början på augusti körde bussen i från mig. mitt i den, då redan kyliga midnatten. jag hoppade av en annan buss precis bakom, styrde mina snabba, men ack så svaga steg mot nästa. jävla skånetrafiken. fort, fort körde den i från mig. som om den inte ville ha mig ombord. som om det inte var meningen att jag skulle åka med den ikväll. ödet föll in i mina tankar igen. nu fanns det bara ett ända sätt att ta sig hem. förutom att gå, men det orkade jag inte. och taxi var för dyrt.

 

han mötte mig ett par hundra meter från busshållplatsen men sin pappas rostiga cykel. tacksamma ord från mig. långa blickar från honom. småprat. sedan kunde jag inte låta bli.

 

vad vill du egentligen? när du tittar på mig sådär?

jag visste vad han ville. jag förstod bara inte varför han lät bli. mina tankar: kan du våga någon gång? våga!

vad tror du..?

mina tankar: men gör då, gör då! jag nickade mot honom. hans ögon glittrade. de var vackra. och i samma sekund som jag undrade om jag någonsin skulle kunna leva utan de där hasselnötsbruna ögonen kysste han mig.

 

hårda fylliga läppar mot mina. samma läppar som jag en gång förälskade mig i. de som både smakat pepparkaka och jordgubbs-smoothie, snöflingor och saltvatten. men som nu smakade de ingenting. tårar bildades i mina ögon. det var slut men jag ville inte att det skulle vara så. det var slut och jag saknade honom redan. åtta månader. hur skils man från en kärlek som knappt har börjat än?

 

snurrande tankar. viljor åt olika håll. hjärta och hjärna. vi bestämde att försöka igen. i köpenhamn.

 

det var hans idé. jag hade tjatat många gånger om att jag ville att vi skulle åka dit i hop. kika i butiker och prova kläder, äta middag i nyhvan längs med vattnet och ha de där djupa samtalen vi kunde ha i bland alldeles under solen. djupa samtal. hade vi verkligen några sådana? såhär ett år senare är hälften förträngt, hälften glömt.

 

var gång vi skapat planer om att fara över öresundsbron satte han jämt stopp för dem alldeles alldeles innan. jag tror det var rädslor. vi båda hade dem. men mina höll sig mest i min hjärna. och gick bara ut när vi bråkade. panikångest. jag storgrät och var tvungen att städa garderoben för att på. något. vis. få. ordning. på. något.

vi skulle mötas på centralstationen i lund, för att sedan tillsammans ta tåget över bron. utanför forex stod jag och väntade i det som snart skulle bli ett alldeles strålande väder. molnen var på väg bort och solen började bli brännande.

 

lovande.

 

fastän mina minnen är ovissa glömmer jag aldrig sekunderna när jag såg honom hoppa av bussen och styra stegen mot mig. jag hade under en lång tid kvar den anteckning som jag skrev i mobilen just då. sekunden efter hans ansikte vändts mot mig. ett litet leende. å-h-h-e-r-r-e-g-u-d. han var så himla snygg. han hade alltid varit det och det gjorde lite ont i mig att han fortfarande var så. fastän vi var trasiga var han så jävla fantastiskt hel. fortfarande var han den snyggaste killen jag någonsin sett.

 

vi tog ut pengar, köpte biljett och slog oss ner mittemot varandra på tåget. vi var på väg. mot köpenhamn. mot solen. mot förälskelsen. vi skulle hitta kärleken igen.

 

hans ord: förlåt att jag är så tråkig. jag har bara sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är så stressad.

 

och där dog det. tänkte jag. där dödade han oss igen. för femtioelfte gången.

han hade sagt precis så nästintill varje gång vi träffats den där sommaren. och jag förstod honom. jag försökte hjälpa honom. men jag var också stressad. jag hade också svårt att tid för både sömn och ordentliga måltider. men min energi kunde jag lätt få tillbaka med hjälp av roliga bestyr, utflykter och långa, peppande fikastunder. han hade säkert också sina vis att få energi. men han hade tömt batterierna igen lagom till han kom hem till mig om eftermiddagen.

och åh. eftermiddagarna. hans som jämt somnade på min soffa. och jag som satt med händerna i ansiktet och fällde tårar som sved i mina sår. stressad. jag vill också ha sommar! jag vill också hitta på saker! han hade redan haft sin sommardag. han hade redan hittat på saker. jag hade jobbat. jag var som en katt som ville ut och leka och han var som min skeptiska husse som inte ens orkade resa sig från tv-soffan för att släppa ut mig. skämtsamt, men sant.

 

och i dag. i köpenhamn. inombords fick jag nog.

jag ville inte längre sitta i en bur. 

 

jag hade lagt mig tidigt, för att sedan kunna gå upp tidigt. göra mig fin. äta en god frukost. andas in och andas ut och ta-det-lugnt. så att jag var redo för dagen. vad han hade gjort hade jag ingen aning om. men här satt han alltså, igen. tråkig, trött och sliten. och jag kan ännu undra om jag inte var lite taskig som inte ville hjälpa. men jag orkade inte längre. han hade aldrig lyssnat på mina ord, så varför skulle han göra det nu?

 

ögonen. hasselnöt. skäggstubben. min. läpparna. fylliga. leverfläckarna. jag vet hur många de är.

 

solen följde inte med till köpenhamn. på andra sidan öresundsbron var himlen full av moln vinden gjorde det svårt att gå. men vi tog oss genom ströget. han sa nästan ingenting. och jag, som a-v-s-k-y-r tystnader sa alldeles för mycket. tankar. idéer. fantasier. filosofier. kommentarer.

 

vi åt lunch på ett café. jag fotograferade maten och han log trött. vi åt inte upp allt. vi gick vidare. jag betalade och vi gick vidare.

nästa stopp var urban outfitters. där blev vi eniga för en sekund. varsin avdelning med mängdvis utav ting vi kunde röra våra kärlekstörstande fingrar vid. siden, slitna jeans och manchester. jag provade en klänning och hans ögon tindrade. jag med. här inne var vi lika. och som vanligt fick vi människors blickar på oss.

där har vi ett par som passar i hop. stiliga. de kommer vara tillsammans för alltid.

 

om bara några timmar skulle vi vara slut.

 

när vi passerat ströget och gått förbi nästan hälften utav de pastellfärgade husen i nyhavn slog vi oss ner vid vattnet. knäppte fotografier med min kamera. jag försökte få fram en diskussion om oss. men vi pratade nog inte så mycket om det. för jag kommer inte i håg ett ända ord mer från den resan. bara det hejdå! jag utropade när jag snabbt sprang av från tåget vid triangeln i malmö.

 

tillbaka längs nyhavn, genom ströget och upp till centralstationen igen. den sista biten hade han handen runt min famn. jag vill minnas att han pussade mig på pannan också. men det räckte inte för mig. det var redan slut. vi hade ingenting att säga varandra längre. vi hade inte utbytt någonting. hade vi någonsin skrattat i hop, egentligen? hade vi någonsin haft roligt i hop? hade jag någonsin varit kär? det sista är en ny tanke. psykologen frågade mig och jag hade inget svar. än i dag vet jag inte om jag någonsin varit kär. och tvivlar man så tror jag nästan att man aldrig varit det. kär. hur smakar kärleken, egentligen? kommer jag någonsin få pressa mina läppar mot den?

 

tåget. tom på ord. jag skulle träffa en vän om kvällskvisten och hoppade därför av i malmö. rusade av tåget fortast möjligt. hans ömma ord skulle inte få nå mig nu. det var dags att ta ut lappen ur kuvertet. dra bort det från sitt lilla fack bredvid hjärtat och klistra fast det på näthinnan. jag vill inte vara med honom.

 

några dagar senare var det jag som gjorde slut på oss. jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd, jag var ångerfylld, jag var orolig, jag var sårad. jag skrev ett sms. mina ord: du förstår att det är slut nu, va?

 

han förstod inte. inte riktigt. men accepterade det. vi hördes inte mer. inte förrän en kall decemberdag då jag sprang in i honom på stan. hej, hur är det? kram.

 

så tog det slut. våra åtta månader. vi var inte sådana som i slutet skulle få varandra. vi var sådana som var varandras första. det var en härlig vintertid. men om sommaren klev vi ut ur våra skal och det visade sig att vi inte var något mer en än första pojkvän, en första flickvän.

 

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. det de inte såg var hur han höll mig instängd i en bur. och hur jag jämt sparkade honom i baken. kom igen nu! upp och hoppa! nu gör vi något! roligt! blir något! skapar kärlek! hans ord: lugna dig. jag orkar inte. jag har sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är stressad. han somnade på soffan. och mina tårar föll igen och igen.

pusselbitar. vilka vi passar med har vi inte listat ut. såhär ett år senare är allt fortfarande ganska ovisst när det gäller kärlek. men vi var inte gjorda för varandra. vi var gjorda för andra. inte ens köpenhamn kunde rädda oss.

ph: weheartit.com 


överallt. det räcker nu.

nu säger jag det. ett, två, tre. jag säger det nu. nu kommer det. nej, förresten. lika bra att hålla det för mig själv. kanske vet de redan? alla vet. men då kan jag väl lika gärna låta orden komma ut? visst! eller? ett, två, tre.

le printemps | via Tumblr

2014-05-21  22.15 

jag mår bra, oftast. solen skiner på havet, det glittrar, skimmrar, kvällssolen gör himlen alldeles rosa och att gå i solkyssta ben utan gåshud ger mig lyckorus. vännerna och jag picknickar, planerar äventyr och resor och att cykla till jobbet kan i bland vara den härligaste stunden på dagen. jag älskar min cafévärld och i sängen på kvällen ler jag över att det känns omöjligt att stänga boken. sommaren är här. en efterlängtad magi och i höst väntar en pirrigt spännande framtid. 
 
musiken är viktig för mig. jag lugnar mig melissa horn och peppar mig med svensk hiphop. starka ord och starka känslor. människor som vågar säga sanningen om deras rädslor, saknader, kärlekar och sorger.
 
jag blir så lätt inspirerad utav det där. att säga som det verkligen är. även nu. egentligen vill jag sudda, sudda, sudda ut. ignorera mörka moln och fokusera på de sista solstrålarna längs horisonten. inte tänka på sånt som skapar tårar i ögonen, en klump i halsen och magont. låtsas som att det inte finns.
 
men jag vet att om jag gör det så kommer allt tillbaka och hemsöker mig ändå. mitt på den varmaste sommardag kan regnet plötsligt falla. mitt på en molnfri himmel kan det skapas åska.
 
och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.
 
så jag tänkte säga som det är nu. ut, ut, ut med det onda. så kanske jag kan lägga undan pennan sedan och känna mig lite lättare. lite friare. lite mera mänsklig. 
 
det finns två saker som gör vattenfall på mina kinder ikväll. svårigheter. kanske känner du igen dig? kanske har du också ont? kanske kan vi alla känna oss lite mer mänskliga ett tag, kramas och bara lova varandra att allt kommer bli bra? efter regn kommer solsken, så som det alltid brukar göra. 
 
ett. jag är ännu inte frisk. mina ätstörningsdjävular har ännu inte lämnat mig. de har gömt sig i små regler, visioner och idéer om hur allt ska och borde vara, hur jag ska och borde vara. jag har så himla lätt för att bestämma mig för hur min kost och mitt liv ska se ut. begränsningar har aldrig varit något jag har haft svårt för. och det är mitt stora problem. jag kan liksom inte tro att det är sant att en kan leva precis hur en vill, träna hur mycket eller lite en vill, äta vad en vill. jag älskar den jag är, här och nu. och det känns visserligen kalasfint, men att ständigt gå omkring och vara rädd för att tappa eller gå upp i vikt. att vakna upp i morgon och inte längre känna mig värdig och fin. det är en mardröm jag är rädd ska bli verklighet. en mardröm som gör att jag begränsar mig, sätter upp regler och lever livet med höga krav. bara för att kontrollera. bara för att jag ska vara säker på att jag tycker om mig själv i morgon också. 

två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor. 

så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad. 

men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.
 
jag älskar mig. jag älskar mitt liv. jag kramar mig. jag kramar mina vänner. jag har framtidsdrömmar och minnen som bringar lyckorus. musik som får mig att dansa och böcker som får mig att drömma. värmen i rykande kopp te om eftermiddagen och styrkan i att unna mig själv en nybakad kanelbulle. 
 
i söndags, hos farmor, överst på bokhyllan. där stod fyra fotografier utav mig. hannah fem, tio, fjorton och nitton år på jorden. jag tycker så himla mycket om den flickan. jag ler så att jag nästan spricker. lyckorus och tacksamhet så att jag brinner. elden, ni vet? elden. men jag gråter också. för flickan. för att bakom leendet göms självdestruktiva tankar. att aldrig känna sig tillräcklig. det är som en tävling jag alltid haft mot mig själv. och vinner, det gör jag när jag är perfekt och komplett. 

aldrig nöjd.
aldrig bra nog.
aldrig perfekt.
aldrig tillräcklig.
aldrig värd att luta mig tillbaka, andas och bara vara. bara vara hannah.
 
men nu.

jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.

det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv.

jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.
 
det räcker nu. överallt. det räcker nu! det räcker med att alltid vilja bli mer smal och samtidigt få snyggare kurvor, att sitta så lite som möjligt vid datorn och samtidigt hålla sig uppdaterad bland alla sociala medier, att alltid äta hälsosamt men samtidigt visa att en kan unna sig i bland. det räcker med krav. det räcker med borden. det räcker med att alltid sträva efter något som man inte har!
 
flickan ville vara perfekt. hon kunde inte se saker med klara ögon. hon vågade inte lämna honom, hon vågade inte släppa kraven. men här sitter flickan nu och har fått nog. precis som elden i mig brinner till att krossa sådana tydliga elendigheter som rasism och ojämställdhet brinner nu elden till att krossa kraven. till att luta sig tillbaka och, precis som jag vill låta alla människor vara precis som de är vill jag låta mig vara den jag är. 

det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv. 

överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.
ph: weheartit.com
 

du är värd så oändligt mycket mer.

varning. varning. varning.
▼  ▼  ▼  ▼  

om han säger saker till dig som gör dig ledsen. så att du inte riktigt kan sluta tänka på det och går ensam hem genom skogen fastän han går bredvid.
 
om han får sig att känna att du inte är tillräcklig nog. bra nog. att du måste se på dokumentärer varje kväll, lyssna på rätt musik och rätt radiokanaler så fort ni inte är tillsammans. att du måste lära dig nya saker, spännande saker så att han kanske lyssnar nästa gång du har något att berätta. 
 
om du måste kika på din blogg, din pinterest och din instagram varje gång du åker hemifrån honom bara för att bekräfta vad som är du, du, du för att du känner dig så osynlig och obetydlig när du är med honom, hos honom, bland alla hans ord och hans saker och hans viljor. om du känner dig bortglömd. 
 
om ni kommer hem och du är trött och tänker att nu vill jag mest prata och mysa hela kvällen ut. och du berättar om något som kanske är viktigt för dig eller som du kanske längtat efter att få berätta för honom om, och han inte vill höra på. puttar ner dig i sängen i stället, men det vill inte du men du säger ingenting men du vill det inte en endaste sekund. inte en endaste sekund. 

om du inte säger sanningen till dina vänner. om du inte berättar att det där var inte så snällt av honom, visst? om du inte ens låter dig själv tvivla fast magkänslan säger att nu. är. något. fel. 

då är det inte dig det är fel på. det är honom. gör slut på det.
gör slut på det. lämna alltihop. för du är värd så mycket mer. så oändligt mycket mer.
fotografi: jag

bit för bit.

▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  

det är i mörkret jag blöder

det är i mörkret jag går sönder

slits

bit för bit

mellan viljor och måsten

mellan allt som jag har varit och den jag ska bli

mellan hjärtont och förvirring

mellan hopp och rädsla

för framtiden

jag älskar att tänka på den

men ska det verkligen gå så bra som jag jämt säger att det ska

ska det verkligen ordna sig till slut

ska verkligen allt bli bra

 

kommer jag lära mig äta och träna normalt och inte låta det gå åt fel håll

kommer jag kunna hålla hjärnspöken borta

kommer jag låta bli att alltid sträva mot perfektion

kommer jag sluta fälla tårar över det lilla och blunda för det stora

kommer jag finna någon riktig kärlek tillslut

 

jag sitter i köket med michaela, en så sagolikt bra vän

vi pratar om kärleken

vi båda suktar båda efter den

och jag har mött kärleken

men förlorat den alldeles för snabbt igen

eller rättare sagt har den tagits i från mig

 

ett ord ett ryck

slut och så var allt borta

slut och så gick jag hem igen

 

vi pratar om framtiden

och om hur kärleken kommer vara i den

michaela tror på den

magin

att kunna säga ärligt att det för alltid kommer vara vi

men jag

fastän mamma och pappa fortfarande verkar pirriga

och morfar plus mormor är det finaste som finns

så tror inte jag att det har med mig och göra

jag har förlorat hoppet

jag har funnit rädlsan

jag ser alldeles för skevt nu

jag måste lära mig hur

hur jag tar mig upp ur mörkret

som finns med mig även på dan

i bland lyser solen ner mot mig

och jag glömmer allt det onda

och fokuserar på det fina

 

men djupt där inne finns det kvar

 

rädslan om att vara alldeles för fel en dag

 

jag ringer psykologen

tänker att nej

jag måste få riktig hjälp nu

måste få prata ut

 

bokar tid fastän jag ångrar mig

dagarna tickar på

och jag ångrar mig när solen skiner

vill springa dit bums

när mörkret faller på

 

så ringer telefonen

mitt i den soligaste utav marsdagar

rösten säger att hon är sjuk

det blir inget besök den här veckan

 

och det gör ingetning då

för se så fint solen strålar

se så fin jag är i min klänning

och känn så stark jag är när jag springer min sista kilometer hem

hem tillsammans med solen

 

timmarna går

dagen tickar på

plötsligt är det kväll

mörkt ute

mörkt inne

 

spotify spelar våra låtar

jag väljer att inte pausa

lyssnar och känner hur luften går ur mig

problemet är inte saknad

problemet är inte du

problemet är jag

jag var inte älskad

jag vill ingen ha

jag är den som gjorde allt för att vara den perfekta

även då gör ingen så mycket fel som jag

 

tjugotvånollnoll

ligger i mörkret

vill mest somna och drömma

drömma om en annan dag

när jag har kärleken i min hand

ler åt allt som ordnat sig så bra

men så vaknar jag
morgonminuter

och solstrålar genom en spetsgardin

och tolv timmars möjligheter framför mina ögon

 

men inom mig finns ett mörker

jag har förlorat hoppet

jag har funnit rädlsan

jag ser alldeles för skevt nu

jag måste lära mig hur

hur jag tar mig upp ur mörkret

som finns med mig även på dan

 

i bland lyser solen ner mot mig

och jag glömmer allt det onda

och fokuserar på det fina

 

men djupt där inne finns det kvar

 

rädslan om att vara alldeles för fel en dag

 

det är i mörkret jag blöder

det är i mörkret jag går sönder

slits

bit för bit

▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲

kvällsord. av mig. 


nu när jag är singel.

onsdag. och visst är det typiskt när alla livets mindre roliga ting ska hända på samma gång? särskilt när det
inkluderar det där som bara vi kvinnor får. jag tycker att det vore fint att inte behöva jobba dagar som dessa.
bara ligga i sängen, lyssna på jake bugg och dricka tranbärsdryck i oset av nya vanilj-doftljus och parfymen
du sprutat ett par gånger extra bara för att få känna dig lite mer ren. 

sweeter than heaven, hotter than hell | via Tumblr

men snart far jag till jobbet, och det ska bli fint ändå för jag har en lång lista på tankenötter att klura ut i takt
med att timmarna tickar på. ett roligt tips, tips som får tiden att gå fortare!! en tankenöt jag hade genom hela
föregående veckan handlade om det här: att lista sånt jag vill göra nu när jag är singel igen!

solitude; | via Tumblr

som att säga i från när någon gör mig ont. våga det!! och inte sitta med ont i magen i hemlighet och gå med
stenar på mina axlar när personen som rev mig flyger fram.

i'm leaving but i don't know where to | via Tumblr

som att finna kläder till garderoben-två-punkt-noll. det är dags att rensa ut och finna nytt. en ny del i mitt liv
plus en ny tid plus en gammal garderob. nej, det går inte i hop!!

▬

som att laga mer mat och prova nya spännade recept. för det gör mig glad och får mig att må bra. och det är
just sådant jag från och med nu vill fokusera på! dessutom finns det en fantasitsk kick som når mig när jag
nöjt får bjuda andra på det jag skapat!

On The Run | via Tumblr

som att läsa! det är sannerligen en skön paus från vardagen som jag har underskattat alldeles för länge nu!!
och det behövs! eftersom det just nu känns som om jag redan lyssnat på alla podcasts och läst alla bloggar. 
en så himla tråkig fas som kanske kan botas genom att byta internet-liv mot litteraturen för ett tag?

young and beautiful.. | via Tumblr

som att njuta på en onsdag! ha fredagsmys på en tisdag! eller söndag-i-sängen på en måndag! för kan man
så får man. det är bara jag som bestämmer nu.

R-earrange | via Tumblr

som att skiva kärleksnoveller igen. det går liksom inte om skriva om något annat än oss när jag är förälskad.
men nu!! nu kan jag dagdrömma fram visioner om hur andra möts, älskar och gör slut. underbart!!

Sunday morning soon will come | frostingg on Xanga

som att ge mig själv en vårig utmaning att låta bli gröten och prova på några nya frukostar! ägg, grapefrukt
och pankakor, nybakt bröd, soyayoghurten jag alltid äter om sommaren och smoothies med massvis av bär.
känns väldans passande nu när solen skiner igen och vi kryper närmare våren!
 
Tumblr
 
som att lägga pengar på underbara bestyr med vännerna! tänk, nu är det inte länge tills det är picknick-väder
igen! och vad sägs om en tripp till köpenhamn? eller en second-hand-runda? eller en alldeles ovanlig lördag
med middag på stan och dans som avslut? magiska minnen är värt alla pengar i värden tycker jag.

Tumblr

som gå och lägga mig i tid. tjugotvånollnoll i säng är mitt mål. så hinner jag skriva dagbok och läsa lite bok
och dagdrömma mig till sömns utan att bli stressad av att det bara är sju timmar kvar tills jag ska upp igen. 

Tumblr

som att hitta på lite mer bestyr med familjen min. restaurangkvällar, som resor och stadsäventyr. jag vet att
det kanske vankas flytt i höst och jag vill gärna ta vara på tiden när jag bor hemma med bästa mamma och
pappa och allra käraste syster. 
 
On The Run | via Tumblr

som att ta vara på kattgos och kramar. som att lära känna mig själv ännu bättre och vad det egentligen är jag
vill göra i framtiden. som att njuta och låta bli att oroa mig för så mycket jämt. åh, vet ni vad? fastän det gör
himla ont just nu, allra särskilt på denna lingondag så vet jag att den här tiden, den nya tiden kommer bli så
fantastiskt, sagolikt bra! och jag hoppas att den här listan kan inspirera fler som jag att finna lite pepp, hopp
och tro i dag. livet är fint, du är fin - ta vara på det! tusen kramar och ha det fint! puss

.                                                                                                                                           ph: weheartit.com 
 

om sånt man gör när det tar slut.

måndag.  och det är inte så lätt att följa traditionerna i dag. alltså, att finna vilka dagar som varit mina favoriter genom instagram.
jag har nämnligen inte tagit så många vykort den här veckan, jag har inte heller åkt på så många äventyr och fikastunder. nej, min vecka har egentligen bara handlat om att tänka om, acceptera, peppa och förstå att det inte längre är vi två.



så därför ska jag nu berätta om sådant hannah ellen josefin gjorde för att allt skulle kännas bra igen. 

som att gå ut och springa. en mil fastän hon inte tränat på en månad minst. hon sprang för att få gråta i fred, sprang för att få skrika på honom utan att han, eller någon skulle få höra, hon sprang för att se hur fint vårsolen sken mellan trädkronorna, hon sprang för att slippa vara hemma, i sovrummet där allt började och hon sprang för att känna att hon kunde lyckas med något. nu-jävlar-kraften, kan vi kalla den.

som att stanna uppe sent om nätterna fastän hon måste upp tidigt till jobb nästa morgon. hon har lyssnat på podcasts om självrespekt i kärlek, kikat på favoritserier som girls och big bang theory och spenderat otaliga timmar med kattgos, favoritmusik och pinterest-pepp i ett så sent midnattsmörker att hon hade stora blå påsar under ögonen när veckan var över.

som att sova hos vänner där man ska, får och vill prata ut om allt, allt, allt. där man för första gången förstår hur galet fel det egentligen var och att det inte är det minsta okej att hon gav så mycket utan att få någonting tillbaks. 
 


som att stunta i vettigheter och rutiner och äta frukost tre gånger om dagen och låta det vara okej att inte vara sugen, leva på choklad och glömma bort ett par måltider en dag. bara hon vet att det får inte gå för långt, för det är det inte värt. inte ett dugg, inte ett dugg. 
 
som att pyssla om alla sina spelistor och lägga till mer lyckorus och radera sånt som har alldeles för mycket med honom att göra. att ta tillbaka låtar som hon sedan länge förträngt och ta makten över melodierna som var deras och göra dem till hennes. hon har skapat en lista vid namn och solen strålade när jag lämnade dig som gjorde och gör henne säkrare och säkrare för varje dag att det som hände var något sagolikt bra.
 
som att åka till ett favoritcafé och äta favoritkombinationen rödbetor, chevre, honung och valnötter med pappa och syster som sälskap, där hon fick fokusera på annat ett tag och prata om sånt som framtidsdrömmar, påsklovsresan och hennes allra mest pirriga vårviljor.  
 


som att skriva, skriva, skriva. om minnen, om sånt hon älskat och sånt som gjort ont, om helheten och så ett brev till honom som började med meningen: jag att du ska veta, att det du gjorde mot mig, det var inte okej. och att, tillslut skicka det. och flyga fjäderlätt när hon ser att han har läst det. 
 
▼som att berätta för alla som frågar hur det går med kärleken och känna ångestklumpen växa för det är just det som är det värsta. sanningen. hon har gråtit när hon pratat om det som gjort ondast och kallat honom maddafucking idiot fastän det är två ord hon aldrig använder. men hon har också skrattat och lett brett när hon pratat om kärleksfyllda minnen och framtiden som nu lyser så klart, så klart, så underbart.

▼som att kika på skolor och unversitet inför hösten tvåtusenfjorton. hon känner pirret varje gång hon tänker på det, att det finns ingen som håller henne kvar, ingen som kan säga vad hon ska göra, vad som är bäst. hon kan göra precis vad hon vill och att tiden är hennes skänker ett lyckorus som aldrig ska få ta slut.

 
 
▼som att sitta på café och skriva listor på sånt hon vill vara med om i mars, i vår, i singellivet, i år. hon drömmer om den där egna lägenheten, om att aldrig låta sig släppa kameran och pennan och om att ge ut böcker. om att umgås med saknade vänner, om att åka och hälsa på morfar och mormor en solig vårdag och om att kanske, kanske bo i paris för ett tag.
 
▼som att åka till staden med allra käraste syster och införskaffa kläder till garderoben tvåpunktnoll. hon hade under många dagar funderat på hur hon vill se ut när hon sitter där på någon utav vårens många uteserveringar och pratar i kapp med saknade vänner. och när lördagen kom så gick hon igenom affär efter affär och kände hur skönt det är att kika på plagg, nu när det är bara hennes egna tankar och åsikter hon bryr sig om. i en och samma butik hittade hon tre drömmar som passar till allt, och den matriella lyckan var enorm.
 
▼som att byta lakan och cykla i väg. genom en ny dag, en söndag, då man inte känner sig ledsen längre, inte känner sig arg längre, ingen ånger, ingen saknad. bara peppen att en ny tid är här och att det är i henne själv hon ska vara kär. hon kan till och med titta tillbaka på tiden de hade i hop och le. för hon kommer aldrig glömma hur det var, att vara förälskad i paris, att höra hans hjärtvärmande kvällsord på telefonen, att kyssas för första gången i hans bil efter flera äventyrliga mil och att hålla om varandra och vingla på trottoarerna. 

❥ hädanefter ska jag vara bra för mig.

man kan känna så starkt för någon att man vägrar ge upp

man kan känna så starkt för någon att man vägrar sluta kämpa

för man tror att det en dag ska visa sig varit värt att kämpa för

 

November. | via Tumblr

 

det är som en kamp efter att känna ruset igen

det vi hade i början

då allt var så nytt och vågat och fint och magsikt

 

i ensamhet kämpade jag 

läste, lyssnade, funerade, undrade, förändrade

och när vi träffades visade jag dig

allt det där jag i ensamhet lärt mig

försökte ge dig allt du ville ha

försökte vara allt du ville att jag skulle va

 

och jag tänkte att det där som gör ont gör ingenting egentligen

för rusen och ljusglimtarna

då vi kändes så himla kära

då vi kändes så självklara

då du faktiskt sa något som värmde mig oändligt

var så vackra

för precis en vecka sedan tog det slut

i takt med att solen sken in genom ditt fönster

i takt med att jag knackade på din dörr

i takt med att du bad mig sätta mig ner i din soffa

i takt med att du sa att det inte längre skulle vara du och jag

 

i takt med det lät jag mig äntligen förstå

hur jag försvunnit i kampen om att det skulle bli vi två


och fastän tårar och saknader

fastän hat och ånger

 

vet vi båda nu

att det aldrig fanns ett jag och du

det fanns bara en som tog

och en som gav

 

och det är en lättnad som gör att vårt uppbrott

är något jag så enkelt klarar av

förut handlade låten om att jag skulle vara bra för dig

härdanefter, härdanefter

nu byter jag ut dig mot mig

härdanefter, härdanefter

det är slut och jag mår bra

jag lät det ta en vecka att berarbeta och förstå


men nu är en ny tid här

mars och vår och nya frön att så


ps. livet känns som något sagolikt fint

nu, när all tid bara är min.

                                                                                                                                         ph: weheartit.com


RSS 2.0