adjö till allt det gamla.

lördag. och vad gör man egentligen åt en pirrig mage och ett hårt bultande hjärta? att härda ut är inget jag lärt mig leva med. i stället pratar jag, packar, skriver, planerar, googlar och försöker få ordning på allt. jag är exalterad till tusen! samtidigt som jag sannerligen också är skakiga-händer-nervös. det är flytten jag pratar om. livet tvåpunktnoll. 
 

imorgon rullar bilen till skövde. och fastän jag säkerligen kommer komma hem och hälsa på himlans ofta, fastän jag redan har ett fint gäng fika-filurer som väntar och fastän jag har hel vecka framför mig med en väldans massa välkommnande aktiviteter och annat kalas så känns det ändå lite som ett a-d-j-ö. ett adjö till allt det gamla.


och för precis en vecka sedan sa jag adjö till något som sannerligen varit en superstor del utav mitt liv här hemma. mitt rum!! tjugo kvadrat. min lugna oas. sex år utav minnen. en plats där jag har pussat på pojkar och brunchat med favoritpersoner, fällt vattenfall utav ångest-tårar och skrattat mig så lycklig att magen krampat i flera dagar efteråt.
 

lite såhär såg det ut. på vykorten ovan syns sov-delem med sängen, min favorit-lampa från myrorna och min älskade mumin-poster samt soff-härnan med kuddhavet och stringhyllan. 


och här är mitt lilla kontor, skulle man kunna kalla det. längs bak står en stor hylla med magasin, kokböcker, lite porslin samt min kära vinylspelare som, tillsammans med tallest man on earth, bon iver och she & him ska få följa med till skövde!!


på skrivbordet kunde det se ut lite såhär i våras. skrivblock, ritblock, kollageblock, plåtburkar, ljus och blommor i massor.


och när jag bjöd på brunch kunde skrivbordet förvandlas om till ett matbord. alltså, hejja ikea för deras ultimata designa-själv
-skrivbord. elefant-kudden är en inredningsfavorit från svensk tenn som jag fick i julklapp av mormor och morfar.


nu ligger jag i min systers gamla säng och ser ut över mitt nya rum. samma prylar och ting men ändå alldeles anorlunda. lite mindre, men mycket mysigare! det ska bli fint att komma hem till det här, tänker jag. 


numera är det min allra käraste syster som bor i det där rummet. och, det känns faktiskt inte sådär sorgligt som jag trodde det skulle göra. inget utav det som förändras nu känns egentligen inte ett dugg sorgligt! bara bra, bara dags. jag är redo nu!! redo
för nytt!! redo för att säga adjö till allt det gamla. jag önskar dig en världsfin lördag! puss

▼ precis som du är.

mitt bland instagram, bloggar och facebook, mitt bland att vara liten, stor och mittemellan, mitt i livet. där finns det viljor, där finns det ideal, där finns det ramar och mallar och fördomar och regler. allt är saker som drar en åt olika håll. och om du inte tror att du är bra precis som du är så utan ständigt strävar efter mer eller något annat så orkar tillslut inte kroppen, eller själen med längre. du kan aldrig bli bäst i världen på allt, med fel glasögon ser du alltid vackrare människor, större äventyr, bättre framgångssagor, borden, måsten, krav på andra sidan häcken. och det tär på dig.

 
men om du vaknar varje morgon med förståelsen och insikten om att DU är fantastiskt bra PRECIS SOM DU ÄR och att det du är - det är BRA NOG! you are good enough. om du vaknar med detta i dina tankar, går igenom dagen med detta i dina tankar, passerar reklam, kommentarer, människors konversationer, reportage på tv, fotografier på instagram, delningar på facebook och bestyr på bloggar med detta i dina tankar så kommer du kunna ta in allt som inspiration, eller bara som något vackert att se. du kommer lättare kunna vända på huvudet åt sådant som du känner berör dig fel, ger dig fel intryck och sprider fel ideal, du kommer kunna rycka på axlarna åt kommentarer och du kommer kunna se dig själv i spegeln och tänka "vad härligt att jag är jag" och inte önska att du var någon annan, ens för en sekund.

detta är ett recept på lycka, ett recept på att finna tillräcklighet, balans och energi, på att släppa åtminstone hälften utav vardagsstressen och finna ett sätt att lättare kunna luta sig tillbaka i stolen vid frukostbordet och slappna av ett slag, innan du stressar vidare till skola eller jobb.
 
detta är ett recept jag tror på. det är ett recept som känns logiskt. men jag vet att det även är ett recept som kommer att kräva energi, en stor envishet och att jag måste ta fram den där självdisciplinen som har varit så destruktiv mig mig så många gånger, slåss och kämpa och vända den till något bra.

jag har inte provat det här. jag har inte sagt till mig själv: "du är bra nog" varje dag. jag har inte burit med det i mina tankar när jag tagit in all information media och människor sänder mig. men jag har varit hemma sjuk i tre veckor nu. för kroppen orkade inte bära mig längre. jag tog det inte lugnt. jag lät mig själv inte luta mig tillbaka, andas och ärligt säga att jag är bra nog. jag är bra nog. så det kanske är dags nu. på tiden. på tiden att tro. på tiden att vara snäll.
 
så jag tänkte prova. och det tycker jag också att du ska göra. tillsammans. tillsammans säger vi till oss själva och varandra att vi är bra nog. YOU ARE GOOD ENOUGH. och så tror jag minsann att vi kommer lära oss att både rycka på axlarna och inspireras utan att tappa tron på att det vi är, hur vi är, hur vi ser ut och det vi gör är tillräckligt.

är du med mig? vi provar! vi har inget att förlora, det finns inget negativt med att vara snäll mot sin kropp och själ. för det är sannerligen dags nu. jag ser det överallt. hur vi inte bara bryter ner oss själva, utan även varandra med våra borden och måsten och stirriga blickar som ständigt kikar över häcken för att se om det inte finns något bättre där ändå. 

 

det är dags nu. det är dags att bli good enough. puss

ph: pinterest.com


❥ om raw-bollar, tumblr och höstpirr.

onsdag. och jag blir liksom aldrig frisk. himla frustrerande. men välbehövligt. och rofyllt. rofyllt att få koppla av innan allt det där stora börjar. flytten. en ny skola och nya människor. att fylla tjugo. att boxas mot hjärnspöken och att plugga och att skratta och att ha en så himla guldig höst. precis sådär fin som hösten alltid är. 
 

för jag tänker mig nänligen att den här hösten ska bli magisk. jag har inte tänkt hur. jag bara känner det i hela kroppen att det kommer bli så. spännande. pirrig. mysig. caféhäng och prassel under fötterna. bara det är magi för mig.


så, till höstens alla myskvällar och fika-dejter och taking-care-days och förmiddagsfikor kommer här ett litet recept-tips på de raw-chokladbollar jag gjorde här om dagen. du behöver: dadlar, gojibär, hasselnötter, kokosflakes 


varenda gång jag gör raw-bollar är det som experiment. jag tar vad jag finner i skafferiet och mixar. punkt. därav kan jag inte dela med mig utav exakta mått, men kombinationen!! den är himmelsk.

de här kan nog vara bland de absolut godaste och mest choklad-smakande raw bollarna jag skapat! tips, tips alltså! nu ska jag fortsätta kurera mig med serier, inspiration, te och sömn. förresten så har jag skapat mig en alldeles egen tumblr nu! du finner mig på hannahellenjosefin.tumblr.com. har du en tumblr? berätta! dela! tusen kramar, och ha det fint! puss
fotografi: jag

om en himla massa sjukligheter.

måndag.  och så är det dags igen! för måndagstraditionen! summeringen utav min vecka genom instagram, där jag som alltid finnes som @_hannahellen. förra veckan hade jag varken tillräckligt många vykort eller tillräckligt mycket energi för att följa traditionen men i dag, i dag har jag inte mindre än tjugofyra vykort!! en himla massa sjukligheter alltså.


nummer ett. allra käraste syster under en kvällspromenad. hon är så himla härlig. rolig och tuff, säger i från, struntar blankt i ideal och håller mig ovan ytan. mitt lilla ankare, som jag kommer sakna dig. nummer två. en plaza och frukost.
 

nummer ett. favoritfrukost igen! den som består utav keso blandat med allt som är kalasgott så som torkad frukt, nötter, kokos och jordgubbar samt knäcke, nektarin och en kopp te. nummer två. mitt rum, eller rättare sagt: det som var mitt rum.


nummer ett. min första sjuklingsdag. jag fick så oändligt ont i ryggen och bröstet att vi, tillslut fick åka till kvällsmottagningen för att undersöka saken. det var turligt nog ingen fara och med ett nytt magasin och choklad kändes allt mycket bättre. nummer två. ett leende jag fångade ett par dagar innan. mitt! sådär vill jag alltid se ut från nu!!

nummer ett. en knyttig mellis för en knyttig varelse. froosh!! så himal gott. nummer två. mitt rum igen, fast nu är det inte mitt rum längre! i går tog nämlgen familjen slutligen tag i det stora stora projektet och flyttade över allt som är mitt till jennys rum och allt som är jennys till mitt. och det blev k-a-l-a-s-b-r-a! 

nummer ett. tända ljus i mitt gamla rum. anledningen till att vi bytt är att jag inte längre behöver ett så stort rum som jag hade eftersom jag flyttar till skövde på söndag! åh, så pirrigt det känns! nummer två. rawbollar! kakao, dadlar, gojibär, vaniljpulver och pumpafrön och mandlar. så rullade jag dem i kokos. mumma kardemumma!!


nummer ett och två. gröt med björnbär och banan, russin och nötter, kokos och kanel. himmelskt gott. till det dricker en liten sjukling som jag helst största koppen te och en liten proviva-shot. 
 

nummer ett. charlie. alltså åh, vad jag kommer sakna mina katter. det finns få saker helar mig så mycket som att få gräva ner ansiktet i en fluffig kattpäls. och när de spinner, och stryker sig mot benen, och hoppar upp i sängen när tårarna rinner. kärlek
i mängder. nummer två. morgonrufs. 
 
nummer ett plus nummer två visar ännu en gröt!! den här gången med äpple, kanel, russin och mandlar. typisk höstgröt skulle jag vilja säga. så drack jag te och läste några sidor ur hallonbäcken innan jag bytte till modern family. 


nummer ett. frusen i polotröja. nummer två. en åh-så-fin sensommar glimmande utanför mitt fönster. allt är fortfarande grönt men, visst är det något nytt i luften nu? något höstigt? krispigt? älskar det.
 

nummer ett visar den här frukosten och nummer två visar vart jag spenderat min senaste vecka. sängen. när jag tittar på bilden tänkar jag att jag skulle kunna sammanfatta veckan med följande tre ord: brödsmulor och kattgos och serie-maraton.
 

nummer ett. min absolut bästa tekopp under dagar som dessa. superstor och med plats för mängdvis med vatten, ingefära och honung. nummer två. solkyssar och det rufs som skapas när man haft hästsvans sju dagar i rad, minst. 
 
och sist, men absolut inte minst!! ovan syns pappas äppelpaj som han bakade med morfar när han och mormor kom på besök i fredags. himmelskt gott. när det gäller kombinationen äpple och kanel älskar jag nog allt. som paj, bullar, gröt och té. nummer två är det sista fotografiet från mitt gamla rum. nu sitter jag i mitt nya, kikar på serier och äter soppa. kryar. ta hand om dig, ge dig själv en klapp på axeln, unna dig njutning, unna dig leenden. och ha det fint! puss

▲ om en önskelista.

gissa vad som händer den tjugoåttånde september?

 och nu är jag minsann ute i god tid!! om jag får drömma är det här vad jag önskar i tjugoårspresent!!

josefine jägers nya kokbok, hello green / voulspa-ljus i höstvänliga färger och dofter / halsduk, klocka och ryggsäck och från urban outfitters / skor från  & other stories / salladsskål och galgar från åhlens / poster från rifle paper / lyckta från lagerhaus
/ mugg, videung av elsa beskow / kudde elefant från svensk tenn / vintage-fåtölj i guld / shoppingtur-och-fika-dag i göteborg med mamma / rosa kudde från hm home. fast kanelbullar och kramar går också kalasbra! ta hand om er! puss
kollage av mig.

▼ men i bland glömmer jag bort att fokusera på det fina.

lördag.  och jag är sjukling för tolfte dagen i sträck. men vet du? nu känner jag det på mig. jag känner på mig att jag minsann snart är frisk. och åh, som jag längtar! efter fina klädval, efter cafébesök, efter att införskaffa fina skrivblock inför skolstarten
och vara ute i den där sensommarluften som doftar så ofantligt gott genom mina spetsgardniner.

under den här bilden stod det något annat förut. men det tog jag bort. det var himla dumt skrivet och jag vill tacka anonym för hennes kloka tanke. i stället för att fokusera på det som är svårt borde jag kanske fokusera på det som jag applåderar mig själv för! som den där världsmysiga stunden i soffan med en ny tidning och ett gäng goda rutor frukt-och-mandel-choklad! eller att
gå ner till köket efter en lång dags vila och få smaka på äppelpajen som morfar och pappa gjort!! (den var himmelsk).
 
för i bland är det faktiskt himla mysigt att vara sjuk. när halsen inte ömmar och huvudet inte dunkar så njuter jag utav att unna mig njutning. utav att pyssla om och ta hand om mig. för det är ju precis sånt jag behöver nu. det är världsviktigt.

under mina sjuklingsdagar vill jag äta snälla saker. gärna sånt som är lent och varmt och smälter på tungan. som idag, när den potentiella halsflussen äntligen hade gått ner, då! då är en gröt kokad med russin, päron, pumpafrön, honung, vaniljpulver och kardemmumma otroligt snällt och gott! särskilt i hop med största koppen te.

toppad med soyamjölk, mandlar, kokos och plommon. nu tänker jag fortsätta med mina sådant-jag-gör-när-jag-är-sjuk-bestyr!
det vill säga att dricka ingefärs-te och varva big bang theory med modern family samt lyssna på mina nya bästa spellistor och varva pinterst med weheartit. fast mest skratta åt sheldon cooper. ha det fint! puss 
fotografi: jag

▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼.

alldeles snart september. och höst. min allra bästa årstid.

jag längtar efter prassel under fötterna
efter morgonlöpning i krispig dimma.
efter att palla äpplen från träden och hoppa i lövhögar precis som när jag var liten.
efter lager på lager i klädval, stickat, ragsockar och guld och vinrött i massor.
efter rykande soppor utav pumpa, tomat och kantarell.
efter att toppa frukostgröten med björnbär från riset i trädgården.
efter långa långa cafébesök, inkluderat chai-te och morotsbiscotti.
efter promenader genom guldiga skogar och spöklika ängar.
efter kanelbulle-bak och min tjugonde födelsedag.

vad längtar du efter? berätta! så gör vi en lista i hop. ha det fint! puss
kollage av: mig.

jag tar upp kampen igen. förhoppningsvis för sista gången.

mina sjuklingsinsikter nummer två. kampen.

 

så fort jag lär mig sluta mäta all min mat med decilitermått.

så fort sommarlovet är slut och rutinerna med träning och måltider kommer tillbaka igen.

så fort jag känner mig stark nog att kunna stötta och hjälpa andra.

så fort jag börjar tredje året på gymnasiet och ser frihet som den största guldmedalj en kan tänka sig.

så fort jag ser honom på skolgården med morgonrufsiga lockar och hasselnötsbruna ögon och ett leende som är riktat mot mig.
så fort min kontakt på b.u.p. säger att nu klarar du dig nog själv.

så fort jag får chansen att skåla i vattenfyllda-vinglas med mina vänner som säger grattis, grattis, tusen grattis om och om igen.

 

så fort det där händer kallar jag mig frisk. så blixtsnabbt fort hoppar jag av kampen. för jag tänker att det finns väl inget friskare än det här nu? det finns väl inget liv helt fritt från kontroll och regler? från matrelaterad ångest och en mindre panikattack när en missar träningen?

jag blir kär i pojken med lockarna. vi blir i hop och redan efter en vecka gråter jag i carolines säng för jag är så rädd, så rädd för att någon ska komma mig nära. så rädd, så rädd för att någon ska få röra om i den så fint ihop-limmade vardag jag alldeles nyss reparerat åt mig själv så rädd, så rädd för att någon ska få veta allt om allt och se igenom mitt skinn.

 

men vi håller i hop. i åtta månader. sedan tar det slut i en park mitt emellan våra hem och jag cyklar lättad i från vår mötesplats för nu ska jag få göra fint i mitt eget liv igen. träningsdagarna ska få vara klistrade i kalendern igen. är det träningstisdag så är det. och jag kan få göra min egen frukost i stället för att någon gör den åt mig och jag får låtsas att jag blir glad fastän hela min kropp skriker nej-jag-kan-inte-äta-det-där-nej-nej-nej.

 

när vi gör slut är det augusti. det tar ett par månader utav funderingar och tankesnurr innan jag förstår att det kanske inte bara var hans fel ändå. det kanske inte bara var mig det var synd om när stressen och pressen kom över mig och jag låg gråtandes på golvet i panik och kunde inte andas för att allt gjorde så ont. kanske var det inte bara han som hade svårt att släppa sina rädslor. kanske har jag rädslor som jag inte ens själv förstår att jag har. kanske. kanske.

efter att allra käraste syster sett sorgen i mina ögon går jag till unga vuxna och pratar om kontrollen. om ångesten. om det där med att jag blir så stressad när jag inte får träna som jag vill och äta det jag vet är o-k-e-j mat. och mitt i ett utav våra samtal inser jag att jag kanske inte är frisk riktigt ännu. och vi pratar om det. och jag jobbar på det. och jag känner mig friskare. och starkare. och sedan pratar vi om kärleken och så är den lilla kampen förbi.

 

jag träffar ett par nya hasselnöts-ögon i slutet utav december och i början är han det absolut finaste jag någonsin mött och jag är så nykär-pirrig-förtjust-aktig att jag vill göra allt, allt, allt för att vi ska vara en enighet så länge som det bara går. tillsammans äter vi bland tända ljus mitt i natten och han lagar spagetti och köttfärssås trots att jag sagt att jag inte äter kött och vi äter ute varje helg och han som är självutnämnd hamburgar-expert steker två stora till mig och kommenterar när jag inte äter upp och jag försöker lite till och han applåderar när jag, hans ord: vågar. träningen hinner jag inte med för det tar en timma från mitt hem till hans och vi är alltid hemma hos honom för han har egen lägenhet och bor i stan och jag vill så gärna att det ska fungera så jag gör ju allt, allt, allt.

 

i slutet av februari tar det slut. jag känner mig så sviken utav honom, utav livet, utav allt att jag går hem, springer en mil och äter inte förrän jag håller på att svimma. därefter börjar projekt: göra-sig-av-med-allt-som-är-honom vilket inkluderar spellistor och parfymer men även all den där spagettin vi åt, och köttet. och de där förträngda träningsdagarna gör mig så illa till mods att jag kallar mig själv ett träningsfreak och skapar mig själv den där lilla världen igen. med regler och rutiner och att bara följa träningspersoner på instagram och bloggar. och det är roligt! peppande! jag är lycklig! och det är så himla skönt att inte tänka på hur illa han gjorde mig och i stället bara träna och känna sig supersund.

 

tills den dagen allt kommer i kapp mig. och jag börjar om precis som på hösten igen. sorgen i mina ögon går inte att blunda för. jag pratar med någon och kommer till samma insikt igen. kanske är jag inte riktigt frisk ännu.

 

och så har det hållit på. då och då kommer jag till insikt om att nej, jag kanske inte är riktigt frisk ännu men lika snabbt som jag har tagit upp kampen igen har jag lagt ner den för något annat har kommit i min väg. är det inte ett par hasselnötsbruna ögon så är det ett körkort eller en stressig jobbvecka som tar upp mitt fokus.

 

och nu är mamma och pappa är övertygade. jag ligger inte hemma med feber den nionde dagen i sträck för att jag blivit smittad utav något virus eller fått en nysning i ansiktet eller något annat som framkallar en smärre influensa. nej. jag är sjuk för att det här var det ända sättet min kropp och själ kunde få mig att stanna upp. slappna av. vila. tänk över ditt liv, din vardag, dina rutiner, dina krav, dina regler och idéer. ta hand om dig själv.

 

trots en ljuvlig sommar med stockholmsvisit och dagar i mitt sommarparadis, otaliga mängder havsdopp, grillning på stranden, loppisfynd, utflykter, hängmatteliv och biobesök så har kraven och reglerna ständigt legat grävande i bakhuvudet. och nu, när allt jag orkar göra om dagarna är att blunda och filosofera, lyssna på podcasts och variera att kika igenom instagram med ett modern family-maraton så har jag sannerligen insett att ja. det har rätt.

 

det finns en kamp att ta upp igen. jag har krigat och slagit ut många hjärnspöken genom åren, men inte alla. det finns några kvar. några som säger till mig hur jag ska leva mitt liv, hur jag ska se ut och vad jag ska och inte ska äta och hur jag ska och inte ska träna. så jag vill berätta att nu tar jag upp kampen igen. förhoppningsvis för sista gången.

 

för aldrig mer ska jag vara anledningen till min egen sorg. adlrig mer tänker jag låta demoner, monster och djävular göra mig sjuk igen.

 

det här var sista gången. 

fotografi: jag


om septembertankar från en sjukling.

tisdag. och jag ligger fortfarande i sängen. supersjuk. åh! jag längtar något oändligt tills jag blir lite mer
lagom sjuk. ni vet, då en kan ta en god kopp te och se en film och inte motvilligt trycka i sig en toast för
att sedan sova bort halva dagarna.▼ ▼  här kommer en lista på annat jag längtar efter: 
 
pay atten

i slutet av månaden flyttar jag in i mitt nya rum i skövde. pirrigt!! det ska bli så himla spännande att inreda
mina alldeles egna kvadratmeter, att få börja på en ny skola oh få lära känna en ny stad.
 
food, foodporn, dessert, delicious, breakfast, morning, photography, photo | via Tumblr

som nämnt är min aptit som bortblåst. och min ork likså. men när jag blir frisk! då! då ska jag pyssla i hop
frukostar som aldrig förr. vänta bara! åh, det ska bli så himla gott att äta min favoritmat med aptit igen.
 
vintage | Tumblr

det finns en hel hög med vänner jag vill träffa innan jag flyttar också. som jag vill krama och prata i kapp
med. vissa har jag inte sett på hela sommaren. s-a-k-n-a-d-e.
 
Untitled

jag längtar efter att få smyga iväg till butikerna och införskaffa höstkläder. höst!! en annan sak jag längtar
världsmycket efter är hösten. min bästa årstid. prassel under fötterna, de där mörka och murriga kvällarna,
vinrött och halsdukar, krispig doft och tända ljus på caféerna. åh. 
 
indie | via Tumblr

så vill jag plocka alla björnbär i trädgården och göra smoothies på. och björnbärspaj! och björnbärsscones.
och att toppa gröten med. och att ha i salladen! mumma kardemumma.

November. | via Tumblr

jag vill njuta utav regnet. det världsmysiga regnet. dricka en kopp te. klippa och klistra. tända ljus. fint. 

1924

så vill jag ta med någon eller några utav de där s-a-k-n-a-d-e och besöka ett utav mina favoritcaféer som
jag säkerligen kommer sakna när jag flyttat. som kajgatan trettiofyra, inkognito, ebbas skafferi, st.jacobs
stenugnsbageri, pappas flickor, chez madame. och väl i skövde vill jag upptäcka en massa nya caféer! så
om du bor i trakten, hojta till så tar vi oss en kopp eller tre! ha det fint! puss
                                                                                                                                            ph: weheartit.com

mellan augustiregn och septemberrusk.

sånt jag gör när jag är sjuk: äter frukt-och-mandel-choklad, knaprar ipren, har modern family-maraton, scrollar storögd och dregglande på pinterest, saknar favoritpersoner och skapar spellistor. och när det gäller de där spellistorna så är det precis vad jag tänkte dela med mig utav nu!! det här är vad jag tänker lyssna på, från augustiregn till efterlängtat septemberrusk:
 
 spring, spring, spring för allt som gjort dig illa. nästa gång jag är ute och springer så ska jag lyssna på det här. 
 
 life is just a cup of cake. även kallad: helt nytt. en spellista med en himla massa blandad musik som jag aldrig haft i en spellista förut. allt från jazz till min nya favorit, emelie nicholas!!
 
 om penslar, pennor och tusen koppar te. min kreativa lista. bara jazz. bara melodier. i hop med penslar, pennor, klister, limm och sax är det en alldeles utmärkt terapi-stund.
 
 ett mörker fyllt av stjärnor. också en himla massa nytt. men, framförallt en himla massa lugnt! men för att lugnet inte ska bli för mörkt i själen - kom i håg att även i mörker lyser stjärnor. ha det fint! puss.
 fotografi: jag

om mina sjuklingsinsikter.

nummer ett. kontrollen. att inte ha kontroll över saker är faktiskt himla jobbigt för mig. jag inser det nu. länge, länge, länge har jag förträngt hennes existens. låtsas om att hon inte når mig. låtsas om att jag inte mår otroligt bra utav hennes närvaro.

 

friends❤️ 

under dagar då jag ligger hemma feberfrossa och blundar under dubbla filtar i vardagsrumssoffan, med katten vid fotändan och ett tomt packet ipren på golvet intill mig. med endast tankarna som bestyr och sällskap, i sömn och i vakenheten. då kommer jag till nya insikter. jag har tid till att grubbla på saker jag inte annars skulle ta mig tiden till. jag inser. jag förstår. jag andas in och ut och kommer till klarheter som sprider sig igenom hela kroppen likt ett lugn jag länge saknat. som en sval bris en het sommardag. som ett par raggsockar en frusen vinterkväll. efterlängtat och åh-så-välbehövligt bra. 

för ett par dagar sedan. jag och mamma sitter i vardagsrumssoffan och tittar på vänner, en utav mina allra bästa, finaste och tryggaste tv-serier i världshistorien. vartenda avsnitt har jag säkert sett över femtio gånger. om inte mer. om inte det dubbla. så bra. som en liten del utav mig. i varje fall, det är bara jag och mamma hemma. vi dricker te och äter pumpaknäcke med brie och tomatmarmelad och pratar så som bara vi kan göra. jag frågar henne vilken karaktär hon är mest lik i serien, och vem hon tror att jag är mest lik? på båda mina frågor svarar hon monica. ett ordningsamt kontrollfreak. jag snörper lite på munnen och frågar om inte monica är rätt... tråkig?

 

efter två avsnitt stänger vi av. dricker upp den sista klunken te och pussar varandra godnatt.

ett par dagar senare sitter jag i vardagsrumssoffan igen, bomb-förkyld och med en sakta stigande feber. blir tvingad utav hela min kropp och själ att vila. trots att jag vill hitta på tusen saker. det stressar mig något evendeligt till en början. att inte kunna göra allt det där jag annars borde, måste. att inte kunna försöka uppfylla alla de där femtioelva kraven jag har på mig själv, på min vardag. men efter ett tag finner jag ett visst lugn i att ligga hemma sjuk.

 

spotify spelar långsamma jazzmelodier. de tända ljusen sprider värme, värme och ro i hela mig. och med kalendern uppslagen framför mig, samt ett litet skrivblock med listor på mina viljor, på saker jag tycker om, på sånt jag behöver införskaffa innan flytten till skövde och en iphone som skickar sms till mina allra käraste med frågor som när ska vi ses? vad har du för planer den kommande veckan? torsdagsfika? inser jag att mamma har rätt. när frågor blir besvarade och listor blir skrivna och kalendern blir ifylld. då blir jag lugn. när jag får dela upp mina favoritmelodier i olika mappar och skapa ordning runt omkring mig, det vill säga vika filtarna, tända de där ljusen, städa undan tomma ipren-paket och koppar med svalnat te. då finner jag lugn. då finner jag ro. då finner jag lycka.

 

jag har en monica i mig. utan henne slår hjärtat i hundranittio och rörigheten exploderar. länge, länge, länge har jag förträngt hennes existens. låtsas om att hon inte når mig. låtsas om att jag inte mår otroligt bra utav hennes närvaro. men nu inser jag att kontrollen, jag mår så oändligt bra utav den. och om jag tänker efter, hur skulle monica vara utan sin kontroll? säkert en väldans orolig själ. nervös. svårt att sitta still och koppla av. tråkig.

 

och hur har inte jag känt den senaste tiden om inte just sådär? som en väldans orolig själ. nervös. svårt att sitta still och koppla av. tråkig. att accepetera att monica bor i mig gör mig genast till en lugnare och lyckligare person. och jag lovar mig själv, här och nu att aldrig någonsin låta något som ett kontrollbehov ignoreras bara för att jag tror att det skulle göra mig roligare att vara en mer spontan person. jag är inte spontan. jag älskar planering. och jag vill gärna ha koll. och jag vill gära ha ordning. utan den blir jag ledsen och orolig.

 

tråkig. 

 ph: weheartit.com

om sånt som skapar pirr i magen.

torsdag. och jag säger hejhej från sjuksängen. åh, jag är verkligen supersjuk. magont och feber och förkylning och lungor
och hals och allt vad det är. himla trist!! men samtidigt, jag tror att jag behövde det här! att det här är min kropp som säger:
det är dags att vila nu!! ovan syns ett kollage jag har gjort inför skolstarten. den första september börjar jag högskolan och
det är väl dags att göra sig lite redo nu tänker jag!! berätta, vad ska du göra i höst? ha det fint! puss

▼ pennskrin, linjal och lurar från urban outfitters
 
▼ posters från riffle paper
 
▼ korgar, lampa, kallender, skrivblock och mapp från lagerhaus
 
▼ kånken
 
▼ böcker från adlibris.com.
 

på andra sidan öresundsbron.

hand i hand längs köpenhamns gator. det var så det skulle bli. det var då våra läppar skulle mötas igen, brinnande, bubblande kärlek i takt med den strålande augustisolen. det var då det skulle bli vi.

 
Ocean love


att göra slut var skönt. fastän det var han som vågade först. fastän det var jag som grät mest. fastän jag hela tiden tänkt att jag borde gjort det för länge sedan.
vi möttes på en plats mitt emellan våra hem. jag tog cykeln och han tog bussen. jag minns att det var kväll. att det var soligt, men att gräset var fuktigt.

 

han fick det att låta som att jag hade gjort honom ont. att han inte mått bra. på länge. men jag då? du har ju hört mina skakiga ben dallra och sett mina tårfyllda ögon svida så många gånger nu. varför var det inte okej när jag sa det. varför fick det vara du?

jag åkte till min sommarstuga samma kväll. grät ett par gånger i bilen. mamma hjälpte mig att se positivt på saken. sa ärligt att han inte var min typ. inte rolig. ganska tråkig. vilsen. orolig. du behöver inte någon som att ta hand om hannah, om något behöver du någon som tar hand om dig!

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. vi passade bäst i hop utav alla som kände par, som hade varit en del utav ett par, som hade sett oss hand i hand.
samma stil, samma intressen och - till synes - samma viljor. men precis som med alla par var det sådant som ingen såg, sådant som vi viskade till varandra, sådant en bara kunnat skådat i ögonvrån som gjorde oss till två pusselbitar som aldrig gick att sätta i hop. hur mycket vi än försökte. slipade kanter gjorde bara oss mer skeva. plötsligt var vi trasiga. han gjorde rätt i att göra slut på oss.

 

där och då. i bilen på väg mot mitt paradis kändes det så.

 

lovande.

 

samma kväll lyste hans namn på min skärm igen. saknad. ånger. hur sjutton ska en rödgråten sommarflicka hantera detta? hur ska mina tunga ögonlock och svaga kropp kunna bära så mycket utav någon annans känslor? hur kan man riva upp sår och sedan tro att allt är okej om man sedan ångrar sig?

 

men jag blev inte arg. jag blev konfunderad. han hade varit min allra käraste i åtta månader. så varför inte prova en gång till? varför inte älska, glömma och förlåta? hans ord: vi kan väl börja om?

 

innerst inne, i kanten på mitt snabbt bultande hjärta låg en liten lapp. en sådan där hemlig lapp som man skickade till sin bästis i klassrummet när man var liten. en inte så jättehemlig hemlis, men en som ingen fick veta. det låg där i ett litet kuvert och jag kunde se det när jag äntligen lät mina ögonlock stängas och dagen blev till natt. jag kunde se det framför mig. orden: jag vill inte vara med honom.

 

jag kunde se hur pappret var skrynkligt. som om jag läst det förut och knycklat hop det igen. och igen. och igen. jag kunde se hur kanterna var brända, sotiga, skavda. men orden stod där, tydligt och klart. jag ville inte vara med honom, och så hade det stått skrivet ett bra tag.

 

men att såra får man ej. det stod det i min duktighets-panna med stora lysande bokstäver. så hans namn fick skina på displayen flera gånger till. en vecka till. kanske två. jag kommer ärligt talat inte i håg.

 

en sen kväll i början på augusti körde bussen i från mig. mitt i den, då redan kyliga midnatten. jag hoppade av en annan buss precis bakom, styrde mina snabba, men ack så svaga steg mot nästa. jävla skånetrafiken. fort, fort körde den i från mig. som om den inte ville ha mig ombord. som om det inte var meningen att jag skulle åka med den ikväll. ödet föll in i mina tankar igen. nu fanns det bara ett ända sätt att ta sig hem. förutom att gå, men det orkade jag inte. och taxi var för dyrt.

 

han mötte mig ett par hundra meter från busshållplatsen men sin pappas rostiga cykel. tacksamma ord från mig. långa blickar från honom. småprat. sedan kunde jag inte låta bli.

 

vad vill du egentligen? när du tittar på mig sådär?

jag visste vad han ville. jag förstod bara inte varför han lät bli. mina tankar: kan du våga någon gång? våga!

vad tror du..?

mina tankar: men gör då, gör då! jag nickade mot honom. hans ögon glittrade. de var vackra. och i samma sekund som jag undrade om jag någonsin skulle kunna leva utan de där hasselnötsbruna ögonen kysste han mig.

 

hårda fylliga läppar mot mina. samma läppar som jag en gång förälskade mig i. de som både smakat pepparkaka och jordgubbs-smoothie, snöflingor och saltvatten. men som nu smakade de ingenting. tårar bildades i mina ögon. det var slut men jag ville inte att det skulle vara så. det var slut och jag saknade honom redan. åtta månader. hur skils man från en kärlek som knappt har börjat än?

 

snurrande tankar. viljor åt olika håll. hjärta och hjärna. vi bestämde att försöka igen. i köpenhamn.

 

det var hans idé. jag hade tjatat många gånger om att jag ville att vi skulle åka dit i hop. kika i butiker och prova kläder, äta middag i nyhvan längs med vattnet och ha de där djupa samtalen vi kunde ha i bland alldeles under solen. djupa samtal. hade vi verkligen några sådana? såhär ett år senare är hälften förträngt, hälften glömt.

 

var gång vi skapat planer om att fara över öresundsbron satte han jämt stopp för dem alldeles alldeles innan. jag tror det var rädslor. vi båda hade dem. men mina höll sig mest i min hjärna. och gick bara ut när vi bråkade. panikångest. jag storgrät och var tvungen att städa garderoben för att på. något. vis. få. ordning. på. något.

vi skulle mötas på centralstationen i lund, för att sedan tillsammans ta tåget över bron. utanför forex stod jag och väntade i det som snart skulle bli ett alldeles strålande väder. molnen var på väg bort och solen började bli brännande.

 

lovande.

 

fastän mina minnen är ovissa glömmer jag aldrig sekunderna när jag såg honom hoppa av bussen och styra stegen mot mig. jag hade under en lång tid kvar den anteckning som jag skrev i mobilen just då. sekunden efter hans ansikte vändts mot mig. ett litet leende. å-h-h-e-r-r-e-g-u-d. han var så himla snygg. han hade alltid varit det och det gjorde lite ont i mig att han fortfarande var så. fastän vi var trasiga var han så jävla fantastiskt hel. fortfarande var han den snyggaste killen jag någonsin sett.

 

vi tog ut pengar, köpte biljett och slog oss ner mittemot varandra på tåget. vi var på väg. mot köpenhamn. mot solen. mot förälskelsen. vi skulle hitta kärleken igen.

 

hans ord: förlåt att jag är så tråkig. jag har bara sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är så stressad.

 

och där dog det. tänkte jag. där dödade han oss igen. för femtioelfte gången.

han hade sagt precis så nästintill varje gång vi träffats den där sommaren. och jag förstod honom. jag försökte hjälpa honom. men jag var också stressad. jag hade också svårt att tid för både sömn och ordentliga måltider. men min energi kunde jag lätt få tillbaka med hjälp av roliga bestyr, utflykter och långa, peppande fikastunder. han hade säkert också sina vis att få energi. men han hade tömt batterierna igen lagom till han kom hem till mig om eftermiddagen.

och åh. eftermiddagarna. hans som jämt somnade på min soffa. och jag som satt med händerna i ansiktet och fällde tårar som sved i mina sår. stressad. jag vill också ha sommar! jag vill också hitta på saker! han hade redan haft sin sommardag. han hade redan hittat på saker. jag hade jobbat. jag var som en katt som ville ut och leka och han var som min skeptiska husse som inte ens orkade resa sig från tv-soffan för att släppa ut mig. skämtsamt, men sant.

 

och i dag. i köpenhamn. inombords fick jag nog.

jag ville inte längre sitta i en bur. 

 

jag hade lagt mig tidigt, för att sedan kunna gå upp tidigt. göra mig fin. äta en god frukost. andas in och andas ut och ta-det-lugnt. så att jag var redo för dagen. vad han hade gjort hade jag ingen aning om. men här satt han alltså, igen. tråkig, trött och sliten. och jag kan ännu undra om jag inte var lite taskig som inte ville hjälpa. men jag orkade inte längre. han hade aldrig lyssnat på mina ord, så varför skulle han göra det nu?

 

ögonen. hasselnöt. skäggstubben. min. läpparna. fylliga. leverfläckarna. jag vet hur många de är.

 

solen följde inte med till köpenhamn. på andra sidan öresundsbron var himlen full av moln vinden gjorde det svårt att gå. men vi tog oss genom ströget. han sa nästan ingenting. och jag, som a-v-s-k-y-r tystnader sa alldeles för mycket. tankar. idéer. fantasier. filosofier. kommentarer.

 

vi åt lunch på ett café. jag fotograferade maten och han log trött. vi åt inte upp allt. vi gick vidare. jag betalade och vi gick vidare.

nästa stopp var urban outfitters. där blev vi eniga för en sekund. varsin avdelning med mängdvis utav ting vi kunde röra våra kärlekstörstande fingrar vid. siden, slitna jeans och manchester. jag provade en klänning och hans ögon tindrade. jag med. här inne var vi lika. och som vanligt fick vi människors blickar på oss.

där har vi ett par som passar i hop. stiliga. de kommer vara tillsammans för alltid.

 

om bara några timmar skulle vi vara slut.

 

när vi passerat ströget och gått förbi nästan hälften utav de pastellfärgade husen i nyhavn slog vi oss ner vid vattnet. knäppte fotografier med min kamera. jag försökte få fram en diskussion om oss. men vi pratade nog inte så mycket om det. för jag kommer inte i håg ett ända ord mer från den resan. bara det hejdå! jag utropade när jag snabbt sprang av från tåget vid triangeln i malmö.

 

tillbaka längs nyhavn, genom ströget och upp till centralstationen igen. den sista biten hade han handen runt min famn. jag vill minnas att han pussade mig på pannan också. men det räckte inte för mig. det var redan slut. vi hade ingenting att säga varandra längre. vi hade inte utbytt någonting. hade vi någonsin skrattat i hop, egentligen? hade vi någonsin haft roligt i hop? hade jag någonsin varit kär? det sista är en ny tanke. psykologen frågade mig och jag hade inget svar. än i dag vet jag inte om jag någonsin varit kär. och tvivlar man så tror jag nästan att man aldrig varit det. kär. hur smakar kärleken, egentligen? kommer jag någonsin få pressa mina läppar mot den?

 

tåget. tom på ord. jag skulle träffa en vän om kvällskvisten och hoppade därför av i malmö. rusade av tåget fortast möjligt. hans ömma ord skulle inte få nå mig nu. det var dags att ta ut lappen ur kuvertet. dra bort det från sitt lilla fack bredvid hjärtat och klistra fast det på näthinnan. jag vill inte vara med honom.

 

några dagar senare var det jag som gjorde slut på oss. jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd, jag var ångerfylld, jag var orolig, jag var sårad. jag skrev ett sms. mina ord: du förstår att det är slut nu, va?

 

han förstod inte. inte riktigt. men accepterade det. vi hördes inte mer. inte förrän en kall decemberdag då jag sprang in i honom på stan. hej, hur är det? kram.

 

så tog det slut. våra åtta månader. vi var inte sådana som i slutet skulle få varandra. vi var sådana som var varandras första. det var en härlig vintertid. men om sommaren klev vi ut ur våra skal och det visade sig att vi inte var något mer en än första pojkvän, en första flickvän.

 

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. det de inte såg var hur han höll mig instängd i en bur. och hur jag jämt sparkade honom i baken. kom igen nu! upp och hoppa! nu gör vi något! roligt! blir något! skapar kärlek! hans ord: lugna dig. jag orkar inte. jag har sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är stressad. han somnade på soffan. och mina tårar föll igen och igen.

pusselbitar. vilka vi passar med har vi inte listat ut. såhär ett år senare är allt fortfarande ganska ovisst när det gäller kärlek. men vi var inte gjorda för varandra. vi var gjorda för andra. inte ens köpenhamn kunde rädda oss.

ph: weheartit.com 


40.

måndag. jag hade tänkt att träna, och faktiskt andas lugnt i genom morgonstunden, städa ur garderoben och äta middag i stan med min saknade signe på stan. det lät som en alldeles förträllflig måndag. men så vaknade jag i natt och trodde att jag skulle frysa ihjäl. trettioniokommanio visade termometern. nästan fyrtio. det är lika med taking-care-monday. 


men kanske är det just vad jag behöver? vila. ska bli himla skönt faktiskt, nu när jag tänker efter. nåväl. dags för en höjdpunkt! summeringen utav min vecka genom instagram där jag finnes som @_hannahellen. frukostfavorit och ett vykort på mig.
 

mitt älskade rum som snart inte kommer vara mitt längre. det knyter sig lite i magen vid tanken men, samtidigt är jag så sugen
på nytt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!! vykort två är från min och michaelas fina måndags-lunch på kajgatan.
 
en kvällspromenad med allra käraste syster. till havet. i klädd en ny blommig klänning som jag fick ärva utav henne. 

onsdag och brunch!! ebba, min supersaknade vän har äntligen kommit hem från ett helt långt år i nya zeeland och det ville vi absolut fira!! hembakat, raw-bollar, druvor, te och grön jouice från min nya jouicepress på min altan.


såhär såg jag ut dagen till ära. hängslebyxorna från urban outfitters och en alldeles vanlig t-shirt från hm.


en annan dag åt jag frukost i form av keso med nötter, torkade aprikoser och äpple från trädgården och hembakat bröd med ost och gurka plus en kopp té. himlagott. recept på brödet finner du här.
 

veckans sämsta: ohärligt vatten i havet, svårt att somna, jobbigt att vakna. veckans bästa: älskade vänner som bjuder på middag och får en att skratta högre än någonsin, mamma som tar hand om mig och fina augustiplaner i kalendern.
 

den här veckan har jag hittat på en ny morgonrutin som hjälper mig att jag finna lite mer pepp! inför att orka starta dagen!  i en korgstol på altanen slår jag mig ner med filt, morgontidningen eller - allra helst - ett nytt inredningsmagasin! samt en podcast i lurarna. så himla h-ä-r-l-i-g-t. helst lyssnar jag på: fredagspodden, madde & cassandras, kvällsklubben, hanapee.
 
en kväll var jag ensam hemma och ganska ledsen men så fort jag piffade upp mig lite med rouge och röda läppar och hoppade
på cykeln till mataffären och införskaffade allt jag tycker är extra gott till kvällsmat (brie, knäcke, soltorkade tomater, torkade fikon, nötter, eko-apelsin) fick jag ett strålande leende på mina läppar! tänka sig vad ett litet max factor-läppstift kan göra med en trasig själ! alltid det där tjatet om att en ska vara naturlig. jag älskar smink! mer röda läppar tack! puss

om las vegas, elefanter och tårar.

söndag.  och jag insåg att det visst finns en hel drös vykort på en alldeles förträlflig klänning jag insförskaffade i början utav sommaren, som jag ännu inte hunnit visa. och det är så konstigt, början av sommaren är ett par månader i väg. jag har hunnit med så mycket sedan dess. men samtidigt är ögonen lika glansiga i kväll. mer smärtsamt än konstigt egentligen. 
 
detta var min midsommarklädsel. klänningen är ursprungligen från hm men fyndad på emmaus i halmstad för lite mindre än hundra-lappen. himla mycket billigare och väldans miljövänligt med återanvändning. hejja secondhand!
 
och i öronen mina hade jag ett par elefanter från accessoirze. på läpparna vinrött, ögonlocken skimmrande guld och naglarna målade med mavalas nagelack vid namn las vegas.
 

livet går upp och det ner. ofta brukar havet ligga vindstilla mellan mina stormar och rus, men i år har det spegelblanka varvats med skyhöga vågor varannan dag  och jag blir då inte klok på vad som egentligen har framkallat det väderkaos som nu skapar översvämningar i mina tankebanor. men livet går upp, och det går ner. snart har jag hittat rätt ute på världshavet igen, och kan sätta ankare för en stund. snart är jag i hamn. snart är jag lugn. ta hand om er. puss