i gave it all - aquilo.


 
tjugohundrafjorton. två tatueringar, från vegetarian till vegan, från matbutiken till högskolan, från dal till topp. vilket år. med dessa vykort lämnar jag inte bara året utan även min cafévärld som den var. jag är så magiskt tacksam för allt den här bloggen har gett mig. men det finns inte lika mycket tid, energi eller ens lust för dagliga uppdateringar längre. kanske blir det någon text här och där, fotografier från en resa. eller så dyker det upp massvis här igen med ny energi. men det blir aldrig som förut. jag lever så mycket nu. och jag lever för min skull. och jag tror jag måste få göra det ett tag till. tack. 

åh. tvåtusenfemton. här kommer jag.

run rudoplph run - chuck berry.

så är jag på väg. traskar över kullerstensgatorna i skövde, förbi torgets stora julgran, den sista snöfläcken och caféerna som inte vaknat än. jag har tre väskor med mig, en rullväska, min kånken och en stor påse fylld med klappar. ser bort mot tiggarna, funderar lite på vad som skulle hända om jag gav alla mina klappar till dem. sedan gå jag vidare. klockan närmar sig nio. lördagsmorgon. decembermorgon. och tio minuter senare ser jag mitt tåg rulla in på stationen och snart är jag på väg till lund igen. hejdå skövde för i år. hej familjemys, julfirande, kärlek och nostalgi.

jag skulle kunna skriva tusentals ord och rader om tvåtusen femton. kanske ännu fler om jag bara fokuserar på denna fantastiska hösttermin. min första i skövde. att flytta hemifrån till en ny stad, att börja plugga, att träffa massvis utav nya vänner, att hitta på en massa äventyr och fina bestyr med dem och att lägga allt mitt fokus på sådant som får mig att må så bra som möjligt. som min relativt nyutvecklade och självklara kärlek till vegan-kost, meditation och yoga exempelvis. allt det här har gett mig så mycket. jag mår bättre än någonsin nu. och jag vet inte om det är egentiden, eller c-vitamintillskotten, att studera hjärnan, medvetandet och positiv psykolog eller mindfullness-projektet. men pusselbitarna har fallit på plats. och även om det ständigt tillkommer nya bitar så är det ett väldans komplett pussel. och jag lutar mig tillbaka och ser ut genom tågfönstrett där jag sitter i skrivande stund och ler. glittrande sol och frostbitna skogar som blir till åkrar när tåget passerar hallandsgränsen. magiskt, är det inte? hur lycklig en hösttermin i skövde kan göra en.  ❤


ps. en har väl inte missat att, medan min frånvara känns så när som på ekande här så finns jag allt mer ofta på tumblr, där jag sammlar veckans mest inspirerande vykort? här: http://hannahellenjosefin.tumblr.com. så finns jag även på min facebooksida: http://www.facebook.com/hannahellencoffeeworld/ där jag öppnar en lucka i min hemmasnickrade julkalender var dag framt ill jul!! vi ses fina ni. ❤ ❤ 

med lite tid förändras allt.

fredag. på senaste tiden har jag införskaffat ett nytt favoritbestyr. ett litet ett. ett sådant en gör på tågresor, i väntan på kompisen, i plugg-pausen. och det är att kika tillbaka i arkivet, både här i min cafévärld och i mitt instagram-feed där bilder ända sedan hösten tvåtusenelva finns att drömma sig tillbaka till.


 

och det är just det jag gör. drömmer mig tillbaka. reser tillbaka. tvåtusenelva må inte vara så tokigt länge sedan, men tokigt är det så mycket som har hänt sedan dess. 

 

jag har varit väldigt olycklig, och väldigt lycklig under de där åren. nästan så himlastormande lycklig en varelse kan vara, och nästan så svidande och sorgesamt olycklig som jag någonsin skulle kunna bli. och de där veckorna, månaderna då olyckan har varit som starkast. de har jag inte riktigt vågat se tillbaka på förrän nu. nu när jag, för en tid sedan äntligen vågade kika tillbaka på de där sköra dagarna, och insåg att det var visst inte så farligt. 

smärtsamma dagar. ätstörningar. hjärtont och bråkiga relationer. hjärnspöken och demoner. de fanns där och de finns där när jag ser tillbaka. sorgen grabbar tag om mitt hjärta när jag ser på flickan som så lite tyckte om sig själv, som satte tokigt många krav på sig själv och som hellre lät sig vara till lags än att ta plats, säga hej, det här är jag, det här vill jag. jag önskar så att jag kunde krama om henne. säga hur fin jag faktiskt tycker hon är och hur mycket jag faktiskt älskar henne.

 

om jag kunde få uppfinna en uppfinning, vilken som helst med vilka resurser som helst så skulle det vara en makapär som tillåter mig att resa i tiden och krama om mig själv. liksom en bästa vän, liksom den jag önskar mig vara åt mig själv i dag.

förr kunde jag slå mig själv på kinden när negativa tankar kom upp. elakt. destruktivt. i dag klappar jag mig själv på axeln, kramar om mig själv. snällt. tacksamt. jag viskar till mig själv att jag visst är bra, tillräcklig och att jag älskar mig själv. jag är fantastisk. kanske är det min tidsmaskin. kanske är det jag som rest från tvåtusenarton till i dag för att krama mig själv. det skulle vara väldans sorligt i så fall, då det skulle betyda att jag inte älskar mig själv fullt ut i dag, att jag är destruktiv mot mig själv och att jag en dag kommer sitta där, precis som jag gör nu och se fyra år tillbaka och önska med hela mitt hjärta att jag kunde krama om mig själv och säga att jag inte behöver vara p-e-r-f-e-k-t. 

att kika i arkivet är som att resa i tiden. fotografier på mig själv från sorgliga som lyckliga dagar. med min första pojkvän, under tiden jag paddlade, när jag hade ringar under ögonen av sömnbrist och tårar i ögonvrån på grund av oändlig svidande sorg. supersmal, som att jag ska trilla i hop när som helst. mjuk, men med sorgliga ögon och tankar om otrillräcklighet. att se allt det där, att önska att jag kunde ge mig själv den varmaste utav kramr och le, litegrann för jag är faktiskt stolt över allt det där, allt jag har varit med om, tagit mig igenom. sett, gjort, sagt.
 

 

allt har på något himlastormande omtumlande ofattbart vis lett mig fram till där jag är i dag. med tända ljus i novembermörkret och en kopp grönt julté vid sidan om mig, i en lägenhet i en ny stad i sälskap av mig själv, min bästa vän, som kramar mig varje dag, tar hand om mig och - om hon så måste skrika ut det - säger jämt att jag är bra. superbra. 

 

det är så välgörande att med nya ögon se på det gamla. att någonstans inse att den ända vägen igenom är igenom. att om jag bara är vänligt mot mig själv, fortsätter leva, krama, som en pil sikta mot att en dag se tillbaka och vara lika leende som i dag så gör jag mig själv bra. 

 

med lite tid förändras allt. med lite distans och tid blir svarta minnen varma minnen. med kramar från en annan tid. med att låta pilen skjutas genom luften. lätt, enkelt, vänligt och att ständigt att ha målet, mitt eget välmående i sikte. så ser inte olyckliga dagar så olyckliga ut längre. så gör sådant som skadade inte lika ont längre. så är jag tacksam för att jag är jag, för det liv jag levt ända tills i dag, och siktar med pilen för att känna så om fyra år, när jag ser tillbaka på den här stunden. hur jag kramade om mig själv, en vinterkrispig novembermorgon och kikade ut över äppellunden.  

 

glad. att vara jag. glad i dag. med lite tid förändras allt.

ph: pinterest.com


men det är inte klapparna som får mig att pirra.

pirrigt, peppigt, magiskt. snart är det dags. jul!! det snöade som nämnt här om dagen, och i och med det så har klapparna börjat handlas och de första klunkarna på jultéet har druckits från rykande koppar. både jag och min sambo-klara längtar till snöfall och adventsljusstakar. men samtidigt älskar jag hur allt myger fram. känslorna, doften av apelsin och clementin, att kika efter klappar och dag för dag, vecka för vecka börja införa lite mer c-h-r-i-s-t-m-a-s spirit i våra liv. 
 
och trots bilden ovan så vill jag sannerligen understryka att jag lika gärna skulle kunna vara utan klapparna. det är inte därför jag tycker så mycket om julen. det är doften, pirret, snöfallet, de tända ljusen, de tykande kopparna, apelsinerna, clementinerna och melodierna som gör allt. kärleken. att vara tillsammans med de jag tycker om, att kramas extra hårt, att visa lite extra välvilja till hela vida världen. att använda den energi jag får utav snöfallochvarmchoklad-lyckan till något gott.

jag tycker allra särskilt att det känns fint - och framförallt viktigt - att handla världsvändliga klappar. alltså klappar som även ger något fint till världen, planeten, djur, miljö och människor som inte har det lika fint som du och jag. det kan vara allt från att köpa ekologiskt, rättvisemärkt och djurvänligt (alltså vegan-vänliga produkter, produkter som varken innehåller fetter och dylikt från djur eller som har testats på djur) till att köpa ett paket där hela eller delar utav summan går till en hjälpande organisation. 
 
ovan har jag gjort mig en liten lista på juldrömmar, vilket både innehåller sådant jag ber tomten om och sådant som jag vill inspirera dig att kanske införskaffa till dina nära. accesoarer från UO och nya träningstoppar från hm samt stadium (vegan-vänligt), svensk-tenn bricka och kudde med elefantmotiv och frankie daily jurnal för tvåtusenfemton, vegan-vänliga voluspa-ljus och bodyshop-produkter (icke djurtestade) med doft av "shea" och den magiskt mummsiga vanilla-brulee från julkollektionen (där hela eller delar utav summan går till war child) är fina ting som jag vill önska att mina klappar ska bestå utav. 
 
summan av kardemumman med allt det här; är delvis att jag tycker det är lite trist med konsumtionssamhället. även om jag finner det kalaspirrigt att införskaffa klappar till de jag älskar så kan jag märka att allt det andra som hör högtiden till ofta stressas bort. så, glöm inte dofterna, glittret, kramarna och hur magisk himlen är när det snöar.
 
och slutligen, eftersom en sällan kan eller vill undvika att varken införskaffa eller önska sig klappar - för det hör ändå julen till, i alla fall i min traditionsenliga släkt och familj - så hoppas jag på att de flesta utav mina klappar, både de jag får och ger ska vara ett medvetet köp. ett köp som fler än en person kan bidra utav. för det där med att ha ett extra varmt och öppet hjärta, att både ge och få, att visa välvilja, är framförallt det som jag tycker är the c-h-r-i-s-t-m-a-s spirit. eller vad säger du? puss

kollage: jag

om ett tacksamhetsbrev.

den tjugoåttonde september står det på mitt pass. nittonhundranittiofyra. min födelsedag. tjugo år på jorden. 



❤ ❤ ❤ ❤

det där med att fylla år är ingenting jag tycker är så märkvärdigt egentligen. att tiden går gör mig inget mer än gott och så länge jag hinner med att stanna upp och se allt som följer med mig på vägen, så som äventyr, vänner, melodier, dofter, fina ord och fantastiska möjligheter så n-j-u-t-e-r jag sannerligen av att bli äldre. men länge har jag inte trivts med mina födelsedagar. uppmärksamhet och förväntningar. jag har mest ryckt på mina redan tunga axlar och låtit dagen sväva förbi.

 

när jag flyttade till skövde lämnade jag oändliga tyngder bakom mig. och även fast jag saknar mina favoritpersoner så finns det ingenting kvar i skåne för mig längre. jag behöver distans till allt som varit och tid att få n-j-u-t-a utav allt det där som är här. på förvånansvärt kort tid har jag lärt känna så galet många magiskt bra och fina personer och de bestyr vi hittar på tillsammans, de samtal vi har och den hjälpande hand som finns precis överalt är jag så galet galet tacksam för. det förvånar mig faktiskt hur FANTASTISKA människor det finns!!

och jag trivs så galet bra här. utbildningen är drömmen och när jag lägger vikt i meditation, bra mat, sömn, älskvärda bestyr (inkluderat caféhäng och dansanta nätter) så gör det att även gråa dagar blir soliga. jag kan inte låta bli att älska allt som händer här. allra särskilt när jag jämt blir överraskad utav de där hjälpande händerna och varma kramarna och små fina födelsedags-gester, så som en spontan present, middagar, klingande glas för min skull, en morotskaka, midnattssång och små fina lappar med pirrigt peppande budskap. det har aldrig varit så h-ä-r-l-i-g-t att leva och växa som nu. tjugo år på jorden. äntligen lite lugn och lycka i själen.  här ska jag stanna i tre år och det säker sannerligen mina axlar. det ger mig det där lugnet jag så länge letat efter.

tusen tack för alla fina gratulationer, jag är så oändligt tacksam för att så många fina personer stöttar och finns och peppar och bryr sig! från skåne till skövde och världens mest älskvärda släkt i halmstad. och alla ni fina coffeeworld-besökare som skickar små lyckorop som fyller upp hela mig. det här är ett litet tacksamhets-brev till alla er som finns omkring mig nu, när allting äntligen är bra. (bäst).

ett vykort från när jag var liten.


leva här och leva nu.

jag mår så himla bra här. bättre än på länge. det är som om allt det jag gått igenom. alla mina strider mot och med mig själv, all den där styrkan jag samlat på mig, all den motivation till lycka och alla höga berg och djupa dalar som skapat balans inom mig har jag fått utlopp för här. jag trivs så galet, galet bra med mitt lilla boende på den finaste innergården i hela staden. jag vaknar upp med utsikt över äppellunden och en park där höstlöven ligger och prasslar under morgonpigga farbröders skor och som virvlar upp i luften när hundarna springer förbi.

 

om vardagarna försöker jag ännu finna balans i det dom är plugg plus egentid plus socialt. och det går bra! bättre! nästintill bäst nu när jag faktiskt spenderat så mycket tid med mig själv det senaste året att jag är trygg med att vara jag fastän jag är med andra! och de där andra, mina världsfina klassisar, de är magiska på riktigt. aldrig har jag mött så mycket öppna, inspirerande, stöttande och kloka människor på en och samma gång. och när vi vandrar upp för billingen, när vi lagar indiskt i någons kollektiv, när vi pratar kärlekskaos på rasterna och när vi grillar halloumi och pratar livsresor vid en liten röd stuga i skogen så kan jag plötsligt stanna upp - allt är så tydligt, solnedgången, skratten, skogen som doftar septemberkväll och värmen från elden och leenden från de som möter min blick - och få världens härligaste rus igenom kroppen. lyckoruset. jag känner det så väldans ofta nu.

 

vilket år. vilket slitsamt jävla år. och så hamnade jag här tillslut. som en belöning fick jag allt jag önskat och även om stressen pulserar så hårt i mig i bland att jag gör mig redo för en hjärtattack och även om kärleken springer i kapp mig och frågar om jag inte vill känna lite ändå, älska, hålla någon i handen medan han visar mig biografen och pussar mig i den höstkrispiga natten och jag-vet-inte-vill-inte-eller-vill-jag om och om igen så är det här mitt bästa någonsin. att äntligen få känna sig trygg i sitt eget sällskap och få visa mig själv att jag kan.

 

jag kan ta hand om mig själv nu. jag har klarat mig igenom allt det jobbiga jag ska, i alla fall för ett tag.
och nu återstår bara en sak. leva. leva. leva här och leva nu.  ❤ 

fotografi: jag


om dagboksord.

2014-09-10.
jag hinner inte riktigt med. jag får svårt att andas. ett par morgontårar. stressen kan ta över mig. jag är ännu skör sedan stormarna krossade mig. hjärtat bultar så hårt så hårt och i bland önskar jag helst av allt att världen pausar ett slag, så jag kan kliva av och hämta andan innan jag fortsätter resa igen. en extra timma, en extra dag. lite mer tid att bara få andas. att bara få vara jag.
 
samtidigt som jag älskar livet här. så-att-jag-vill-spricka-fint är det. att cykla in mellan de små husen på min innergård ger mig lyckorus och min fantasiska klass med sina eminenta personligheter är alldeles sagolika och de bestyr vi drömmer om och planerar in, så som curry-kvällar, hemmafester i kollektiv, soliga fikastunder på rådhuset, yoga och bodybalance pass på staketgatan är just sådant som jag älskar, älskar, älskar. och ämnena är intressanta och jag får jobba världsmycket med mitt inre och mitt rum är som en länge efterlängtad högt-till-tak-och-kakelugn-dröm. har jag någonsin trivts bättre på en annan plats? nej. det känns inte så.

och någonstans där. mitt mellan ovisshet och lyckorus, rädslor och härliga bestyr. där går jag. hannahellenjosefin. under en höstsol med prassel av gulgröna lönnlöv under fötterna. på väg. vart jag ska vet jag inte. allt är ju så ovisst så ovisst så här i början. men jag är lycklig. pirrig. och jag vet i alla fall att den vägen jag går på, den är alldeles på pricken rätt för mig.

fotografi: jag

om dagboksord från något nytt.

▼ ▼ ▼ ▼ 

första september. och det känns som flera dagar nu. men det var bara en komma fem sedan jag kom hit.

till skövde. till mitt nya rum. till mitt nya hem.

här ska jag bo nu. plugga. leva. fika. hänga på pimms. på biblioteket. på campus. gå på yoga på gymmet som jag bor granne med, äta frukost på min världsmysiga innergård och dricka kvälls-te med min nya fina rumskompis klara. i mitt rum finns en kakelugn och ett fönster som vätter ut mot äppellunden. och jag grät när jag packade in alla mina kläder i garderoben.

saknad. längtan.  

ena sekunden känns det som om jag skulle kunna packa ner allt i flyttlådorna igen och springa hem med allt i famnen. hem. till tryggheten. mamma och pappa och vårt lilla hus på landet. till matbutiken igen. där ingenting händer men där allt känns varmt och bekant. och andra sekunden känns det här så fantastiskt s-j-ä-l-v-k-l-a-r-t. och jag är imponerad utav hur mitt livs alla berg-och-dalbanor har format mig till den väldans starka versionen utav mig jag nu inser att jag blivit. modig. självständig. tryggheten finns i mig. och även om den blandas utav saknad och längtan så är även den faktist också självklar.

 

jag kommer klara det här. det här kommer att bli bra. trots allt nytt

och främmande

och stort

och skrämmande

är det precis vad jag insett i dag.

fotografi: jag


om mina sjuklingsinsikter.

nummer ett. kontrollen. att inte ha kontroll över saker är faktiskt himla jobbigt för mig. jag inser det nu. länge, länge, länge har jag förträngt hennes existens. låtsas om att hon inte når mig. låtsas om att jag inte mår otroligt bra utav hennes närvaro.

 

friends❤️ 

under dagar då jag ligger hemma feberfrossa och blundar under dubbla filtar i vardagsrumssoffan, med katten vid fotändan och ett tomt packet ipren på golvet intill mig. med endast tankarna som bestyr och sällskap, i sömn och i vakenheten. då kommer jag till nya insikter. jag har tid till att grubbla på saker jag inte annars skulle ta mig tiden till. jag inser. jag förstår. jag andas in och ut och kommer till klarheter som sprider sig igenom hela kroppen likt ett lugn jag länge saknat. som en sval bris en het sommardag. som ett par raggsockar en frusen vinterkväll. efterlängtat och åh-så-välbehövligt bra. 

för ett par dagar sedan. jag och mamma sitter i vardagsrumssoffan och tittar på vänner, en utav mina allra bästa, finaste och tryggaste tv-serier i världshistorien. vartenda avsnitt har jag säkert sett över femtio gånger. om inte mer. om inte det dubbla. så bra. som en liten del utav mig. i varje fall, det är bara jag och mamma hemma. vi dricker te och äter pumpaknäcke med brie och tomatmarmelad och pratar så som bara vi kan göra. jag frågar henne vilken karaktär hon är mest lik i serien, och vem hon tror att jag är mest lik? på båda mina frågor svarar hon monica. ett ordningsamt kontrollfreak. jag snörper lite på munnen och frågar om inte monica är rätt... tråkig?

 

efter två avsnitt stänger vi av. dricker upp den sista klunken te och pussar varandra godnatt.

ett par dagar senare sitter jag i vardagsrumssoffan igen, bomb-förkyld och med en sakta stigande feber. blir tvingad utav hela min kropp och själ att vila. trots att jag vill hitta på tusen saker. det stressar mig något evendeligt till en början. att inte kunna göra allt det där jag annars borde, måste. att inte kunna försöka uppfylla alla de där femtioelva kraven jag har på mig själv, på min vardag. men efter ett tag finner jag ett visst lugn i att ligga hemma sjuk.

 

spotify spelar långsamma jazzmelodier. de tända ljusen sprider värme, värme och ro i hela mig. och med kalendern uppslagen framför mig, samt ett litet skrivblock med listor på mina viljor, på saker jag tycker om, på sånt jag behöver införskaffa innan flytten till skövde och en iphone som skickar sms till mina allra käraste med frågor som när ska vi ses? vad har du för planer den kommande veckan? torsdagsfika? inser jag att mamma har rätt. när frågor blir besvarade och listor blir skrivna och kalendern blir ifylld. då blir jag lugn. när jag får dela upp mina favoritmelodier i olika mappar och skapa ordning runt omkring mig, det vill säga vika filtarna, tända de där ljusen, städa undan tomma ipren-paket och koppar med svalnat te. då finner jag lugn. då finner jag ro. då finner jag lycka.

 

jag har en monica i mig. utan henne slår hjärtat i hundranittio och rörigheten exploderar. länge, länge, länge har jag förträngt hennes existens. låtsas om att hon inte når mig. låtsas om att jag inte mår otroligt bra utav hennes närvaro. men nu inser jag att kontrollen, jag mår så oändligt bra utav den. och om jag tänker efter, hur skulle monica vara utan sin kontroll? säkert en väldans orolig själ. nervös. svårt att sitta still och koppla av. tråkig.

 

och hur har inte jag känt den senaste tiden om inte just sådär? som en väldans orolig själ. nervös. svårt att sitta still och koppla av. tråkig. att accepetera att monica bor i mig gör mig genast till en lugnare och lyckligare person. och jag lovar mig själv, här och nu att aldrig någonsin låta något som ett kontrollbehov ignoreras bara för att jag tror att det skulle göra mig roligare att vara en mer spontan person. jag är inte spontan. jag älskar planering. och jag vill gärna ha koll. och jag vill gära ha ordning. utan den blir jag ledsen och orolig.

 

tråkig. 

 ph: weheartit.com

om las vegas, elefanter och tårar.

söndag.  och jag insåg att det visst finns en hel drös vykort på en alldeles förträlflig klänning jag insförskaffade i början utav sommaren, som jag ännu inte hunnit visa. och det är så konstigt, början av sommaren är ett par månader i väg. jag har hunnit med så mycket sedan dess. men samtidigt är ögonen lika glansiga i kväll. mer smärtsamt än konstigt egentligen. 
 
detta var min midsommarklädsel. klänningen är ursprungligen från hm men fyndad på emmaus i halmstad för lite mindre än hundra-lappen. himla mycket billigare och väldans miljövänligt med återanvändning. hejja secondhand!
 
och i öronen mina hade jag ett par elefanter från accessoirze. på läpparna vinrött, ögonlocken skimmrande guld och naglarna målade med mavalas nagelack vid namn las vegas.
 

livet går upp och det ner. ofta brukar havet ligga vindstilla mellan mina stormar och rus, men i år har det spegelblanka varvats med skyhöga vågor varannan dag  och jag blir då inte klok på vad som egentligen har framkallat det väderkaos som nu skapar översvämningar i mina tankebanor. men livet går upp, och det går ner. snart har jag hittat rätt ute på världshavet igen, och kan sätta ankare för en stund. snart är jag i hamn. snart är jag lugn. ta hand om er. puss

en sommardag åtta år senare. en dagdröm.

en varm och solig dag. brännande het. huden glittrar liksom sandkornen och havet speglar precis allt som flyter där ovan. på varsin handduk på stranden ligger vi. glansiga. solen skapar svett på våra pannor. pärlor. rinnande ner längs våra ryggar och armar. det känns som om något kryper på en. det kliar lite. och jag skakar mitt ben för att ta bort det djur som inte finns. efter en sval vindpust kommer den överväldigande värmen igen. och snart bildas nya pärlor. pärlor som kryper. jag skakar benet igen, och igen.

 

jag ligger på mage. du ligger på rygg. våra armar längs sidorna. våra fötter gräver i sanden. mitt lillfinger mot din tumme. hakar fast i varandra. jag vill komma dig nära. men det får räcka såhär. för nu.

 

jag kikar upp och kisar upp mot sanddynorna. mellan solens glittrande strålar ser jag nyponbuskar och parasoll, blå-vit-randiga solstolar och halvnakna barn som skrattandes springer efter sina pappor. vad jag hör när jag blundar och lyssnar är skratt och glada skrik, vågskvalp och då och då hörs ett brus av den svala vinden som så härligt svalkande skyndar förbi.

 

jag kikar på dig. jag kikar på dina solkyssta axlar och dina fylliga läppar. rosa, med en liten vit fläck från solstiftet i vänstra mungipan. min mungipa. allt med dig tillhör mig. varenda fläck, varenda vrå. alla dina pärlor, från topp till tå.

(5) Tumblr

 

jag låter huvudet vila mot handduken igen. blundar och lyssnar ett slag. två ljusa röster promenerar förbi oss. de pratar högre än vad jag tror att de tror. den ena beklagar sig, den andra håller uppmuntrande med. om kärlek. hur fan man ska hitta någon vettig tills man är trettio och vill skapa familj? svar: tio år är lång tid, tio år är kort tid.

 

själv är jag tjugoåtta nu. men minns lika klart som dagens alldeles spegelblanka saltvattenshav hur jag tänkte då. åtta år sedan. en tjugo-åring med visset och slitet tonårshjärta som aldrig slutar sakna, längta, undra och tänka. jag försökte låta bli men hade alltid trettio som målpunkt. det var då jag skulle ha familj och barn med namn som viggo och eira, eller charlie och rose. de skulle ha varsin kånken på ryggen i olika färger och så skulle de gå hand i hand till dagis i deras prickiga gummistövlar. jag skulle bo med min kärlek i en vit villa vid hallands kust. upprustad. elsa billgren-inspirerad med vintage-porslin och färgglada filtar på en vitmålad köksbänk på terassen. i ekar och björkar skulle jag hänga hängmattor och hemmasnickrade gungor. en stor matplats skulle ligga på en kulle, med utsikt över ett spegelblankt hav. lika blankt som i dag.

 

jag hade drömmar om hur livet skulle te sig fram tills dess. vad jag skulle vara med om. resor och studier och hångel och oförglömligheter. mitt liv skulle vara kryddat utav framgångar och karriärer vid det här laget. jag skulle bli sångartist och äntligen våga sjunga lika högt som jag gjorde hemma i vardagsrummet. jag skulle sälja illustrationer och göra tryck på tekoppar som sedan skulle säljas på nätet. egen webbshop. hemmasnickrad. kan själv. en karriär vars pusselbitar skulle vara hittade nu. även om jag visste att jag säkerligen skulle ha vänt på några felaktiga så tänkte jag att när åren kröp mot tjugonio så skulle jag knappt ha några pusselbitar kvar att finna. och om jag mot förmodan skulle ha det, så skulle jag i alla fall veta var de finns.

 

jag väcks ur mina dagdrömmar när solen går i moln. det blir genast mycket svalare. himla skönt men samtidigt stressande. snälla sol kom tillbaks. jag drömmer här, jag är inte klar!

vissa saker förändras aldrig. ända sedan jag var tio-tolv år har jag dagdrömt mig genom livet. legat precis såhär med tårna i sanden och filosoferat fram visioner om hur livet ska bli, vad jag vill vara med om och vilka stordåd som skulle få alla att utropa: wow, titta på henne, wow.

 

jag drömmer alltså ännu. tjugoåtta år. jättevuxen i en tolvårings ögon men ännu barnsligt glad för fantasier och filosofier. i stället för att fantisera om hur jag skulle springa in i mitt livs kärlek så funderar jag nu i stället på vilka som blir mina nästa steg i jobbet, hur jag ska överraska de jag älskar och vad jag ska servera i det där caféet jag ännu inte startat men som en dag, i viljans namn ska bli mitt.

 

välkommen till smultronstigen.

öppet-tider: 09.00-20.30 varje dag, hela sommaren.

raw food, ekologiskt och vegetariskt.

missa inte vår populära rödbetskaka eller morfars kanelbullar.

luncherbjudande: chevre-rödbetor-valnötter-honugs-toast/ broccoli-paj/ vegansallad, nittiofem kronor. fairtrade kaffe eller lokalt producerat ekologiskt té från särdahls kvarn ingår. 

sitt på vår uteservering om du vill. vimplar i pastellfärger och ljusslingor som tänds när dagen börjar skymma. inomhus finns det gustavianska soffor att slå sig ner vid och bord byggda utav träpallar målade i vitaste vitt. allt serveras ur porslin jag funnit på myrorna, förutom tallrikarna som är från rörstrand och bestick som är från ikea.

 

i högtalarna: norah jones, melissa horn, alice babs, bon iver, talest man on earth och joni mitchell om dagarna.

 

på kvällarna har vi live-band. i bland är det jag som sjunger.

 

jag önskar att jag kunde skicka ett brev. ett brev till mitt tjugo-åriga jag. säga till henne att lägga av med allt det där som tar så oändligt mycket på hennes själ. kraven hon sätter upp för sig själv, framtiden som hon vänt till något stressande i stället för pirrande, ångesten som hon låter trycka ner henne. jag vet inte om hon skulle må bättre utav det, kanske gör det saken värre. för hon var allt bra dum. som inte älskade livet. som i bland till och med önskade bort det. men jag skulle vilja berätta för henne om vad jag gör nu. och hur det känns. så hon förstår att det inte krävs stordåd för att känna genomhärlig lycka i själen. så hon förstår att även om allting inte blir som hon tänkt sig, framtidsdrömmarna som en sommarlunch en söndag så kan allting kännas fint ändå. jag önska hon visste att bara för att topparna var höga som behövde inte dalarna vara så oändligt låga. precis som att jag är min egen lyckas smed är jag också skaparen utav min egen väg. och jag behöver inte gå ner för alla berg och falla ner i alla gropar. det finns ett sätt att ha ankaret ovan ytan också. det finns genvägar. det finns knep som gör att även fast det är så otroligt läskigt, kallt och mörkt kan livet kännas brännande varmt och soligt glittrande ändå.

 

jag skulle vilja berätta för henne att jag har sprungit på flera kärlekar. som tjugo-åring kunde jag till stundom känna mig så ofantligt förvirrad att jag inte visste om det var tjejer eller killar jag tyckte om. men sedan dess har jag gett både kyssar till en tjej med kort blont hår, blommig fyrtiotalsklänning och värmande armar som till en pojke med hästsvans, tatuerat bröst och seglarskjortor ärvda av hans gamla sjökapten till morfar, och jag har älskat båda. tyckt det var mitt livs bästa människor, personer, äventyr, läppar.

 

att jag i dag ligger med just denne solkyssta hand i min har inte med vad som gömmer sig under badkläderna att göra. utan att vi var en del utav det under som infinner sig när två personer träffas under just rätt tidpunkt och finner varandra som de absolut vackraste och mest fantastiska människor de någonsin skådat. det är inte ödet. det är inte slumpen. det är bara kärlek och sommar och kyssar och trygghet och visst, några dalar men inte lika starka som alla toppar.

 

jag skulle vilja berätta för henne om examen. att det inte var precis så att jag var tvärsäker på vad jag ville vid det laget. att det inte heller var så att jag redan hade hunnit starta det där egna företaget eller att jag ägnat alla mina lediga eftermiddagar och söndagar under studieåren till att lära mig alla ackord på den nu ännu existerande men otroligt slitna gitarr som ligger i baksätet på min kärleks bil. jag var lika förvirrad och överväldigad över min ålder när jag var tjugotre och hade tagit kandidatexamen som vid tjugo och påbörjade mitt första år på högskolan i skövde. men skillnaden var att jag inte lät det ta så hårt på mig. jag hade lärt mig att rycka på axlarna, jag hade lärt mig att ovissheten var lite utav meningen med livet. och att allt vore hemskt tråkigt om saker och ting redan var förutspått.

 

och de där eftermiddagarna. och söndagarna. de var inte förgäves bortslösade. nej. minsann. inte ett endaste dugg. jag hade fikat, och dansat och hånglat och skrivit och fotograferat och läst och åkt på utflykt och jobbat och rest och faktiskt tagit små men säkra kliv upp för karriärstegen. jag visste det inte då, men nu. mitt i den där stegen vet jag att det inte var utan vissa kreativt sprudlande och spontana eftermiddagar som jag hamnade där jag är i dag.

 

jag önskar att hon på-riktigt kunde förstå att det alltid kommer finnas de som är värst. och att det bor oräkneliga miljarder människor på jorden och att det är fullkomligt omöjligt att finna mindre än miljoner som är lite bättre på något hon vill bli bra på. sjunger vackrare, skriver finare, läser snabbare, lyssnar bättre, pratar högre, smalare ben, fylligare läppar, tydligare kurvor, snabbare, starkare, bättre på att ta vara på sina dagar, bättre på att vara produktiv, bättre på att ta hand om sig själv. men att, trots att det finns miljarders miljarders människor på vår jord så finns det ingen, ingen, ingen, ingen som är som precis som hon. och att det är det som betyder något. det är det som förändrar allt.

 

jag skulle vilja berätta för henne om var jag är i dag. att det kanske inte är med så många efterenheter hon önskat eller trott, så stora karriärs-kliv och så säkra framtidsplaner som jag ligger här och ler över livet. att det kanske inte är med flera utgivna romaner, ett tiotal hyllade föreläsningar, ett femtiotal slutsålda konserter och med ett barn i magen och en stor vit lägenhet, med kakelugn, breda fönsterkarmar, stora bokhyllor och ett schack-rutigt köksgolv i min bästa stad som jag inte kan sluta le när jag tänker på att vara precis tjugoåtta år gammal, eller ung. eller så kanske det är så. jag kanske har uppfyllt många utav mina dagdrömmar, jag kanske väntar en viggo, eller eira, charlie eller rose. jag kanske just nu vilar upp mig efter en sen kväll med konsert inför tusen-talet dansande människor, eller en release-fest för min andra bok, eller ett natt-tåg från en föreläsning i göteborg som gav många världsviktiga insikter hos mina många lyssnare. men att det inte spelar någon roll. det inte är det som skapar mitt leende.

 

för det är livet i sig som pirrar. det oförutsigbara som kommer varje dag. de små spontana telefonsamtalen från mina nära och älskade, de impulsiva besluten om att köpa en tidning och kanelbulle och slå sig ner i hängmattan eller att packa en matsäck och bege sig till stranden, de saltvattenssmakande kyssarna som jag alldeles snart ska få smaka utav kärleken som ligger alldeles tätt tätt intill mig och mumlar något om en vacker segelbåt vid horisonten, den svala vinden, den varma sanden, det spegelblanka havet och de små, trygga, fniss-framkallande och kära dagdrömmarna som varje dag får mig att sakna, längta, undra och tänka efter annat, efter mer, efter stordåd och karriärs-kliv.

 

allt det där skulle jag vilja säga henne, allt det där skulle jag vilja berätta i ett brev. vitt papper, en bläckpenna, ett frimärke med årets kändaste svensk på. ett frimärke med mig på? posta, skicka, vänta på svar.

 

men jag kan inte. och kanske är det lika bra. att fortsätta leva med dagdrömmar, förhoppningar och små fragment utav önskan till en annan dag. för om hon skulle få det där brevet, om hon skulle läsa och höra om en solig strand och ett spegelblankt hav.

 

då kanske hon inte skulle ligga här och vara precis sådär hjärtklappande lycklig över sitt tjugoåtta-åriga jag.

 

jag vänder mig om och kysser dina läppar. jag kan ännu känna smaken utav jordgubbarna vi åt för några timmar sedan. och smultron. och hallon. och himmel. och hav. du kysser mig tillbaka. drar bort en lock från min kind och viskar pirrigt, lyckligt. så oändligt fint. du är min. du är min. 

och så vänder jag mig om igen. blundar. filosoferar. reser tillbaka till dagdrömmen. jag står på en stor scen under en puderrosa solnedgång och spanar ut över tusen-talet ropande människor med leenden och glitterögon. allt ljus på mig. gitarren i högerhanden. tindrande glitterögon gång på gång. nämar mig microfonen, säger hej och sjunger en alldeles egen skriven sång. 

texten får ej kopieras/ fråga mig först.


vad jag insåg en julikväll.

om framtiden. jag har bestämt mig. tror jag.

 
pirrigt letar jag studentlägenheter och googlar min nya stad.
biter på naglarna.
lägger snabbt på när mamma pratar om att vi kan åka dit och kika om en vecka.
hon säger att vi ska upptäcka min stad. min stad. min stad?
plötsligt har jag en egen stad.
 
vill inte bli stor. blir stor.
det är lika mycket skräckblandad förtjusning som när jag var tio och klättrade högst upp i trädet.
jag klarade det! jag är högst upp! men, tänk om jag faller?
fotografi: jag

om tio år finns jag kanske inte mer.

fredagsord. att vara hemma igen efter några världsfina dagar i sommarstugan. att vara tillbaka på jobbet. att vara ensam. att ta hand om sig själv och låtsas leva lägenhetslivet i sovrummet igen. tonårsrummet. mitt tillhåll, min lilla trygghet. rummet som varit min bästa plats på jorden i flera år men som snart kommer att bli min systers. vi ska byta rum. jag ska inte behöva det största mer. för jag ska flytta hemifrån. tror jag.
 
 
i dag kom beskedet på antagning.se om hur min höst ska se ut. i dag fick alla frågor ett svar. kom jag in på drömutbildningen? blir det en kurs? blir det en ny stad? blir det en utomlandsresa eller ett år som au-pair? 

ovissheten kan kännas så himla jobbig och läskig i bland. samtidigt som framtiden är det mest pirrande jag vet. i samma stund som jag klickar mig in på hemsidan... skriver www långsammare än någonsin. vet inte varför. vet inte vad jag är rädd för. ja eller nej. antagen eller ej. när jag ser resultatet, när jag ringt mamma och lagt på igen, när jag känt av både hurra-rop och ovissheten, när jag skrattat och lett brett och bitit ner mina naglar, då inser jag hur himla länge jag har gått och tänkt på det här. f-r-a-m-t-i-d-e-n. som om det skulle vara viktigare än allt. som om det skulle vara viktigare än det som är här och nu. 
 
jag har insett att de där framtidstankarna tar väldigt mycket utav min energi. att tänka på jobb, barn, resor, borden, viljor, att gifta eller inte gifta sig, bucket-listan och liknande är otroligt hisnande, tungt och stressande. när jag var liten var framtidsdrömmarna bara pirr, pirr, pirr. fantasin florerade. allting var möjligt, allting kändes enkelt. allting lät så lätt. men plötsligt är jag stor. snart tjugo och klar med det som kallas skolplikt. plötsligt är jag här. på antagning.se och ser de gröna orden. jag är inne. jag ska plugga. eller? som om jag vet. som om jag är säker. kommer jag någonsin veta? kommer jag någonsin bli säker? ovissheten. 
 
framtiden känns inget längre rolig. varför? för att framtiden är press. framtiden är stress. framtiden är rädsla för ånger. framtiden är att inte vilja göra samma misstag för många gånger. 
 
jag har alldeles för länge varit rädd för att göra och vara fel. och här sitter jag nu och borde hurra för att ännu en dörr har öppnats. jag har kommit in på drömutbildningen. jag har den fantastiska möjligheten att välja mellan mina två största viljor! men är det mina viljor? eller är det bara borden? är det bara måsten? fantasin kan inte längre florera. pirret går inte att känna. det finns en vägg mellan mig och lyckoruset. en tjock mur av krav. alldeles för länge har jag tänkt på framtiden. alldeles för länge har jag varit rädd för att hamna fel.
 
min pappa sa en kväll: du får inte glömma bort nuet, nuet är ju den första byggstenen mot framtiden. 
 
och om jag vågar. om jag bara bestämmer mig för att. jag. vågar. så kanske det ska vara så. att leva här och nu och låta det forma framtiden. i stället för att läsa på muren. läsa igenom alla kraven som jag inte längre vet om de tillhör mig eller samhället. 

just nu är tröttheten på tok för tung. just nu känner jag mig alldeles för liten och ung. just nu kan jag inte bestämma mig för vilken väg jag ska ta. inte nu, inte i dag. men det jag ska bestämma mig för är att inte vara rädd. jag ska välja det som känns härligt och pirrigt här och nu. och lita på att allting kommer bli bra tillslut, för så har det alltid varit. hittills har allting löst sig. hittills har allt blivit bra.

för det är oron som tar min energi. det är oron som gör det som är så roligt och pirrigt, fnissigt och fantastiskt plötsligt är alldeles ångestfyllt och huvudvärksframkallande. nu ska jag skåla för att alla mina viljor finns. jag ska skåla för alla mina öppna dörrar och jag ska skåla för att just här, just nu är jag bra precis som jag är. just här, just nu är livet fint precis som det är. och för varje dag som går ska jag tänka på pappas ord. jag ska välja det som känns bra här och nu.
 
för ärligt. jag vet inte när livet tar slut. jag vet bara att jag lever i dag. så, ett tips: till alla som känner orosklumpar och rädslor. till alla som känner precis som jag. våga bestämma dig och gör som mig: njut utav nuet. och lämna oron bakom dig. tusen kramar, och ha det fint! puss
fotografi: jag

dubbla hjärtslag och lätta andetag.

onsdag. och det var nästan som om jag flydde. flydde till sommarstugan, till solskenet, familjen och de lätta andetagen som jag alltid brukar känna av under mina dagar vid kusten. jag tog morgondopp, tog långpromenader längs havskanten och bläddrade i nya magasin innanför regnet. det var fina dagar, trots att mitt hjärta ännu slår dubbla hjärtslag.


som av stress. som av ovisshet. som av ångest. som av en hemlighet. men jag vill leva, leva så att det strålar. tänker inte låta en ända dag gå till då de onda får vinna. skratt och leenden, kärlek och livslycka. det är det som gör mig starkare än allt.


nu tänkte jag visa ett par närmare vykort på mitt kanske bästa sommar-klädval. vintageklänningen köpte jag på myrorna och tänkte klippa kort. men nej, jag tror bestämt att den får vara precis så här. alldeles utmärkt längd!!
 
med klänningen bär jag gubbskor från scorett och mina nya bästa brillor som jag berättade om här. nu är jag tillbaka hemma i skåne igen. här vankas jobb, att träffa fina vänner och att försöka byta lätta andetag mot djupa, och dubbla hjärtslag mot enkla och påminnas om att det var det här sommaren skulle handla om. tusen kramar, och ha det fint! puss

även osynliga sår behöver plåster.

❤  ❤  ❤ 

att äta frukost i trädgården. gå igenom fuktigt gräs till uteplatsen och lyssna på podcasts under strålande sol. jag toppar min frukost med krusbär, alldeles gröna från trädgårdslandet och beundrar rosorna, skirande ljusrosa medan jag smuttar på den färskpressade mynta-jouicen. värmen, doften, känslan i kroppen. en ny start, en ny dag.
 
jag mår lite bättre, för ett litet slag.  
 

allra käraste finaste älskade.

du är bara människa. ♥ men en alldeles extraordinär sådan. magi. glitter. wow-faktor. mirakel. du är det. 

 
du. du, får inte längre göra såhär mot dig själv. det är inte bra! fattar du inte det? du får inte låta något så oviktigt ta så mycket plats och energi. du får inte prioritera bort sådant som du älskar, sådant som får dig att må bra och gör dig glad! du får inte isolera dig, du får inte tänka sådana hemska tankar, du får inte sluta iakta ditt välmående, du får inte sluta klappa dig på axlen och du måste lägga av med det där himla anklagandet. lägg av nu! vad håller du på med? du är så jävla fin, livet är så jävla fint och nu är det dags att ta vara på det, på riktigt!! du har hela livet på dig att uppnå saker, men det är inte ett värdigt liv om du inte låter dig fylla det utav finheter. att bo i mörker gör dig inget gott. du vet det nu. det räckte med en vecka. ett stort svart hål. älskade vännen, nu tar du hand om livet och skiner som den sol du är. livet är så mycket mer än det där.  ♥ ♥ ♥ 
fotografi: jag

om olivträdet.

det kan vara så lätt att tro att allt är möjligt. 
att man är stark och kan krossa allt, allt, allt.
 
men även det starkaste trädet kan falla. förr eller senare. när du går ut för att hämta tidningen på lördagsmorgonen ligger det där. snett över garaget, en gren in i tvättstugan och en annan i bilrutan. stora starka träd faller hårt. krossar mer än de själva.



2014-06-05
 
jag vet inte hur stark jag är. på träningspassen kan jag sparka ner alla ätstörningsdjävular och onda andar. där är min energi är på topp. ingenting känns omöjligt. allting är möjligt. jag kan gå på stan en dag och känna mig finast, starkast och bäst i hela vida världen. en ny klänning, mörkt läppstift, sommarlockar och silvana imam i mina kritvita hörlurar. blickar på mig. silvana sjunger. "jag svär på min mamma jag ska ge dem vad de tål". power.
 
när jag tänker på de där stunderna kan jag enkelt börja lova och peppa att jag är det absolut stadigaste och starkaste trädet som finns. med guldiga oliver, solmogna och med klargröna blad utan ett ända maskhål. eller ett körsbärsträd. med dyrbara japanska blommor. tuff och puderrosa. 
 
men så finns det andra stunder. andra dagar. andra nätter. det är som att jag blivt alldeles skör på en millimetersekund. du vaknar upp och kliver ut i trädgården. suckar, utan att tappa hakan eller kaffekoppen. "nu igen." du ropar in till familjen, att det lilla nyplanterade trädet har fallit igen. 
 
det som stod så stadigt alldeles nyss.
 
det finns andra stunder. andra dagar. andra nätter. då jag sovit förlite och frukosten min blev inte alls så god som tänkt. då kunderna i matbutiken är stressade och anklagande, då han hemsöker min näthinna och illamåendet står mig upp i halsen igen. då jag helt plötsligt och så väldans tydligt kan känna mina höfter och ångesten för att de gamla, slitna levis-shortsen inte längre passar mig, fastän de aldrig riktigt gjort det ändå. "jag vara bara inte gjord för dessa dar" sjunger håkan och jag sjunger med. blundar. låter gråten komma liksom droppar från en mörk himmel. storm. åska i själen. motvinden fångar mig. jag faller.
 
i bland är det svårt att sätta fingret på precis varför stormar bildas. särskilt när solen sken så himla varmt och klart för bara någon minut sedan. men jag tänker att ofta är det på grund av bråk. negativa gråa moln mot positiva glittrande strålar. varje dag händer det där inom mig. ett innerligt bråk mellann två röster. vissa dagar är jag stark och kan tränga igenom, eller i alla fall ignorera de mörka molnen av ren tankekraft. andra dagar är det en sådan evendelig motvind att jag snart inte ens orkar stå. faller. kanske krossas någon tunn och sliten gren också.
 
jag ser det framför mig lite såhär: en stressad familj, fem barn och tre bilar. sju husdjur, ett stort hus och en liten tomt. de lever livet hektiskt och har liksom glömt att ta hand om trädgården under vintern. ni vet, den långa kalla känslostormande vintern som varade ända till april? kanske har andra trampat i den också, rabatten, skyndat sig förbi genom ett gäng sköra olivträd på väg därifrån och knäckt några grenar på vägen. 
våren kom som en chock. helt plötsligt var det nya aktiviteter i familjer, matcher på helgerna och nya jobbscheman som styr över vardagarna. plötsligt är det den femte juni, grönskande sommartider. semester väntar runt hörnet och även om alla hoppas på solsken vet vi att det svenska vädret bjuder på en hel del regn också. sommarregn. ett väder jag egentligen älskar eftersom det finns plats för väldans mycket melankoli, tankegrubbel och tusen koppar te.
 
familjen är jag och olivträdet är mitt inre. vintern har varit lång, våren har gått flygande fort och nu är det plötsligt juni. jag har suttit på mitt bästa café hela dagen och mött både solsken och ett stormande regn som fick mig att flytta in från uteserveringen. läst bok, ätit lunch, kikat i kalendern och planerat sommaren. inspirera och filosofera. känt både lyckorus och ångest, melankoli och eufori. solstrålar och brakande åska.
 
i sommar ska jag plantera om. inga andra måsten eller borden finns. livet är fint, precis som det är. med familjen, karriären, husdjuren, de tre bilarna och det stora huset jag inrett alldeles själv. men trädgården, rabatten, är bortglömd. någon har brutit grenarna på mitt olivträd och trampat för hårt i jorden. jag vill vattna, odla nytt, rensa ogräs, men låta prästkragarna vara kvar. 
 
det är min sommar-plan. det är mitt projekt. det är vad stormen och solglimtarna talat om för mig i dag. 
fotografi: jag 

om mens, en ny gröt och stjärnor utan svindel.

tisdag. och i dag regnar det. smattrar på fönsterrutan. jag dricker apelsinté och lyssnar på hanapees senaste podd. en utav mina favoriter. jag tycker så mycket om hur ärliga hanna och martin är, skämtar om sånt som aldrig lämnat min munn. i bland tänker jag på hur pryd jag blivit genom åren. och att det är väl det den där livslånga jakten på perfektionen har gett mig. 
 

att jag inte bara se bra ut, men att låta bra också. men nu känner jag mest för att släppa allt det där. bums. jag är så himla trött
på regler och krav. både från mig själv och samhällets ideal. att höra folk på tåget prata dieter som om det är något alla borde syssla med. och höra hur andra chockas när någon nämner ordet menskopp. som om det vore något äckligt. 
 

...när det är varje kvinnas vardag. fast inte min, för jag har varit utan den väldigt länge. det har bland annat med stress att göra. och vänta, varför har jag inte pratat om det förut? juste. det är ju äckligt. hoppsan hejsan. konstigt, är det inte?


nåväl. nu till något alldeles annat. en frukostutmaning!! det var på tok för länge sedan jag provade något nytt, så i morse, när
min vanliga gröt på kardemumma, kanel, linfrön, fiberhavregryn och russin var klar provade att toppa med keso!!
 
i stället för mjölk! tillsammans med frysta hallon, ett halvt hackat äpple, valnötter och kokosflingor blev det supergott!!

så, i framtiden kommer jag nog byta ut mjölken mot keso lite då och då, som variation. precis som att jag kommer byta ut min prydhet mot välbehövlig ärlighet, som variation. tips, tips gånger två. boken som skyms ovan är stjärnor utan svindel av louise boije af gennäs. läst hälften och älskar den redan. och jag tror att kanske kommer det bli bland det bästa jag läst någonsin. vore
inte alldels otroligt. den är nämnligen precis vad jag vill och behöver läsa just nu. ha det fint! puss
fotografi: jag

överallt. det räcker nu.

nu säger jag det. ett, två, tre. jag säger det nu. nu kommer det. nej, förresten. lika bra att hålla det för mig själv. kanske vet de redan? alla vet. men då kan jag väl lika gärna låta orden komma ut? visst! eller? ett, två, tre.

le printemps | via Tumblr

2014-05-21  22.15 

jag mår bra, oftast. solen skiner på havet, det glittrar, skimmrar, kvällssolen gör himlen alldeles rosa och att gå i solkyssta ben utan gåshud ger mig lyckorus. vännerna och jag picknickar, planerar äventyr och resor och att cykla till jobbet kan i bland vara den härligaste stunden på dagen. jag älskar min cafévärld och i sängen på kvällen ler jag över att det känns omöjligt att stänga boken. sommaren är här. en efterlängtad magi och i höst väntar en pirrigt spännande framtid. 
 
musiken är viktig för mig. jag lugnar mig melissa horn och peppar mig med svensk hiphop. starka ord och starka känslor. människor som vågar säga sanningen om deras rädslor, saknader, kärlekar och sorger.
 
jag blir så lätt inspirerad utav det där. att säga som det verkligen är. även nu. egentligen vill jag sudda, sudda, sudda ut. ignorera mörka moln och fokusera på de sista solstrålarna längs horisonten. inte tänka på sånt som skapar tårar i ögonen, en klump i halsen och magont. låtsas som att det inte finns.
 
men jag vet att om jag gör det så kommer allt tillbaka och hemsöker mig ändå. mitt på den varmaste sommardag kan regnet plötsligt falla. mitt på en molnfri himmel kan det skapas åska.
 
och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.
 
så jag tänkte säga som det är nu. ut, ut, ut med det onda. så kanske jag kan lägga undan pennan sedan och känna mig lite lättare. lite friare. lite mera mänsklig. 
 
det finns två saker som gör vattenfall på mina kinder ikväll. svårigheter. kanske känner du igen dig? kanske har du också ont? kanske kan vi alla känna oss lite mer mänskliga ett tag, kramas och bara lova varandra att allt kommer bli bra? efter regn kommer solsken, så som det alltid brukar göra. 
 
ett. jag är ännu inte frisk. mina ätstörningsdjävular har ännu inte lämnat mig. de har gömt sig i små regler, visioner och idéer om hur allt ska och borde vara, hur jag ska och borde vara. jag har så himla lätt för att bestämma mig för hur min kost och mitt liv ska se ut. begränsningar har aldrig varit något jag har haft svårt för. och det är mitt stora problem. jag kan liksom inte tro att det är sant att en kan leva precis hur en vill, träna hur mycket eller lite en vill, äta vad en vill. jag älskar den jag är, här och nu. och det känns visserligen kalasfint, men att ständigt gå omkring och vara rädd för att tappa eller gå upp i vikt. att vakna upp i morgon och inte längre känna mig värdig och fin. det är en mardröm jag är rädd ska bli verklighet. en mardröm som gör att jag begränsar mig, sätter upp regler och lever livet med höga krav. bara för att kontrollera. bara för att jag ska vara säker på att jag tycker om mig själv i morgon också. 

två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor. 

så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad. 

men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.
 
jag älskar mig. jag älskar mitt liv. jag kramar mig. jag kramar mina vänner. jag har framtidsdrömmar och minnen som bringar lyckorus. musik som får mig att dansa och böcker som får mig att drömma. värmen i rykande kopp te om eftermiddagen och styrkan i att unna mig själv en nybakad kanelbulle. 
 
i söndags, hos farmor, överst på bokhyllan. där stod fyra fotografier utav mig. hannah fem, tio, fjorton och nitton år på jorden. jag tycker så himla mycket om den flickan. jag ler så att jag nästan spricker. lyckorus och tacksamhet så att jag brinner. elden, ni vet? elden. men jag gråter också. för flickan. för att bakom leendet göms självdestruktiva tankar. att aldrig känna sig tillräcklig. det är som en tävling jag alltid haft mot mig själv. och vinner, det gör jag när jag är perfekt och komplett. 

aldrig nöjd.
aldrig bra nog.
aldrig perfekt.
aldrig tillräcklig.
aldrig värd att luta mig tillbaka, andas och bara vara. bara vara hannah.
 
men nu.

jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.

det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv.

jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.
 
det räcker nu. överallt. det räcker nu! det räcker med att alltid vilja bli mer smal och samtidigt få snyggare kurvor, att sitta så lite som möjligt vid datorn och samtidigt hålla sig uppdaterad bland alla sociala medier, att alltid äta hälsosamt men samtidigt visa att en kan unna sig i bland. det räcker med krav. det räcker med borden. det räcker med att alltid sträva efter något som man inte har!
 
flickan ville vara perfekt. hon kunde inte se saker med klara ögon. hon vågade inte lämna honom, hon vågade inte släppa kraven. men här sitter flickan nu och har fått nog. precis som elden i mig brinner till att krossa sådana tydliga elendigheter som rasism och ojämställdhet brinner nu elden till att krossa kraven. till att luta sig tillbaka och, precis som jag vill låta alla människor vara precis som de är vill jag låta mig vara den jag är. 

det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv. 

överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.
ph: weheartit.com
 

om frågetecken.

vykort från en fotopromenad / söndagsord.

 
när allt känns ovisst
när frågorna är många och långa
när svaren är förvirrande och få
då låter jag ödet ta mig dit jag ska gå.
fotografi: jag

Tidigare inlägg
RSS 2.0