det är så synd.

en novell, av mig. men inte om mig. 

photography | via Tumblr
ser du dem? de går hand i hand genom den sena höstkvällen. den första kylan. tätt i hop och igenom parken. lövprassel och skratt. fram till en trappuppgång och upp till hans lägenhet går de. ett litet rum. svartvita lakan och bilder på håkan på väggarna. han har uppvikta jeans och en prefekt åtsittande skjorta. hon har svart kjol och en grå tshirt med tryck.

nu kokar han te. det var någon vanlig men ändå så himmelsk smak. men hon lägger inte märke till fruktigheten, inte heller känner hon att tungan blir lite, lite bränd utav det rykande vattnet. hon ser hur han slår på en film, drar handen genom håret och slår sig ner på det svartvita, lutar sig mot säng-gaveln och ställer tekoppen på golvet bredvid. hon lägger sig tätt intill.

en timma senare ligger hon inte och nuddar hans axel längre. nu ligger hon på bröstkorgen. hör hjärtat som slår i takt med hans ord som aldrig får ta slut. hans fingrar i hennes hår. känner på lockarna. ser på henne. kinder, näsa, mun, ögonen som är riktade rakt emot filmen.

 
vill komma närmre. 


hon biter sig i läppen. låter fingertopparna promenera över magen. känner blicken i ögonvrån. vet inte vad hon vill. för han är så fin. lika fin nu som då. lika fin nu som när de såg ut över tågen och spåren och var högt uppe bland molen.
men allt annat då? hjärtskutt och snurrande tankar. rädslan att säga ja till att vara bunden, fylld på krav, öppna upp sig, låta knivar sticka hål på hjärtat, låta sig en dag stå ensam kvar. låta sig känna sig bortglöm. låta sig såra sig själv.

 

eftertexten till filmen rullar ut. hennes hand rör vid hans skäggstubb och hans vid hennes lockar igen. 

läppar. skratt. och han stänger av tvn. slår på markus krunegård. åh, uppsala heter låten som tillsammans med det varma ljuset utav lampan i förstekarmen och regnet som försiktigt knackar på rutan gör ett soundtrack till kvällen.

de går ut i natten igen. när de skiljs åt ler de båda på vägen hem.
så vackert. det glittrar på himlen. hon tänker på honom och nynnar på krunegård och ser upp mot karlavagnen som han pekade ut på himlen. och han tittar neråt. skorna rör sig snabbt över höstlöven. den som är hennes absoluta favoritårstid. prassel prassel. ser upp mot karlavagnen.

 

det var en fin kväll. leenden sprids var gång de tänker på den. pirr i magen och fnitter i halsen.

en annan dag i parken. ser du dem? där går dom igen. fem dagar senare. möts och kramas. en puss och fnitter som bubblar ut. igenom natten. lite kyligare, just den här kvällen.
vi går ganska långt bakom dem. vi ser läppar röra sig, men hör inte orden. vi ser hur de stannar upp och slår sig ner på bänken. vi går närmre. gatlyktans ljus är svagt och deras blickar möts alldeles för sällan.

 

vi hör dem. och vi tänker. tänker att det är så synd det hon säger. det är så synd att hon inte vill vara närmare än sådär. det är så synd att de går åt varsitt håll. det är så synd att tårar rinner.

 

det är så synd.

 

och åh, uppsala spelas på olika håll i kväll. 

ph: weheartit.com


på andra sidan öresundsbron.

hand i hand längs köpenhamns gator. det var så det skulle bli. det var då våra läppar skulle mötas igen, brinnande, bubblande kärlek i takt med den strålande augustisolen. det var då det skulle bli vi.

 
Ocean love


att göra slut var skönt. fastän det var han som vågade först. fastän det var jag som grät mest. fastän jag hela tiden tänkt att jag borde gjort det för länge sedan.
vi möttes på en plats mitt emellan våra hem. jag tog cykeln och han tog bussen. jag minns att det var kväll. att det var soligt, men att gräset var fuktigt.

 

han fick det att låta som att jag hade gjort honom ont. att han inte mått bra. på länge. men jag då? du har ju hört mina skakiga ben dallra och sett mina tårfyllda ögon svida så många gånger nu. varför var det inte okej när jag sa det. varför fick det vara du?

jag åkte till min sommarstuga samma kväll. grät ett par gånger i bilen. mamma hjälpte mig att se positivt på saken. sa ärligt att han inte var min typ. inte rolig. ganska tråkig. vilsen. orolig. du behöver inte någon som att ta hand om hannah, om något behöver du någon som tar hand om dig!

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. vi passade bäst i hop utav alla som kände par, som hade varit en del utav ett par, som hade sett oss hand i hand.
samma stil, samma intressen och - till synes - samma viljor. men precis som med alla par var det sådant som ingen såg, sådant som vi viskade till varandra, sådant en bara kunnat skådat i ögonvrån som gjorde oss till två pusselbitar som aldrig gick att sätta i hop. hur mycket vi än försökte. slipade kanter gjorde bara oss mer skeva. plötsligt var vi trasiga. han gjorde rätt i att göra slut på oss.

 

där och då. i bilen på väg mot mitt paradis kändes det så.

 

lovande.

 

samma kväll lyste hans namn på min skärm igen. saknad. ånger. hur sjutton ska en rödgråten sommarflicka hantera detta? hur ska mina tunga ögonlock och svaga kropp kunna bära så mycket utav någon annans känslor? hur kan man riva upp sår och sedan tro att allt är okej om man sedan ångrar sig?

 

men jag blev inte arg. jag blev konfunderad. han hade varit min allra käraste i åtta månader. så varför inte prova en gång till? varför inte älska, glömma och förlåta? hans ord: vi kan väl börja om?

 

innerst inne, i kanten på mitt snabbt bultande hjärta låg en liten lapp. en sådan där hemlig lapp som man skickade till sin bästis i klassrummet när man var liten. en inte så jättehemlig hemlis, men en som ingen fick veta. det låg där i ett litet kuvert och jag kunde se det när jag äntligen lät mina ögonlock stängas och dagen blev till natt. jag kunde se det framför mig. orden: jag vill inte vara med honom.

 

jag kunde se hur pappret var skrynkligt. som om jag läst det förut och knycklat hop det igen. och igen. och igen. jag kunde se hur kanterna var brända, sotiga, skavda. men orden stod där, tydligt och klart. jag ville inte vara med honom, och så hade det stått skrivet ett bra tag.

 

men att såra får man ej. det stod det i min duktighets-panna med stora lysande bokstäver. så hans namn fick skina på displayen flera gånger till. en vecka till. kanske två. jag kommer ärligt talat inte i håg.

 

en sen kväll i början på augusti körde bussen i från mig. mitt i den, då redan kyliga midnatten. jag hoppade av en annan buss precis bakom, styrde mina snabba, men ack så svaga steg mot nästa. jävla skånetrafiken. fort, fort körde den i från mig. som om den inte ville ha mig ombord. som om det inte var meningen att jag skulle åka med den ikväll. ödet föll in i mina tankar igen. nu fanns det bara ett ända sätt att ta sig hem. förutom att gå, men det orkade jag inte. och taxi var för dyrt.

 

han mötte mig ett par hundra meter från busshållplatsen men sin pappas rostiga cykel. tacksamma ord från mig. långa blickar från honom. småprat. sedan kunde jag inte låta bli.

 

vad vill du egentligen? när du tittar på mig sådär?

jag visste vad han ville. jag förstod bara inte varför han lät bli. mina tankar: kan du våga någon gång? våga!

vad tror du..?

mina tankar: men gör då, gör då! jag nickade mot honom. hans ögon glittrade. de var vackra. och i samma sekund som jag undrade om jag någonsin skulle kunna leva utan de där hasselnötsbruna ögonen kysste han mig.

 

hårda fylliga läppar mot mina. samma läppar som jag en gång förälskade mig i. de som både smakat pepparkaka och jordgubbs-smoothie, snöflingor och saltvatten. men som nu smakade de ingenting. tårar bildades i mina ögon. det var slut men jag ville inte att det skulle vara så. det var slut och jag saknade honom redan. åtta månader. hur skils man från en kärlek som knappt har börjat än?

 

snurrande tankar. viljor åt olika håll. hjärta och hjärna. vi bestämde att försöka igen. i köpenhamn.

 

det var hans idé. jag hade tjatat många gånger om att jag ville att vi skulle åka dit i hop. kika i butiker och prova kläder, äta middag i nyhvan längs med vattnet och ha de där djupa samtalen vi kunde ha i bland alldeles under solen. djupa samtal. hade vi verkligen några sådana? såhär ett år senare är hälften förträngt, hälften glömt.

 

var gång vi skapat planer om att fara över öresundsbron satte han jämt stopp för dem alldeles alldeles innan. jag tror det var rädslor. vi båda hade dem. men mina höll sig mest i min hjärna. och gick bara ut när vi bråkade. panikångest. jag storgrät och var tvungen att städa garderoben för att på. något. vis. få. ordning. på. något.

vi skulle mötas på centralstationen i lund, för att sedan tillsammans ta tåget över bron. utanför forex stod jag och väntade i det som snart skulle bli ett alldeles strålande väder. molnen var på väg bort och solen började bli brännande.

 

lovande.

 

fastän mina minnen är ovissa glömmer jag aldrig sekunderna när jag såg honom hoppa av bussen och styra stegen mot mig. jag hade under en lång tid kvar den anteckning som jag skrev i mobilen just då. sekunden efter hans ansikte vändts mot mig. ett litet leende. å-h-h-e-r-r-e-g-u-d. han var så himla snygg. han hade alltid varit det och det gjorde lite ont i mig att han fortfarande var så. fastän vi var trasiga var han så jävla fantastiskt hel. fortfarande var han den snyggaste killen jag någonsin sett.

 

vi tog ut pengar, köpte biljett och slog oss ner mittemot varandra på tåget. vi var på väg. mot köpenhamn. mot solen. mot förälskelsen. vi skulle hitta kärleken igen.

 

hans ord: förlåt att jag är så tråkig. jag har bara sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är så stressad.

 

och där dog det. tänkte jag. där dödade han oss igen. för femtioelfte gången.

han hade sagt precis så nästintill varje gång vi träffats den där sommaren. och jag förstod honom. jag försökte hjälpa honom. men jag var också stressad. jag hade också svårt att tid för både sömn och ordentliga måltider. men min energi kunde jag lätt få tillbaka med hjälp av roliga bestyr, utflykter och långa, peppande fikastunder. han hade säkert också sina vis att få energi. men han hade tömt batterierna igen lagom till han kom hem till mig om eftermiddagen.

och åh. eftermiddagarna. hans som jämt somnade på min soffa. och jag som satt med händerna i ansiktet och fällde tårar som sved i mina sår. stressad. jag vill också ha sommar! jag vill också hitta på saker! han hade redan haft sin sommardag. han hade redan hittat på saker. jag hade jobbat. jag var som en katt som ville ut och leka och han var som min skeptiska husse som inte ens orkade resa sig från tv-soffan för att släppa ut mig. skämtsamt, men sant.

 

och i dag. i köpenhamn. inombords fick jag nog.

jag ville inte längre sitta i en bur. 

 

jag hade lagt mig tidigt, för att sedan kunna gå upp tidigt. göra mig fin. äta en god frukost. andas in och andas ut och ta-det-lugnt. så att jag var redo för dagen. vad han hade gjort hade jag ingen aning om. men här satt han alltså, igen. tråkig, trött och sliten. och jag kan ännu undra om jag inte var lite taskig som inte ville hjälpa. men jag orkade inte längre. han hade aldrig lyssnat på mina ord, så varför skulle han göra det nu?

 

ögonen. hasselnöt. skäggstubben. min. läpparna. fylliga. leverfläckarna. jag vet hur många de är.

 

solen följde inte med till köpenhamn. på andra sidan öresundsbron var himlen full av moln vinden gjorde det svårt att gå. men vi tog oss genom ströget. han sa nästan ingenting. och jag, som a-v-s-k-y-r tystnader sa alldeles för mycket. tankar. idéer. fantasier. filosofier. kommentarer.

 

vi åt lunch på ett café. jag fotograferade maten och han log trött. vi åt inte upp allt. vi gick vidare. jag betalade och vi gick vidare.

nästa stopp var urban outfitters. där blev vi eniga för en sekund. varsin avdelning med mängdvis utav ting vi kunde röra våra kärlekstörstande fingrar vid. siden, slitna jeans och manchester. jag provade en klänning och hans ögon tindrade. jag med. här inne var vi lika. och som vanligt fick vi människors blickar på oss.

där har vi ett par som passar i hop. stiliga. de kommer vara tillsammans för alltid.

 

om bara några timmar skulle vi vara slut.

 

när vi passerat ströget och gått förbi nästan hälften utav de pastellfärgade husen i nyhavn slog vi oss ner vid vattnet. knäppte fotografier med min kamera. jag försökte få fram en diskussion om oss. men vi pratade nog inte så mycket om det. för jag kommer inte i håg ett ända ord mer från den resan. bara det hejdå! jag utropade när jag snabbt sprang av från tåget vid triangeln i malmö.

 

tillbaka längs nyhavn, genom ströget och upp till centralstationen igen. den sista biten hade han handen runt min famn. jag vill minnas att han pussade mig på pannan också. men det räckte inte för mig. det var redan slut. vi hade ingenting att säga varandra längre. vi hade inte utbytt någonting. hade vi någonsin skrattat i hop, egentligen? hade vi någonsin haft roligt i hop? hade jag någonsin varit kär? det sista är en ny tanke. psykologen frågade mig och jag hade inget svar. än i dag vet jag inte om jag någonsin varit kär. och tvivlar man så tror jag nästan att man aldrig varit det. kär. hur smakar kärleken, egentligen? kommer jag någonsin få pressa mina läppar mot den?

 

tåget. tom på ord. jag skulle träffa en vän om kvällskvisten och hoppade därför av i malmö. rusade av tåget fortast möjligt. hans ömma ord skulle inte få nå mig nu. det var dags att ta ut lappen ur kuvertet. dra bort det från sitt lilla fack bredvid hjärtat och klistra fast det på näthinnan. jag vill inte vara med honom.

 

några dagar senare var det jag som gjorde slut på oss. jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd, jag var ångerfylld, jag var orolig, jag var sårad. jag skrev ett sms. mina ord: du förstår att det är slut nu, va?

 

han förstod inte. inte riktigt. men accepterade det. vi hördes inte mer. inte förrän en kall decemberdag då jag sprang in i honom på stan. hej, hur är det? kram.

 

så tog det slut. våra åtta månader. vi var inte sådana som i slutet skulle få varandra. vi var sådana som var varandras första. det var en härlig vintertid. men om sommaren klev vi ut ur våra skal och det visade sig att vi inte var något mer en än första pojkvän, en första flickvän.

 

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. det de inte såg var hur han höll mig instängd i en bur. och hur jag jämt sparkade honom i baken. kom igen nu! upp och hoppa! nu gör vi något! roligt! blir något! skapar kärlek! hans ord: lugna dig. jag orkar inte. jag har sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är stressad. han somnade på soffan. och mina tårar föll igen och igen.

pusselbitar. vilka vi passar med har vi inte listat ut. såhär ett år senare är allt fortfarande ganska ovisst när det gäller kärlek. men vi var inte gjorda för varandra. vi var gjorda för andra. inte ens köpenhamn kunde rädda oss.

ph: weheartit.com 


en sommardag åtta år senare. en dagdröm.

en varm och solig dag. brännande het. huden glittrar liksom sandkornen och havet speglar precis allt som flyter där ovan. på varsin handduk på stranden ligger vi. glansiga. solen skapar svett på våra pannor. pärlor. rinnande ner längs våra ryggar och armar. det känns som om något kryper på en. det kliar lite. och jag skakar mitt ben för att ta bort det djur som inte finns. efter en sval vindpust kommer den överväldigande värmen igen. och snart bildas nya pärlor. pärlor som kryper. jag skakar benet igen, och igen.

 

jag ligger på mage. du ligger på rygg. våra armar längs sidorna. våra fötter gräver i sanden. mitt lillfinger mot din tumme. hakar fast i varandra. jag vill komma dig nära. men det får räcka såhär. för nu.

 

jag kikar upp och kisar upp mot sanddynorna. mellan solens glittrande strålar ser jag nyponbuskar och parasoll, blå-vit-randiga solstolar och halvnakna barn som skrattandes springer efter sina pappor. vad jag hör när jag blundar och lyssnar är skratt och glada skrik, vågskvalp och då och då hörs ett brus av den svala vinden som så härligt svalkande skyndar förbi.

 

jag kikar på dig. jag kikar på dina solkyssta axlar och dina fylliga läppar. rosa, med en liten vit fläck från solstiftet i vänstra mungipan. min mungipa. allt med dig tillhör mig. varenda fläck, varenda vrå. alla dina pärlor, från topp till tå.

(5) Tumblr

 

jag låter huvudet vila mot handduken igen. blundar och lyssnar ett slag. två ljusa röster promenerar förbi oss. de pratar högre än vad jag tror att de tror. den ena beklagar sig, den andra håller uppmuntrande med. om kärlek. hur fan man ska hitta någon vettig tills man är trettio och vill skapa familj? svar: tio år är lång tid, tio år är kort tid.

 

själv är jag tjugoåtta nu. men minns lika klart som dagens alldeles spegelblanka saltvattenshav hur jag tänkte då. åtta år sedan. en tjugo-åring med visset och slitet tonårshjärta som aldrig slutar sakna, längta, undra och tänka. jag försökte låta bli men hade alltid trettio som målpunkt. det var då jag skulle ha familj och barn med namn som viggo och eira, eller charlie och rose. de skulle ha varsin kånken på ryggen i olika färger och så skulle de gå hand i hand till dagis i deras prickiga gummistövlar. jag skulle bo med min kärlek i en vit villa vid hallands kust. upprustad. elsa billgren-inspirerad med vintage-porslin och färgglada filtar på en vitmålad köksbänk på terassen. i ekar och björkar skulle jag hänga hängmattor och hemmasnickrade gungor. en stor matplats skulle ligga på en kulle, med utsikt över ett spegelblankt hav. lika blankt som i dag.

 

jag hade drömmar om hur livet skulle te sig fram tills dess. vad jag skulle vara med om. resor och studier och hångel och oförglömligheter. mitt liv skulle vara kryddat utav framgångar och karriärer vid det här laget. jag skulle bli sångartist och äntligen våga sjunga lika högt som jag gjorde hemma i vardagsrummet. jag skulle sälja illustrationer och göra tryck på tekoppar som sedan skulle säljas på nätet. egen webbshop. hemmasnickrad. kan själv. en karriär vars pusselbitar skulle vara hittade nu. även om jag visste att jag säkerligen skulle ha vänt på några felaktiga så tänkte jag att när åren kröp mot tjugonio så skulle jag knappt ha några pusselbitar kvar att finna. och om jag mot förmodan skulle ha det, så skulle jag i alla fall veta var de finns.

 

jag väcks ur mina dagdrömmar när solen går i moln. det blir genast mycket svalare. himla skönt men samtidigt stressande. snälla sol kom tillbaks. jag drömmer här, jag är inte klar!

vissa saker förändras aldrig. ända sedan jag var tio-tolv år har jag dagdrömt mig genom livet. legat precis såhär med tårna i sanden och filosoferat fram visioner om hur livet ska bli, vad jag vill vara med om och vilka stordåd som skulle få alla att utropa: wow, titta på henne, wow.

 

jag drömmer alltså ännu. tjugoåtta år. jättevuxen i en tolvårings ögon men ännu barnsligt glad för fantasier och filosofier. i stället för att fantisera om hur jag skulle springa in i mitt livs kärlek så funderar jag nu i stället på vilka som blir mina nästa steg i jobbet, hur jag ska överraska de jag älskar och vad jag ska servera i det där caféet jag ännu inte startat men som en dag, i viljans namn ska bli mitt.

 

välkommen till smultronstigen.

öppet-tider: 09.00-20.30 varje dag, hela sommaren.

raw food, ekologiskt och vegetariskt.

missa inte vår populära rödbetskaka eller morfars kanelbullar.

luncherbjudande: chevre-rödbetor-valnötter-honugs-toast/ broccoli-paj/ vegansallad, nittiofem kronor. fairtrade kaffe eller lokalt producerat ekologiskt té från särdahls kvarn ingår. 

sitt på vår uteservering om du vill. vimplar i pastellfärger och ljusslingor som tänds när dagen börjar skymma. inomhus finns det gustavianska soffor att slå sig ner vid och bord byggda utav träpallar målade i vitaste vitt. allt serveras ur porslin jag funnit på myrorna, förutom tallrikarna som är från rörstrand och bestick som är från ikea.

 

i högtalarna: norah jones, melissa horn, alice babs, bon iver, talest man on earth och joni mitchell om dagarna.

 

på kvällarna har vi live-band. i bland är det jag som sjunger.

 

jag önskar att jag kunde skicka ett brev. ett brev till mitt tjugo-åriga jag. säga till henne att lägga av med allt det där som tar så oändligt mycket på hennes själ. kraven hon sätter upp för sig själv, framtiden som hon vänt till något stressande i stället för pirrande, ångesten som hon låter trycka ner henne. jag vet inte om hon skulle må bättre utav det, kanske gör det saken värre. för hon var allt bra dum. som inte älskade livet. som i bland till och med önskade bort det. men jag skulle vilja berätta för henne om vad jag gör nu. och hur det känns. så hon förstår att det inte krävs stordåd för att känna genomhärlig lycka i själen. så hon förstår att även om allting inte blir som hon tänkt sig, framtidsdrömmarna som en sommarlunch en söndag så kan allting kännas fint ändå. jag önska hon visste att bara för att topparna var höga som behövde inte dalarna vara så oändligt låga. precis som att jag är min egen lyckas smed är jag också skaparen utav min egen väg. och jag behöver inte gå ner för alla berg och falla ner i alla gropar. det finns ett sätt att ha ankaret ovan ytan också. det finns genvägar. det finns knep som gör att även fast det är så otroligt läskigt, kallt och mörkt kan livet kännas brännande varmt och soligt glittrande ändå.

 

jag skulle vilja berätta för henne att jag har sprungit på flera kärlekar. som tjugo-åring kunde jag till stundom känna mig så ofantligt förvirrad att jag inte visste om det var tjejer eller killar jag tyckte om. men sedan dess har jag gett både kyssar till en tjej med kort blont hår, blommig fyrtiotalsklänning och värmande armar som till en pojke med hästsvans, tatuerat bröst och seglarskjortor ärvda av hans gamla sjökapten till morfar, och jag har älskat båda. tyckt det var mitt livs bästa människor, personer, äventyr, läppar.

 

att jag i dag ligger med just denne solkyssta hand i min har inte med vad som gömmer sig under badkläderna att göra. utan att vi var en del utav det under som infinner sig när två personer träffas under just rätt tidpunkt och finner varandra som de absolut vackraste och mest fantastiska människor de någonsin skådat. det är inte ödet. det är inte slumpen. det är bara kärlek och sommar och kyssar och trygghet och visst, några dalar men inte lika starka som alla toppar.

 

jag skulle vilja berätta för henne om examen. att det inte var precis så att jag var tvärsäker på vad jag ville vid det laget. att det inte heller var så att jag redan hade hunnit starta det där egna företaget eller att jag ägnat alla mina lediga eftermiddagar och söndagar under studieåren till att lära mig alla ackord på den nu ännu existerande men otroligt slitna gitarr som ligger i baksätet på min kärleks bil. jag var lika förvirrad och överväldigad över min ålder när jag var tjugotre och hade tagit kandidatexamen som vid tjugo och påbörjade mitt första år på högskolan i skövde. men skillnaden var att jag inte lät det ta så hårt på mig. jag hade lärt mig att rycka på axlarna, jag hade lärt mig att ovissheten var lite utav meningen med livet. och att allt vore hemskt tråkigt om saker och ting redan var förutspått.

 

och de där eftermiddagarna. och söndagarna. de var inte förgäves bortslösade. nej. minsann. inte ett endaste dugg. jag hade fikat, och dansat och hånglat och skrivit och fotograferat och läst och åkt på utflykt och jobbat och rest och faktiskt tagit små men säkra kliv upp för karriärstegen. jag visste det inte då, men nu. mitt i den där stegen vet jag att det inte var utan vissa kreativt sprudlande och spontana eftermiddagar som jag hamnade där jag är i dag.

 

jag önskar att hon på-riktigt kunde förstå att det alltid kommer finnas de som är värst. och att det bor oräkneliga miljarder människor på jorden och att det är fullkomligt omöjligt att finna mindre än miljoner som är lite bättre på något hon vill bli bra på. sjunger vackrare, skriver finare, läser snabbare, lyssnar bättre, pratar högre, smalare ben, fylligare läppar, tydligare kurvor, snabbare, starkare, bättre på att ta vara på sina dagar, bättre på att vara produktiv, bättre på att ta hand om sig själv. men att, trots att det finns miljarders miljarders människor på vår jord så finns det ingen, ingen, ingen, ingen som är som precis som hon. och att det är det som betyder något. det är det som förändrar allt.

 

jag skulle vilja berätta för henne om var jag är i dag. att det kanske inte är med så många efterenheter hon önskat eller trott, så stora karriärs-kliv och så säkra framtidsplaner som jag ligger här och ler över livet. att det kanske inte är med flera utgivna romaner, ett tiotal hyllade föreläsningar, ett femtiotal slutsålda konserter och med ett barn i magen och en stor vit lägenhet, med kakelugn, breda fönsterkarmar, stora bokhyllor och ett schack-rutigt köksgolv i min bästa stad som jag inte kan sluta le när jag tänker på att vara precis tjugoåtta år gammal, eller ung. eller så kanske det är så. jag kanske har uppfyllt många utav mina dagdrömmar, jag kanske väntar en viggo, eller eira, charlie eller rose. jag kanske just nu vilar upp mig efter en sen kväll med konsert inför tusen-talet dansande människor, eller en release-fest för min andra bok, eller ett natt-tåg från en föreläsning i göteborg som gav många världsviktiga insikter hos mina många lyssnare. men att det inte spelar någon roll. det inte är det som skapar mitt leende.

 

för det är livet i sig som pirrar. det oförutsigbara som kommer varje dag. de små spontana telefonsamtalen från mina nära och älskade, de impulsiva besluten om att köpa en tidning och kanelbulle och slå sig ner i hängmattan eller att packa en matsäck och bege sig till stranden, de saltvattenssmakande kyssarna som jag alldeles snart ska få smaka utav kärleken som ligger alldeles tätt tätt intill mig och mumlar något om en vacker segelbåt vid horisonten, den svala vinden, den varma sanden, det spegelblanka havet och de små, trygga, fniss-framkallande och kära dagdrömmarna som varje dag får mig att sakna, längta, undra och tänka efter annat, efter mer, efter stordåd och karriärs-kliv.

 

allt det där skulle jag vilja säga henne, allt det där skulle jag vilja berätta i ett brev. vitt papper, en bläckpenna, ett frimärke med årets kändaste svensk på. ett frimärke med mig på? posta, skicka, vänta på svar.

 

men jag kan inte. och kanske är det lika bra. att fortsätta leva med dagdrömmar, förhoppningar och små fragment utav önskan till en annan dag. för om hon skulle få det där brevet, om hon skulle läsa och höra om en solig strand och ett spegelblankt hav.

 

då kanske hon inte skulle ligga här och vara precis sådär hjärtklappande lycklig över sitt tjugoåtta-åriga jag.

 

jag vänder mig om och kysser dina läppar. jag kan ännu känna smaken utav jordgubbarna vi åt för några timmar sedan. och smultron. och hallon. och himmel. och hav. du kysser mig tillbaka. drar bort en lock från min kind och viskar pirrigt, lyckligt. så oändligt fint. du är min. du är min. 

och så vänder jag mig om igen. blundar. filosoferar. reser tillbaka till dagdrömmen. jag står på en stor scen under en puderrosa solnedgång och spanar ut över tusen-talet ropande människor med leenden och glitterögon. allt ljus på mig. gitarren i högerhanden. tindrande glitterögon gång på gång. nämar mig microfonen, säger hej och sjunger en alldeles egen skriven sång. 

texten får ej kopieras/ fråga mig först.


och allt med hela jävla underbara dig.

en novell av mig. del fem // sista delen.

Untitled
den fjortonde mars tjugohundra fjorton.

 

för ett år sedan hade vintern har varit lång och grå. josefin hade blandat stressiga tentor med frusna tår och ingenting har egentligen känts särskilt roligt alls.

för vad var det för mening när det regnade jämt?

för vad var det för mening när dagarna var så långsamma?

för vad var det för mening när kjolen inte längre passade så fint som förr?

för vad var det för mening när stressen tryckte ner henne så hårt att hon ändå inte orkade någonting alls?

för vad var det för mening att ens existera i en värld när meningen med livet är att finna den rätta och bli kär?

 

det är snart april och det regnar jämt. himlen är inte alls sådär solskensprydd som den borde vara och de ända vårblommor som syns till är snödroppar. men hon ser inte det. hon ser inte pluggstressen och hon ångestrar inte över den ännu alldeles för korta sammetskjolen.

 

när josefin vaknar ligger det någon bredvid henne. mänsklig kroppsvärme. ett bländande leende och en puss på höger kind. alltid höger kind. mitt på leverfläcken som jenny alltid säger är så sagolikt fin.

 

josefin brer frukostmackor och häller upp yoghurt, brevid står jenny och kokar gröt och medan den puttrar på spisen kramar hon om josefin bakifrån. doftar henne i nacken. jordgubbar och kardemumma och en viskning.

åh, vad jag tycker om dig.

när de tuggar lyssnar de på kings of convenience och i josefin dyker det upp, varje morgon dyker det upp, ett oändligt lyckorus för att hon har någon bredvid sig som lyssnar med henne. någon som gör livets existens så självklar och viktig och som sedan sitter på pakethållaren och sjunger högt, högt, högt när det cyklar till bussen, tar bussen till tåget, tåget till perrong fyra, och efter tio minuters försök att säga farväl i stället för pussar och pepp och pirr går till skolan, pluggar, pratar, besöker en föreläsning eller två.

 

pussar, pepp och pirr igen.

livet handlar inte om att hitta kärleken, det är inte det josefin syftar på när självklarheten dykt upp och hon förklarar för sina vänner om allt som hänt. 

 

"livet handlar om att hitta sig själv. sitt rätta jag. och i bland är det i hop med en annan preson. en som får en att må så oändligt bra. så bra att du inte tvivlar mer. så bra att du aldrig känner dig fel mer. så bra att solen lyser även fast än du fryser och inget ont tar dig för den som du är kär i är kär i dig. och allt med dig."

och allt med hela jävla underbara dig.  

ph: weheartit.com


så oändligt och galet kär.

en novell av mig. del fyra.

 

Lizard Queen | via Tumblr

 

den femte mars tjugohundra fjorton.

 

jenny smsar josefin. skriver att hon är jätteförkyld, alldeles plötsligt och vill ses om ett par dagar i stället. är det okej?

ps. saknar dig.

 

fast egentligen är jenny inte förkyld det minsta. tvärtom känner hon sig mer levande än någonsin och sprang milen för första gången i år innan frukost. och det är väldans imponderande. särskilt eftersom hon bara sovit i ett par timmar i natt.

 

något hände i går. något som inte märktes för alla som gick där bredvid, på stans kullerstensgator och såg på när två bästa vänner gick så nära, hand i hand och log med sina stora glitterögon. men inuti jenny väcktes något. såhär hade ingenting känts förut. eller jo, kanske lite. och det är det som är det mest skrämmande utav allt. känslan, molnen, pirret, lyckoruset, saknaden, värmen och viljorna påminde om hur det brukade kännas att vara kär. men den här gången kändes allt så mycket mer. så mycket mycket mer.

 

en hel dag surrar förbi. jenny skriver ner sina känslor på blad efter blad och pennorna tar slut och allting ser fult och klottrigt ut men jenny skriver och solen går ner för hon vet att så länge hon skriver kommer hon så småningom förstå vad hon ska göra. och helt plötsligt står orden där. de hon har skrivit alldeles själv.

 

jag kan egentligen inte göra annat än att säga som det är. jag har blivit, i josefin, min allra bästa vän så oändligt, galet kär.

 

den åttånde mars tjugohundra fjorton.

 

josefin brer frukostmackor och häller upp yoghurt, tuggar, lyssnar på kings of convenience och cyklar till bussen. tar bussen till tåget, tåget till perrong fyra, går till skolan, pluggar, pratar, besöker en föreläsning eller två och åker hem. i tre dagar är det så. jenny har inte skrivit och hon har inte vågat tänka på det för hur sjutton ska hon tänka då? aldrig har hon velat träffa någon så mycket som jenny. världens bästa jenny. men varför brinner det i henne? varför pirrar det och varför tackar hon nej när pojken med surfrufset i parallelklassen för femtioelvte gången frågar "vill du hänga med hem? vi kan fika eller så? bara du och jag, alltså."

josefin brer frukostmackor och häller upp yoghurt, tuggar, lyssnar på kings of convenience och cyklar till bussen. tar bussen till tåget, tåget till perrong fyra, går till skolan, pluggar, pratar, besöker en föreläsning eller två och åker hem. ti re dagar är det så. jenny har inte skrivit och varför vågar hon inte tänka på. tills en kväll. just denna kväll.

 

mobilen vibrerar på nattduksbordet. nej, svarar hon. jag sover inte än. jag saknar dig med och vill också träffas snart. jag kan absolut i morgon och jaha, det ska bli spännande att höra vad det är för viktigt du har på hjärtat. vi ses väl på perrongen?

 

puss och godnatt. pirr och hjärtklapp efter hjärtkalpp.

 

den nionde mars tjugohundra fjorton.

 

det blåser fastän solen skiner. vinden grabbar tag i jennys korta hår och i nacken pustar en iskall kyla. händerna darrar. hon gömmer dem i jackfickan där de får trängas bland hörlurar, kvitton, ett busskort och pappersrester från de otaliga mängden flapjacks hon ätit den senaste tiden.

tåget rullar in och det vänder sig i hennes mage. på de tjugo sekunder det tar för josefin att gå av tåget, vinka, gå fram till bänken där jenny väntar och sätta sig brevid hinner hon ångra sig om och om igen. ska jag säga som det är? eller ska jag inte utsätta henne för det kaoset hon kommer känna? är jag självisk nu? känner josefin lika dant som jag? är jag knäpp nu? som tror att hon kommer förstå och inte springa i väg eller putta ner mig på spåret?

"hej!" nu kan hon inte vänta längre. glitterögon, fräknar, leenden, hjärklappning, hjärtklappning, hjärtklappning.

"hej!" jenny svarar. tar ett djupt andetag och ut på tungan rullar fyra ord. ord som hon vet kommer förändra allt. och komiskt men smärtsamt slår hon händerna för ansiktet. gömmer sig bakom de frusna handflatorna och försöker hålla i hop de darrande fingrarna.

"jag är kär i dig."

 ph: weheartit.com


cafétrolleri.

en novell av mig. del tre.

5th September | via Tumblr


den fjärde mars tjugohundra fjorton.

 

stenugnsbageriet är litet med vinröda femtiotalsmöbler och med ljusslingor i taken. på väggarna hänger gamla svartvita fotografier från förr och personalen serverar ekologiska teer ur kantstött blommigt porslin.

 

skört.

 

josefin går försiktigt med en, nästintill överfull kopp kaffe i ena handen och ett fat med en nybakad kanelbulle i andra. vinglar mellan bord och stolar och fåtöljer och försöker hålla ögonen på vart hon sätter stegen, samtidigt som hon inte kan släppa blicken från fönsterplatsen där jenny redan sitter och väntar. hennes hår är nyklippt i en kort blond frisyr. en "pojk-frisyr" som det skulle stått i något modemagasin. hennes hud ser fortfarande sådär sommarbrun ut och de blåa ögonen glittrar när hon ler och säger "alltså, åh så härligt att vi fortfarande beställer samma sak fastän vi inte setts på så länge!" och nickar mot bordet. två kanelbullar, en kopp grönt te och en kopp svart kaffe. något är i varje fall sig likt, fastän allt annat känns så annorlunda.

 

på en sommar och en höst och en vinter har josefin levt som i en berg-och-dalbana, jämfört med jenny som verkar ha snurrat på the-rolacoster under sin göteborgstid. de brukar prata om livet så. att i bland är det kaos och livet går upp och ner, som för josefin som både blivit av med alla sina oskulder, blivit i hop med sin första pojkvän, gjort slut med sin första pojkvän, lätt som en plätt fått högsta betyg i psykologin men kämpat till tårar för att ens klara av journalistik-kursen, börjat gå i terapi och slutat för att livet blev bra fastän det alltid känts som om det är något som saknas.

 

saknar att känna kärlek på riktigt. ända in i själen. brinnande. pirrande. som på film. det måste finnas. hon har inte kännt det. men det måste finnnas.

saknar att fika med en riktig vän. att kunna prata om allt det där djupa och svåra som inte går med kursarvännerna. för de är så olika, tycker så olika och vill helst bara gå hem när klockan slår halv fem.

saknar att ha något som betyder. något som känns mer viktigt en kurs och mindre läskigt än framtid. något mer älskvärt än tvåtusen följare på instagram och att lyckas med de perfekta vegetariska biffarna.

 

jennys liv har mest snurrat runt, runt, runt i göteborg. hon pratar lite om pojkarna och hur de var vackra men inte mer och hur elaka kollektiv-tanterna var. hon lägger handen på josefins och säger att det är först nu som hon inser hur mycket hon längtar efter henne. "min kära vän". josefin ryser och rodnar. "min kära vän".

 
fyra timmar senare. vad var det som hände egentligen? perrongen är grå men molnen på himlen är rosa. solen håller på att gå ner och hand i hand står hon med sin bästa vän och ser hur tåget sakta rullar in. de skrattar åt något gammalt minne och glittrar med sina ögon när de, för en liten millimetersekund fastnar med blicken i varandra.

 

josefin vet inte vad hon ska tänka nu. det är något i luften. som om en lång tid i från varandra har förvandlat dem från bästa vänner till världsbästa-vi-för-alltid-vänner. eller någon ännu mer.

 

senast hon kikade på klockan var den fjorton och trettiofyra och de gick ivrigt pratandes till caféet. nu är den prick nitton noll noll. tåget avgår om två minuter, jenny och josefin har kramats i tre. vad var det som hände egentligen?

de vill inte släppa taget om varandra, fastän de redan bestämt att de ska fika i morgon igen. 

 vad var det som hände egentligen?

ph: weheartit.com


om jenny, josefin och saknaden.

en novell av mig. del två. 

Mad Hatters, Cheshire Cats, and March Hares


den första mars tjugohundra fjorton.

jenny sitter och vickar på barstolen hemma i köket. hon har precis flyttat hem igen efter ett halvår och två månader i göteborg. gick en kurs i kreativt skrivande. bodde i kollektiv med tre rök-doftande tanter och spenderade helger på caféer, i barer, på klubbar, i restauranger, i parker, ute, ute, ute bland lockiga göteborgspojkar och sina närmsta kursar-vänner. det har varit en fantastisk tid och nu sitter hon med en kopp grönt chai som mamma och pappa köpt med från indien, resan hon aldrig kunde åka med på och summerar sina månader i staden som så länge varit hennes favorit. "jag är supernöjd, det ha verkligen varit så ofantligt fint!" peppar hon men kommenterar även det usla boendet, tanternas gnällande ord och hur hon var trött mest jämt på grund av att hon ville spendera så lite tid i kollektiv-kaoset som möjligt. agata, kristina och gunn-marie. anti-feminister som vägrade visa någon som helst välvilja mot jennys lilla kvinnosymbol tatuerad på ringfingret och som räknade ner dagarna till hon skulle flytta därifrån. det var hemskt, egentligen. men allt annat var verkligen u-n-d-e-r-b-a-r-t.

 

förutom två saker.

ett. inga lockiga göteborgspojkar var intressanta.

två. hon saknar josefin.

nu är jennys liv ganska planlöst. plugga är hon trött på. hon vill resa men vet inte riktigt med vem eller vart. jobbet börjar om prick sju dagar och även fast det ska bli skönt att ha lite mer pengar in plånboken igen så är hon faktiskt ganska trött på det också. jenny är kreativ, vill skriva mest hela tiden, eller spela på gitarren eller klippa kollage ur mammas gamla sköna hem-tidningar. inte stå i kassan på stans minsta ica-butik där bara pensionärer handlar och där de alltid handlar samma sak. frys-pizza, färdig-mat (oftast pannbiff med potatis och lingon) inlagd strömming, veckans bröd och becel-smör.

i hela jennys kropp längtar hon efter något nytt. något annat. när hon pratar med sin mamma får hon mest frågor om alla göteborgspojkar till svars. "du kanske är redo för någon ny nu? det är ju ett litet projekt" fnissar hon. men jenny tycker mest att det är en ännu jobbigare tanke. för hon blev inte ens förtjust i någon där borta. hon trodde liksom att den där känslan av att vara så oändligt trött på killar skulle försvinna efter ett tag men tyvärr är hon nog skärrad för livet efter sina idiotiska ex.

som en besvikelse är rummet precis likadant som när hon åkte. samma vita möbler, samma blommiga textiler, samma gardiner, samma kuddar, samma plåtburkar från erikshjälpen och kaffekannor från loppisen på södra esplanaden. ett nytt projekt. rummet. jenny blir med ens pepp och har en strålande idé. nu när hon ändå ska bo här ett tag så ska hon göra om rummet. det får bli hennes nya grej. byta ut, flytta runt och införskaffa nytt. hon behöver något annorlunda när allting annat är sig likt och alla framtidsförändringar känns för stora att tänka på.

hon skriver till josefin.

bästa du! jag är hemma nu! och saknar dig, vi har inte pratat på flera månader. kan vi inte ta en fika så jag får höra allt om din höst och så kan du få höra om mitt nya inredningsprojekt som ska rädda mig från hopplösheten? pussar och kramar!

så lägger hon sig i sängen. letar inspiration på pinterest och väntar på svar. sätter på radion och hör josefins gamla favoritlåt. eagle eye cherry - save tonight. och så tänker hon på josefines långa bruna lugg, fräknar på näsan och breda fnissiga leende när de satt på alla de där pluggfikorna för precis ett år sedan. våren på ingång. precis som nu. men så blev det sommar på ett kick och hon jobbade mest och sedan flyttade hon och plötsligt hördes de mest på facebook en gång i månaden, som sedan blev till varannan månad och det var inte meningen men så blir det när man inte längre kan träffas jämt och när tre rök-tanter vägrar internet och mobilens 3g slutar fungera.

men nu vill hon se det där leendet igen. refrängen kommer och det pirrar i från topp till tå.

josefin, josefin, josefin, fy vad vi är bra i hop.

ph: weheartit.com


vad är det för mening när det regnar jämt?

en novell av mig. del ett. 
 
fashion is art | via Tumblr

den fjortonde mars tjugohundra tretton. 


vintern har varit lång och grå. josefin har blandat stressiga tentor med frusna tår och ingenting har egentligen känts särskilt roligt alls. inte ute-kvällarna på au revoire, som annars är hennes bästa ställe för de spelar håkan på hög volym och det är fri påfyllning av öl och torrostade cashewnötter. inte tågresorna hem till stockholm och familjen för där är ju allt sig precis likt och hon vill inte vara sig lik för hon vet inte vem hon är, inte ens när hon är där. inte ens att rita är roligt längre. promarkers-pennorna är nästintill dammiga och akvarellerna har stelnat och blocket är borttappat. kanske glömde hon det i cafeterian, eller på stadsbiblioteket eller under den där lunchen på saluhallen där bästa vännen jenny fick henne att motvilligt visa sina senaste illustrationer.

tre saker som annars ger henne lyckorus men som hon nu inte finner varken tid, ro eller lust till längre.

 

för vad är det för mening när det regnar jämt?

för vad är det för mening när dagarna är så långsamma?

för vad är det för mening när kjolen inte längre passar så fint som förr?

för vad är det för mening när stressen trycker ner henne så hårt att hon ändå inte orkar någonting alls?

för vad är det för mening att ens existera i en värld när meningen med livet är att finna den rätta och bli kär?

 

josefin har aldrig varit kär. hon har aldrig ens kysst någon. men det är det ingen som vet.

 

de sitter i cafeterian, som vanligt om måndagseftermiddagarna, jenny och hon. jenny är världens mest sprudlande person. hon pratar positivt om precis allt och det finns egentligen bara tre saker josefin har hört henne klaga över. det första är hennes ex-pojkvänner. torun och jakob. två precis lika dana killar, bara i olika åldrar. det är verkligen märkligt hur jenny lyckades hitta två pojkar som hade så mycket likheter. men jenny tänker nog inte ens på det. hon tänker mest på hur dumma, konstiga, fula, skeva dom är. i bland undrar josefin om det inte är jenny det är fel på. inte så att jenny var den som gjorde så att det tog slut för torun verkar rent ut sagt dum i huvudet och jakob var supersnäll men också rädd för precis allt som jenny älskade. att resa, att bada naken, att vara ute sent om natten och att äta marockansk tapas på möllan. men det var väl ändå jenny som valde dom? som tog steget från dejt till förhållande? som kysste deras mjuka pojkläppar och som bad de att sova över någon mörk natt när hon inte ville vara ensam?

det andra är skolmaten. fastän man inte behöver äta det som bjuds på, det är ju trots allt ett folkuniversitet de går på och det är mitt i stan och det tar två minuter till närmsta ica. men jenny tycker inte om pasta carbonara, fiskpinnar med remouladsås och pannbiff. nej jenny äter vegetariskt, veganskt, rawfood och kanelbullar och dricker alltid grönt te och äter keso med russin och kokosflakes till mellanmål. och det chockerar henne varje dag att det inte är något i närheten utav det som serveras. kassler, så oändligt trist. det tredje är hennes körlärare. en sextioårig kvinna som mest skäller och som gnäller och ger jenny en sådan prestationsångest att hon i bland inte ens kommer till skolan för att hon "måste gråta av sig lite i dag".

nu är de tillbaka på ex-pojkvännerna igen. josefin är så nyfiken och jenny är så öppen och det är väl det som gör dem så bra för hon får fråga precis allt om kärleken och fastän jenny rodnar och säger att "jag verkligen inte är den rätta för att säga det här men..." så berättar hon.

 

hon berättar hur kyssar känns.

hur ett krossat hjärta bränns.

hur det är att ligga alldeles naken tätt i hop med en annan person.

hur det är att hålla handen när man går igenom ikea och ska köpa en ny skrivbordsstol till någon man älskar mer än livet självt.

 

fast nu älskade jag ju inte honom, eller så gjorde jag det. hur vet man egentligen? hur vet man jenny? jenny?

jenny vet ingenting. hon tycker allt låter så fint, fast också läskigt. hon vågar aldrig möta någons läppar när hon dansar där under glitterlamporna på au revoire. hon har hållt en pojkes hand på promenad en gång. men två dagar senare reste han till new york och hon skrev och skrev men fick inget svar och nu skäms hon fastän hon inte bryr sig om honom ändå. hon önska bara att hon hade något annat att tänka på. någon annan att tänka på.

 

efter pluggfikan kramas de hejdå och jenny pussar henne på kinden, viskar "fy vad vi är bra!" och skuttar därifrån i hennes blommiga femtiotalsklänning och hennes långa, blonda, lockiga hår flygandes i luften.

 

josefin tittar på henne. det är verkligen vacker, håret, och hur hon liksom dansar när hon går. jenny försvinner runt ett hörn och josefin vänder om, går mot perrongen, tar tåget hem med ett leende. för, om det ens bara är för en sekund så är det ingen får josefin att må så som jenny får. lycka, liv och pirr.

 

pirr. pirr. pirr.

ph: weheartit.com


om solnedgången i april.

det här är en novell jag har skrivit. den handlar om en dröm jag drömde här om natten. 

redhead | via Tumblr

▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼


hon står där i baren. handen på hjärtat, känner pulsen.

det är en sen natt i april. våren har värmt på henne hela dagen och kinderna är fyllda utav fräknar och näsan är bränd. i kroppen bubblar vinet som hon har smakat på under eftermiddagssolen och morgonminuternas ångestfyllda gråt är som bortblåst nu när hon är tillbaka i stan.

 

staden där människorna är som vakrast, där möjligheterna är som flest och där kultur och olikheter spelar mer roll än det strikta som finns där hemma. där hemma, i en annan stad där hon känner blickar på hennes axlar när hon dansar i vinröda läppar. där hon hör viskningar när hon drar av sig koftan i solen och kvinnosymbolen syns på hennes vänsteraxel. där skratten ekar i hennes tankar för hon är inte som andra, hon har aldrig varit som de andra där.

 

ett glas vin till, tänker hon. sedan får det vara nog. hon går tillbaka till bordet där hennes vänner står. de skrattar åt något de delar med henne och hon skrattar själv och känner med ens hur lyckan bubblar i henne igen, tillsammans med vinet. vitt, sött och pirrigt.

 

äsch, tänker hon. precis som hon alltid gör .
det får bli hur många glas som helst i kväll. så länge jag ler spelar det ingen roll.

 

det som är skört med den här staden, den här vackra staden som hon älskar så, är att han bor där. han med stort h. han som lämnade henne ljust när det blev vår. han var ingen speciell egentligen, och de liknade inte varandra ett dugg. han var sportkillen som lysnade på elektro-pop och hon var den estetiska som föll för det djupa och sorgliga i melissa horn, bon iver och the national. han bar jeans och t-shirt från hm och tänkte inte mer på det medan hon for över bron till köpenhamn på jakt efter den eminenta signaturplagget till garderoben och köpte en dyr gammal långklänning på secondhand för att klippa den till en kort sommardröm. han ville vara hemma, se på film och dricka ingenting medan hon knappt kunde sitta till för äventyrslusten i henne brinner så. han var färdig med allt, sökandet efter vem han är, hitta jobb och framtid och en lägenhet. hon såg jämt åt framtiden och fann varje dag nya insikter som kunde lägga till en pusselbit till den hon var. och är. för hon är fortfarande sådär.

 

och vem han är vet hon inte. men vad hon har hört bor han kvar. tre månader senare bor han kvar i samma stad som hon är i nu. säkert ligger han hemma framför tv-sporten med sin gitarr i vänsterhanden, sappar, spelar, tänker inte så mycket mer än på det.

 

medan hon står här. självsäker, men ändå skör och ganska så osäker på vem hon är.

 

de har varit här ett par timmar nu. hon och vännerna. druckit vin, pratat, skrattat och träffat alla möjliga typer utav människor som stannat till vid deras bord. och hon vet om att de kommer bli ett par timmar till, precis som sist, och sist, och gångerna innan det.

 

när några ska röka följer alla med ut. ut i kvällssolen. den som nu gjort himmelen alldeles rosa och får allas ansikten att mörkna. en skugga, den är kylig men fin. det doftar fuktigt gräs på ett sådär morgonfriskt sätt, fastän klockan inte ens är sent ännu. det är knappt ens kväll. men om några timmar är hon där igen. och i takt med att hon ser upp mot himlen vet hon att dagen kommer sluta på samma vis igen. med smaka på pojkars läppar och känna sig lite vildare, lite behövligare och lite mer älskad, på ett sådant där pirrigt vis som bara sena vårkyssar kan få henne att känna.

 

klockan slår halv ett. en hel lördag har gått sedan hon flytt från hemmet, sängen, oasen där hon är som tryggast men också där allt kommer i kapp. ångest, rädsla, osäkerhet. allt det där som hon slipper ta i tu med sekunden hon är tillbaka i staden. i parken, i baren, i deras egna lilla bås på favoritrestaurangen, i midnatten.

 

hon har inte mött någon med mörka lockar ännu, inte heller någon med starka armar eller varma händer, fräknar, en krokig näsa eller snälla bruna hasselnötsögon som säger att jag bara vill dig väl. vi är varandras just i kväll. bara i kväll.

 

hon har kanske sett dem. männen. pojkarna. vad hon nu än ska kalla dessa läppar. men hon har inte känt för att möta dem, skaka deras hand och påbörja samtalen som leder mot kyssarna som leder till att hon säger nej, tack, inte i kväll. och lämnar dem utan namn och nummer och dumpar dem i det mörka hörnet.

 

hon vet att det är så fel alltihop. hur hon dumpar, lämnar, gång på gång. i samma stad som hon själv blivit sårad, på samma sätt som hon blivit sårad. men för att försvara sig själv brukar hon säga att äsch, nej, de här männen känner inte mig. vi har inte varit i hop i ett halvt år och då kan jag inte såra dom, inte som han sårade mig.

 

fast hon blev egentligen inte sårad. att de gjorde slut gjorde ju ingenting. det var rätt. men det är det där med att bli lämnad som etsat sig fast i hennes själ. som gör att hon ändå hamnar här varje lördagskväll. mörka hörn och dammigt glitter från blinkande lampor i taken. mörka hörn och bara ljudet av andetag, klappande hjärtan och vibrerande golv..

 

när hon frågar vännerna om någon ska röka säger alla nej. de vill ta en shot men hon känner inte för det i kväll. för mycket vin, hon ångrar det redan nu. så märklig känsla egentligen. det förvånar henne, då den brukar inte komma förrän sekunden hon vaknar morgonen efter.

 

jag skulle inte ha skrattat så högt.

jag skulle inte dragit min hand genom så många lockar.

jag skulle inte ha gått omkring i så tunna kläder.

jag skulle inte druckit så många glas vin.

 

men hon känner det redan nu. konstigt nog. ångern. och går ut till kvällsluften för att kunna andas lite lättare. och inte falla i hop. hon vet hur lätt hon faller i hop.

 

hon går en bra bit i från klubben. nickar åt vakten. han känner igen henne, han vet vilket gäng hon tillhör. gänget som alltid får komma in. som tar plats. som pratar med alla, dansar med alla, sjunger med alla, och kanske sammanlagt så är det de som kysser alla. fast riktigt så är det inte. men det skulle man kunna tro.

 

på en bänk slår hon sig ner. det hårda träet känns så mjukt när hon stått upp sedan kvart i fem. förutom middagen, men den känns som en evighet sedan.

 

i stället för att tänka på ångern, och hur hon ska bota den. i stället för att tänka på kvällen, och hur bra det kanske inte är att hon spenderar den såhär. så tänker hon på ingenting alls. hjärnan är tom och ögonen bränns. tårar. de vill komma ut men hon låter inte dem. inte här, inte nu. inte i kväll.

 

en cykel stannar till framför hennes fötter. i skenet av gatlyktan ser hon en mörk silhuett som hoppar av och kommer fram till bänken. säger hej.

 

det är han. Han. H:et.

 

tjugo minuter senare är hon tillbaka vid klubben igen. nickar till vakten och träder leende in och finner snabbt hennes vänner. och när de undrar vart hon har varit så säger hon, utan att tveka precis som det är. Han var precis som den han alltid varit. inget nytt, inte ens en tjej, inte ens en ny resa, en ny vän, en ny kavaj, bara en ny lampa bakom cykelsadeln.

 

men tydligen var hon ny. tydligen hade hon fått längre hår och tydligen så var hon vacker i sin blommiga klänning. tydligen hade han saknat henne skratt och tydligen så ville han ses snart igen. ta igen. allt som hänt. fastän det inte hade hänt honom någonting.

 

och hon hade sagt nej, tack, inte i kväll, inte igen.

och hon hade lämnat honom utan att ge honom sitt nya nummer.

och hon hade dumpat honom i det mörka hörnet vid parkbänken.

och hon behövde inte säga något mer.

 

för han cyklade i väg och hon gick tillbaks och här står hon med vännerna. han lika nöjd som hon. brydde sig troligen inte så värdsligt om att hon vänt på klacken. lämnat honom i midnatten.

 

och hon. sjävständig, alldeles okär, och inte längre lika skör.

och inte längre lika osäker på vem hon är.

 

det sista som händer den natten. midnatten. är, som vanligt kyssar och mörka lockar, glitterdamm och ljudet av andetag och klappande hjärtan. och hon säger som alltid, nej, tack, inte i kväll. men hon lämnar inte hasselnötsögonen kvar i ett mörkt hörn den här gången. hon lämnar honom inte utan namn och nummer. hon ger honom en lapp, namnet, numret, ett litet hjärta.

 

och så går hon sin väg. solen går upp och vännerna krokar sina armar i varandra. bussen hem spelar melissa horn och sängen är som ett himmelrike.

 

och nästa morgon vaknar hon inte upp med ångest.

hon skrattade inte för högt. hon skrattade sig varm, för lycka, för livet.

hon ler när hon tänker på det. hon frös inte i sina tunna kläder, eller så märkte hon inte ens det för hon kunde inte sluta le. hon drack inte för många glas vin. hon minns allt, precis allt och hon känner sig ännu bubblig men också stark. så ofantligt stark. och hon drog inte handen genom för många lockar. hon drog handen genom en.

 

samma pojke vars sms väcker henne. samma pojke som nu vill fika. samma pojke som får henne att spricka upp i ett hoppfullt leende. och kanske sitter hon där i solen med honom någon dag, det skulle vara fint. pirret i magen skulle göra henne gott, göra henne glad. men utan går det också bra.

 

från och med nu går det alltid bra.  

ph: weheartit.com


äntligen på väg.

en novell om de första vårvindarna och att finna lyckan igen.

Large

blommorna blommar, träden knastrar, fåglarna kvittrar och glasen klingar. det är vår nu. det syns överallt. på balkongerna, där vänner sitter och smuttar billigt rosévin ur pappersförpackningar, i parkerna där skolklasser äter valnötssallader från salladsbaren och låter solstrålarna värma sina nakna armar, på uteserveringarna där barnfamiljer smakar polka-och päronglass och pratglada gäng dricker tusen koppar kaffe till toner av efterlängtad dansmusik.

de små klackarna på hennes skor hörs på kullerstenarna där hon går. sakta genom stan för att fördriva tid. hon ser upp mot himlarna. långt borta, alldeles ovanför domkyrkan syns ett stort grått moln som är på väg bort. om hon tittar bakom sig, ser hon solen, den är på väg mot henne och hon känner hur den värmer i ryggen. det är en trygg känsla på något vis. 

ovanför är himlen nästintill molnfri. bara några små tussar skymtar, lite här och där.

hon går förbi ett stort skyltfönster. i spegelbilden ser hon sig själv. hon ser de tunna svarta strumpbyxorna, de är första gången hon har dem i år, den smalrandiga femtiotalsklänningen i hallonrött och vitt och skorna, svarta lackade med ett smalt spänne över fötterna. jackan hänger över väskan hon har på axeln och solglasögonen vilar snyggt på näsan. hon känner sig så fin.

så börjar en favoritlåt spelas i öronen.

solen står i blom, marken täcks av ljungfrudom, och nu hänger det på varje kvist en solskensoptimist.

och för första gången på länge känner hon hur lyckoruset sprider sig genom kroppen. det liksom strålar. från tårna hela vägen upp till hjärtat. 

efter att bara ha vandrat på smala kullerstensgator, med pastellfärgade husfasader och grönskande klätterväxter längs portarna styr hon nu stegen mot parken. och där ser hon bänken som är henne så bekant. det är skugga över den, och tio elva tolv grå duvor har tagit över varenda millimeter. och även om hennes värld känns så mycket ljusare nu, minns hon vinternätterna som om det var i går. på bänken, där hon väntade på mammas samtal. när hon väntade på att få åka hem.

 

det grå hade tagit över henne. besvikelsen. proven hon aldrig fick tillräckligt bra betyg på, rekordtiderna på löpturerna hon aldrig slog, de vackra tjejernas kläder som hon aldrig var lika fin i. sorgen, maten som hon aldrig vågade få i sig och dagarna som blev dimmigare och dimmigare och kroppen som blev tunnare och tunnare. 

”provrumsspeglar ljuger om de säger att du inte duger.” 
”ett betyg sitter inte i din panna, det sitter på ett papper och det ska du komma i håg.”

tänk att tre små meningar från läkaren kunde göra en sådan skillnad. tänk att hon, med författardrömmarna inte ens själv kunde få fram de där orden. och vilket bevis det är, egentligen, på att allt blev så himla fel. så himla himla fel.

hon ser upp på himlen igen. solen tycks vara närmare henne nu, molntussarna har blivit färre och det där regnmolnet syns nästan inte till.

hon kikar på klockan. bakom visarna är det ett ankare. ett tecken på hopp. hon ska alltid bära med sig det. hon ska alltid minnas det svåra, berget hon besteg och hjärnspöket som hon besegrade. och hon ska aldrig glömma bort vikten av att ta hand om sig själv, det fina med att ha favoritmusik i öronen och att våga vara sig själv för att livet är för kort för något annat. livet är för kort för att struntasi för att man vill ha smala överarmar och tighta jeans för att se ut som alla andra. 

klockan har precis slagit två. det har inte gått tre timmar sedan sist hon åt. men magen kurrar nu. hon vet att regler är sånt som håller livet tillbaka. men ändå, känns det svårt att gå fri. men så börjar refrängen på låten i hörlurarna och hon kan inte låta bli att le.

”livet är fint, du är fin, ta vara på det!”

äpplet är precis sådär klargrönt, krispigt och saftigt som hon vill att det ska vara. det smakar som luften. vår. 

snart är hon framme. på torget står en tant och en farbror och säljer blommor. tulpaner, rosor och germini i buketter, hennes favoritblommor. det gamla paret håller varandra i handen och pekar mot solen. ser varandra i ögonen och ler. hon byter två guldpengar mot en bukett ljusrosa tulpaner och skickar sitt bredaste leende till paret. det är kärlek, säger de och även om hon inte riktigt förstår vad de syftar på känner hon hur lyckoruset sprids genom kroppen. 

väl framme vid parkeringsplatsen vinkar mamma. hon kramar om henne, ger henne komplimanger för klänningen och tio kindpussar för buketten. bilen rullar hemåt och så är det helg. i tankarna snurrar funderingarna kring vad för bestyr hon vill bjuda sig själv på och om det finns någon film hon vill se. men hon blir avbruten. mamma snurrar på volymknappen på radion och så sjunger de med till låten som ger henne liv.

äntligen på väg, luften bor i mina steg och himlen smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj.

livet är fint nu.

ph: weheartit.com

om du vill ha en idiot lägg din hand i min.

 

jag ber om ursäkt, älskling. men jag är rädd. 
jag är rädd för kärleken. den har ätit upp mig så många gånger förut.
som en katt. sju liv och är inne på det sista. är det konstigt att jag är rädd då?

 

Tumblr_m35p63lhkr1r4jtqoo1_500_large

 

att du ringde och ställde inte gjorde ingenting alls egentligen, 
att jag grät floder i telefonen, i soffan, i sängen, i systerns famn var inte på grund av dig.

 

det var på grund av mig.

 

att du blev ledsen, det förstår jag. älskling. det var inte meningen att ge dig en sömnlös natt. tårar och magknip. jag vill ju aldrig någon något ont. 

 

vi sitter på en bänk nära busshålsplatsen där vi skulle mötas. mittemellan våra hem, våra världar. redan där har jag delat upp oss i två. ditt och mitt. inte vårat. 

 

och du säger, om jag inte kan göra dig lycklig förtjänar du någon bättre.
och för första gången ser jag dina tårar på riktigt. fast det är suddigt. för mina ögon svämmar över nu. och jag vet inte varför.


två komma fem timmar. vi har gjort slut, jag har sett din hand alldeles intill min och velat hålla i den men inte fått. jag har fällt adjö-tårar och vänt mig om fem gånger minst för att se om du verkligen sitter på den där bussen. på väg från mig. 


två komma fem timmar. utan dig. jag får gråtattacker vid varje låt. länker på alla dagar vi skulle spenderat tillsammans. resan till london, sommarstugan, valborg, midsommar, sexmånadersdagen. 


men det var ju jag som ville det här. göra slut. slut på kärleken. det var ju alldeles för omständigt för mig. jag var ju inte redo. jag ville inte att ngåon annan skulle komma mig så nära. veta allt, se allt, höra allt, vara allt. 

tårarna har aldrig fallit så intensivt i hela mitt liv. och ändå har jag varit igenom helvetet. 

mamma tröstar. frågar vad jag vill. och jag tänker att jag vill bara träffa honom. kyssa honom. bara en gång till. snälla. 


så jag skriver.

jag kan inte sluta tänka på oss. och jag undrar hela tiden vad du tänker nu, hur du känner och hur du mår. kan du inte berätta? och efter en stunds magont och ångest får jag ett svar.

 

jag vill bara vara tillsammans med dig.

 

tjugo minuter senare hoppar jag av vid en busshållsplats nära dig. springer precis som på film, kastar mig i dina armar och håller inte något tillbaka. säger förlåt, förlåt tusen gånger om. för det var då jag insåg. det viktigaste av allt.

rädslan.

jag är så galet rädd för kärlek.

 

och du, du berättade hur du aldrig skulle gett tillbaka min tandborste och mina kvarglömda kläder, hur du skulle vägra att ta emot dina sju duvblå handdukar och din svarta halsduk. hur du aldrig tänkte låta mig gå. och plötsligt försvann alla hjärtats tunga stenar och det blev vi igen.

 

för jag bestämde mig för att våga lita. våga lita på fem månader av kärlek, på att allt kan hålla så länge man vill och att du älskar mig. precis. som. jag. är.

 

och för varje dag som går blir jag bara mer och mer kär i dig. och trots rädslan så vågar jag det.

för jag vet hur ont det gör att vara utan dig. 

så älskling. vill du ha en idiot, lägg din hand i min.

ps. tack håkan hellström för världens finaste melodi.

ph: weheartit.com 


benjamin.

om bara några timmar kommer det vara vi. fast det vet jag ju inte än.


Tumblr_mb9vdx4iw11rom4kyo1_500_large

jag sitter på stentrappan utanför pressbyrån och försöker koncentrera mig på bilderna i mobilen. bläddrar genom instagram-feed

och favoritalbum, men ser ändå inte riktigt någonting alls.

 

hans buss borde komma nu, klockan tickar på och aldrig har sekunderna känts så långa. min mage bubblar och jag tänker att det måste vara de där fjärilarna alla pratar om.

 

tillslut ser jag honom. jag går fram och tar ett djupt andetag på vägen. andas in novemberdoften som egentligen är alldeles för kall för att vara utan vantar. knackar honom på axeln. vi kramas och säger hej.

sedan går vi och allt som känts vemodigt och svårt känns plötsligt så himla himla lätt.

på tåget till staden funderade jag över vad vi skulle prata om, vad jag skulle säga och fråga så vi kunde ha en fin konversation. jag gör alltid så, innan jag ska träffa någon jag inte ser så ofta. fast nu var det svårt, för jag visste inte så mycket om honom, men ville veta allt.

precis allt.

inne på caféet insisterade han på att betala fikan. kanelbulle och te till oss båda. det kändes så fint att ha det gemensamt. och när jag ville ha mer te så var det han som hämtade det åt mig, tog en ny kusmi-tepåse fast vi kanske inte fick och vinglade fram med den vattenfyllda koppen till vårt lilla bord i hörnet.

vi pratade om allt, precis allt. och jag behövde inte en ända gång pressa fram några uttänkta frågor eller funderingar. Klockan fem stängde caféet men vi fortsatte ut i natten.

vi gick på bio. såg bitchkram som var precis sådär lagom bra så att man kunde varva tittandet med de första kyssarna. de tusen kyssarna.

efter bion var allt så självklart. vi höll varandras händer och pratade om snöfall, gick förbi hans vänner och han höll om mig som om ingenting, kysstes under gatlycktor och erkände alla känslor på bussen hem.

det var en rädd hannah som de följande dagarna höll drömpojkens hand genom sina egna kvarter. jag har alltid varit så rädd för kärlek. tyckt att det där med pojkvänner lät så himla omständigt - och dessutom så klarar jag mig alldeles utmärkt själv! alla potentiella jag mött har varit sådana som inte brytt sig om vad som finns inuti. som inte förstått sig på varför jag har tekoppar i mängder, varför jag är så sinnessjukt jultokig och varför jag hellre tänder tusen ljus filosoferar bland de mjukaste av filtar än att dricka öl i ett främmande vardagsrum. som inte accepterar att min coffeeworld är bland det viktigaste i mitt liv, att jag har haft ätstörningar och att jag har så attans svårt att säga nej. men det gör han. för även om vi har våra olikheter så är han ganska så lika båda två.

och att han älskar lakrits och hatar russin, det gör mig ingenting.


så länge han känner för mig som jag känner för honom.

ph: weheartit.com

en lördagsnovell.


 
 
bara höstvärmen blev kvar.
 
ett café en grå oktoberdag. hon var ledig från skolan och hade tagit en lång sovmorgon. börjat dagen med att promenera genom den lilla byns dimmiga gator för att slå sig ner för en fråkost på det lokala caféet. ensam med pianomelodier i högtalarna och doften varm utav stenugnsbakade lant-limpor och kanelbullar, det godaste hon visste. hennes skola var den ända i kommunen som hade studiedag då men även fast det skulle vara lika ensamt, lugnt och fridfullt på caféerna inne i stan föredrog hon alltid att slå sig ner på café kringlan i stället. med darriga händer fyllde hon på med kaffe i den rosrydda koppen. det hade blivit så kallt ute nu. all hennes värme kändes som bortblåst. men det var vackert på samma gång. hon älskade frosten och hur den morgonkyliga dimman letade in sig i hennes lungor. hjärtat klappade hårt vid bara tanken.
 
ettt sms och ett pling i dörrklockan senare. hans mörka bruna ögon var djupare än hon kunnat minnas och det sättet han tog av sig vantarna på, med rosiga kinder och ett brett vitt leende gjorde hennes knän alldeles svaga. de var bara vänner, eller det var i varje fall så hon trodde att han kände. men allt hon ville var att ta hans hand och hålla den hårt hårt och aldrig släppa taget. tanken var obekväm och ovanlig. hon som aldrig haft sådana känslor förut. men hon visste på något sätt att allt skulle bli mycket lättare om han bara visste vilka ord hon skrivit med guldpennan i stii lilla block. om hon någonsin skulle våga vara den modiga. 
 
   vi skulle promenera till havet och se solen gå ner. höstsolen. den som sken på oss när vi vandrade gonom parken. lövens prassel från årets första frost, den krispiga luften och din hand, alldeles nära min. 

ett välbekant hej. i dag var hans blick annorlunda. hans min något annat än förut. hon hade aldrig sett honom så. visste inte vad det betydde. 
en kopp kaffe och en croissant. hon tyckte den lät darrig nu, rösten. som om han var rädd, ledsen eller nervös för något. utan att riktigt se henne i ögonen slog han sig ner bredvid henne. stor guldbrun viktoriansk soffa från stadens största vintage-butik. liksom hennes klänning och bandet i hennes hår. kaffet droppade ner den vita tröjan när han tog koppen till sig. klunk, klunk, klunk, dropp, dropp, dropp. 
 
efter tre klunkar satt han äntligen ner koppen och tittade in i hennes ögon. djupt. sådär som bara han kan. värmestrålar. det gjorde ont i henne nu. den där okända blicken gjorde henne nervös. särskillt eftersom hon inte kunde sluta charmas av hans rosiga kinder. 
 
- vi kan inte vara vänner längre.
aj. aldrig förr hade hon känt sig så kall och varm på samma gång. en olidlig smärta kom skjutande genom hennes bröstkorg. 
 
- varför? ett försiktigt frågande ord. hans flackande blick och darrande händer. rosiga kinder blev allt rödare och hennes hjärta allt ömmare.
 
- för att jag älskar dig. 
 och plötsligt fanns ingen oktoberkyla mer. 
 
ph: weheartit.com

två dagar. jag drömde om dig.

hans blick. rakt igenom mig. som om han läste mina tankar. han går fram till mitt fönster. där ligger min gamla dagbok uppslagen med tomma, blanka och bubbliga sidor. han frågar om jag spillt i min skrivbok och jag svarar nej. sätter mig på sängen och inväntar fler ord.
- tårar? jag svarar ja och han går fram till mig med sorgsna ögon och slår sig ner bredvid på sängen.
rosiga lakan och hans hand alldeles nära min.
- boken är utan ord, gråter du så mycket att du inte kan skriva? hans ögon tränger sig in i mina som en värmande kram och bränner på hjärtat. jag skakar på huvudet.
- nej, du missförstår! jag mår bra av att gråta.
 
boken ligger alltid uppslagen i fönsterkarmen. var gång han kommer förbi. han verkar inte förstå att det är för att jag ska kunna skriva ner känslorna precis när de kommer. inte vänta och dra fram den från under huvudkudden innan jag ska sova. 
 
Tumblr_m9voky9hqx1rts6wjo1_1280_large
 
den första september skrev jag två meningar efter att dörren slått igen och den svaga doft av herrparfymen fanns kvar i min tröja:
"varför är det små bladbitar i?" han lyfte boken och små bruna btar av ett lönnlöv föll ner mot det vita trägolvet. 
"jag brukare pressa höstlöv i den förut".
 
på framsidan av boken i tjocka bokstäver:
nu drömmer hon sig inte bort längre utan lever i nuet. jag frågar honom, samtidigt som jag smeker hans nacke om han tycker att denna "hon" var bättre nu än då. han tittar på mig, djupt. kysser artigt min kind och går mot dörren.
- jag tror hon var bättre någonstans där mittemellan.
 
ett boklöv i hans höstfrusna hand. jag tittar på honom, in i hans ögon, på läpparna. röda. försöker läsa av honom. se vad han vill att jag ska göra. jag sträcker fram min hand. han öppnar den och placerar lövet i min hand. så tunt som ömtåligt. nästan som jag. 
han går till fönstret. sätter sig i karmen med dagboken i knäet. bläddrar fram den allra bubbligaste sidan och ser på mig. gröna ögon möter bruna. bruna ögon möter gröna. ur fickan trollar han fram en liten bläckpenna. den mista jag någonsin har sett.
- söt. säger jag.
- du är. mumlar han och aldrig någonsin har en bläckpennas klickande ljud låtit så fint.
 
en annan dag.  
jag vet att det är sista gången han är här nu. att jag borde utnytja tiden ännu mer. men det är en osynlig mur mellan oss. alla känslor som, likt ett rop vågar lämna min kropp studsar tillbaka. i snirkliga bokstäver har han skrivit en hjärtklappande mening på min sorgligaste sida. men jag kan inte se för mina ögon är fyllda med tårar.
dina tårar är mina pärlor.
du ska aldrig gråta tårar som inte förtjänas falla. 
för då ger du bort mina tårar till någon annan än dig själv. och du är den ända som är värd dem.
 
bläcket syddas ut av nya tårar. han har gått och jag undrar om det var så han tänkte. att mina tårar skulle göra hans ord flytande blå. 
 
när jag vaknar kan jag höra septembervinden genom mina gardiner. jag tassar långsamt bort mot fönstret. där ligger ingen uppslagen dagbok. och hans ansikte är inget jag minns. det ända som finns kvar är den värme som håller om mig på natten. när jag blundar och somnar igen. finns inga drömmar kvar.
text: jag / bild: weheartit

stannar du i natt?

Han stärkte ut sina armar och fångade henne när hon sakta föll emot honom. Armarna slingrade sig om hennes kropp.

Under två varma sekunder tyckte hon känna hans kram hårdna till. Som om han var rädd för att hon skulle försvinna.

 

X_8909731f_largeweheartit.com

 

De låg tysta i hans en-och-nittio-säng och tittade ut genom balkongfönstret. Dörren stod på glänt och in flög vindarna med de viskande trädens alla hemligheter. Hon låtsades sig kunna föreställa vad de sa. 

Ligg kvar, ligg kvar för alltid. Gå inte, våga stanna, gå inte.

Ett rus av stress flög igenom henne. En obehagligt bekant känsla. Rädslan, den som alltid hade funnits i henne ville ännu en

gång få henne att springa. Ut genom rummet, ut genom porten. Över kullerstensgatorna, över broarna. Förbi allt hon allt hon någonsin drömt om att få.

 

De var de sista dagarna i augusti. Hennes mobil hade plingat hela natten men hon hade inte vågat svara. Tänkt att om hon bara väntade lite med att svara skulle det ge henne mer tid. Mer tid till att göra sig redo. Redo för det som hon egentligen visste skulle vara så omtumlande fint. Men det var det hon var rädd för. Hur gör man när kärleken står precis utanför dörren och väntar? Ska man öppna dörren med detsamma och omfamna det vackra med ett leende? Eller skulle man vänta, ta det försiktig och inte låta

hela värden förvandlas på ett kick?

 

Ett hamncafé i juni. Hon och hennes vänner hade suttit med varsin bakelse och kaffe special. De hade berättat om sina finaste sommarminnen. Kyssar under plötsligt regn, hångel på ett loft i skärgården, godnattkramar utanför stadens biografer och varma blickar över rökiga barer. Krälek, kärlek, kärlek. Allt hon själv hade kunnat se framför sig var picknickäventyren med kusinerna, sommarfestivalerna med de vännerna som hon nu satt mittemot, familjemiddagarna på favoritrestaurangen och utflykterna med storebroderns segelbåt. Det hade inte varit mycket kärlek i hennes sommar, i alla fall inte från någon pojke. Inte förrän nu.

Förbrillt hade hennes vänner försökt få fram den minsta lilla berätelse, minsta lilla sekund utav sommarkärlek, men hon hade bara skakat sitt huvud till svar.

 

- Man skulle nästan kunna tro att du är rädd för kärlek. Är du det?

 

Tankarna som snurade fortare för var minut. Hon öppnade munnen men ut kom inga ord. Frågan hade liksom träffat alldeles för rätt inom henne.

 

Under de sista sommarlovsdagarna hade allt gått så himla fort. På en havs-utflykt med storebrodern och hans vänner föll hon av segelbåten. Plums i med kläderna på. De stannade vid en skärgårdsö och hon hade slagit sig ner på en solvarm klippa för att tina upp sig lite. De andra seglade vidare medan hon den där nya pojken – han med blonda sommarlockar och ljusbrun hy, himmelsblåa ögon och det varmaste leendet - gjort i ordning eld för grillning.

Småprat blev till hetsiga skrattanfall och blyga blickar blev till långa varma sekunder. Och nu.

Precis som den kvällen blev det som börjat som något litet, ett sms, en kram, en promenad, till något större. Ett telefonsamtal, en lång solndegångskyss och en middag i hans lilla lägenhet vid södertorg.

 

Nu låg hon i hans armar och kände hans lilla skäggstubb kittla hennes kind. Egentligen ville hon stanna där för evigt. Hon ville ju det. Men i tankarna var hon redan på väg bort.

 - Gå inte.

Den hesa rösten. Som om han kunde läsa hennes tankar. Hon vände sig om och lät sin förvirrade blick leta sig in i hans ögon. Varma. Blå. Hon hade aldrig berättat för honom. Aldrig nämnt paniken. Den stressiga känslan av att allt, vilken sekund som helst skulle kunna gå fel. Den omtumlande rädslan att få ett hjärta brustet i tusen bitar.

 

- jag är kär i dig. 

Hans ord, och hjärtslagen dubblades.

- Hur vågar man vara kär?

- För man vet aldrig hur det känns att hoppa om man inte tar steget ut.

- Men tänk om man slår sig då? När man landar?

- Men tänk om man inte landar då? Tänk om man flyger?

- Männsikor kan inte flyga.

- Nej. Men människor kan älska.

 

Hon blundade. Kände den kalla vinden blåsa in genom dörren. Hör vindarna viska igen.

Där ute är det kallt, gå inte ut dit. 

- du?

- ja?

- stannar du i natt?

- Fåglar kan flyga, de har vingar. Kan fåglar älska?

- De kan i alla fall inte spendera en augsustikväll med armarna om varandra.

- Ja.

- vadå?

- Jag stannar. 

 

Ett blygt och så välbekant leende från honom. Plötsligt kände hon värmen spridas genom hela hennes kropp. Som en eld. Sensommarens kalla vindar kunde inte längre kännas i fingertopparna och hjärtslagen som innan slagit så

ömmande hårt slog nu i en lugnare takt. Dunk. Dunk. Dunk.

Och en kyss hade aldrig förr känts så varm. 

en novell av mig.


jag blev så glad att det var du.

Nu ligger jag förhoppnigsvis på en strand, med solglasögon på och en bok i min hand. Här kommer en novell som jag skrev för ungefär ett år sedan. Tycker himlans bra om den och jag hoppas att ni tycker det med. Ha det fint! Puss

Tumblr_la4yp0cx881qd6wm6o1_500_large



Alldeles ensama satt vi båda två och drack kaffe samtidigt som vi försökte förtränga ensamheten. Vi var inga ensamma typer, inte jag i falla fall. Bara två personer från två olika världar som satt och beklagade sig över att sj aldrig kunde förstå att det varje år kommer det ett litet snöfall då och då.

Med ett kardemumma-kryddat kaffe i min hand lutade jag mitt huvud mot fönstret och blickade ut över gatorna. När jag hade sett varenda millimeter och drömt om varenda person på de där gatorna lät jag i stället min blick vila över människorna, inne på cafféet. Jag funderade på vad dom gjorde där så sent, hur de var och vad de brukade göra på helger. Min blick seglade över den muffinsätande folkmassan och plötsligt i mitt funderande såg jag något eller snarare någon som fick mig att stanna till med blicken. Brunt hår i en uppvikt mössa, stor svart jacka och en halsduk virad mer gånger än vad de nog skulle. Jag började drömma mig bort.

Han såg ut att vara en sån mysig kille som, precis som jag hade lika lite emot en fest som en myskväll framför en film. Han var säkert som jag. Allt för många gånger har jag sett pojkar och män med ögon djupa och drömmt mig bort och tänkt ut hur han var och att han säkert var den, den som jag.
Så som alla gånger innan ville jag prata med honom, fråga vem han är och vad han gjorde här, alldeles ensam nästan mitt i natten.

För varje tanke och drömm tyckte jag mer och mer om honom. Patetiskt på sitt vis men jag kunde inte låta bli. Plötsligt och så oväntat reste han sig upp och bröt min dröm. Drog väskan över huvudet och drog ner mössan något. Han tittade på mig, jag tittade på honom, han tittade ner, jag tittade bort. Jag försökte hålla blickarna i styr och inte titta förmycket. Ville inte vara en sån som glor.
Han satt långt i från och jag satt närmast ingången så det var så enkelt för honom att göra det som han gjorde.
En lapp! En blick, ett leende, ett nummer, en text..

D måste ha det här, du måste sedan skriva, eller ringa. Jag har tittat på dig från det att jag kom hit tills nu.
Jag såg att någon tittade på mig. Blev så glad att det var du.

ett rus, en kick.
[bildkälla]

Om kärleken, trygghet och att höra i hop med varann.

en text från arkivet.

Tumblr_l1r2fyvevq1qzquc3o1_500_large

Hon minns ingenting.
Inte hans hår, de där ljusa lockarna hennes fingrar så många gånger hade fått röra vid.
Hans ögon, de där djupa mörka som hon inte ens kunde räkna ut färgen på.
Hans ord, vad han sa och vad som fick henne att falla.
Hans läppar, de där mjuka rosa, hur de smakade och om den där kyssen ens var bra.
Inget kunde hon minnas.

Men ändå stod han nu där. Utanför hennes dörr och ville ha henne tillbaka. Ville hålla om henne som förr, kyssa som förr, vara som förr – allting precis som förr.

Han blev paff och förvånad när hon berättade om minnesförlusten. Att hon inte hade tänkt på honom på flera månader nu och att hon var glad för det. ”Jag har ju äntligen glömt dig” sa hon. Så ledsen och förvirrad.

Han hade lämnat hennes ytterdörr med en sorgsna ögon. Han lät lockarna falla i pannan utan att dra bak dem, han lät sina fötter, de där smutsiga slitna conversen släpa i marken och låta gruset krossas under hans tunga steg. Ensam gick han sedan hem och tänkte att nu, nu hade han gjort allt. Han hade inte kunnat sluta tänka på henne sedan uppbrottet. Jo, visst, det var hans idé men han kunde inte sluta tänka på henne för det.  

Den kvällen kunde hon minnas allt. Som ett under, alldeles plötsligt, från ingenstans så kom de där magsika ögonblicken tillbaka.

Hon mindes hur de hade suttit på stranden efter en varm sommardag, hur han hade tittat på henne med den där varma blicken och hur hon inte kunnat sluta se tillbaka in i de blå, ja..visst var dem blå, ögonen. Hans hand mot hennes kind, kyssen, den var bra, den var bäst. Det var den finaste och den första hon hade fått. Sexton år i solnedgång. Nu sjutton år i en en-och-tjugo-säng alldeles ensam.

I en annan del av stan låg han, han med lockarna och ögonen, de djupa blå och tittade igenom ett gammalt mobilalbum. Bilder på henne, bilder på de båda. Han hade i alla fall sagt vad han kände. Vågat säga det han så länge tänkt på. ”Jag tycker alldeles för mycket om dig, jag saknar dig och vill vara din”. Kanske var det lite töntigt sagt ändå? För visst var hon annorlunda allt, men kanske hade hon förändrats. Kanske hade de senaste månaderna gjort henne immun mot hans ärlighet och charm. Och hans hår, hade det blivit värre? Hon brukade alltid älska lockarna men nu så verkade hon mest inte vilja titta på honom alls. Om hon bara visste vad han ville göra för henne, vad han önskade om att få spola tillbaka tiden och hålla om henne sådär extra hårt.

Då hade de fortfarande varit de två. Sjutton år.

Ett sms. Hennes namn. Han ler.
Men, det knyter sig i magen. Vad ska hon säga? Han behöver inge fler ursäktande ord, inga fler förlåt. Så han svarar inte. Han låter mobilen bara ligga där och blinka sin extra gång innan skärmen blir svart, precis som natten.

Hjärtat dunkar och lungorna krampar. Hon får ingen luft. Men hon fortsätter ändå. Genom den svarta natten, samtidigt som hon tänker tillbaka på gråten och skratten. Springer springer tills hon når ända fram.
Dörrklockan ringer men hon får inget svar, men hon står beslutsamt kvar.

Tillslut orkar han släpa sin tunga, trötta kropp till hallen. Vrider på handtaget och så öppnar han dörren.
Och där står hon. Benen vill ge vika, inga ord nådde fram. Men det behövdes inte. Hennes ord var nog för att han skulle våga öppna sina armar igen.

Vi två sjutton år. Och hon ville föralltid stanna i hans famn.
[bildkälla]

en liten kärleksnovell.

Jobbar hemma. Skriver noveller, ser på julfilmer och botar förkyldnig med citron-och ingefärs té. När inspirationen tog slut letade jag i arkivet och fan en liten historia som jag sedan skrev om och nu tänkte visa. Om en kille vid namn Theo som är lite löjligt förälskad i en tjej vid namn Josefin. Kanske en finfin start på torsdagen. Ha det fint! Puss

5560110055_3ae9de370e_z_large



Ett brev till josefin.

Theo är inte en vanlig kille, kanske utanpå, men inte inuti. Theo är en drömmare. Hans vänner däremot är ganska enkla, de bryr sig om 3 saker och de föredrar att inte göra något om vardagarna utan låter livet endast leka på helgerna. Då det är fest. Hans vänner bryr sig om tjejer, att se likadana ut som killen på den där bloggen och att lyckas ordna de bästa festerna. Theo gillar också tjejer, han läser ju den där bloggen och han går alltid på festerna. Fast han tycker inte särskilt mycket om festerna eller de tjejerna som är där. De tjejerna som kommer sådana som går i hans skola och i hans klass. Alla har likadant hår, likadana kläder och tycker om samma saker. Theo tycker om många saker och främst av de tycker han om ordet annorlunda.

Theo har ljusbrunt hår som blir får fler lockar ju kortare han klipper det, han har gröna ögon som blir klarare när han är lycklig och solbruna armar året runt. Theo brukar sitta på café Rosteriet om eftermiddagarna. Där sitter han tillsammans med sina vänner och dricker kaffe, äter bakelser och pratar. De pratar nästan om allt, men mest av allt om tjejer.

Theo bär runt på en lögn, en lögn han drog i början av sitt andra år på gymnasiet som sedan blev större för varje månad som gick. De satt på caféet för första gången sedan de slutat ettan. Han och grabbarna i klassen, de som hade blivit hans närmsta vänner. De drack alldeles för starkt kaffe och pratade om sig själva, sin sommar och allt de missat. När de kom in på ämnet tjejer så sa Theo det som han ångrar lite varje eftermiddag där de sitter på caféet. Han sa att han hade haft en flickvän över sommaren. En flickvän som hette Josefin. Men det var inte sant alls. Visst hade Theo kysst tjejer, visst hade han träffat de som var fina. Men aldrig hade han varit kär och aldrig hade han haft en flickvän. Inget medan de andra killarna i hans klass hade haft, ibland flera förhållanden, korta som långa.

De talade om hur de hade haft sommarflirtar och när de frågade Theo om han hade haft någon flirt hade Theo först svarat nej. Och blickarna glömmer han aldrig. Så han hittade på, att han hade haft en flickvän över sommaren. Och som om inte en lögn räckte ljög Theo lite till, mest för att hans flickvänsfront inte skulle låta så tom. The berättade han hur han hade träffat Josefin igen och hur de verkade bli något igen. Men det var inte sant, inte alls, inte någonstans. Josefin var bara en tjej han tyckte om, en tjej som inte ens visste vem han var.


När Theo känner sig olycklig och uttråkad brukar han gå ut, ut och bara gå. Och varje gång går han förbi Josefins hus. Theo hade sett Josefin på caféet en dag. Han hade hört henne skratta och prata med hennes vänner och när de bytte blickar föll han för henne. Pang, boom och pladask. Fastän han då inte ens visste hennes namn. Han hade letat lite och hitta henne i skolkatalogen. Hon gick på en skola på andra sidan stan men det visade sigatt hon bodde i samma område, till och med i samma kvarter som han själv gjorde.

Josefins köksfönster vätte ut mot gatan. När man gick förbi kunde man se henne stå och laga mat med hennes mamma eller sitta vid matbordet och prata med sina vänner, dansa till musik eller diska. På Theos promenader brukar han drömma om hur Josefin var, hennes intressen och vad hon brukade göra på hennes helger. Ända sedan han började gymnasiet hade han drömtom Josefin och nu hade det gått ett år, det var jullov och han kände sig så-jävla-patetisk. Hur kunde han drömma om en tjej han inte visste något om? Det ända han visste var ju hennes namn.

Det var en fredagskväll, det skulle vara en fest hos Fredrik, hans närmaste vän. Fredrik visste att han inte hade någon tjej och han trodde i stället, till skillnad från hans andra vänner att Josefin var ett förhållande på två veckor under Theos semesterresa men inte ens det var sant. Nu skulle han på ännu en kväll där han såg alla vänner ragga på tjejer som han själv inte tyckte om och han skulle antagligen mest sitta med en oöppnad öl och prata nonsens med vännerna. Och alla mes; tänka på Josefin. Patetiskt.


Så Theo, som annars brukar gå på festerna ändå, även fast det inte var något han tyckte om skickade ett sms till Fredrik, låtsades att han hade feber och så stannade han hemma. Och efter en stunds svärande, då han insett hur förbannat löjlig han var så satte han sig vid sitt skrivbord med ett skrivblock och en penna. Han tänkte skriva ett brev, ett brev till Josefin.


Och jag vet vad ni tänker. Jo, visst. Ofta en kille skriver ett brev till en tjej. Men läste ni inte? Theo är inte som alla andra killar. Så Theo traskade ut den där sena fredagskvällen med ett brev och skakiga ben. Theo kände sig så patetisk, om hon inte var som han hade hoppats skulle han få skämmas livet ut. Men någonstans kände han att hon var annorlunda. Och annorlunda var precis det han ville ha.

När han kom fram till Josefins brevlåda såg han någon sitta i det stora köksfönstret. (Ni vet det som vätte ut mot gatan?) Det var Josefin. Hon tittade på honom, precis som den där gången på caféet. Han blev knäsvag och för någon sekund visste han inte vart han skulle ta vägen. Men efter några sekunders onödig fundering öppnade brevlåda, lade snabbt ner brevet i lådan och så gick han, i rask takt sin väg. Han kunde inte se, men han hörde en dörr smälla igen och hur brevlådan öppnades. Nu gick han fort. Dum idé, tänkte Theo. Det här var världens dummaste idé.

Plötsligt hörde han springande steg bakom sig och med hopp och lite rädsla om att det var Josefins steg vände han sig om. Det var hon, Josefin. Världens vackraste Josefin.
"Är det här sant, eller bara ett skämt?" frågade Josefin skeptiskt.
"Tyvärr inte, jag vet att jag är patetisk" sa Theo och suckade. Han kände sig som en loser. Vad trodde han skulle hända egentligen? Fan, hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, tänkte Theo.
"Du är inte patetisk" Log Josefin tog ett steg närmare honom.
"Inte? Så, du tycker om mig, eller mitt brev alltså" Sluddrade Theo, han var ju så himla nervös.
"Du är romantisk" Sa hon och log igen. "Och jag tycker om båda, ska vi gå en sväng? Du tycker ju om att promenera" Hon log lite retfullt och så tog hon hans hand. Så modig hon är, tänkte Theo och så log han, hela kvällen ut.

Josefin var precis som i drömmarna. Hon var annorlunda. Hon var inte lika stel och tråkig som tjejerna på festerna. Hon hade åsikter och intressen, hon tyckte om att prata, hon gillade äventyr och kanelsnäckor. Hon berättade att det var okej att ljuga i bland och man behöver inte berätta allt, inte ens sanningar för sina vänner. Josefin berättade om hennes lögner som gjort henne ont. Men hon hade insett att det inte behövdes ångras. Att hon hellre fokuserade på allt som var bra. Som Theo till exempel. Och från och med nu skulle Theos ögon vara klargröna. Från och med nu skulle han vara den som gjorde Josefin, världens bästa och vackraste Josefine lycklig - I köksfönstret som vätte ut mot gatan.

[bild: weheartit]


En dröm.

En novell i repris, skriven av mig. Puss

Tumblr_ls8g4x7rtu1qm3f3bo1_500_large

Jag klev av bussen och gick bort mot busskuren. Alldeldes ensam satt jag frusen med blåa händer, röda kinder och tår som av is och tittade ner på mina slitna kängor. Det var inte förrän jag hörde ljudet av en en buss köra in mot min hållplats som jag såg honom. Han såg ganska vanlig ut, fast ändå inte. Smått slitna jeans åvanpå spinkiga ben, svarta vantar som var alldeles för stora, stickade och lika grå som himlen den dagen. Hans jacka var av ett vanlig märke i en vanlig färg och mycket mer av honom såg jag inte då. Men jag var nyfiken på att se mer. Jag hade aldrig sett honom där förut. Han åker aldrig med min buss och han har aldrig stått i hörnet av busskuren och frysigt bredvid mig, han hade aldrig stått där och osat en varm doft av klementin, höst, kanel och värme. 

Bussen kom och vi klev på. Han gick först. Han drog kortet igenom läsaren och slog sig ner på det röda sätet, till vänster, tredje raden, mot fönstret. Då, medans jag gick förbi, fick jag se honom på riktigt, och han tittade upp och så fick han också se mig. Med käkben tydligare än jag någonsin sett och med hy blek som is såg han ut som något från en film, som en vampyr eller pojken som försvann i snöstormen i landet långt långt borta. Jag slog mig ner på raden bakom och beundrade hans bruna hår som stod upp i en virvlande kalufs. 

Vi hoppade av på samma hållplats. Jag hade aldrig sett honom där förut och tänkte springa efter honom och fråga vem hand var, om han bodde där och om han var ny, men vågade inte. Det ångrade jag hela vägen hem. Den eftermiddagen satt jag hemme, drack te, tänkte på honom, pluggade, kom i håg, vänner kom förbi, jag glömde. Sent vid sju gick jag ut igen, bara för att känna lite mer höstdoft, lite mer vinterkyla och se lite mer höstlöv. Jag tittade ner på mina trasiga kängor som sparkade löven som flög upp och i väg i virvlar och sedan landade i en annan hög lite längre bort. Plötsligt hörde jag jag mer sprak från andra sidan gatan. Jag såg upp och fick syn på den vita hyn och kindbenen. 

"Där är du ju!" ropade han. Förvånad stannade jag upp, mitt i vägen och han kom emot mig. Ett tveksamt hej var det ända jag fick fram, och han log. Och jag blev med ens varm. Hans kinder var röda och om det var kylan eller om han rådnade kunde jag inte säga. Alla tusen möjliga tonnåringstankar gick igenom mitt huvud. Vad ska han göra? Vad vill han? Tycker han att jag är söt? Skulle allt bli som en dröm? 

"Du glömmde ditt busskort" Sa han och med ens släcktes alla mina förhoppningar...
"Det var tur att jag inte kunde glömma dig"
...och tändes igen.
bild: weheartit.com

en septembermorgon.

En kylig septembermorgon och en kall skinjacka. En stickad halsduk och trasiga tummvantar.
Nollsex nollnoll och himlen är alldeles rosa, dimman ligger på marken och bland alla träd hörs viskande ljud och då och då ser hon ett gulfägat löv falla till marken.



Även fast hon fryser från tårna till fingertopparna så är hon alldeles varm innuti. Hon slår sig ner inne i busskuren och lutar sitt morgontrötta huvud bakåt mot glasväggen. Hon tänker på det bruna håret som stod så ivrigt åt alla håll, de grönbruna ögonen som tindrade så fint, de varma händerna och den skrovliga rösten.
Ellen var inte den typen av tjej som blev nervös. Nej, utåt verkade hon alltid ganska lugn och avslappnad. Hon fick ofta höra att det var otorligt hur hon gämt kunde vara så cool och inte oroa sig för någonting. De skulle bara veta hur hon kände just nu. Hon hade uppnått höjden av fjärilar och bubblor innom hela sig.
De hade träffats på skolans insparksfest. Hon tänkte ofta vilken tur hon hade att det var just honom hon hade krockat med på väg ut. Av alla 800 elever på skolan var det honom. Han med det där varma leendet, avsmittande skrattet och den där doften.

"Lugnt! Är du också på väg hem?" Hade han sagt efter att hon hade ursäktat sig för att bokstavligen ha sprungit ner honom vid utgången. "Jaa" Hade hon sagt. "Ja, mina vänner är... upptagna och jag har ont i fötterna".
Han hade skrattat till svar, antagligen för att han förstod att hennes vänner fångat varsin killes uppmärksamhet och säkerligen stod och håglade i något hörn. Han hade skrattat precis sådär glatt som bara han kunde och lett det där breda, varma leendet som hon inte kunde sluta tänka på. Han gjorde henne varm och hon glömde bort att hon faktiskt stod ute i tunnaste linnet fasten de hade varit en av de kallaste dagarna på länge. "Jag med, mina vänner ska på efterfest med några ettor. Men jag är trött på hänga." Hade han svarat.
Hon minns hur hon bara stod där och inte kunde slita ögonen i från honom. Hur han, efter några svettiga timmar på dansgolvet ändå kunde se då där himla... fin ut.

"Mitt tåg går inte förrän om nittio minuter, när går ditt? Vi kankse kan hålla sälskap?" Orden hade mest rubblats fram. Men hon sa dem och efter något som kändes som en evighets förhoppningsfull väntan svarade han "Gärna det!" och tog tag i hennes hand. Hennes ömma, frusna hand. Handen som han hade hållt varm i nittio minuter. Handen han inte hade släppt en enda sekund. Hande hon som hon nu hade ett hjärta i bläck på.
Plötligt vaknar Ellen upp ur hennes dagdrömmande. Et tut från bussen och hon fick skynda sig att gå på innan den skulle strunta i henne och köra i väg. Bussen var sådär ekande tom som den brukar vid den här tiden. Hon slår sig ner på sin vanliga fönsterplats i mitten av bussen, lutar sig emot glasrutan, blundar och låter sig återgå till sitt dagdrömmande...

"Egentligen ville jag inte gå hit över huvud taget" Hade han sagt. "Ingen sprit eller?" Hade hon svarat med säkerhet på att det var det han, en nittonåring som säkert var ute på upptåg varenda helg menade. "Haha, nja, faktiskt inte!" Hade han, till hennes förvåning svarat. "Jag hade hellre tagit det lugnt i kväll. Du vet, man ser att det är bra filmer på tv. Man går förbi Thairesturangen på väg hem och man blir liksom sugen på en hemmakväll. Dessutom går jag ju inte kvar här så länge. Jag tar studenten till sommaren och har inte två år kvar på skolan till skillnad från ettorna, eller ett år kvar som du." Han log. "Jag kände väl inte riktigt för att lära känna alla över en fest, fast jag måste säga att jag är ganska glad att jag gick hit ändå" Sa han och blickade åt henne och blev, precis som hon aningen mer rosa om kinderna. Hon knöt sina fingrar, hårdare runt hans hand och såg honom i ögonen. Hon kunde inte låta bli att försöka gå på ljupet. Aldrig hade hon sett sådana grönbruna, tindrande ögon som hans var
Han, som aldrig riktigt hade förstått de fina i sina egna ögon hade trott att hon sökte efter annat och så efter några dimmiga andetag alldeles intlill varandra hade de möts för en kyss. Och allt hon kunde tänka var lyckorus, luckorus, lyckorus. Just för att det var han.

Plötlsigt så reser sig gåshuden på hennes armar där hon sitter i hopkuren på bussen. Hon ser att fönstret har blivigt alldeles dimmigt av hennes andetag och då kan hon inte låta bli att vara sådär tjejig och kär. Hon lyfter pekfingret över fönstret och ritar ett hjärta i dimman.
En gäll röst hörs i högtalarna och Ellen börjar smått samla i hop sina grejer och förbereder sig för att hoppa av. Nästa hållplats skulle vara hennes. Hon lutar sig tillbaka och låter sina tankar åter åka tillbaka en sista stund till den där kvällen. Hur de hade kysst varandra gång på gång de där sista tio minuterna. Hur han hade kramat henne hejdå och hur hon åter hade kännt den där doften som hon nu inte kunde få nog av. Hennes nummer var skrivet på hans hand med och ett hjärta var ritat på hennes.

Två minuter kvar av bussresan och Ellen kan inte låta bli att titta tillbaka i sms-inkorgen från kvällen.
Tack för sällskapet, ta det försikigt hem. /V.
Hon minns besvikelsen av hans sms. Hon hade hoppats på mera av hans värme i stället för ett sådär vanligt, nästan kallt sms.
Tack desamma, när gick din buss förresten, du behöver inte vänta ensam länge nu hoppas jag?! /E
Min buss går var tionde minut. Ville ju vara med dig. /V
Hon kunde inte tro att det var sant. De hade alltså varit hans buss som hade passerat tågstationen nio gånger den där kvällen. Nio chanser, men han hade stannat med henne. Det hela kändes bara så himla fint.
Vi kan väl träffas på måndag? Frukost innan skolan? /V
Hon minns hur hon hade sagt att hon i bland brukade ta den tidiga bussen till skolan, för att plugga extra i väntan på lektionerna. Det var så himla fint att han kommit i håg det, och visste att hon inte skulle ha några problem med att ta den där tidiga bussen...

Och där är nu. Hon kliver av bussen och slår en sista blick mot det dimmiga hjärtat. Bubblande mage och fjärilar genom kroppen. De skulle mötas nu, för andra gången och ja, nu var hon faktiskt nervös.
Utanför Drömbageriet, det mysigaste caféet hon visste står en välbekant kille med morgonruffsigt hår och rosiga kinder. Och när han vänder sig emot henne, och hon ser allt det där charmiga om honom så finns det inga tvivel om vem denna kille är.
V.
"Hej, vad söt du är." Hon känner hur temperaturen i kroppen ökar fortare än hennes hjärtslag och innan hon hinner säga detsamma så tar han hennes hand och öppnar glasporten med den andra.  "Kom nu så bjuder jag dig på den godaste frukost du kan tänka dig! De har allt här, och vad jag längtat efter dig! Jag brukar alltid äta frukost här på måndagarna, vi kan ju göra detta till en tradition, om du vill.. Jag vet att jag vill i alla fall!" Och med de orden, generad och med de där tindrande ögonen slår han sig ner i en av caféets få hörnsoffor. Utanför fönstret öste höstregnet ner och där innanför sitter de nu tillsammans, så nära det bara går. Blandar kaffepussar med tuggor av croissanter och smörgåsar.  Ett par värmande händer håller hårt i varandra och hon tänker då att dett här, det här vill jag göra varenda dag. Så säger hon det till honom och som svar får hon känna den varma doften åter igen och en croissantkyss som om möjligt var bättre än den förra. En kyss hon aldrig vill sluta smaka.
[Novell av mig.]

Tidigare inlägg
RSS 2.0