maj 2020.
Nu, A lagar mat och jag inväntar svar. Lägenheten är storstädad och vårljuset gör Arwens päls brännhet där hon ligger på fönsterkarmen. Tänk om jag visste 2014 att jag inte bara skulle öppna ett kafé utan också bo i en sekelskiftslägenhet, med katt och en underbar sambo. Jag skattar mig lycklig. Lycklig för att denna bloggen fanns och för de människor som läste den. En oförglömlig tid. Kanske precis som den tid som är nu. Vem vet vart man är och vad man känner, sex år senare.
Jag minns, Hannah! Jag minns ditt coffeeworld så väl. Det var av en ren slump jag hittade hit igen precis just nu. Letade efter din instagram och såg att du skrivit här igen. Hur galet är inte det. Jag kände så mycket igen mig själv i dig när du skrev här. Som om jag hade en person som speglade mig själv, på ett vis jag inte riktigt funnit i den lilla stad där jag bor. Kaffe, författardrömmar och vimsiga dagar med för mycket självkritik. Jag delade allt. Hoppas att du finner ditt nästa äventyr. Tack för att du delade ditt liv, och för alla fina texter.
Jag minns också! Instämmer med ovanstående kommentar, och hoppas på att fortsatt få följa dig och dina drömmar. Kram!
Jag har också hittat hit igen ikväll faktiskt. Tänt lite ljus och tänkte läsa några av dina tidigare krönikor. Det var länge sedan jag läste denna blogg, kanske 4-5 år. Kommer ihåg att den betydde så mycket för mig där och då. Så fint att den finns kvar och att få kika in igen. kram!