min alldeles egna oktoberpepp.

onsdag. jag får ofta höra komplimanger om mitt ex. om hur fina vi var i hop och hur snäll han var. och även om jag tackar så gör det så himla himla ont eftersom det ingen vet är att under det sista månaderna tillsammans mådde jag så pass mycket sämre att mina hjärnspöken kom tillbaka. och det kanske inte var alldeles hans fel, men han påminner mig om det. 

 

sedan dess har saker och ting inte varit de enklaste. jag älskar mig själv, och det liv jag lever. men ni vet det där lugnet i själen som är så himla skönt? borta med vinden, borta med honom. ätstörningarnas rötter sitter kvar, likaså perfektionismens grunder, kontrollbehovet, hypokondrin och rädslorna. det brukade vara snälla och inte störa mig men i somras bubblade alltihopa upp till ytan. och det är först när jag är singel igen, som jag förstår att de faktiskt var på grund av kärleken.

 

många vet om min sköra själ. men inte var det är som gjort den till glas. men så i dag, känns det som att det är dags att vara sann. inte bara mot er som läser det här utan mot mig själv. jag kan inte längre ignorera. jag måste få ut allt. för det är ju så, att första steg i rätt riktning är att säga det högt.

i tre månader har jag behövt peppa mig själv något alldeles extra. lyssnat mycket på podcasts om sånt som ångest och pratat en hel del med mamma, coachen som hjälper mig med det lilla som det stora. nu är det den sextonde oktober. och jag är starkare och lyckligare än på så himla länge. och jag tror minsann att jag kommer minnas den här hösten som tiden då jag växte. min tid med ätstörningar, för ett par år sedan var första steget och kanske är det här andra. 

 

jag tackar jobbet, att le mot kunder och få leenden tillbaka ger mig oändligt mycket glädje och att ha ett stort ansvar gör mig mycket mer självsäker, varje dag. jag tackar vännerna. bruncherna, middagarna, promenaderna, cafébesöken och peppsamtalen. får så vidunderligt mycket lyckorus varenda gång! jag tackar familjen, mamma, pappa, allra käraste syster och katterna som ständigt skänker enorm trygghet, må-bra-känsla och mysfaktor.

 

och så tackar jag mig själv och alla de där små knep jag lärt mig genom åren, som jag håller kvar vid och som gör att jag inte längre kan eller vill falla så lågt. tacksamhetspeppen, drömvärlden och att leva-i-nuet, mina fem tips mot ätstörningar och min alldeles nya oktoberpepp, tre små saker, som jag tänker berätta om nu!

 

 

ett. om en liten present. ofta när jag införskaffar något tänker jag mer på behovet än på att jag faktiskt ger mig själv något fint. tänker mest att den här kjolen ska jag ha då och till det där, i stället för att ge mig själv en tanke-kram och säga varsågod, du förtjänar något alldeles extra fint! här om dagen gick jag in på min kanske bästa butik i lund, tehuset java och köpte den superfina plåtburken på bilderna ovan. vet inte vad jag ska ha den till alls förutom att den ska stå på mitt skrivbord och se sådär guldglimrande och rosigt fin ut. men jag ville ha den, jag behöve lite pepp och tänk så sprudlande jag var när jag skuttade ut därifrån med min lilla påse i handen!! 

 

två. om en podcastmani. ända sedan jag upptäckte fenomenet podcast har jag varit som besatt, och när jag upptäckte fredagspodden med systrarna hannah och amanda blev jag plötsligt beroende. och åh, vilken enorm vardagspepp! allra särskilt deras första avsnitt, med teman som kroppsideal, ångest och när det är dags att lämna har gett mig så himla bra tankeställare och insikter. fredagspodden är min absolut bästa podcast någonsin, och kanske känner ni inte detsamma som jag när ni lyssnar själva men det är hela grejen med att låta andras ord, reflektioner och tankesnurr inspirera och öppna sina sinnen som ger en så himla bra pepp en onsdag som denna. 

 

tre. om att våga prata. jag har aldrig riktigt öppnat upp mig om mina känslor och jobbigheter för någon. ens för min famijl. när saker och ting känts snurriga har jag mest hållt det för mig själv tills jag mått bättre och berättat i efterhand om ledsamheterna. men nu, i höst har jag krossat alla fasader, murar och stenhårda betongväggar och sagt som det är. mamma, i mitt huvud har jag skapat ett kaos av jobbiga tankar och nu vet jag inte hur jag ska rensa och städa ur dem. har du tid att hjälpa? så sätter vi oss i sängen och jag skriver ner alla ämnen som gör ont, tar en sak i sänder och plötsligt har en timma gått och jag är fjäderlätt. så väldans mycket mer värt än att varje dag lägga negativiteter på hög för att sedan en dag explodera utav kaos. 

 

med dessa ord hoppas jag på två saker. ett, att jag slipper höra hur himla snäll han var och hur eminenta vi var i hop för nu är vi inte i hop längre. och två, att ni som är sköra och har en klump sorg i bröstet inspireras till att peppa och prata och uppleva den finaste höst ni någonsin varit med om! tusen kramar och ha det fint! puss

fotografi: jag 

så fint och så mitt i prick. tack <3

Fast nu är det ju såhär att du alltid skulle skylta fram om hur fin han var och vilka "eminenta och fantastiska" dagar ni hade ihop. Lite svårt för oss andra att veta den andra sidan när du jämt och ständigt visade fram allt HIMLA bra som du oftast uttryckte dig. Så det blir lite fel när du säger att vi ska sluta säga/skriva det när det var du som fick oss att göra det, gav oss den bilden. Jag kan förstå att det är jobbigt men tänk på vad du givit ut för signaler Hannah.

Vi vet att du säger att du har hjärnspöken men samtidigt målar du upp (ditt) liv(et) som en sommaräng och någonstans där får vi en skev bild av ditt liv. Jag tror att problemet för många är att du ger en ensidig bild på bloggen; allt du delar med dig av alltid är så himla mysigt och så himla fint och vissa förstår inte att det faktiskt bara är en sida av ditt liv du visar. Men jag tror att alla som är tillräckligt gamla vet att livet aldrig är så perfekt som en bild får det att se ut, det kvittar hur fint porslinet eller lakanet är. Hannah, berätta för oss om dina mindre-bra dagar. Det är kul att läsa om dem också för alla har vi dem.

Du är så fin, och man får skriva om det fina i livet, likväl om det sämre. Fortsätt peppa, jag gör det med dig! Kram <3

Hej Hannah! Jag måste bara få säga till dig att jag tycker du är så himla bra. Jag känner dig endast genom din blogg (vilket kanske då är att säga att jag känner en väldigt liten del av dig) och jag älskar den. Jag själv är väl inte den positivaste av människor och speciellt inte när det gäller mig själv, och ibland så tänker jag på hur det vore att vara som du. För även om ditt liv inte är perfekt (vems liv är det ens?) så kan du fortfarande plocka fram de där sakerna som gör dig glad och peppad på livet. Jag skulle så gärna vilja ha den egenskapen. Din blogg har blivit en av dom jag definitivt klickar mig in på varje dag och jag blir glad varje gång, om än bara för en stund. och dina noveller är något av det finaste jag vet när man ligger i sängen och är ledsen om nätterna.
Jag tycker också att du är stark som skriver om detta med honom. Det var bra gjort av dig att skriva hur det verkligen är och nu kanske folk förstår att de inte bör kommentera hur fina ni var osv. För allt tar slut av en anledning och man ska alltid sätta sig själv först.
Kramar och jag önskar dig en fortsatt trevlig dag/kväll/när du än läser detta

Du skriver så starkt. Tack för att du skriver! Det skänker styrka, lite insikt både i mig själv och i andra. Tack, tack fina du! :)

Varför inte använda plåtburken som en teburk? Te smakar så mycket godare om det förvaras på rätt sätt och inte blir för uttorkat<3

Tack för de orden. <3 Jag behöver dem just nu.

åh Hannah. nu vet jag inte riktigt vart jag ska börja. samtidigt som det såklart gör ont att höra att dina hjärnspöken hittade tillbaka så blir jag inte så förvånad och jag har nog någonstans anat och känt det. trots att din blogg i det stora hela framgår som glad och lycklig. det älskar jag och dessa inlägg där du "erkänner" saker gör att jag älskar den ännu mer. inte för att jag älskar att läsa om elände (då hade jag ju valt någon annan blogg som favoritblogg), men jag älskar ärligheten och äktheten. du är så himla fantastisk som utstrålar sån pepp och lycka och jag tycker det räcker gott och väl att bara nämna att man har tankar som snurrar, liksom i förbifarten, och att sedan berätta mer ingående om dem när och om man känner för det.
oj, det här kanske blev jättesnurrigt. men jag tror att det jag vill få fram är att du har en så fin balans i din blogg. lycklig, peppande, ärlig och mänsklig.
tack för att du delar med dig, både av dina känslor och dina tips. tusen varma och peppande kramar till dig Hannah <3

Du är bra precis som du är! Våga vara du!

du är fantastisk, tack för att du delar, dina ord går rakt in!

jag tycker du verkar vara en grym person! lovar, läser aldrig sådana här bloggar annars och kan ibland känna att jag verkligen ogillar bloggar som liknar dina (dvs mkt kläder, inredning och helt enkelt en slags romantisering av livet som jag kan tycka känns väldigt jobbig att läsa om ibland)
MEN jag tycker verkligen att din blogg är mer än så, och varje gång du uppdaterar så blir jag alltid påmind om att försöka tänka på alla fina saker jag har i mitt liv, istället för att alltid gräva ner mig och älta saker! så tack för det och lycka till med allt!

Vilken fantastisk lite plåtburk!

Hannah det är nog första gången jag kommenterar här men jag måste bara säga att din blogg verkligen är en sådan som man liksom alltid har uppe. Även när jag spanar in andra bloggar eller kollar facebook så låter jag alltid din blogg finnas där under första fliken. Vet inte varför det blivit så men det känns liksom tryggt på nått sätt. Har följt dig i över ett år nu och jag känner dig inte mer än genom bloggen/instagram och ändå så känner jag allt för ofta att jag behöver en hannahdos. Så aa, tack fina du!

Åh, bästa Hannah! Tack för en fantastiskt fin och peppande blogg. Trots att alla dagar inte är en dans på rosor fokuserar du på det fina, även i det fula. Du ska veta att du sprider så mycket glädje till oss läsare!
Fortsätt vara du, för du är toppen.
Kram

Hej Hannah! Du inspirerar mig så mycket! P.s. jag ÄLSKAR också fredagspodden, så himla bra.

Fortsätt kämpa Hannah. Du har så mycket fint framför dig. Världen är inte en lika fin plats utan dig.