fredag. på senaste tiden har jag införskaffat ett nytt favoritbestyr. ett litet ett. ett sådant en gör på tågresor, i väntan på kompisen, i plugg-pausen. och det är att kika tillbaka i arkivet, både här i min cafévärld och i mitt instagram-feed där bilder ända sedan hösten tvåtusenelva finns att drömma sig tillbaka till.

och det är just det jag gör. drömmer mig tillbaka. reser tillbaka. tvåtusenelva må inte vara så tokigt länge sedan, men tokigt är det så mycket som har hänt sedan dess. 

jag har varit väldigt olycklig, och väldigt lycklig under de där åren. nästan så himlastormande lycklig en varelse kan vara, och nästan så svidande och sorgesamt olycklig som jag någonsin skulle kunna bli. och de där veckorna, månaderna då olyckan har varit som starkast. de har jag inte riktigt vågat se tillbaka på förrän nu. nu när jag, för en tid sedan äntligen vågade kika tillbaka på de där sköra dagarna, och insåg att det var visst inte så farligt. 

smärtsamma dagar. ätstörningar. hjärtont och bråkiga relationer. hjärnspöken och demoner. de fanns där och de finns där när jag ser tillbaka. sorgen grabbar tag om mitt hjärta när jag ser på flickan som så lite tyckte om sig själv, som satte tokigt många krav på sig själv och som hellre lät sig vara till lags än att ta plats, säga hej, det här är jag, det här vill jag. jag önskar så att jag kunde krama om henne. säga hur fin jag faktiskt tycker hon är och hur mycket jag faktiskt älskar henne.

om jag kunde få uppfinna en uppfinning, vilken som helst med vilka resurser som helst så skulle det vara en makapär som tillåter mig att resa i tiden och krama om mig själv. liksom en bästa vän, liksom den jag önskar mig vara åt mig själv i dag.

förr kunde jag slå mig själv på kinden när negativa tankar kom upp. elakt. destruktivt. i dag klappar jag mig själv på axeln, kramar om mig själv. snällt. tacksamt. jag viskar till mig själv att jag visst är bra, tillräcklig och att jag älskar mig själv. jag är fantastisk. kanske är det min tidsmaskin. kanske är det jag som rest från tvåtusenarton till i dag för att krama mig själv. det skulle vara väldans sorligt i så fall, då det skulle betyda att jag inte älskar mig själv fullt ut i dag, att jag är destruktiv mot mig själv och att jag en dag kommer sitta där, precis som jag gör nu och se fyra år tillbaka och önska med hela mitt hjärta att jag kunde krama om mig själv och säga att jag inte behöver vara p-e-r-f-e-k-t. 

att kika i arkivet är som att resa i tiden. fotografier på mig själv från sorgliga som lyckliga dagar. med min första pojkvän, under tiden jag paddlade, när jag hade ringar under ögonen av sömnbrist och tårar i ögonvrån på grund av oändlig svidande sorg. supersmal, som att jag ska trilla i hop när som helst. mjuk, men med sorgliga ögon och tankar om otrillräcklighet. att se allt det där, att önska att jag kunde ge mig själv den varmaste utav kramr och le, litegrann för jag är faktiskt stolt över allt det där, allt jag har varit med om, tagit mig igenom. sett, gjort, sagt. 

allt har på något himlastormande omtumlande ofattbart vis lett mig fram till där jag är i dag. med tända ljus i novembermörkret och en kopp grönt julté vid sidan om mig, i en lägenhet i en ny stad i sälskap av mig själv, min bästa vän, som kramar mig varje dag, tar hand om mig och - om hon så måste skrika ut det - säger jämt att jag är bra. superbra. 

det är så välgörande att med nya ögon se på det gamla. att någonstans inse att den ända vägen igenom är igenom. att om jag bara är vänligt mot mig själv, fortsätter leva, krama, som en pil sikta mot att en dag se tillbaka och vara lika leende som i dag så gör jag mig själv bra. 

med lite tid förändras allt. med lite distans och tid blir svarta minnen varma minnen. med kramar från en annan tid. med att låta pilen skjutas genom luften. lätt, enkelt, vänligt och att ständigt att ha målet, mitt eget välmående i sikte. så ser inte olyckliga dagar så olyckliga ut längre. så gör sådant som skadade inte lika ont längre. så är jag tacksam för att jag är jag, för det liv jag levt ända tills i dag, och siktar med pilen för att känna så om fyra år, när jag ser tillbaka på den här stunden. hur jag kramade om mig själv, en vinterkrispig novembermorgon och kikade ut över äppellunden.  

glad. att vara jag. glad i dag. med lite tid förändras allt.

ph: pinterest.com

mindfulness. att finna närvaro i alla sina särskilda, och icke särskilda stunder. jag har länge varit intresserad utav det. länge utövat det. men också har jag länge underskattat det. 

jag har sannerligen varit med om en riktig berg-och-dalbana i år. ett hejdundrande äventyr. ett innerligt äventyr. som började i destruktiv relation, en underbar rawsome vår, att ta körkort och slita ut sig för sista gången, och i och med detta låta alla monster hemsöka innan jag faller tungt ner i sängen för en tre veckor lång influensa. feber och förkylning, det är minsann ett tecken på att en inte levt hälsosamt om kroppen säger i från på det viset.

så flyttade jag hit. till skövde. där hösten är krispigare än aldrig förr. det är som magi var gång jag går igenom parken mellan staden och skolan. gula löv på träd som alldeles snart kommer bli sådär vackert november-kala. regndroppar mot kinden. friskhet i luften och jag som går och nynnar på favoritmelodier som lika gärna kan vara ben howard-lugna som energifyllda while she sleeps.

här finns de kanske mest fantastiska människorna jag någonsin träffat. som har, liksom jag varit med om hejdundrande äventyr. vare sig de har tagit sig igenom otroligt tuffa personliga, innerliga resor eller har färdats över asien med knappa ryggsäcken så inspirerar varenda historia mig mer än vad något annat någonsin har gjort. här finns människor som tänker samma tankar som jag, eller som bara accepterar mina tankar. som ser medvetenhet som en självklarhet och som sitter tysta bredvid varandra i meditationsrummet, som går i armkrok påväg till yogan eller som bara vill hänga, skratta, kramas, stötta och finnas där - här och nu för varandra på ett helt galet magiskt vis.

jag studerar lycka, medvetenhet, vad som händer i hjärnan när olika psykiska ting sker och hur en tar sig från negativa cirkulationer till positiva stigar. och det, i hop med dessa magiska människor, i hop med att jag själv fick de där tre veckorna med feber innan flytten, då jag kunde reflektera och analysera mitt tidigare krav-fyllda liv så har jag blivit lyckligare än någonsin. och även om det som hänt hemsöker mig i bland i form av minnen, rädslor och negativa tankar så inspireras jag och lär mig varje dag nya sätt att ta till vara på min nyfunna lycka och fortsätta gå på den där positiva stigen.

så, mindfulness. jag har som nämnt länge utövat det. stått mitt i det spegelblanka tylösands-havet om sommaren och andats, doftat, känt, lyssnat och tittat. varit alldeles här och nu. gått på yoga om tisdagskvällarna och tagit tysta minuter, med många långa djupa andetag både innan och efter. tagit milslånga tanke-promenader där bara fågelkvitter, havsbrus och vinden varit mitt soundtrack. men aldrig har jag erkänt hur viktigt och välgörande det faktiskt är med mindfulness. jag är en sann dagdrömmare, och fastän det inte alls är tystnaden som just mindfulness handlar om så har tanken på att inte låta tankarna snurra, grubbla, florera avskräckt mig. jag vill drömma. allra helst jämt. men jag märker också att det där med att aldrig vara närvarande har sina små kluriga brister.

tidigare i år, när jag slagit mig ner på bussen för att fara hem till byn från en lång fikastund i staden med en fin vän så har jag kommit på mig själv med att jag inte varit där, på cafeet. min kropp var där, men inte min tanke. den var hela tiden någon annan stans.

kanske var den hemma vid datorn och förbered ett blogginlägg. eller så var den på kassa-jobbet i matbutiken, redan nästa dag. eller så vilade den på ett annat par i en annan del utav caféet.

vad äter dom för något? vad äter jag? det där såg godare ut, det måste jag beställa nästa gång. eller så kan jag laga det i kväll! och så ska jag skriva brev, och så borde jag sortera garderoben. kanske ska jag läsa lite också?

och precis sådär snurrar tankarna på. jag sitter alltså mitt emot en utav mina allra käraste favoritpersoner, och fikar. men mina tankar är på en helt annan plats. en annan planet.

mitt tålamod har också länge varit lite klurigt. i och med att jag så gärna låter mina tankar sväva i väg så har jag allt för ofta hamnat i en ny idé, en ny tanke, om ett annat bestyr, om vad jag ska göra härnäst, vilket gör att det jag gör just där och då - vare sig det är att läsa en bok, som att se en film, som att sy ett plagg eller ta en lugn promenad har känts trist, för jag har redan gjort klart det där i tankarna, och är redan inne i nästa ting.

begreppet "att vara här och nu" kan säkerligen låta fjompigt för många. men här, i min stad, i mig, i den krets jag spenderar min tid vid är det uppskattat och givande, och inte minst v-i-k-t-i-g-t. det är många som utövar det, inte bara i min klass, här tycks det ha samlats väldans många medvetna människor som alla insett vikten i just nuet.

dokumentären mindfulness - i närvarons kraft på tv4play, som jag, efter en väns rekommendation nyligen kikat på var nog den sista insikt jag behövde för att verkligen förstå att jag länge underskattat vikten i att utöva mindfulness. att låta tankesnurret ta en paus. att våga träna upp tålamod. att vara här och nu.

så nu tänkte jag påbörja ett litet projekt. ett mindfullness-projekt.

i dokumentären nämns fyra olika verktyg, eller grundövningar (maria ryd heter kvinnan, hon är vetenskapsjournalist och doktor i medicinsk vetenskap) som en kan tillämpa för att utöva mindfulness; kroppsskanning, yoga (medvetna rörelser), andningsankaret (medveten andning) och slutligen tyst meditation, där du övar på att bevittna, inte utesluta tankeflödet i hjärnan, att iaktta de tankar som kommer och går utan att döma innehållet i dem.

"jag märker ofta att jag är otålig att komma till nästa viktiga sak, därmed går jag miste om nuet på grund av min otålighet". så säger jan kabat-zinn som är professor i medicin och var den man som införde begreppet mindfulness på sjuttiotalet. låter inte det precis som de klurigheter jag nämnde ovan? jo, minsann. och även fast jag, genom mina stilla stunder i tylösands-havet, kvällsyogan och tysta minuter blivit väldans mycket bättre så vet jag att det finns en bit kvar att gå. jag vill kunna vara mer här och nu, och njuta utav de fina stunderna jag upplever, i stället för att drömma mig vidare till nästa jämt, och uppleva ett härligt "flow" i det jag pysslar med för stunden och inte tappa tålamodet alldeles för snabbt.

så nu tänkte jag utöva mindfulness varje dag genom att utföra någon utav de fyra grundövningarna, i minst tio minuter om dagen, precis som maria ryd, i dokumentären rekommenderade.

jag vet att det här kommer förändra mig. och jag tänker att det vore intressant för dig, som läser att få veta om hur det förändrar mig, vad som händer och vad jag upplever. som ett levande experiment. som ett tydligt bevis för att det här verkligen fungerar, för att vetenskapen visar rätt. så jag gör en liten kategori i menyn. mindfulness-projektet.

och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på att jag, en dag kommer kunna vara precis där, i lugnet, uppleva flow och känna av ett bättre tålamod.

vara här

och vara nu.

fotografi: jag