fredag. på senaste tiden har jag införskaffat ett nytt favoritbestyr. ett litet ett. ett sådant en gör på tågresor, i väntan på kompisen, i plugg-pausen. och det är att kika tillbaka i arkivet, både här i min cafévärld och i mitt instagram-feed där bilder ända sedan hösten tvåtusenelva finns att drömma sig tillbaka till.

och det är just det jag gör. drömmer mig tillbaka. reser tillbaka. tvåtusenelva må inte vara så tokigt länge sedan, men tokigt är det så mycket som har hänt sedan dess. 

jag har varit väldigt olycklig, och väldigt lycklig under de där åren. nästan så himlastormande lycklig en varelse kan vara, och nästan så svidande och sorgesamt olycklig som jag någonsin skulle kunna bli. och de där veckorna, månaderna då olyckan har varit som starkast. de har jag inte riktigt vågat se tillbaka på förrän nu. nu när jag, för en tid sedan äntligen vågade kika tillbaka på de där sköra dagarna, och insåg att det var visst inte så farligt. 

smärtsamma dagar. ätstörningar. hjärtont och bråkiga relationer. hjärnspöken och demoner. de fanns där och de finns där när jag ser tillbaka. sorgen grabbar tag om mitt hjärta när jag ser på flickan som så lite tyckte om sig själv, som satte tokigt många krav på sig själv och som hellre lät sig vara till lags än att ta plats, säga hej, det här är jag, det här vill jag. jag önskar så att jag kunde krama om henne. säga hur fin jag faktiskt tycker hon är och hur mycket jag faktiskt älskar henne.

om jag kunde få uppfinna en uppfinning, vilken som helst med vilka resurser som helst så skulle det vara en makapär som tillåter mig att resa i tiden och krama om mig själv. liksom en bästa vän, liksom den jag önskar mig vara åt mig själv i dag.

förr kunde jag slå mig själv på kinden när negativa tankar kom upp. elakt. destruktivt. i dag klappar jag mig själv på axeln, kramar om mig själv. snällt. tacksamt. jag viskar till mig själv att jag visst är bra, tillräcklig och att jag älskar mig själv. jag är fantastisk. kanske är det min tidsmaskin. kanske är det jag som rest från tvåtusenarton till i dag för att krama mig själv. det skulle vara väldans sorligt i så fall, då det skulle betyda att jag inte älskar mig själv fullt ut i dag, att jag är destruktiv mot mig själv och att jag en dag kommer sitta där, precis som jag gör nu och se fyra år tillbaka och önska med hela mitt hjärta att jag kunde krama om mig själv och säga att jag inte behöver vara p-e-r-f-e-k-t. 

att kika i arkivet är som att resa i tiden. fotografier på mig själv från sorgliga som lyckliga dagar. med min första pojkvän, under tiden jag paddlade, när jag hade ringar under ögonen av sömnbrist och tårar i ögonvrån på grund av oändlig svidande sorg. supersmal, som att jag ska trilla i hop när som helst. mjuk, men med sorgliga ögon och tankar om otrillräcklighet. att se allt det där, att önska att jag kunde ge mig själv den varmaste utav kramr och le, litegrann för jag är faktiskt stolt över allt det där, allt jag har varit med om, tagit mig igenom. sett, gjort, sagt. 

allt har på något himlastormande omtumlande ofattbart vis lett mig fram till där jag är i dag. med tända ljus i novembermörkret och en kopp grönt julté vid sidan om mig, i en lägenhet i en ny stad i sälskap av mig själv, min bästa vän, som kramar mig varje dag, tar hand om mig och - om hon så måste skrika ut det - säger jämt att jag är bra. superbra. 

det är så välgörande att med nya ögon se på det gamla. att någonstans inse att den ända vägen igenom är igenom. att om jag bara är vänligt mot mig själv, fortsätter leva, krama, som en pil sikta mot att en dag se tillbaka och vara lika leende som i dag så gör jag mig själv bra. 

med lite tid förändras allt. med lite distans och tid blir svarta minnen varma minnen. med kramar från en annan tid. med att låta pilen skjutas genom luften. lätt, enkelt, vänligt och att ständigt att ha målet, mitt eget välmående i sikte. så ser inte olyckliga dagar så olyckliga ut längre. så gör sådant som skadade inte lika ont längre. så är jag tacksam för att jag är jag, för det liv jag levt ända tills i dag, och siktar med pilen för att känna så om fyra år, när jag ser tillbaka på den här stunden. hur jag kramade om mig själv, en vinterkrispig novembermorgon och kikade ut över äppellunden.  

glad. att vara jag. glad i dag. med lite tid förändras allt.

ph: pinterest.com

den tjugoåttonde september står det på mitt pass. nittonhundranittiofyra. min födelsedag. tjugo år på jorden. 

❤ ❤ ❤ ❤

det där med att fylla år är ingenting jag tycker är så märkvärdigt egentligen. att tiden går gör mig inget mer än gott och så länge jag hinner med att stanna upp och se allt som följer med mig på vägen, så som äventyr, vänner, melodier, dofter, fina ord och fantastiska möjligheter så n-j-u-t-e-r jag sannerligen av att bli äldre. men länge har jag inte trivts med mina födelsedagar. uppmärksamhet och förväntningar. jag har mest ryckt på mina redan tunga axlar och låtit dagen sväva förbi.

när jag flyttade till skövde lämnade jag oändliga tyngder bakom mig. och även fast jag saknar mina favoritpersoner så finns det ingenting kvar i skåne för mig längre. jag behöver distans till allt som varit och tid att få n-j-u-t-a utav allt det där som är här. på förvånansvärt kort tid har jag lärt känna så galet många magiskt bra och fina personer och de bestyr vi hittar på tillsammans, de samtal vi har och den hjälpande hand som finns precis överalt är jag så galet galet tacksam för. det förvånar mig faktiskt hur FANTASTISKA människor det finns!!

och jag trivs så galet bra här. utbildningen är drömmen och när jag lägger vikt i meditation, bra mat, sömn, älskvärda bestyr (inkluderat caféhäng och dansanta nätter) så gör det att även gråa dagar blir soliga. jag kan inte låta bli att älska allt som händer här. allra särskilt när jag jämt blir överraskad utav de där hjälpande händerna och varma kramarna och små fina födelsedags-gester, så som en spontan present, middagar, klingande glas för min skull, en morotskaka, midnattssång och små fina lappar med pirrigt peppande budskap. det har aldrig varit så h-ä-r-l-i-g-t att leva och växa som nu. tjugo år på jorden. äntligen lite lugn och lycka i själen.  här ska jag stanna i tre år och det säker sannerligen mina axlar. det ger mig det där lugnet jag så länge letat efter.

tusen tack för alla fina gratulationer, jag är så oändligt tacksam för att så många fina personer stöttar och finns och peppar och bryr sig! från skåne till skövde och världens mest älskvärda släkt i halmstad. och alla ni fina coffeeworld-besökare som skickar små lyckorop som fyller upp hela mig. det här är ett litet tacksamhets-brev till alla er som finns omkring mig nu, när allting äntligen är bra. (bäst).

ett vykort från när jag var liten.

jag mår så himla bra här. bättre än på länge. det är som om allt det jag gått igenom. alla mina strider mot och med mig själv, all den där styrkan jag samlat på mig, all den motivation till lycka och alla höga berg och djupa dalar som skapat balans inom mig har jag fått utlopp för här. jag trivs så galet, galet bra med mitt lilla boende på den finaste innergården i hela staden. jag vaknar upp med utsikt över äppellunden och en park där höstlöven ligger och prasslar under morgonpigga farbröders skor och som virvlar upp i luften när hundarna springer förbi.

om vardagarna försöker jag ännu finna balans i det dom är plugg plus egentid plus socialt. och det går bra! bättre! nästintill bäst nu när jag faktiskt spenderat så mycket tid med mig själv det senaste året att jag är trygg med att vara jag fastän jag är med andra! och de där andra, mina världsfina klassisar, de är magiska på riktigt. aldrig har jag mött så mycket öppna, inspirerande, stöttande och kloka människor på en och samma gång. och när vi vandrar upp för billingen, när vi lagar indiskt i någons kollektiv, när vi pratar kärlekskaos på rasterna och när vi grillar halloumi och pratar livsresor vid en liten röd stuga i skogen så kan jag plötsligt stanna upp - allt är så tydligt, solnedgången, skratten, skogen som doftar septemberkväll och värmen från elden och leenden från de som möter min blick - och få världens härligaste rus igenom kroppen. lyckoruset. jag känner det så väldans ofta nu.

vilket år. vilket slitsamt jävla år. och så hamnade jag här tillslut. som en belöning fick jag allt jag önskat och även om stressen pulserar så hårt i mig i bland att jag gör mig redo för en hjärtattack och även om kärleken springer i kapp mig och frågar om jag inte vill känna lite ändå, älska, hålla någon i handen medan han visar mig biografen och pussar mig i den höstkrispiga natten och jag-vet-inte-vill-inte-eller-vill-jag om och om igen så är det här mitt bästa någonsin. att äntligen få känna sig trygg i sitt eget sällskap och få visa mig själv att jag kan.

jag kan ta hand om mig själv nu. jag har klarat mig igenom allt det jobbiga jag ska, i alla fall för ett tag.
och nu återstår bara en sak. leva. leva. leva här och leva nu.  ❤ 

fotografi: jag

till skövde. till mitt nya rum. till mitt nya hem.

här ska jag bo nu. plugga. leva. fika. hänga på pimms. på biblioteket. på campus. gå på yoga på gymmet som jag bor granne med, äta frukost på min världsmysiga innergård och dricka kvälls-te med min nya fina rumskompis klara. i mitt rum finns en kakelugn och ett fönster som vätter ut mot äppellunden. och jag grät när jag packade in alla mina kläder i garderoben.

saknad. längtan.  

ena sekunden känns det som om jag skulle kunna packa ner allt i flyttlådorna igen och springa hem med allt i famnen. hem. till tryggheten. mamma och pappa och vårt lilla hus på landet. till matbutiken igen. där ingenting händer men där allt känns varmt och bekant. och andra sekunden känns det här så fantastiskt s-j-ä-l-v-k-l-a-r-t. och jag är imponerad utav hur mitt livs alla berg-och-dalbanor har format mig till den väldans starka versionen utav mig jag nu inser att jag blivit. modig. självständig. tryggheten finns i mig. och även om den blandas utav saknad och längtan så är även den faktist också självklar.

jag kommer klara det här. det här kommer att bli bra. trots allt nytt

och främmande

och stort

och skrämmande

är det precis vad jag insett i dag.

fotografi: jag

en varm och solig dag. brännande het. huden glittrar liksom sandkornen och havet speglar precis allt som flyter där ovan. på varsin handduk på stranden ligger vi. glansiga. solen skapar svett på våra pannor. pärlor. rinnande ner längs våra ryggar och armar. det känns som om något kryper på en. det kliar lite. och jag skakar mitt ben för att ta bort det djur som inte finns. efter en sval vindpust kommer den överväldigande värmen igen. och snart bildas nya pärlor. pärlor som kryper. jag skakar benet igen, och igen.

jag ligger på mage. du ligger på rygg. våra armar längs sidorna. våra fötter gräver i sanden. mitt lillfinger mot din tumme. hakar fast i varandra. jag vill komma dig nära. men det får räcka såhär. för nu.

jag kikar upp och kisar upp mot sanddynorna. mellan solens glittrande strålar ser jag nyponbuskar och parasoll, blå-vit-randiga solstolar och halvnakna barn som skrattandes springer efter sina pappor. vad jag hör när jag blundar och lyssnar är skratt och glada skrik, vågskvalp och då och då hörs ett brus av den svala vinden som så härligt svalkande skyndar förbi.

jag kikar på dig. jag kikar på dina solkyssta axlar och dina fylliga läppar. rosa, med en liten vit fläck från solstiftet i vänstra mungipan. min mungipa. allt med dig tillhör mig. varenda fläck, varenda vrå. alla dina pärlor, från topp till tå.

jag låter huvudet vila mot handduken igen. blundar och lyssnar ett slag. två ljusa röster promenerar förbi oss. de pratar högre än vad jag tror att de tror. den ena beklagar sig, den andra håller uppmuntrande med. om kärlek. hur fan man ska hitta någon vettig tills man är trettio och vill skapa familj? svar: tio år är lång tid, tio år är kort tid.

själv är jag tjugoåtta nu. men minns lika klart som dagens alldeles spegelblanka saltvattenshav hur jag tänkte då. åtta år sedan. en tjugo-åring med visset och slitet tonårshjärta som aldrig slutar sakna, längta, undra och tänka. jag försökte låta bli men hade alltid trettio som målpunkt. det var då jag skulle ha familj och barn med namn som viggo och eira, eller charlie och rose. de skulle ha varsin kånken på ryggen i olika färger och så skulle de gå hand i hand till dagis i deras prickiga gummistövlar. jag skulle bo med min kärlek i en vit villa vid hallands kust. upprustad. elsa billgren-inspirerad med vintage-porslin och färgglada filtar på en vitmålad köksbänk på terassen. i ekar och björkar skulle jag hänga hängmattor och hemmasnickrade gungor. en stor matplats skulle ligga på en kulle, med utsikt över ett spegelblankt hav. lika blankt som i dag.

jag hade drömmar om hur livet skulle te sig fram tills dess. vad jag skulle vara med om. resor och studier och hångel och oförglömligheter. mitt liv skulle vara kryddat utav framgångar och karriärer vid det här laget. jag skulle bli sångartist och äntligen våga sjunga lika högt som jag gjorde hemma i vardagsrummet. jag skulle sälja illustrationer och göra tryck på tekoppar som sedan skulle säljas på nätet. egen webbshop. hemmasnickrad. kan själv. en karriär vars pusselbitar skulle vara hittade nu. även om jag visste att jag säkerligen skulle ha vänt på några felaktiga så tänkte jag att när åren kröp mot tjugonio så skulle jag knappt ha några pusselbitar kvar att finna. och om jag mot förmodan skulle ha det, så skulle jag i alla fall veta var de finns.

jag väcks ur mina dagdrömmar när solen går i moln. det blir genast mycket svalare. himla skönt men samtidigt stressande. snälla sol kom tillbaks. jag drömmer här, jag är inte klar!

vissa saker förändras aldrig. ända sedan jag var tio-tolv år har jag dagdrömt mig genom livet. legat precis såhär med tårna i sanden och filosoferat fram visioner om hur livet ska bli, vad jag vill vara med om och vilka stordåd som skulle få alla att utropa: wow, titta på henne, wow.

jag drömmer alltså ännu. tjugoåtta år. jättevuxen i en tolvårings ögon men ännu barnsligt glad för fantasier och filosofier. i stället för att fantisera om hur jag skulle springa in i mitt livs kärlek så funderar jag nu i stället på vilka som blir mina nästa steg i jobbet, hur jag ska överraska de jag älskar och vad jag ska servera i det där caféet jag ännu inte startat men som en dag, i viljans namn ska bli mitt.

välkommen till smultronstigen.

öppet-tider: 09.00-20.30 varje dag, hela sommaren.

raw food, ekologiskt och vegetariskt.

missa inte vår populära rödbetskaka eller morfars kanelbullar.

luncherbjudande: chevre-rödbetor-valnötter-honugs-toast/ broccoli-paj/ vegansallad, nittiofem kronor. fairtrade kaffe eller lokalt producerat ekologiskt té från särdahls kvarn ingår. 

sitt på vår uteservering om du vill. vimplar i pastellfärger och ljusslingor som tänds när dagen börjar skymma. inomhus finns det gustavianska soffor att slå sig ner vid och bord byggda utav träpallar målade i vitaste vitt. allt serveras ur porslin jag funnit på myrorna, förutom tallrikarna som är från rörstrand och bestick som är från ikea.

i högtalarna: norah jones, melissa horn, alice babs, bon iver, talest man on earth och joni mitchell om dagarna.

på kvällarna har vi live-band. i bland är det jag som sjunger.

jag önskar att jag kunde skicka ett brev. ett brev till mitt tjugo-åriga jag. säga till henne att lägga av med allt det där som tar så oändligt mycket på hennes själ. kraven hon sätter upp för sig själv, framtiden som hon vänt till något stressande i stället för pirrande, ångesten som hon låter trycka ner henne. jag vet inte om hon skulle må bättre utav det, kanske gör det saken värre. för hon var allt bra dum. som inte älskade livet. som i bland till och med önskade bort det. men jag skulle vilja berätta för henne om vad jag gör nu. och hur det känns. så hon förstår att det inte krävs stordåd för att känna genomhärlig lycka i själen. så hon förstår att även om allting inte blir som hon tänkt sig, framtidsdrömmarna som en sommarlunch en söndag så kan allting kännas fint ändå. jag önska hon visste att bara för att topparna var höga som behövde inte dalarna vara så oändligt låga. precis som att jag är min egen lyckas smed är jag också skaparen utav min egen väg. och jag behöver inte gå ner för alla berg och falla ner i alla gropar. det finns ett sätt att ha ankaret ovan ytan också. det finns genvägar. det finns knep som gör att även fast det är så otroligt läskigt, kallt och mörkt kan livet kännas brännande varmt och soligt glittrande ändå.

jag skulle vilja berätta för henne att jag har sprungit på flera kärlekar. som tjugo-åring kunde jag till stundom känna mig så ofantligt förvirrad att jag inte visste om det var tjejer eller killar jag tyckte om. men sedan dess har jag gett både kyssar till en tjej med kort blont hår, blommig fyrtiotalsklänning och värmande armar som till en pojke med hästsvans, tatuerat bröst och seglarskjortor ärvda av hans gamla sjökapten till morfar, och jag har älskat båda. tyckt det var mitt livs bästa människor, personer, äventyr, läppar.

att jag i dag ligger med just denne solkyssta hand i min har inte med vad som gömmer sig under badkläderna att göra. utan att vi var en del utav det under som infinner sig när två personer träffas under just rätt tidpunkt och finner varandra som de absolut vackraste och mest fantastiska människor de någonsin skådat. det är inte ödet. det är inte slumpen. det är bara kärlek och sommar och kyssar och trygghet och visst, några dalar men inte lika starka som alla toppar.

jag skulle vilja berätta för henne om examen. att det inte var precis så att jag var tvärsäker på vad jag ville vid det laget. att det inte heller var så att jag redan hade hunnit starta det där egna företaget eller att jag ägnat alla mina lediga eftermiddagar och söndagar under studieåren till att lära mig alla ackord på den nu ännu existerande men otroligt slitna gitarr som ligger i baksätet på min kärleks bil. jag var lika förvirrad och överväldigad över min ålder när jag var tjugotre och hade tagit kandidatexamen som vid tjugo och påbörjade mitt första år på högskolan i skövde. men skillnaden var att jag inte lät det ta så hårt på mig. jag hade lärt mig att rycka på axlarna, jag hade lärt mig att ovissheten var lite utav meningen med livet. och att allt vore hemskt tråkigt om saker och ting redan var förutspått.

och de där eftermiddagarna. och söndagarna. de var inte förgäves bortslösade. nej. minsann. inte ett endaste dugg. jag hade fikat, och dansat och hånglat och skrivit och fotograferat och läst och åkt på utflykt och jobbat och rest och faktiskt tagit små men säkra kliv upp för karriärstegen. jag visste det inte då, men nu. mitt i den där stegen vet jag att det inte var utan vissa kreativt sprudlande och spontana eftermiddagar som jag hamnade där jag är i dag.

jag önskar att hon på-riktigt kunde förstå att det alltid kommer finnas de som är värst. och att det bor oräkneliga miljarder människor på jorden och att det är fullkomligt omöjligt att finna mindre än miljoner som är lite bättre på något hon vill bli bra på. sjunger vackrare, skriver finare, läser snabbare, lyssnar bättre, pratar högre, smalare ben, fylligare läppar, tydligare kurvor, snabbare, starkare, bättre på att ta vara på sina dagar, bättre på att vara produktiv, bättre på att ta hand om sig själv. men att, trots att det finns miljarders miljarders människor på vår jord så finns det ingen, ingen, ingen, ingen som är som precis som hon. och att det är det som betyder något. det är det som förändrar allt.

jag skulle vilja berätta för henne om var jag är i dag. att det kanske inte är med så många efterenheter hon önskat eller trott, så stora karriärs-kliv och så säkra framtidsplaner som jag ligger här och ler över livet. att det kanske inte är med flera utgivna romaner, ett tiotal hyllade föreläsningar, ett femtiotal slutsålda konserter och med ett barn i magen och en stor vit lägenhet, med kakelugn, breda fönsterkarmar, stora bokhyllor och ett schack-rutigt köksgolv i min bästa stad som jag inte kan sluta le när jag tänker på att vara precis tjugoåtta år gammal, eller ung. eller så kanske det är så. jag kanske har uppfyllt många utav mina dagdrömmar, jag kanske väntar en viggo, eller eira, charlie eller rose. jag kanske just nu vilar upp mig efter en sen kväll med konsert inför tusen-talet dansande människor, eller en release-fest för min andra bok, eller ett natt-tåg från en föreläsning i göteborg som gav många världsviktiga insikter hos mina många lyssnare. men att det inte spelar någon roll. det inte är det som skapar mitt leende.

för det är livet i sig som pirrar. det oförutsigbara som kommer varje dag. de små spontana telefonsamtalen från mina nära och älskade, de impulsiva besluten om att köpa en tidning och kanelbulle och slå sig ner i hängmattan eller att packa en matsäck och bege sig till stranden, de saltvattenssmakande kyssarna som jag alldeles snart ska få smaka utav kärleken som ligger alldeles tätt tätt intill mig och mumlar något om en vacker segelbåt vid horisonten, den svala vinden, den varma sanden, det spegelblanka havet och de små, trygga, fniss-framkallande och kära dagdrömmarna som varje dag får mig att sakna, längta, undra och tänka efter annat, efter mer, efter stordåd och karriärs-kliv.

allt det där skulle jag vilja säga henne, allt det där skulle jag vilja berätta i ett brev. vitt papper, en bläckpenna, ett frimärke med årets kändaste svensk på. ett frimärke med mig på? posta, skicka, vänta på svar.

men jag kan inte. och kanske är det lika bra. att fortsätta leva med dagdrömmar, förhoppningar och små fragment utav önskan till en annan dag. för om hon skulle få det där brevet, om hon skulle läsa och höra om en solig strand och ett spegelblankt hav.

då kanske hon inte skulle ligga här och vara precis sådär hjärtklappande lycklig över sitt tjugoåtta-åriga jag.

jag vänder mig om och kysser dina läppar. jag kan ännu känna smaken utav jordgubbarna vi åt för några timmar sedan. och smultron. och hallon. och himmel. och hav. du kysser mig tillbaka. drar bort en lock från min kind och viskar pirrigt, lyckligt. så oändligt fint. du är min. du är min. 

och så vänder jag mig om igen. blundar. filosoferar. reser tillbaka till dagdrömmen. jag står på en stor scen under en puderrosa solnedgång och spanar ut över tusen-talet ropande människor med leenden och glitterögon. allt ljus på mig. gitarren i högerhanden. tindrande glitterögon gång på gång. nämar mig microfonen, säger hej och sjunger en alldeles egen skriven sång. 

texten får ej kopieras/ fråga mig först.