nu säger jag det. ett, två, tre. jag säger det nu. nu kommer det. nej, förresten. lika bra att hålla det för mig själv. kanske vet de redan? alla vet. men då kan jag väl lika gärna låta orden komma ut? visst! eller? ett, två, tre.

2014-05-21 ⋆ 22.15 

jag mår bra, oftast. solen skiner på havet, det glittrar, skimmrar, kvällssolen gör himlen alldeles rosa och att gå i solkyssta ben utan gåshud ger mig lyckorus. vännerna och jag picknickar, planerar äventyr och resor och att cykla till jobbet kan i bland vara den härligaste stunden på dagen. jag älskar min cafévärld och i sängen på kvällen ler jag över att det känns omöjligt att stänga boken. sommaren är här. en efterlängtad magi och i höst väntar en pirrigt spännande framtid. 

 

musiken är viktig för mig. jag lugnar mig melissa horn och peppar mig med svensk hiphop. starka ord och starka känslor. människor som vågar säga sanningen om deras rädslor, saknader, kärlekar och sorger.

 

jag blir så lätt inspirerad utav det där. att säga som det verkligen är. även nu. egentligen vill jag sudda, sudda, sudda ut. ignorera mörka moln och fokusera på de sista solstrålarna längs horisonten. inte tänka på sånt som skapar tårar i ögonen, en klump i halsen och magont. låtsas som att det inte finns.

 

men jag vet att om jag gör det så kommer allt tillbaka och hemsöker mig ändå. mitt på den varmaste sommardag kan regnet plötsligt falla. mitt på en molnfri himmel kan det skapas åska.

 

och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.

 

så jag tänkte säga som det är nu. ut, ut, ut med det onda. så kanske jag kan lägga undan pennan sedan och känna mig lite lättare. lite friare. lite mera mänsklig. 

 

det finns två saker som gör vattenfall på mina kinder ikväll. svårigheter. kanske känner du igen dig? kanske har du också ont? kanske kan vi alla känna oss lite mer mänskliga ett tag, kramas och bara lova varandra att allt kommer bli bra? efter regn kommer solsken, så som det alltid brukar göra. 

 

ett. jag är ännu inte frisk. mina ätstörningsdjävular har ännu inte lämnat mig. de har gömt sig i små regler, visioner och idéer om hur allt ska och borde vara, hur jag ska och borde vara. jag har så himla lätt för att bestämma mig för hur min kost och mitt liv ska se ut. begränsningar har aldrig varit något jag har haft svårt för. och det är mitt stora problem. jag kan liksom inte tro att det är sant att en kan leva precis hur en vill, träna hur mycket eller lite en vill, äta vad en vill. jag älskar den jag är, här och nu. och det känns visserligen kalasfint, men att ständigt gå omkring och vara rädd för att tappa eller gå upp i vikt. att vakna upp i morgon och inte längre känna mig värdig och fin. det är en mardröm jag är rädd ska bli verklighet. en mardröm som gör att jag begränsar mig, sätter upp regler och lever livet med höga krav. bara för att kontrollera. bara för att jag ska vara säker på att jag tycker om mig själv i morgon också. 

två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor. 

så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad. 

men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.

 

jag älskar mig. jag älskar mitt liv. jag kramar mig. jag kramar mina vänner. jag har framtidsdrömmar och minnen som bringar lyckorus. musik som får mig att dansa och böcker som får mig att drömma. värmen i rykande kopp te om eftermiddagen och styrkan i att unna mig själv en nybakad kanelbulle. 

 

i söndags, hos farmor, överst på bokhyllan. där stod fyra fotografier utav mig. hannah fem, tio, fjorton och nitton år på jorden. jag tycker så himla mycket om den flickan. jag ler så att jag nästan spricker. lyckorus och tacksamhet så att jag brinner. elden, ni vet? elden. men jag gråter också. för flickan. för att bakom leendet göms självdestruktiva tankar. att aldrig känna sig tillräcklig. det är som en tävling jag alltid haft mot mig själv. och vinner, det gör jag när jag är perfekt och komplett. 

aldrig nöjd.

aldrig bra nog.

aldrig perfekt.

aldrig tillräcklig.

aldrig värd att luta mig tillbaka, andas och bara vara. bara vara hannah.

 

men nu.

jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.

det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv.

jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.

 

det räcker nu. överallt. det räcker nu! det räcker med att alltid vilja bli mer smal och samtidigt få snyggare kurvor, att sitta så lite som möjligt vid datorn och samtidigt hålla sig uppdaterad bland alla sociala medier, att alltid äta hälsosamt men samtidigt visa att en kan unna sig i bland. det räcker med krav. det räcker med borden. det räcker med att alltid sträva efter något som man inte har!

 

flickan ville vara perfekt. hon kunde inte se saker med klara ögon. hon vågade inte lämna honom, hon vågade inte släppa kraven. men här sitter flickan nu och har fått nog. precis som elden i mig brinner till att krossa sådana tydliga elendigheter som rasism och ojämställdhet brinner nu elden till att krossa kraven. till att luta sig tillbaka och, precis som jag vill låta alla människor vara precis som de är vill jag låta mig vara den jag är. 

det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv. 

överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.

 

onsdag. och här kommer en spellista! det är maj-månadens musik. bättre sent än aldrig, visst? de första
nektarinerna är fylld av typsika vår-melodier, café vänliga-toner och så kartellen, min allra bästa power-
musik. i dag släpper dessutom en himla massa bra artister nya låtar, så vänta dig påfyllnad!!

 

tisdag.  och det gör ingenting att vinden blåser i dag, det gör ingenting att solen går i moln och att graderna sjunker något. för

igår spenderade jag tre långa timmar på stranden. med block, penna, podcast, lunchlåda och nektarin. och det var hur fint som helst! men, i dag är mina axlar röda och ryggen är likaså. alltså är det väldans passande med en inomhus-dag i dag!!

 

måndag. och det känns som om jag inte gjort något annat de senaste dagarna än att predika om politiken. kanske har det märkts också? att viljorna brinner i mig? hur som haver är eu-valet över och jag känner både sorg över att ett visst parti fick så ofattbart många röster men samtidigt ett oändligt lyckorus för mp och F! hurra, hurra, hurra!! nu kan jag luta mig tillbaka.

 

onsdag. och i väntan på att datorn min ska vilja mig väl så kan jag inte besvara några mail. tyvärr. vilket himla krångel!! men solen strålar och himlen är blå så jag tänker låta tekniken vara i fred och slå mig ner på altanen, med skrivblocket och en kopp fläder-te och andas bort stressen i bröstet. men först ska jag berätta om något nytt, nytt, nytt!!



hej facebook!!

 

för att snabbare kunna besvara dina fantasitska och åh-så-viktiga mail.
för att enklare kunna besvara frågor som de i kommentarsfältet.
för att kunna prata! med dig, dig, och dig! för vi verkar vara så lika allihopa och jag tror vi skulle ha himla roligt i hop!! och inte minst utbyta massvis med kloka ord.
för att tipsa dig och få tips tillbaka om viktigheter och sånt som är fint.
för att prata om sånt som feminism, ätstörningar, det där med kärlek, frukostar och annat som är typiskt oss.

...så har jag skapat mig alldeles egen facebooksida!! https://www.facebook.com/hannahellencoffeeworld heter den. klicka dig in, säg hej och, om du inte har fått svar på ett mail eller en kommentar så skriv i mitt feed eller skicka mig ett meddelande. tänk vad roligt det här skulle kunna bli! tusen kramar och ha det fint! puss

tisdag.  och hjälp. min dator och jag har blivit ovänner. och jag vet inte vad jag gjort fel. den är långsam, och blir irriterad utav allt och jag kan varken redigera eller ladda in fotografier utan att den stör sig på mig! om det är någon kunnig filur som ser det här så snälla, hjälp! annars är det apple-butiken nästa. förutom teknik-komplikationer har min dag varit supersolig!

om han säger saker till dig som gör dig ledsen. så att du inte riktigt kan sluta tänka på det och går ensam hem genom skogen fastän han går bredvid.

 

om han får sig att känna att du inte är tillräcklig nog. bra nog. att du måste se på dokumentärer varje kväll, lyssna på rätt musik och rätt radiokanaler så fort ni inte är tillsammans. att du måste lära dig nya saker, spännande saker så att han kanske lyssnar nästa gång du har något att berätta. 

 

om du måste kika på din blogg, din pinterest och din instagram varje gång du åker hemifrån honom bara för att bekräfta vad som är du, du, du för att du känner dig så osynlig och obetydlig när du är med honom, hos honom, bland alla hans ord och hans saker och hans viljor. om du känner dig bortglömd. 

 

om ni kommer hem och du är trött och tänker att nu vill jag mest prata och mysa hela kvällen ut. och du berättar om något som kanske är viktigt för dig eller som du kanske längtat efter att få berätta för honom om, och han inte vill höra på. puttar ner dig i sängen i stället, men det vill inte du men du säger ingenting men du vill det inte en endaste sekund. inte en endaste sekund. 

om du inte säger sanningen till dina vänner. om du inte berättar att det där var inte så snällt av honom, visst? om du inte ens låter dig själv tvivla fast magkänslan säger att nu. är. något. fel. 

då är det inte dig det är fel på. det är honom. gör slut på det.
gör slut på det. lämna alltihop. för du är värd så mycket mer. så oändligt mycket mer.

frågelåda del två.



förhoppningsvis kommer jag plugga i lund till hösten. så jag undrar om du isåfall skulle ha tid och lust att ta en fika med en nyinflyttad och förvirrad student? det vore trevligt att lära känna någon så fin som du. åh, så roligt! jag tär gärna en fika!! det är bara att skicka ett mail så slår vi oss ner på ett favoritfik! puss

jag gick igenom ätstörning förra året och det var riktigt illa, men nu har jag gått upp de kilon jag förlorade allt för fort. jag känner mig frisk i kroppen men i sinnet har jag jättesvårt att tycka om mig själv i hur jag ser ut nu och kämpar med ångest över det mesta. det jag nu undrar över är hur du accepterade hur du såg ut efter återhämtningen fysisk? prioriterade du något extra mycket? ser du dig själv som frisk från ätstörningen? något måste börja med att poängtera är att det här om att bli frisk från ätstörningar behöver inte ha med vikt och kilon att göra! du behöver inte ha gått ner en massa kilon för att få diagnosen, på samma vis vill jag säga att bara för att du gått upp i vikt behöver du inte vara frisk. som tidigare nämnt, i ett inlägg jag förövrigt vill rekomendera dig att läsa brukar man generellt säga att det tar fem år att hämta sig från en grov ätstörning. att du ännu har svårt att tycka om dig själv och har mycket ångest är alltså inget jag tycker du ska känna som ett stort problem. att inse att "det här tar tid" är bland det bästa jag har gjort för min ätstörning. för det tar tid att finna självkänsla och självförtroende igen. det tar tid att återhämta sig psykiskt, och det är det som är det svåraste egentligen. jag tycker att du ska leva med insikten att din ätstörning inte kommer lämna dig bums, ta en dag i sänder och försök vara snäll mot dig själv. bli din bästa vän för du glömmer väl inte att du är den ända som kommer sälskapa dig varendaste sekund hela livet ut? krama dig själv, klappa dig själv på axeln att du tagit dig såhär långt och omge dig utav sånt som är fint. det är så jag tar mig igenom de svårare dagarna. ps. jag finns på [email protected] om du behöver någon att prata med. puss!

vad har du sökt för utbildningar till hösten? jag vet inte varför men jag känner för att hålla det lite hemligt. kanske för att jag inte vill jinxa det. det här är den första utbildningen som verkligen känns etthundraprocent jag. etthundraprocent rätt. etthundraprocent motiverande. men oron finns att jag inte kommer in. så håll ut!! men som andrahandsval finns fotoskolan göteborg och som tredje ligger produktionsledare: media i malmö. så har jag även sökt lite annat smått och gått, som webbdesig och skrivarkurser. pepp!

vilken är din favoritstad i hela världen, och varför? J'ADORE PARIS. 

jag studsar på ett studentmoln och försöker planera allt sammans. vad serverade du på ditt studentfirande? pirrigt! grattis till studenten! jag kanske borde skriva ett alldeles eget inlägg om det här en dag? det roligaste inför studenten var i varje fall att pyssla i hop en spellista! nytt blandat med gammalt, nostalgi och favoritmusik. när det gäller bufféen blandade vi pajer, hembakat bröd, matiga sallader (exempelvis grekisk sallad med couscous och fetaost), varmrökt lax och såsen gjord på turkisk yoghurt och citron. tips, tips!!

när du tar outfitbilder, vem är det då som fotar? nästan alltid jag själv, faktiskt! hurra för självutlösare!! annars frågar jag min syster eller pappa. men det är sällan!

tisdag. och gissa vem som gick upp nollfyrafyrtiofem i dag? ovanligt tidiga morgnar sliter sannerligen ut

mig. men, det är så väldans skönt att komma från jobbet hem vid lunch och vara färdig! att ha en alldeles

ledig eftermiddag framför mig!! dagens trötthetstimmar spenderas med favoritmelodier och att inpsireras

utav vykort från weheartit och i dag har inspirationen tagit sin form i en längtan.

till sommar. till det här:

vattenmelon, vattenmelon, vattenmelon. världens bästa mellis efter långa varma timmar på stranden.



lisaberg! de har en ny berg-och dalbana som heter helix och åh som jag vill åka! fara fort genom vinden.

en skräckblandad förtjusning. att våga något som skrämmer. sommarvärme! och gröna kaniner. vem mer

än jag känner barndomspirret?

just det där ovan. älskar det. varma strålar mot nyvaken hud. mjuka lakan och lediga morgonminuter. 



loppislycka! som du säkert redan vet är mitt kanske allra bästa sommarbestyr att fara ut landsvägar efter

gömda smultronställen i form av loppisar, butiker och caféer. tänk så mycket fint en kan finna!!

 

jag vill läsa. för det finns så himla mycket jag skulle vilja läsa om. kärlek, vänskap, mord och magi. och i

sommar tänker jag äntligen låta mig bo med näsan i en pocket, i stället för körkortsteori. (hoppas jag).

 

sommarstugeliv. och allt magiskt som det innebär. mitt bästa ställe på jorden. 

 

 

över bron till köpenhamn. där de säljer blommor i gathörnen, har de har de bästa raw-restaurangerna och

min favoritbutik urban outfitters. vem vill följa med? 

i bland kan en bild säga mer än tusen ord, och det är precis vad vykortet ovan gör. magiska solnedgångar

med favortipersoner. picknick och filtar. sval sand och skrattanfall.

 

uteserveringar. världsfint! precis som klädseln på fröken ovan. flera timmars prat om äventyr och nattliga

bravader. hur fint som helst. ps. hej ebba, jag saknar dig! i sommar ska vi ta igen året precis såhär.

 

 

för fyra år sedan satt jag i kajaken för sista gången. handledsskada. men nu tror jag minsann att jag är redo

att sitta i kanoten igen! för åh, vad jag längtar efter känslan att flyga fram över vattenytan!!

 

så kanske det vankas festival också. way out west för fjärde året i rad. det känns liksom som att en tripp

till göteborg hör sommaren till numera! och den här sommaren, den kanske bästa sommaren! lär inte bli

ett undantag..men först är det vår och maj ett litet tag till. ha det fint! puss

                                                                                                                                           ph: weheartit.com

en novell av mig. del fem // sista delen.


den fjortonde mars tjugohundra fjorton.

 

för ett år sedan hade vintern har varit lång och grå. josefin hade blandat stressiga tentor med frusna tår och ingenting har egentligen känts särskilt roligt alls.

för vad var det för mening när det regnade jämt?

för vad var det för mening när dagarna var så långsamma?

för vad var det för mening när kjolen inte längre passade så fint som förr?

för vad var det för mening när stressen tryckte ner henne så hårt att hon ändå inte orkade någonting alls?

för vad var det för mening att ens existera i en värld när meningen med livet är att finna den rätta och bli kär?

 

det är snart april och det regnar jämt. himlen är inte alls sådär solskensprydd som den borde vara och de ända vårblommor som syns till är snödroppar. men hon ser inte det. hon ser inte pluggstressen och hon ångestrar inte över den ännu alldeles för korta sammetskjolen.

 

när josefin vaknar ligger det någon bredvid henne. mänsklig kroppsvärme. ett bländande leende och en puss på höger kind. alltid höger kind. mitt på leverfläcken som jenny alltid säger är så sagolikt fin.

 

josefin brer frukostmackor och häller upp yoghurt, brevid står jenny och kokar gröt och medan den puttrar på spisen kramar hon om josefin bakifrån. doftar henne i nacken. jordgubbar och kardemumma och en viskning.

åh, vad jag tycker om dig.

när de tuggar lyssnar de på kings of convenience och i josefin dyker det upp, varje morgon dyker det upp, ett oändligt lyckorus för att hon har någon bredvid sig som lyssnar med henne. någon som gör livets existens så självklar och viktig och som sedan sitter på pakethållaren och sjunger högt, högt, högt när det cyklar till bussen, tar bussen till tåget, tåget till perrong fyra, och efter tio minuters försök att säga farväl i stället för pussar och pepp och pirr går till skolan, pluggar, pratar, besöker en föreläsning eller två.

 

pussar, pepp och pirr igen.

livet handlar inte om att hitta kärleken, det är inte det josefin syftar på när självklarheten dykt upp och hon förklarar för sina vänner om allt som hänt. 

 

"livet handlar om att hitta sig själv. sitt rätta jag. och i bland är det i hop med en annan preson. en som får en att må så oändligt bra. så bra att du inte tvivlar mer. så bra att du aldrig känner dig fel mer. så bra att solen lyser även fast än du fryser och inget ont tar dig för den som du är kär i är kär i dig. och allt med dig."

och allt med hela jävla underbara dig.  

ph: weheartit.com

onsdag. allra käraste frukost. min finaste och aboslut godaste måltid på dagen. utmaningen snurrar vidare och för dig som inte vet handlar det om att jag vill utmana mig, och dig att kliva utanför the comfort-zone och testa på nya och spännande godheter. jag försöker även att prova glutenfritt och vegan-alternativ så att alla kan smaka och njuta!!


i går provade jag en ny variant på bananpannkakor. den här gången med en extra näve blåbär samt kokosflakes i smeten!!

tisdag. och en taking-care-dag. förutom att vara ute och motionera i vårvinden ligger jag mest i vågrät position. läser, skriver, lyssnar på favoritmelodier och kikar på pretty little liars. har just börjat om på säsong ett och är tokigt fast!! och när det gäller musik, har du hört den här? känns oänldigt viktig. peppig! himla eminent låttitel dessutom.

och så har vi läsningen. i går gav mamma mig en alldeles ny bok jag dykt in i, och när den är utläst ska jag absolut berätta om den för dig. men först ska jag prata lite om förra månadens bok, april-boken. en ny favorit!!

söndag, slut på veckan och innan klockan slår om till ny dag vill jag nämna några saker. 

 

det andra är att jag älskar er. kan man säga att man älskar någon man inte känner? jag vet inte. men så vill jag nästintill skrika när jag slår mig ner med en suck efter en alldeles för lång dag och läser om pepp och lyckorus i kommentarsfältet. mailen gör mig alldeles pirriga och det känns så himla dumt att jag jämt svarar flera veckor senare och jag vill att de som ej fått sina ord besvarade ska veta att ni kommer att få det. tids nog. jag vill svara bra. inte bara beta av. hjärta, hjärta er. 

 

det tredje är det där med prestation. jämt ska en bli bättre. jämt ska en kämpa. finns det grönare gräs så ska man ordna det. planetra om och fixa. men när är det bra då? när lutar du dig tillbaka och njuter utav det du har? det är en tankeställare som jag har fått i veckan. det är bra att vilja bli bättre. men inte på allt. inte i alla ens olika intressen och vardagligheter. andas, du är fin och bra och magisk. vad vill du att denna dagen ska handla om? att andas, njuta och leva? gör det! för om tio år kommer du sakna denna tiden, kalla den en enklare tid. precis som du gör när du tänker på när du var ett barfotabarn med bara blomster-bekymmer och skrubbsår på dina kinder.

 

 

vad skulle du säga dina talanger/din talang är? jag tycker att jag är bra på att skriva, bra på att prata inför en stor grupp av människor, bra på att fotografera och bra på att komma på roliga idéer för bestyr och liknande. det skulle jag säga är mina talanger!!

hur fungerar din sömn (har själv sömnproblem) när går du och lägger dig och när går du upp? tips för bättre sömn? åh, kära du. just de där frågerna har jag själv gett omvärlden de senaste dagarna. den här veckan har jag nämnligen tärt på mig något oändligt och jag lider just nu av en väldans sömnbrist. men något som då är bra är att analysera sin sömn. jag vaknar alltid vid ungefär samma tid, cirka åtta trots att jag somnar mellan elva och två varje natt!! alltså ska jag, från och med nu försöka att gå till sängs lite tidigre. vid ungefär nio. ett litet tips!

hur mycket jobbar du? jag är visstidsanställd, men jobbar väldig mycket extra utöver det. olika mängd timmar varje vecka men alltid ungefär fem dagar. det har dock blivit något för mycket den senaste tiden så nu tänker jag försöka korta ner tiden lite. så jag kan andas igen och hitta tillbaka till vardagsbalansen. 

fredag. vinden blåser, solen lyser, helgen är här och våren pirrar. maj har börjat och jag tror det blir sagolikt. i dag tänkte jag egentligen besvara en väldans massa kalasfina fårgelåda-frågor men, med tanke på den diskussion som uppstått efter att lådan stängts kände jag att det var viktigt, är viktigt att jag slår mig ner här och klargör ett par ting först.

 

i ärlighetens namn kunde jag inte låta bli att känna mig väldigt ledsen efter att ha läst det som skrevs. jag kände mig analyserad och kritiserad och det gjorde särskilt ont eftersom det verkar vara att ständigt påstående att jag skulle vara en perfekt människa. felfri. utan smärtor, mörker och komplex. i bland får jag intrycket av att om jag är pepp är jag för pepp och om jag exempelvis delar min hjärtesorg är jag för depp. men jag kan bara vara jag, och det finaste en kan göra för mig då är att acceptera mig för den jag är.

 

generellt brukar man säga att det tar ungefär fem år att bearbeta och göra sig så gott som frisk från en grov ätstörning. jag är inne på mitt tredje år sedan mitt stora fall. jag får inte längre panikångest över mat, jag tycker väldans mycket om det jag ser i spegeln, jag blir inte nervös över bufféer och restaurangbesök, jag har inga bestämda regler över mina matval och jag tränar inte längre för att se ut på ett visst vis. men, i bland får jag ångest. i bland tar tankar på mat och träning upp alldeles för mycket tid och i bland glömmer jag bort vart gränsen går.

 

i bland är jag lite för tunn, i bland säger spegelbilden mig tvärt om. jag är alltså inte helt frisk ännu, och som jag nämnt många gånger förut är jag inte så säker på att jag någonsin kommer bli det och det sårar mig otroligt mycket att någon ifrågasätter min friskhet på ett så kritiskt vis när jag själv gör det varje dag.

men det finaste en kan göra är ju att acceptera. 

 

efter att jag och mitt ex gjort slut kände jag mig smutsig. historien bakom det kan vi ta en annan dag men hur som haver gick det ut över både min träning, mina matvanor och min vardag generellt, media-användning, musiken jag lyssnar på, kläderna jag klär mig i, umgänge och bestyr.

jag ville rena och rensa. bort med negativiteter och ersätta med sådant som ger mig positiv energi.

 

lugna spellistor byttes till dansa, lev och le.

bloglovin städades och jag gick i från att följa trehundra på instagram till etthundrasextiotre.

jag såg över min umgängeskrets.

jag bytte ut tre år gamla klänningar, fyllda utav mellankoliska minnen mot gråmelerat, prickar och tunna guldringar.

jag började gå tänkar-promenader i stället för poddpromenader och såg till att träna mer ute i naturen, med väl vald musik i nya hörlurar.

 

allt för att må bra, få mer lycko-energi och levnadsglädje några långa trassliga veckor.

 

och när det gäller maten så beslutade jag mig för att jag vill hålla mig till mat som får mig att må bra. det är min hälso-filosofi. en jag gärna tipsar andra om! men den måste vara individuell sådan. maten som får mig att må som bäst kanske inte får dig att må som bäst. och det handlar inte om att vara nyttig. finns det ens något som är nyttigt nu för tiden? mitt emellan femtvå och lchf, metoder och detoxer. 

 

när man växer upp och bor hemma väljer ens föräldrar vad som serveras. sedan vaknar man upp en dag och inser att man kan välja alldeles själv och börjar experimentera. jag tycker det är hur spännande som helst att prova nytt!  som rawfood exempelvis. det är ingenting jag håller mig till men som jag gärna provar. jag tycker att all mat som gjorts på fina råvaror och tillgatas från grunden tycker är alldeles fantastisk. hur häftigt som helst!

finns det ens något som vanlig mat? vem bestämmer vad som är nyttigt eller inte? alla kroppar är olika, alla sinnen är olika, alla behöver olika mycket utav varje vitamin. jag har en känslig mage, den tål lika lite kött som gröna äpplen. en annan kanske är glutenintolerant eller allergisk mot nötter. vi kan inte, får inte, borde inte jämföra oss med varandra och vad andra äter. vi borde inte analysera och kritisera för vi kan omöjligt veta hur deras kroppar fungerar, vilken mat de är uppväxta med och vad de favoriserar.

 

vi kan bara inspirera. vi borde acceptera.

 

bara för att en publicerar en bild på något ätbart betyder det inte att det är hela måltiden. de fanns kommentarer som gjorde mig väldigt ledsen. jag vill inte vara analyserad eller kritiserad, särskilt på grund av min historia med ätstörningar. ät vad du tycker om, när du vill, hur mycket du än är sugen på. acceptera att vi alla är olika och låt oss snälla vara så.