det är inte så som det var när jag var liten. eller så är det kanske precis så.

nu: fyra vuxna viljor. för varje dag blir det lite svårare att hålla i hop. jag tänker att det måste vara såhär det känns att ha varit i ett långt förhållande. man kan liksom inte låta bli att låta irritationen gå ut över någon annan. tröttheten osar i mitt huvud. jag känner att det kommer åska i dag. det enorma lågtrycket gör mig tung och allt i livet som redan känns tungt väger plötsligt mer och den ångest som fyller mig svämmar lätt över. alla får skäll. så fort någon säger det minsta fel utbrister jag en suck för mig själv. får knyta näven och fantisera att jag sparkar ner ett träd för att inte säga något dumt.

 

både min syster och min pappa är inte uppe med tuppen, om man säger så. det kan ta flera timmar innan de vaknar till liv. i bland hela dagen. framåt kvällen brukar de vara i sitt esse. då kan de springa ner till stranden och bada som tokar, sparka fotboll och spela fia med knuff ända tills ögonlocken säger ifrån. mamma, däremot är pigg som en nykläckt lärka om morgonkvisten. tillsammans handlar vi färska blåbär. violblå. smakar som himmelrike, kärlek och hav. sommar. vi köper färska frallor, froosh med smak av apelsin och lyxar till det med ett par extra många morgontidningar. mamma är hurtbulle. mamma är peppiga-pia. mamma har redan tagit ett morgondopp när jag vaknar - ovanligt tidigt - som andra person i familjen.

 

vem är jag i allt det där? inte uppe först. inte uppe sist. inte pigg som en lärka, men sitter ändå vid frukostbordet med klara öppna ögon.

efter frukost blir det ofta kaos. pappa och syster är fortfarande sega som gamla kolor. mamma är lärkan som sjunger så att hjärtat knölar i hop sig utav smärta och jag är den tickande bomben mitt emellan. ska jag explodera i dag? eller kommer jag hålla oss alla i liv och ovan ytan? jag blir lite som pusselbiten i allt det där. drar ner mamma och höjer upp de andra så gott det går. i bland är det jättebra. jag tänker ofta att utan mig hade vi nog inte kommit längre än till altanen i dag. andra dagar blir det för mycket.

 

lugna dig nu mamma, vi är alla lite trötta här.

kom igen hörrni, det är en ny solig dag! pepp! upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

 

jag förstår absolut att man kan hata mig för det där. men jag kan inte vara tyst. det är inte jag! jag har sedan länge fått stämpeln - eller stämplat mig själv - som pusselbiten. och om inte jag uttrycker mig så håller vi inte i hop.

 

matbutiken är ett bra exempel. när vi åker och handlar inför kvällen en regnig eftermiddag. rätt som det är är pappa borta. puts väck. instinktivt tänker jag att han är bland tidningarna. kikar i auto motor sport eller något foto-magasin. min syster är sur för något någon sa i bilen. och mamma är som mamma är, peppig och munter men också lite halvstressad för hon vill inte spendera hela eftermiddagen i en matbutik. i det läget är det som om någon har ringt 112. jag kommer till undsättning! letar upp min förvirrade pappa som får en bamsekram då han känner sig lite halvt bortglömd och övergiven borta vid fruktavdelningen (han hade inte ens hittat till tidningarna). åt min syster sätter jag i gång projekt: dvd-film. vi väljer och vrakar bland två-för-nittiontio-hyllorna och så låter jag henne bestämma så mycket som det går och hurrar henne när hon hittar solsidan säsong fyra åt mig. när det gäller mamma är det mest att hjälpa henne bestämma vad vi ska äta i kväll. i bland lyckas jag får fram en hel måltid bara genom att tyda hennes grimaser. haloumiburgare? sned min, ögon som krymper. nej. vad sägs om lax då? med pesto och fetaost? hon kniper i hop läpparna och lutar huvudet från sida till sida. kanske. vi kan väl i alla fall ha lite brie och något gott knäcke? nu ler hon. ja.

 

i bland blir jag alldeles utmattad av att hjälpa till. särkilt om jag märker att jag mer stör och irriterar än att hjälpa och limma ihop. men jag vet inget annat. jag kan inte låta bli att vara tyst.

 

i tre dagar har det åskat och regnat om vartannat. lågtrycket har gjort mig alldeles galen och jag har fått för mig att någon har ringt 112 nästan jämt. utryckning. syrener, syrener. blinkande lampor och en stor kall vattenslang mot elden. det har sällan hjälpt. i bland är det som om jag försökt släcka en eld som inte finns och i stället skapat en översvämning och i bland är det som om jag har tagit tändvätska i stället för vatten. eldlågor ända upp till skyn. i värsta fall har jag blivit den som stått kvar i tårar. känt mig övergiven och alldeles ensam. en ensam polis utskälld för att hon har gjort fel. gripit fel person. nu ångrar hon sig men det går inte att få något ogjort. och hon är ju fortfarande polis. så det ända hon kan göra är att ta nya tag och fortsätta bekämpa ondska. bekämpa eld.

 

i de stunderna har jag tänkt att nej. nu ger jag upp! nu säger jag upp mig, flyttar till någon solig ö och detoxar själen i tre dagar. inga ord kommer ni höra från mig! jag ska hålla tyst. hålla snattran. hålla käft. så kan ni klara er bäst ni vill. ni behöver ändå inte mig tydligen. med en klump i halsen gick jag faktiskt in för att vara tyst här om dagen. jag tänkte att nu ska jag väl få insikten att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig och att jag har lekt räddningstjänst i onödan. resultatet? de bråkar. de löser det. det går bra. men det går långsamt. de diskuterar planer. de bestämmer sig för något. men det går långsamt. efter frukost tar det liksom en halv dag för dem att både bli sams och göra planer för dagen.

 

när jag pusslar sitter vi sams och redo i bilen klockan tolv. nu blir det äventyr! sjunger jag. sedan kanske det kommer in ett lågtryck och tändvätskan är farligt nära elden. men om det inte är det, då har vi en sagolik dag framför oss!

när de pusslar är dagen inte i gång förrän tre-fyra. och om det är lågtryck spelar det ingen roll för jag har ändå hållit mig för mig själv hela dagen och vant mig vid att inte göra väsen av mina tankar. det blir en monoton dag. vågrät, fast spegelbland. fin men förglömlig.

 

jag inser då att jag inte pusslar för deras skull. inte bara. jag är fröken-pusselbit för min skull. det är jag som vill att vi ska komma i gång tidigt! det är jag som vill att vi ska SNÄLLA KOMMA TILL SKÅTT NÅGON GÅNG FÖR TUSAN OCH INTE BARA SITTA HÄR OCH GLO. det är jag som vill vara med, styra och ställa, limma och pussla, spruta vatten och sätta handklovar.

 

i dag är det fjärde dagen lågtryck i rad. jag är en tickande bomb med tändvätska i handen. livsfarlig. men lycklig med vetskapen om att när jag går och lägger mig i kväll summeras inte dagen som en monotom och förglömlig. den summeras som en hujedamig-bergochdahlbana, med vågor som skvalpar åt alla möjliga håll, skrattanfall och tårar och äventyr som gör att när vi vaknar nästa morgon är mamma en sjungande lärka, pappa och syster med ögonlocken på glänt och jag, beroende på väder och vind är en pusselbit som väntar på att rycka in. ring 112 så kommer jag bums. och så går dagen runt igen. jag är äventyret. jag är pusselbiten. jag är den som sätter hela familjen på berg och dalbanan igen. och det är väl himla roligt? upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

fotografi: jag

Nu tänkte jag visa er lite bilder från egypten genom min mobilkameras synvinkel! Eftersom vi bode på en resort och inte äventyrade så värst mycket så tänkte jag inte berätta om mina bestyr dag för dag utan i stället visa det bästa från resan. Så, varsågoda! Puss


En lycklig men bränd Hannah efter aningen för många timmar i sol utan skyddsfaktor. Hade mest ont överallt men minns så väl lyckan jag kände när jag tog bilden. Havsbrus, egyptenvindar och mina bästa personer runtomkring mig. Livet liksom. På bild två syns en sallad med grönsaker, oliver och calamari (bläckfisk) från det bufféeställe vi alltidåt luncha på. Gott!


Här är ett par bilder från första dagen då vi vandrade runt på området för att se vilket fint paradis vi skulle spendera våra kommande dagar på. Här är min familj, mamma, syster och pappa. Minns att jag tänkte hur himla fint det var att äntligen få gå barbent för första gången på evigheter.


Pappa lycklig med gratis-glass och jag i en ny baddräckt från hm och avklippta levis-shorts. Åh, barbent.


Vi kunde antingen spendera våra soltimmar sola vid polkanten eller i något jag kallade för en "bunker" vid stranden. Även om jag, med min brända hud tyckte att det var alladeles för salt i havet så trivdes jag bäst på stranden. Under ett tunnt parasoll av strån låg jag bredvid min syster, spelade kort, läste megabra böcker och lyssnade på Kings Of Convience medan jag tänkte på hur fint allt är. Trots allt. Åh.


En favoritklädsel bestående av skjortan från monki, solglasögonen från hm och nya blommiga shorts från assecorize. På bild två syns en av de böcker jag läste på resan. Kapitulera omdelbart eller dö. Kan vara något av det bästa jag läst alltså. Magsik men tragisk ungefär.


På området fanns ett flertal olika restauranger men redan första kvällen fick vi en kvällsfavorit. En thairesturang precis lagom långt från där vårt rum. Vi åt där tre gånger den veckan och alla gånger tog jag kyckling me cashewnötter. En Favorit alltså.


Solskenslycka. Bland det bästa jag visste under dessa dagar var att spendera mina timmar med en bra bok och ett gäng åh-så-goda apelsinklytfor. Det godaste jag åt i egypten var dessa fantastiskt goda citrusfrukter, det slår allt.


Frukostfotografier gånger två. Yoghurt, frukt, bröd med olika pålägg, fruktröror, dadlar, äggröra och pankakor var bland annat det som fanns på menyn. Bäst med en kopp kaffe till. I morgonsol. Älskvärt.


Blåa flippflopp och ännu en egyptenklädsel. Det där med att kunna bära en byxdress och ett par solglasögon utan att frysa det minsta är något av det jag saknar mest. Så underbart bara.


Ännu en lunch, och jag. Det där med maten gick förövrigt himlans bra. Jobbigast blev det under bufféerna men jag lärde mig väldigt snabbt att behärska panik-känslorna och nu när jag kommit hem känner jag verkligen hur mycket resan har lärt mig. Jag vågar mycket mer nu och det käns så himla himla bra!


Mamma i solstol och pappa lycklig över den fantastiska snorklingen. Med tanke påden jobbiga höst och vinter jag har haft så passade denna resan otroligt bra in i mitt liv. Just därför är det min bästa resa någonsin. Jag har kommit ett stort steg närmre att bli fri från mina ätstörningar och jag har lärt mig att trivas med mig själv, att acceptera och känna att jag är värd. Aldrig någonsin har jag känt så mycket lyckorus som jag känner när när jag spelar den här låten och tänker tillbaka på resan, åh. Ha det fint! Puss

En liten text jag skrev på planet.

 

 

Var gång jag reser känns det som om jag är på väg mot mer än bara en destination. Ett land. En plats. En semester.
Och var gång jag kommer hem från en resa känner jag mig som ny. Vet inte riktigt hur det kommer sig egentligen, att jag tillåter mig själv förändras så som jag gör. Kanske är det så att jag inte känner mig tillräcklig som jag är?

 

Det där påståendet kan nog, vid närmare eftertanke stämma för hur jag än vrider och vänder på det så tycks jag aldrig räcka till. Aldrig tillräcklig för mig själv.
För den ända jag egentligen – konstant – försöker tillfredsställa, räcka till för och imponera på är mig själv. Hannah och det som lever inom henne.

 

Det är bara för min egen skull som jag slutade beslutade mig för att gå ner i vikt och sluta äta. Allt för att kunna acceptera mig själv bättre. Det var bara för min egen skull som jag pressade mig själv för att hela tiden vara på topp.

Hannah, det är inte okej att du har gått upp två kilo, säger jag konstant till mig själv, även fast läkaren sa till mig att jag nästan var tvungen till det, att det var bra för min egen hälsas skull och att kanske så borde jag öka ytterligare två kilon till. Är inte detta underligt? Varför känns två hälsosamma kilon så himla fel?

 

Jag inser nu att jag verkligen måste ändra på det sättet jag ser på mig själv snarare än på de där sakerna som mitt inre talar om för mig, som att de där två kilona är en katastrof snarare än ett glädjerop.

 

Och nu sitter jag här. På planet. På väg. På resa. I väskan ligger mina bästa sommarkläder som ska smickra mig under den kommande veckan och runt om mig sitter min familj som jag kan vara mitt absoluta jag med. Jag kommer mötas av solens strålar, havets salta vatten och Egyptens varma doft. Allt känns, egentligen hur bra som helst och - just därför, just nu – inser jag vad det jag är på väg mot. Vad det är för ”ny” sida av mig som jag ska ta med mig hem.
Acceptans. Självkänsla. Självförtroende.

 

Inga fler dumma tankar om kilon hit eller dit, inga fler begränsningar på grund av ingenting. Jag räcker till! Jag är bra! Så himla svåra ord att säga men ändå så himla viktiga. Jag är vacker! Jag är värd! Dessa ord ska jag säga till mig själv. Varje dag. För nu tänker jag tillåta mig själv att vara glad. Jag är på väg.

[bildkälla]