det är väl minst lika självklart som att människor ska få andas att människor ska få älska.
du är värd så oändligt mycket mer.
om du inte säger sanningen till dina vänner. om du inte berättar att det där var inte så snällt av honom, visst? om du inte ens låter dig själv tvivla fast magkänslan säger att nu. är. något. fel.
då är det inte dig det är fel på. det är honom. gör slut på det.
gör slut på det. lämna alltihop. för du är värd så mycket mer. så oändligt mycket mer.
sju stunder av vardagsrusexplosion.
söndag. och jag vet att det finns de som tycker att jag trollar om min värld till något annat än vad den är. att jag gömmer undan mörker, otrevligheter, ångest och frusna tår. men de har fel. för, jag vet att dåliga dagar finns!! jag vet att de kan komma när som helst!! men det är nytt år, jag är nykär och full av tacksamhetspirr. då kan jag inte annat än att känna just såhär:
♥ han står vid spisen, jag sitter på pallen. undrar om jag kan hjälpa till men han skakar på huvdet, säger nej och kysser mig. så jag sitter och ser på, ser när den mest fantastiska jag vet lagar spagetti och köttfärssås som jag sedan vågar äta för första gången på två år. och det var jättegott.
♥ kommer hem efter många timmars resande. i soffan ligger syster och snörvlar förkylt. jag kastar in mina saker i rummet, ler åt allt jag har där, vinylspelaren, vita stinghyllan med tekoppar, tidningshögen och de nya tallrikarna från swedish grace och springer ut till henne igen. ger henne en kram och säger bestämt att nu ska vi ha myskväll och sjuklingen spricker upp i ett svagt, varmt och åh-så-saknat leende.
♥ pappa kommer hem och kör mig till busstationen. det regnar jättemycket och han är den tredje den dagen som peppar mig och säger att jag visst kan köra bil, att jag kommer klara det. och så släpper han av mig och jag känner hur motivationen för första gången känns på riktigt i hela mig. tänker att snart är det jag som sitter bakom ratten genom ett vinter regn. och varenda cell hittar sitt självförtroende.
♥ signe och jag sitter innanför regnet på ett konditori i kristianstad. vi pratar i kapp om allt, allt, allt och tiden mest rinner i väg. vi enas båda om att en kopp varmt plus ett par lyxiga chokladbitar är ett eminent fika-val och så småspringer vi igenom en fortfarande juligt glittrande kullerstensgata till stationen där vi kramas dubbla gånger och jag far leende i väg i kvällsmörkret. tänk vad fint man kan ha det en onsdagseftermiddag.
♥ det är den första januari tvåtusenfjorton. jag har precis vaknat och genom tunna tyger ser jag paris. bredvid mig andas systern tunga andetag och steg från mamma och pappa hörs i rummet bredvid. tänker att klockan måste vara mycket och sträcker mig efter min mobilen för att se hur långt in på årets första dag vi är. men när displayen väl lyser upp så fastnar inte några digitala siffror på näthinnan. nej. allt jag ser, allt jag minns, allt jag tänker på när jag ligger kvar i sängen en timma till är hans ord. tjugofjorton bli vårt, okej? <3
♥ bubbelbad och bilfärd. det är min namnsdag och vi äter en världsgod brunch på kulturen. vanligtvis brukar jag aldrig bli firad på min namnsdag, men han har tänkt på den här dagen hela veckan. jag håller på att spricka utav lyckorus och när han ser på mig, säger du älskar verkligen att fika, va? skrattar och ler jag till svar med munnen full av valnötter. och när han går för att hämta portion två sitter jag kvar i ruset, hör the blower's daughter med damien rice ur högtalarna och nyper mig i armen för att ingenting någonsin känts så galet fint och bra.
♥ jag ligger hemma sjuk en gråmulen torsdag. fryser och kokar på samma gång, sörplar mandel-té och försöker läsa i körkortsboken fast jag inget kan se. då ringer hon. anna. och vi pratar och jag ler för jag får berätta om paris, tvåtusenfjorton-drömmar och funderingar kring min sommartid. vi peppar och stöttar och när vi sedan lägger på så överlever jag att inte kunna dansa, springa eller gå ut och gå. jag pluggar dubbelt så snabbt och dubbelt så bra och när jag somnar den kvällen har det plötsligt varit en världsbra dag. tänk att man kan ha vänner som får en att må så där.
sanningen om tvåtusentretton.
och trots de där två superstressiga veckorna innan julafton, då jag inte han med mailsvar, fotografi, att skissa, skriva och annat som jag så gärna vill utan bara jobb, jobb, jobb. då jag fällde tårar utav utmatthet och tappade kilon i brist på mat och sömn så har varje decemberdag gett mig något att le över, spara och ha kvar.
och dessutom. alla de nya vännerna jag träffat! alla de nya materiella lycko-ting jag införskaffat! alla fikastunderna, konserterna, utflykterna! att bli bästa vän med systern! att ta studenten! att skaffa mig mitt allra första jobb! det är även sånt som gör att mitt tvåtusentretton är ett år jag alltid kommer tycka om. gott nytt år!!
mer om era vackraste kärlekssagor.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
mina älskade kärleksbrev från er.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
om era finaste kärlekshistorier.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
hon är allt jag någonsin önskat. allt är så självklart.
när hjärtat slår i sambatakter för att han är så nära, men ändå så långt bort.
med tiden kommer jag bli redo för dig.
och hur går det med kärleken, hannah? när någon frågar vill jag alltid svara ja. ja, det går bra. det går så himla himla bra!! jag har hittat någon ny. vi hånglar och dansar, håller varandras händer genom staden och bokar spontanbiljetter till paris. jag är lycklig och mer kär än någonsin. kan inte fatta att han är min.
men så är det inte.
jag är så långt i från den illusionen jag kan komma. och det är nog ingen som förstår hur jag hamnade här, att en nittonårig livsglad tjej inte ens vill bli kär. men det är så jag ser det nu. att jag inte vill, borde eller ens kan hitta någon ny att kalla min. han som fick bjuda mig på kaffe, i sina kompisars lägenhet, alldeles bakfull och fel. hans nummer finns inte längre i min mobil. raderade det utav ren panik.
för jag är så trött på allt det där. det börjar med en ytlighet, och när det sedan kommer till att lära känna mig på djupet får man inte höra mer. vågar inte visa mitt rätta jag. vågar inte låta någon komma nära. jag är så trött på att inte bli kämpad för. jag är så trött på att springa i från.
det här var sista gången.
jag är redo för en förändring nu. det kommer ta tid. men något måste göras. jag ska jobba bort muren. den som hindrar mig från fjärilar och hjärtepirr. tegelsten för tegelsten ska jag plocka ner den. först bort med rädslorna, sedan mina hjärnspöken och sedan alla krav. man måste älska sig själv innan man vågar älska någon annan, och man måste vilja älska för att kunna bli älskad. och jag trodde jag var redo. jag trodde jag kunde älska. men det kunde jag inte.
och jag ska bygga upp mig själv igen och jag ska finna en vilja för kärleken. då ska du få se, vem du än är ska du få se. att jag är så mycket mer. så himla mycket mer.
du kommer få hålla om mig när jag är ledsen och gråter. en panikångestattack som en sorglig film. du kommer vilja hålla om mig och jag kommer låta dig, fastän ingen annan någonsin fått kommer jag låta dig. just dig.
du kommer få röra mig. dra bort håret från ansiktet och promenera med fingrarna längs svanken. utan att jag ryggar tillbaks, utan att jag känner mig obekväm och fel. och jag kommer älska dig, se på dig och - utav ren lycka le.
du kommer få frukost på sängen, så ofta jag får göra den till dig kommer du vakna till doften av nybakta scones och en kryddig kopp te. eller kaffe, om du hellre vill ha det. och du kommer älska det. älska alla mina tända ljus och min utvalda det-här-är-mitt-humör-i-dag-musik. och du kommer vilja veta vad jag vill ha så du kan göra detsamma till mig någon dag, när jag är skör och inte orkar själv. och du kanske kommer du få överraska, till och med. för jag kommer ha lärt mig tycka om sånt, att inte behöva ha hundra procent kontroll.
du kommer få ta med mig på äventyr. väcka mig mitt i natten och vilja åka till paris. prata intensivt och göra planer, precis som jag när jag sprudlande ringer dig nästa dag för att berätta om ett nytt drömbestyr eller en lördagsplan. bara du och jag. sådana kommer vi va.
du kommer få känna dig älskad. och inte behöva tveka på det. inte bli struntad i eller bortglömd. för jag kommer alltid vilja få dig att må bra, för det är du, alldeles speciellt du som gör mig glad. så galet glad.
du kommer få mina dagar, och du kommer få mig. och jag kommer få dela ditt liv, och du kommer aldrig någonsin känna dig utestängd från mitt.
för vem du än är, när vi än hittar varandra och hur vi än möts. kommer jag vara redo för dig.
med tiden kommer jag bli redo för dig.
om känslorna.
någon gång måste man byta lakan och cykla i väg.
jag är så trött på att vara ledsen hela tiden.
vill ju så gärna vara solig, leende och lycklig som förr.
men besvikelsen väller över mig. som en orkan, en stor våg, ett fallande träd.
svämmar över, jag blöder.
jag är ledsen för att inte ha någon att hålla om när jag fryser mitt i den sensommarkalla natten.
jag är ledsen för att ingen äter frukost i sängen med mig framför brittiska tv-serier.
jag är ledsen för att jag inte hade någon att hångla med när det var konsert och jag var euforisk.
jag är ledsen för att jag inte längre har en londonresa att drömma om, den jag skulle gjort med honom.
men mest av allt är jag ledsen för att jag lät det hålla på så länge. att jag inte gjorde slut tidigare, fastän jag var osäker, kände mig tagen för givet och hade en klump i magen.
och jag är ledsen för att jag tappade bort mig själv i allt. att jag prioriterade honom, och vårat liv tillsammans före mig själv och mitt välmående, det jag måste vara på vakt med hela tiden för att det inte ska bli så som det blev. i sommar stressade jag ihjäl mig mellan jobb och bestyr. hade alldeles för höga krav på mig själv och levde på den där ständiga ångesten att jag aldrig han med allt. att jag aldrig han med honom. jag ville så gärna att vi skulle hitta på en massa saker i hop. det brann i mig. äventyrslusten. att vi två skulle göra allt tillsammans. jag hade ju bestämt mig för det, att det skulle vara vi. vad än klumpen i magen säger.
men det var fel av mig. så fel, så fel, så fel. för här sitter jag för andra, tredje, vetintevilken vecka i sträck med huvudvärk och halsont och en kropp som inte orkar göra någonting alls.
jag hade några dagar då jag var duktig och ställde klockan på åtta, så att jag han äta frukost och duscha, fotografera och göra saker som fick mig att må bra innan halva dagen hade passerat förbi.
men efter förra veckans långa jobbdagar har jag legat i sängen och inte brytt mig om någonting annat än min kära dagbok och inspirationsletande på pinterest. och sånt är okej när man har hjärtont och mår dåligt! men någonstans måste man resa på sig. och göra något. äta, dusha och spela peppig musik. byta ut doften av sorg, borsta bort knäckebrödssmulorna som skaver och bädda sängen rosig och sval. fara till affären, köpa lite höst-teer, låna drömska böcker och lämna det onda bakom sig.
någon gång måste man byta lakan och cykla i väg.
om kärlekens alla kossade visioner.
nu ska ni få höra det en gång för alla. om uppbrottet, det korssade hjärtat. det som tog mig och benjamin mitt i tu. det som gjorde mig tårfylld i en veckas tid och det som gjort att det inte finns plats för fler fotografier i min mobil för anteckningarna är för många. så många, så långa.
min och benjamins kärlek är en sådan som jag aldrig kommer glömma. han var drömpojken som blev min. älskade allt med honom, han var den finaste personen i hela vida världen, snäll som få, teälskare, vackert klädd och blev aldrig trött på kramar. vi blev förälskade på vår första dejt. en höstlovsfika på ett franskt café som ledde till värmande biokyssar en kall novembernatt. det var så fint, alltiop. vi var en vintermagi, vi var stjärnorna på himlen, vi var snöfallen, vi var melodierna, vi var allt.
och även om han ångrar sig. även om jag saknar honom och även om våra stunder, allt vi gått igenom, allt vi varit med om, är magi cyklar jag ändå hem ensam en vecka senare med tårar som faller ner för kinderna. som ett monsunregn som aldrig vill ta slut.
min sommar skulle handla om jobb, jobb, jobb. tyvärr var det så. det är ju tvunget när man är som jag. arton år och dagdrömmare. fylld på framtidsvisioner och viljor i massor. benjamins sommar skulle handla om spontanitet. att vakna upp och göra precis det han kände för. kanske borde vi diskuterat våra solskensdagar innan tiden komm, vad vet jag. men dag för dag gick visionerna i kras.
jag ville boka in fina bestyr och han ville ta dagarna som de kom. diskussionerna ledde till höga röster vilket gav mig magont i dagar. bråk och ångest är det ända jag avskyr. jag sa det till dig! allt som ländes fel spottade jag ut i form av meningar och ord. åh, varför sa du aldrig till mig att du också kände den där klumpen maggropen?
en molnig dag i slutet på juli möttes vi på en äng bortom busshålsplatsen mellan oss båda. vilket datum det var har jag glömt, kanska förträngt, kanske önskat bort.
den dagen krossade han mitt hjärta, det kändes inte då men det är så jag ser det nu. fastän jag visste att det skulle hända, fastän jag förstod och fastän jag tillochmed höll med om varenda ord.
samma kväll ville han ha mig tillbaka. skickade sms till flickan som spenderat hela eftermiddagen med att fylla sig på så mycket pepp som möjligt. och plötsligt var ovissheten ett faktum. jag grät en vecka i sträck. jag hade ingen aning om någonting alls. hur sjutton vågar man ta någon tillbaka som sett en i ögonen och sagt att den inte vill ha en mer? hur vet man att det inte ska hända igen? hur vet man vad som är rätt och vad som är fel? hur vet man om man saknar att ha honom eller att ha någon? och hur urskiljer man en rädsla för kärlek mitt i en krossad kärleksvision?
vi har träffats några gånger sedan dess. varje gång har jag föbrilt försökt att förstå vad det var som känns i mig. för något har känts, jättemycket. men jag har inte vetat vad. inte tills i dag.
fem dagar sedan uppbrottet och du vill försöka igen. jag skakar ända ut i fingertopparna när jag slutligen säger nej och cyklar hem tårfylld i medvind. sedan, en styck kylig augustikväll och du lånar ut både tjocktröja och cykel och jag säger ja till att våga prova ändå. och tillslut. en molnig köpenhamnsresa där allt var kärleksmagi förutom jag och du.
jag har känner mig tagen förgivet. som om min själ inte redan är så skör att den snart går sönder. och jag har allt för länge sörjt över vad som hände med vår sommar. alla mina visioner du krossade. och alla visioner jag krossat åt dig. våra resor, våra äventyr, våra soliga stränder, våra värmande händer.
men nu är det över. på riktigt är det slut.
jag har gått vidare. och jag är lyckligare nu.
♥
utan dem är det svårt att förstå.
men allra finast var kyssarna mellan skratten.
vi cyklade till havet. benjamin och jag. slog oss ner på en plats där vinden inte kunde nå oss. en med både solnedgång, havsutsikt och prästkragar. benjamn, som hade varit hemma en stund innan mig hade skapat en världsgod, och inte minst vacker fruktsallad. honungsmelon, cantaloupe, vindruvor, jordgubbar och kokos. kalas!
i stället för musik lyssnar vi på vågorna. och vi glömmer bort att spela alla kortpel jag har tagit med för vi har så mycket annat att prata om i stället. ett par kyssar mellan skratten och du frågar hela tiden om jag fryser och jag får gömma mina frusna ben mellan dina. där och då kan jag inte sluta tänka på mitt femtonåriga jag som drömde om en kärlek att spendera sommarkvällar med...
tänk om jag visste då att det skulle bli så som i drömmarna, att det skulle bli så fint. för även om hjärnspöken i bland talar om för mig hur läskigt det är att ha någon annan så nära, så tätt inpå, som vet så mycket om mig, som varje dag räknar mina leverfläckar och som får ha tålamod med mig när allt blir kaos så är det även bland det absolut finaste som finns.
om att vakna upp med vårpirr.
och åh, jag älskar det där stället. av hela mitt hjärta. ut och in.
bäst av allt är morgnarna. frukosten på altanen, skogsbärsteet vi alltid dricker när vi är där och hallandsposten som skriver om sånt vi aldrig fått höra talas om annars. solskenet, det varma och efterlängtade och havsvinden som tillsammans med fågelkvittret utgör en vårmelodi som känns ända in i hjärtat.
och på tal om hjärtat. den här gången fick jag vakna upp bredvid honom också. det var första gången han var där. i mitt paradis.
han fick följa med på loppisäventyr tilll mina bästa secondhandbutiker, hålla min hand på samma stig, samma gata, samma strand som jag ville bli kär på när jag var liten och dagdrömmde alldeles för mycket, han fick träffa min älskade morfar och mormor och om natten pratade vi om min förbannade rädsla till att låta någon annan bli en del av det som är mitt. men nu fick han vara med på allt det där, för det finns ett vi nu. och det har det funnits i sex månader den här veckan.
och om inte detta pirrande aprilminne lugnar rädslan så vet jag inte vad.
om du vill ha en idiot lägg din hand i min.
jag ber om ursäkt, älskling. men jag är rädd.
jag är rädd för kärleken. den har ätit upp mig så många gånger förut.
som en katt. sju liv och är inne på det sista. är det konstigt att jag är rädd då?
att du ringde och ställde inte gjorde ingenting alls egentligen,
att jag grät floder i telefonen, i soffan, i sängen, i systerns famn var inte på grund av dig.
det var på grund av mig.
att du blev ledsen, det förstår jag. älskling. det var inte meningen att ge dig en sömnlös natt. tårar och magknip. jag vill ju aldrig någon något ont.
vi sitter på en bänk nära busshålsplatsen där vi skulle mötas. mittemellan våra hem, våra världar. redan där har jag delat upp oss i två. ditt och mitt. inte vårat.
och du säger, om jag inte kan göra dig lycklig förtjänar du någon bättre.
och för första gången ser jag dina tårar på riktigt. fast det är suddigt. för mina ögon svämmar över nu. och jag vet inte varför.
två komma fem timmar. vi har gjort slut, jag har sett din hand alldeles intill min och velat hålla i den men inte fått. jag har fällt adjö-tårar och vänt mig om fem gånger minst för att se om du verkligen sitter på den där bussen. på väg från mig.
två komma fem timmar. utan dig. jag får gråtattacker vid varje låt. länker på alla dagar vi skulle spenderat tillsammans. resan till london, sommarstugan, valborg, midsommar, sexmånadersdagen.
men det var ju jag som ville det här. göra slut. slut på kärleken. det var ju alldeles för omständigt för mig. jag var ju inte redo. jag ville inte att ngåon annan skulle komma mig så nära. veta allt, se allt, höra allt, vara allt.
tårarna har aldrig fallit så intensivt i hela mitt liv. och ändå har jag varit igenom helvetet.
mamma tröstar. frågar vad jag vill. och jag tänker att jag vill bara träffa honom. kyssa honom. bara en gång till. snälla.
så jag skriver.
jag kan inte sluta tänka på oss. och jag undrar hela tiden vad du tänker nu, hur du känner och hur du mår. kan du inte berätta? och efter en stunds magont och ångest får jag ett svar.
jag vill bara vara tillsammans med dig.
tjugo minuter senare hoppar jag av vid en busshållsplats nära dig. springer precis som på film, kastar mig i dina armar och håller inte något tillbaka. säger förlåt, förlåt tusen gånger om. för det var då jag insåg. det viktigaste av allt.
rädslan.
jag är så galet rädd för kärlek.
och du, du berättade hur du aldrig skulle gett tillbaka min tandborste och mina kvarglömda kläder, hur du skulle vägra att ta emot dina sju duvblå handdukar och din svarta halsduk. hur du aldrig tänkte låta mig gå. och plötsligt försvann alla hjärtats tunga stenar och det blev vi igen.
för jag bestämde mig för att våga lita. våga lita på fem månader av kärlek, på att allt kan hålla så länge man vill och att du älskar mig. precis. som. jag. är.
och för varje dag som går blir jag bara mer och mer kär i dig. och trots rädslan så vågar jag det.
för jag vet hur ont det gör att vara utan dig.
så älskling. vill du ha en idiot, lägg din hand i min.
ps. tack håkan hellström för världens finaste melodi.
om den varmaste dagen i mars.
en solig dag, en blå himmel, en hand i min.
ditt leende är brett och busigt och när du kysser mig för femtioälfte gången känns det fortfarande som första. som om du inte suttit bredvid mig på bussen i en halvtimma nu.
jag lyfter halsduken från knät och visar vad jag har på mig. den blommiga sommarklänningen. ”för det är påklov och jag känner mig som ett påskägg. dessutom är det vår, det har jag bestämt.”
du skrattar. inte elakt, inte som om jag vore konstig eller som om jag just sa något galet. bara varmt och förståeligt. jag tycker om dig så himla mycket för det.
du berättar att du tänker ställa in körskolan nästa vecka. så att vi kan åka till köpenhamn tillsammans. och det går som ett rus igenom mig. att vara prioriterad. viktig. jag har alltid undrat hur det kännts.
så kliver vi av. solen bränner på kinderna och jag fäller ner mina solglasögon från pannan. din hand är fortfarande i min.
förbi segelbåtar och ankor på bryggkanten, förbi fiskebodar och gamla farbröder på bänkarna. jag vill fota och du håller min väska medan jag försöker knäppa ett vykort på allt som är fint fastän jag vet att det inte går. jag vet det, för det här är inte bara omgivningen. det här är inte bara havsbrus och fågelkvitter, vårvindar och barnaskratt. det här är du och jag och det som är vi.
väl famme slår vi oss ner på uteserveringen och lägger våra väskor bredvid oss. jag tar av mig jackan och säger åh till solenskenet, till våren, till lovet, till att kunna sitta i ändast tjocktröja och inte frysa ett dugg. så lägger du ditt huvud mot min axel och jag säger åh igen.
för för första gången känner jag hur självklart det är. hannah och benjamin.
och nu vill jag inte var något annat än din.
när minusgraderna försvinner.
jag springer mot bussen. några sista frusna steg. fötterna ömmar av skoskavet från mina nya martens och de tunna stickade vantarna hjälper knappt mot vindens bitande kyla.
men det är vackert ute, tänker jag. andas ut när jag är framme vid busshållsplatsen. två minuter i, jag är i tid. ser bort mot ängen jag nyss sprang förbi. allt är frostbitet. träden, gräset, den lilla vanten som ligger vid trottoarkanten.
well i met you att the bloodbank. musiken som spelas i mina öron. bussen anländer och jag kliver på. kan inte låta bli att le när värmen kommer emot mig. trycker kortet mot kortläsaren och fortsätter in. förbi slitna morgonmänniskor och tomma röda stolar. upp för trappstegen, tänker att det säkert är ännu värmare längst bak.
så ser jag, vid ett utav sätena hur en svart sotarmössa sticker upp. jag känner igen den alldeles för väl. pllötsligt är alla de kroppsdelar som domnat bort uppvärmda igen. jag kan till och med känna lite morgonsol mot min kind.
jag hälsar, förvånansvärt glatt. drar av mig ryggsäcken och slår mig ner bredvid honom. han ser chockad ut, men ler brett. sekunderna står stilla ett litet tag. det händer ibland när jag ser honom. jag hinner räkna hans leverfläckar och förundras över de stora ögonen, jag hinner tänker åh-vad-himla-snygg-han-är och var-kom-solen-från-egentligen.
så kysser jag honom, och han mig tillbaka. jag drar mig undan, för jag har så mycket att berätta nu när vi äntligen ses igen. men han håller mig kvar. en hand i min hand, en hand runt min hals.
vi åker tillsammans in mot stan. byter berättelser om de två senaste dagarnas bestyr, pussas tusen gånger om och skrattar lite om sådant som bara vi förstår.
jag får luta mig mot hans axel, jag får ha min kalla hand under hans tröja. och han får hålla om min midja, följa mig till tåget fastän jag säger att nej, det behöver han inte. du missar ju skolan.
en lång farvälkyss. viskar att han älskar mig.
väl på tåget slår jag på musiken igen och i takt med att gårdar och hus, ängar och skogar flyger förbi mig tänker jag på hur lite jag visste om kärlek förut. hur lite jag visste om vikten av lite mänsklig kroppsvärme, att ett par kyssar kan kännas som sju plusgrader. hur lite jag visste om honom.
tänker vilken tur att vi fann varandra tillslut. för kärlek är ju faktiskt väldans fint ändå.
jag ville mest säga att jag saknar dig.
jag blir så lyckorusig och knäsvag på samma gång.
när du låter mina händer vara innanför din tröja fastän de är kalla som is.
benjamin.
om bara några timmar kommer det vara vi. fast det vet jag ju inte än.
jag sitter på stentrappan utanför pressbyrån och försöker koncentrera mig på bilderna i mobilen. bläddrar genom instagram-feed
och favoritalbum, men ser ändå inte riktigt någonting alls.
hans buss borde komma nu, klockan tickar på och aldrig har sekunderna känts så långa. min mage bubblar och jag tänker att det måste vara de där fjärilarna alla pratar om.
tillslut ser jag honom. jag går fram och tar ett djupt andetag på vägen. andas in novemberdoften som egentligen är alldeles för kall för att vara utan vantar. knackar honom på axeln. vi kramas och säger hej.
sedan går vi och allt som känts vemodigt och svårt känns plötsligt så himla himla lätt.
på tåget till staden funderade jag över vad vi skulle prata om, vad jag skulle säga och fråga så vi kunde ha en fin konversation. jag gör alltid så, innan jag ska träffa någon jag inte ser så ofta. fast nu var det svårt, för jag visste inte så mycket om honom, men ville veta allt.
precis allt.
inne på caféet insisterade han på att betala fikan. kanelbulle och te till oss båda. det kändes så fint att ha det gemensamt. och när jag ville ha mer te så var det han som hämtade det åt mig, tog en ny kusmi-tepåse fast vi kanske inte fick och vinglade fram med den vattenfyllda koppen till vårt lilla bord i hörnet.
vi pratade om allt, precis allt. och jag behövde inte en ända gång pressa fram några uttänkta frågor eller funderingar. Klockan fem stängde caféet men vi fortsatte ut i natten.
vi gick på bio. såg bitchkram som var precis sådär lagom bra så att man kunde varva tittandet med de första kyssarna. de tusen kyssarna.
efter bion var allt så självklart. vi höll varandras händer och pratade om snöfall, gick förbi hans vänner och han höll om mig som om ingenting, kysstes under gatlycktor och erkände alla känslor på bussen hem.
det var en rädd hannah som de följande dagarna höll drömpojkens hand genom sina egna kvarter. jag har alltid varit så rädd för kärlek. tyckt att det där med pojkvänner lät så himla omständigt - och dessutom så klarar jag mig alldeles utmärkt själv! alla potentiella jag mött har varit sådana som inte brytt sig om vad som finns inuti. som inte förstått sig på varför jag har tekoppar i mängder, varför jag är så sinnessjukt jultokig och varför jag hellre tänder tusen ljus filosoferar bland de mjukaste av filtar än att dricka öl i ett främmande vardagsrum. som inte accepterar att min coffeeworld är bland det viktigaste i mitt liv, att jag har haft ätstörningar och att jag har så attans svårt att säga nej. men det gör han. för även om vi har våra olikheter så är han ganska så lika båda två.
och att han älskar lakrits och hatar russin, det gör mig ingenting.
så länge han känner för mig som jag känner för honom.
om julmusiken.
i veckan fick jag hem min absolut bästa julskiva som jag tänkte tipsa om. a very she & him chirstmas är zooey deschanel och matt ward som tillsammans sjunger sextiotalsinspirerat och klingande fint. älskar. nu kurerar jag mig från en förkylning som de senaste dagarna smugit sig på. (och han köpte halstabletter till mig, åh.) ha det fint! puss
