Jobbar hemma. Skriver noveller, ser på julfilmer och botar förkyldnig med citron-och ingefärs té. När inspirationen tog slut letade jag i arkivet och fan en liten historia som jag sedan skrev om och nu tänkte visa. Om en kille vid namn Theo som är lite löjligt förälskad i en tjej vid namn Josefin. Kanske en finfin start på torsdagen. Ha det fint! Puss

Theo är inte en vanlig kille, kanske utanpå, men inte inuti. Theo är en drömmare. Hans vänner däremot är ganska enkla, de bryr sig om 3 saker och de föredrar att inte göra något om vardagarna utan låter livet endast leka på helgerna. Då det är fest. Hans vänner bryr sig om tjejer, att se likadana ut som killen på den där bloggen och att lyckas ordna de bästa festerna. Theo gillar också tjejer, han läser ju den där bloggen och han går alltid på festerna. Fast han tycker inte särskilt mycket om festerna eller de tjejerna som är där. De tjejerna som kommer sådana som går i hans skola och i hans klass. Alla har likadant hår, likadana kläder och tycker om samma saker. Theo tycker om många saker och främst av de tycker han om ordet annorlunda.

Theo har ljusbrunt hår som blir får fler lockar ju kortare han klipper det, han har gröna ögon som blir klarare när han är lycklig och solbruna armar året runt. Theo brukar sitta på café Rosteriet om eftermiddagarna. Där sitter han tillsammans med sina vänner och dricker kaffe, äter bakelser och pratar. De pratar nästan om allt, men mest av allt om tjejer.

Theo bär runt på en lögn, en lögn han drog i början av sitt andra år på gymnasiet som sedan blev större för varje månad som gick. De satt på caféet för första gången sedan de slutat ettan. Han och grabbarna i klassen, de som hade blivit hans närmsta vänner. De drack alldeles för starkt kaffe och pratade om sig själva, sin sommar och allt de missat. När de kom in på ämnet tjejer så sa Theo det som han ångrar lite varje eftermiddag där de sitter på caféet. Han sa att han hade haft en flickvän över sommaren. En flickvän som hette Josefin. Men det var inte sant alls. Visst hade Theo kysst tjejer, visst hade han träffat de som var fina. Men aldrig hade han varit kär och aldrig hade han haft en flickvän. Inget medan de andra killarna i hans klass hade haft, ibland flera förhållanden, korta som långa.

De talade om hur de hade haft sommarflirtar och när de frågade Theo om han hade haft någon flirt hade Theo först svarat nej. Och blickarna glömmer han aldrig. Så han hittade på, att han hade haft en flickvän över sommaren. Och som om inte en lögn räckte ljög Theo lite till, mest för att hans flickvänsfront inte skulle låta så tom. The berättade han hur han hade träffat Josefin igen och hur de verkade bli något igen. Men det var inte sant, inte alls, inte någonstans. Josefin var bara en tjej han tyckte om, en tjej som inte ens visste vem han var.

När Theo känner sig olycklig och uttråkad brukar han gå ut, ut och bara gå. Och varje gång går han förbi Josefins hus. Theo hade sett Josefin på caféet en dag. Han hade hört henne skratta och prata med hennes vänner och när de bytte blickar föll han för henne. Pang, boom och pladask. Fastän han då inte ens visste hennes namn. Han hade letat lite och hitta henne i skolkatalogen. Hon gick på en skola på andra sidan stan men det visade sigatt hon bodde i samma område, till och med i samma kvarter som han själv gjorde.

Josefins köksfönster vätte ut mot gatan. När man gick förbi kunde man se henne stå och laga mat med hennes mamma eller sitta vid matbordet och prata med sina vänner, dansa till musik eller diska. På Theos promenader brukar han drömma om hur Josefin var, hennes intressen och vad hon brukade göra på hennes helger. Ända sedan han började gymnasiet hade han drömtom Josefin och nu hade det gått ett år, det var jullov och han kände sig så-jävla-patetisk. Hur kunde han drömma om en tjej han inte visste något om? Det ända han visste var ju hennes namn.

Det var en fredagskväll, det skulle vara en fest hos Fredrik, hans närmaste vän. Fredrik visste att han inte hade någon tjej och han trodde i stället, till skillnad från hans andra vänner att Josefin var ett förhållande på två veckor under Theos semesterresa men inte ens det var sant. Nu skulle han på ännu en kväll där han såg alla vänner ragga på tjejer som han själv inte tyckte om och han skulle antagligen mest sitta med en oöppnad öl och prata nonsens med vännerna. Och alla mes; tänka på Josefin. Patetiskt.

Så Theo, som annars brukar gå på festerna ändå, även fast det inte var något han tyckte om skickade ett sms till Fredrik, låtsades att han hade feber och så stannade han hemma. Och efter en stunds svärande, då han insett hur förbannat löjlig han var så satte han sig vid sitt skrivbord med ett skrivblock och en penna. Han tänkte skriva ett brev, ett brev till Josefin.

Och jag vet vad ni tänker. Jo, visst. Ofta en kille skriver ett brev till en tjej. Men läste ni inte? Theo är inte som alla andra killar. Så Theo traskade ut den där sena fredagskvällen med ett brev och skakiga ben. Theo kände sig så patetisk, om hon inte var som han hade hoppats skulle han få skämmas livet ut. Men någonstans kände han att hon var annorlunda. Och annorlunda var precis det han ville ha.

När han kom fram till Josefins brevlåda såg han någon sitta i det stora köksfönstret. (Ni vet det som vätte ut mot gatan?) Det var Josefin. Hon tittade på honom, precis som den där gången på caféet. Han blev knäsvag och för någon sekund visste han inte vart han skulle ta vägen. Men efter några sekunders onödig fundering öppnade brevlåda, lade snabbt ner brevet i lådan och så gick han, i rask takt sin väg. Han kunde inte se, men han hörde en dörr smälla igen och hur brevlådan öppnades. Nu gick han fort. Dum idé, tänkte Theo. Det här var världens dummaste idé.

Plötsligt hörde han springande steg bakom sig och med hopp och lite rädsla om att det var Josefins steg vände han sig om. Det var hon, Josefin. Världens vackraste Josefin.
"Är det här sant, eller bara ett skämt?" frågade Josefin skeptiskt.
"Tyvärr inte, jag vet att jag är patetisk" sa Theo och suckade. Han kände sig som en loser. Vad trodde han skulle hända egentligen? Fan, hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, tänkte Theo.
"Du är inte patetisk" Log Josefin tog ett steg närmare honom.
"Inte? Så, du tycker om mig, eller mitt brev alltså" Sluddrade Theo, han var ju så himla nervös.
"Du är romantisk" Sa hon och log igen. "Och jag tycker om båda, ska vi gå en sväng? Du tycker ju om att promenera" Hon log lite retfullt och så tog hon hans hand. Så modig hon är, tänkte Theo och så log han, hela kvällen ut.

Josefin var precis som i drömmarna. Hon var annorlunda. Hon var inte lika stel och tråkig som tjejerna på festerna. Hon hade åsikter och intressen, hon tyckte om att prata, hon gillade äventyr och kanelsnäckor. Hon berättade att det var okej att ljuga i bland och man behöver inte berätta allt, inte ens sanningar för sina vänner. Josefin berättade om hennes lögner som gjort henne ont. Men hon hade insett att det inte behövdes ångras. Att hon hellre fokuserade på allt som var bra. Som Theo till exempel. Och från och med nu skulle Theos ögon vara klargröna. Från och med nu skulle han vara den som gjorde Josefin, världens bästa och vackraste Josefine lycklig - I köksfönstret som vätte ut mot gatan.

[bild: weheartit]