dunk, dunk, dunk om igen.

har ni någonsin känt känslan av att känna för mycket?

"evry now and then a special feeling comes along". ungefär så.

hörde orden nyss i en trailer för någon tonnårsfilm om lycklig kärlek på sextiotalet

och jag var liksom tvungen att skriva ner orden på papper

för att det kändes så sant. kärlek som hat, olycka, besvikelse, glädje och ångest.

jag känner något. hjärtat dunkar, dunk, dunk, dunk.

trycker jag handen mot bröstet känner jag pulsen slå.

några tårar i ögonvrån som jag inte vet var de gör där.

 

jag brukar bli beskriven när trårarna rinner. tänker att nej, jag ska vara glad.

livet är ju fint. så. himla. fint. 

slår på några peppande favoritlåtar och önskar bort alla problem som samvetet trollat fram.

kanske är det dags att låta mig vara. acceptera.

det är okej att känna för mycket. 

det är okej att inte bry sig om sådant man borde och i stället göra ingenting. 

every now and then.

läsa gamla astrid lindgren-böcker och tugga choklad och dyra jordgubbar

på en onsdag bara för att det känns fint.

a special feeling comes along.

fotografier: jag

Du skriver så fint, och ja jag känner igen mig!

det är okej att känna alldeles för mycket ibland och hela tiden. svårt att förstå det ibland bara, men astrid lindgren och jordgubbar låter fint tycker jag.

Det är okej att känna mycket ibland. Och det är okej att gråta när tårarna spökar bakom ögonlocken. Det måste ju ut nångång. Men ja, jag känner igen mig.
Älskar din blogg förresten!

Jag brukar skylla på hormoner när jag känner tusen saker helt utan orsak. Oftast är det sant också.

så fint.