för hur skulle jag någonsin kunna tänka mig att det skulle bli såhär?
Med en lista som bara blev längre och längre, och ett träningsschema som innebar träning nästan varje dag i veckan gick jag ner i vikt snabbt. Men det var inget som jag själv, som tittade mig i spegeln med samma ögon var dag inte märkte. För jag tänkte hela tiden att jag kunde bli finare och när mamma frågade när det skulle räcka, om jag hade någon gräns så svarade jag alltid att jag slutar när jag är nöjd.
Men jag blev aldrig nöjd. Jag såg mig aldrig med lyckliga och nöjda ögon och tänkte aldrig att "nu är jag smalare, nu är jag fin". I stället klankade jag ner på mig själv. Skrev hat ord i hårt bläck i skivböcker och på armarna eller i mina händer, suckade åt spegelbilden och hur ful jag faktiskt tyckte jag var.
Och plötligt kunde jag inte ens sminka mig fin längre, vilket bara gjorde mig mer och mer onöjd med mig själv. För inte tänkte jag på att det var för att jag var blek och trött. Jag trodde bara att jag var som vanligt.
Jag hade rasat i vikt. Jag hade blivigt blek och trött. Jag sov dåligt och hade ingen energi. I skolan orkade jag inte bry mig och tyckte mest att livet var hemskt lönlöst och jag ville mest hem. Och där hemma fanns det träning, och jag pressade alltid mig själv lite för hårt och i stället för att åka hem och ta något att äta, att fylla på energin så gick jag och la mig i stället. La mig i en säng som alltid var för kall och försökte somna. Men det gick aldrig, och när jag tillslut somnade var klockan oftast omkring två och jag vaknade oftast klockan sex, av mig själv. Fastän jag inte alls var pigg eller pepp för en ny dag.
Beundrar dig för att du är så stark. Fortsätt kämpa!
starka fina du <3
Du har helt rätt i det sista du skrivit, för när man bara håller på och kämpar emot ätstörningen, är mitt uppe i allting, då är det svårt att se det posetiva som faktiskt hänt! Kram på dig<3
Tusen kramar! <3
Blir det verkligen så hemskt tillslut? Jag håller precis på så som du gjorde och verkligen hatar mig själv. Jag vet att jag skulle bli smalare av träningen och att inte äta alla sorters mat men inte Anorexi för det är väl det du har/hade?
Har haft det en gång när jag var mindre vilket man inte ser ett spår efter nu. För tillfället känner jag mig mest äcklig och ful.
Svar: Jag kommer absolut visa mitt rum när det är klart!
Beundrar dig, det kommer att bli bättre ska du se.
åh, du har nog ingen aning om hur stark jag tycker att du är! Vill att du ska veta att du är så himlans fin!!
Har läst detta med tårar i ögonen. Du är stark och så himla fin Hannah! <3
Det er bra det går fremover med deg! Du virker som en utrolig sterk jente! :)
det är så bra att du vågar delar med dej av sånt här viktigt. modiga fina du.
Vad modig du är som vågar berätta. Kämpa på!!
ge aldrig upp
<3
Hannah, du ska veta att jag bryr mig om dig jättemycket. Jag tycker du är en underbar människa både när det gäller klädstil och smak på hur livet ska vara. För mig känns det som om du lever i en fantastisk fantasi. När du berättar detta blir min bild av dig bättre. att du skulle lida av ett sådant beskymer gör ont i mig, men det jag blir stolt över att du nu har erkännt det för dig själv. Det är ett enormt steg för att kunna jobba mot ett nytt mål och därmed nå dit du vill. Fast vi inte träffas varje dag och varje vecka ska du veta att jag tänker på dig varje dag j varje vecka. Jag bryr mig om dig!! Jag vill att du ska må bra och vara lycklig! Därför är det min uppgift som vän att finnas där för dig och göra mitt bästa för att stötta dig. Så, behöver du en person att prata med, en person att skratta med, en person att inte göra något med, finns jag till hands i vått och torrt, i sött och salt. Nu vet du. Jag finns och kommer finnas här så länge vi är vänner, för jag bryr mig om dig.
Det känns rätt konstigt att kommentera eftersom att jag inte känner dig men jag förstår dig och jag vet.
Jag har själv haft en ätstörning, kanske inte lika svår som de flestas men ändå. Den var där. Jag blir både arg och besviken på mig själv när jag tänker på vad jag utsatte mig själv för och jag är evigt tacksam över att jag inte är så längre. Mitt ideal har förändrats totalt och nu tänker jag knappt på det. Får dock tyvärr gå till en ätstörningsklinik var tredje vecka och prata lite vilket är deprimerande.. Det är verkligen en skitjobbig sjukdom och folk kan bry sig på både gott och ont. Jag hoppas så att du kommer ur det helt ur en dag för du och alla vi andra är så mycket mer värda än det. Självkänslan kan ligga på botten men det är något vi - alla borde jobba på.
Så bästa önskningar till dig och vilken fin blogg du har!
