om morgonen jag aldrig glömmer.

klockan 03:32 i söndags vaknade jag och kunde inte somna om.

 

klarvaken och alldeles rörig i huvudet. tankarna. de snurrade alldeles för fort.

jag gick till köket och diskade lite, plockade undan blåvita koppar och ställde in blommiga loppis-skålar i skafferiet. tittade ut och såg hur morgonen sakta började ljusna. lite mer för varje sekund.

jag gick tillbaka till min del i våningssängen, blundade försökte lite mer. jag blev sorgsen, för det gick verkligen inte att somna i denna fantastiska sommarstugan. min bästa plats. 

jag tog täcket med mig, gick ut på altanen och kröp upp i soffan. andades in den kalla morgonluften och kände hur svalt mitt täcke blev. det var så fint. men. jag kunde ändå inte somna om. 

 

vi hade planer på att gå ut och springa morgonen efter, vår vanliga runda längs med havet. men nu så visste jag att om jag någon gång skulle lyckas somna så skulle jag inte orka gå upp, och springa, alldeles innan frukost. så jag drog av mig pyjamasshortsen, drog på mig mina träningsshorts och en tjocktröja höver huvudet. håret var redan uppsatt i en slarvig hästsvans.

raskt gick jag ner mot stigen, den som låg precis innan sanddynorna mot stranden. jag började springa. och jag sprang. bort mot ringenäs där vi alltid fiskade krabbor när vi var små och tillbaka längs strandkanten. jag såg sju kaniner och två rådjur på vägen, en gammal träbåt och ett kuvert från ett brev instucket i sanden. 

 

när jag var tillbaka så ställde jag mig, utmattad och såg ut över havet. det blåste lite men havet var stilla. snabbt av med shortsen, linnet och tröjan. släpp ut håret och så gick jag ner. havet var kallt men jag vande mig snabt. ingen annnan männsika syntets till och det ända jag kunde höra var vinden i nyponbuskarna, havsbruset och några fåglar som vaknat till liv. när jag var på väg hem och gick upp över första sanddynan kunde jag se solen gå upp bakom husen, långt där borta. och jag tänkte att det här, det kommer jag nog aldrig glömma bort.

 

jag sov inte mer den natten. varför vet jag ännu inte. men det var den mest frigörande känsla jag har varit med om, att så spontant hamna där, med saltvattenshår och löparskor i vänster hand, och se solenuppgången. först av alla. 

fotografi: jag

Åh det låter som världens bästa upplevelse!

Du skriver jämt så fint.

jag blir rörd, gud så fint och vackert och härligt!!

Det här var väldigt, väldigt vackert.

vackert <3

precis såhär blir det för mig också ibland. när hjärnan inte vill stängas av och kroppen är redo för en ny dag trots att dagen knappt har hunnit slå över. det är så skönt att kunna ha möjligheten att gå ut och springa då. för att springa löser kanske inte några världsproblem men det hjälper en att rensa tankarna iallafall och kanske reda ut ett och annat personligt problem. vackert skrivet hur som helst.

du skriver så himla himla bra och fint!!
om du någonsin skulle skriva en bok så skulle jag läsa den och tipsa alla mina vänner om den.

Det låter så fint! åh.
Det är precis som med mitt sommarjobb. Jag börjar klockan sex, och får därför cykla hemifrån tjugo över fem eftersom jag har en bit att cykla.
Och det är den bästa känslan. Vindstilla, rådjuren är ute och betar på ängarna, solen står lågt och lägger vetefälten i motljus.
Finns verkligen ingen bättre start på morgonen.

du skriver som en gud.

Så vackert skrivet!

så himla himla fint.

så himla himla fint.

åh det lät väldigt fint