en novell om de första vårvindarna och att finna lyckan igen.

de små klackarna på hennes skor hörs på kullerstenarna där hon går. sakta genom stan för att fördriva tid. hon ser upp mot himlarna. långt borta, alldeles ovanför domkyrkan syns ett stort grått moln som är på väg bort. om hon tittar bakom sig, ser hon solen, den är på väg mot henne och hon känner hur den värmer i ryggen. det är en trygg känsla på något vis. 

ovanför är himlen nästintill molnfri. bara några små tussar skymtar, lite här och där.

hon går förbi ett stort skyltfönster. i spegelbilden ser hon sig själv. hon ser de tunna svarta strumpbyxorna, de är första gången hon har dem i år, den smalrandiga femtiotalsklänningen i hallonrött och vitt och skorna, svarta lackade med ett smalt spänne över fötterna. jackan hänger över väskan hon har på axeln och solglasögonen vilar snyggt på näsan. hon känner sig så fin.

så börjar en favoritlåt spelas i öronen.

solen står i blom, marken täcks av ljungfrudom, och nu hänger det på varje kvist en solskensoptimist.

och för första gången på länge känner hon hur lyckoruset sprider sig genom kroppen. det liksom strålar. från tårna hela vägen upp till hjärtat. 

efter att bara ha vandrat på smala kullerstensgator, med pastellfärgade husfasader och grönskande klätterväxter längs portarna styr hon nu stegen mot parken. och där ser hon bänken som är henne så bekant. det är skugga över den, och tio elva tolv grå duvor har tagit över varenda millimeter. och även om hennes värld känns så mycket ljusare nu, minns hon vinternätterna som om det var i går. på bänken, där hon väntade på mammas samtal. när hon väntade på att få åka hem.

det grå hade tagit över henne. besvikelsen. proven hon aldrig fick tillräckligt bra betyg på, rekordtiderna på löpturerna hon aldrig slog, de vackra tjejernas kläder som hon aldrig var lika fin i. sorgen, maten som hon aldrig vågade få i sig och dagarna som blev dimmigare och dimmigare och kroppen som blev tunnare och tunnare. 

”provrumsspeglar ljuger om de säger att du inte duger.” 
”ett betyg sitter inte i din panna, det sitter på ett papper och det ska du komma i håg.”

tänk att tre små meningar från läkaren kunde göra en sådan skillnad. tänk att hon, med författardrömmarna inte ens själv kunde få fram de där orden. och vilket bevis det är, egentligen, på att allt blev så himla fel. så himla himla fel.

hon ser upp på himlen igen. solen tycks vara närmare henne nu, molntussarna har blivit färre och det där regnmolnet syns nästan inte till.

hon kikar på klockan. bakom visarna är det ett ankare. ett tecken på hopp. hon ska alltid bära med sig det. hon ska alltid minnas det svåra, berget hon besteg och hjärnspöket som hon besegrade. och hon ska aldrig glömma bort vikten av att ta hand om sig själv, det fina med att ha favoritmusik i öronen och att våga vara sig själv för att livet är för kort för något annat. livet är för kort för att struntasi för att man vill ha smala överarmar och tighta jeans för att se ut som alla andra. 

klockan har precis slagit två. det har inte gått tre timmar sedan sist hon åt. men magen kurrar nu. hon vet att regler är sånt som håller livet tillbaka. men ändå, känns det svårt att gå fri. men så börjar refrängen på låten i hörlurarna och hon kan inte låta bli att le.

”livet är fint, du är fin, ta vara på det!”

äpplet är precis sådär klargrönt, krispigt och saftigt som hon vill att det ska vara. det smakar som luften. vår. 

snart är hon framme. på torget står en tant och en farbror och säljer blommor. tulpaner, rosor och germini i buketter, hennes favoritblommor. det gamla paret håller varandra i handen och pekar mot solen. ser varandra i ögonen och ler. hon byter två guldpengar mot en bukett ljusrosa tulpaner och skickar sitt bredaste leende till paret. det är kärlek, säger de och även om hon inte riktigt förstår vad de syftar på känner hon hur lyckoruset sprids genom kroppen. 

väl framme vid parkeringsplatsen vinkar mamma. hon kramar om henne, ger henne komplimanger för klänningen och tio kindpussar för buketten. bilen rullar hemåt och så är det helg. i tankarna snurrar funderingarna kring vad för bestyr hon vill bjuda sig själv på och om det finns någon film hon vill se. men hon blir avbruten. mamma snurrar på volymknappen på radion och så sjunger de med till låten som ger henne liv.

äntligen på väg, luften bor i mina steg och himlen smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj.

livet är fint nu.