en novell av mig. del tre.

den fjärde mars tjugohundra fjorton.

stenugnsbageriet är litet med vinröda femtiotalsmöbler och med ljusslingor i taken. på väggarna hänger gamla svartvita fotografier från förr och personalen serverar ekologiska teer ur kantstött blommigt porslin.

skört.

josefin går försiktigt med en, nästintill överfull kopp kaffe i ena handen och ett fat med en nybakad kanelbulle i andra. vinglar mellan bord och stolar och fåtöljer och försöker hålla ögonen på vart hon sätter stegen, samtidigt som hon inte kan släppa blicken från fönsterplatsen där jenny redan sitter och väntar. hennes hår är nyklippt i en kort blond frisyr. en "pojk-frisyr" som det skulle stått i något modemagasin. hennes hud ser fortfarande sådär sommarbrun ut och de blåa ögonen glittrar när hon ler och säger "alltså, åh så härligt att vi fortfarande beställer samma sak fastän vi inte setts på så länge!" och nickar mot bordet. två kanelbullar, en kopp grönt te och en kopp svart kaffe. något är i varje fall sig likt, fastän allt annat känns så annorlunda.

på en sommar och en höst och en vinter har josefin levt som i en berg-och-dalbana, jämfört med jenny som verkar ha snurrat på the-rolacoster under sin göteborgstid. de brukar prata om livet så. att i bland är det kaos och livet går upp och ner, som för josefin som både blivit av med alla sina oskulder, blivit i hop med sin första pojkvän, gjort slut med sin första pojkvän, lätt som en plätt fått högsta betyg i psykologin men kämpat till tårar för att ens klara av journalistik-kursen, börjat gå i terapi och slutat för att livet blev bra fastän det alltid känts som om det är något som saknas.

saknar att känna kärlek på riktigt. ända in i själen. brinnande. pirrande. som på film. det måste finnas. hon har inte kännt det. men det måste finnnas.

saknar att fika med en riktig vän. att kunna prata om allt det där djupa och svåra som inte går med kursarvännerna. för de är så olika, tycker så olika och vill helst bara gå hem när klockan slår halv fem.

saknar att ha något som betyder. något som känns mer viktigt en kurs och mindre läskigt än framtid. något mer älskvärt än tvåtusen följare på instagram och att lyckas med de perfekta vegetariska biffarna.

jennys liv har mest snurrat runt, runt, runt i göteborg. hon pratar lite om pojkarna och hur de var vackra men inte mer och hur elaka kollektiv-tanterna var. hon lägger handen på josefins och säger att det är först nu som hon inser hur mycket hon längtar efter henne. "min kära vän". josefin ryser och rodnar. "min kära vän".

 
fyra timmar senare. vad var det som hände egentligen? perrongen är grå men molnen på himlen är rosa. solen håller på att gå ner och hand i hand står hon med sin bästa vän och ser hur tåget sakta rullar in. de skrattar åt något gammalt minne och glittrar med sina ögon när de, för en liten millimetersekund fastnar med blicken i varandra.

josefin vet inte vad hon ska tänka nu. det är något i luften. som om en lång tid i från varandra har förvandlat dem från bästa vänner till världsbästa-vi-för-alltid-vänner. eller någon ännu mer.

senast hon kikade på klockan var den fjorton och trettiofyra och de gick ivrigt pratandes till caféet. nu är den prick nitton noll noll. tåget avgår om två minuter, jenny och josefin har kramats i tre. vad var det som hände egentligen?

de vill inte släppa taget om varandra, fastän de redan bestämt att de ska fika i morgon igen. 

 vad var det som hände egentligen?

ph: weheartit.com