en novell av mig. del två. 

den första mars tjugohundra fjorton.

jenny sitter och vickar på barstolen hemma i köket. hon har precis flyttat hem igen efter ett halvår och två månader i göteborg. gick en kurs i kreativt skrivande. bodde i kollektiv med tre rök-doftande tanter och spenderade helger på caféer, i barer, på klubbar, i restauranger, i parker, ute, ute, ute bland lockiga göteborgspojkar och sina närmsta kursar-vänner. det har varit en fantastisk tid och nu sitter hon med en kopp grönt chai som mamma och pappa köpt med från indien, resan hon aldrig kunde åka med på och summerar sina månader i staden som så länge varit hennes favorit. "jag är supernöjd, det ha verkligen varit så ofantligt fint!" peppar hon men kommenterar även det usla boendet, tanternas gnällande ord och hur hon var trött mest jämt på grund av att hon ville spendera så lite tid i kollektiv-kaoset som möjligt. agata, kristina och gunn-marie. anti-feminister som vägrade visa någon som helst välvilja mot jennys lilla kvinnosymbol tatuerad på ringfingret och som räknade ner dagarna till hon skulle flytta därifrån. det var hemskt, egentligen. men allt annat var verkligen u-n-d-e-r-b-a-r-t.

förutom två saker.

ett. inga lockiga göteborgspojkar var intressanta.

två. hon saknar josefin.

nu är jennys liv ganska planlöst. plugga är hon trött på. hon vill resa men vet inte riktigt med vem eller vart. jobbet börjar om prick sju dagar och även fast det ska bli skönt att ha lite mer pengar in plånboken igen så är hon faktiskt ganska trött på det också. jenny är kreativ, vill skriva mest hela tiden, eller spela på gitarren eller klippa kollage ur mammas gamla sköna hem-tidningar. inte stå i kassan på stans minsta ica-butik där bara pensionärer handlar och där de alltid handlar samma sak. frys-pizza, färdig-mat (oftast pannbiff med potatis och lingon) inlagd strömming, veckans bröd och becel-smör.

i hela jennys kropp längtar hon efter något nytt. något annat. när hon pratar med sin mamma får hon mest frågor om alla göteborgspojkar till svars. "du kanske är redo för någon ny nu? det är ju ett litet projekt" fnissar hon. men jenny tycker mest att det är en ännu jobbigare tanke. för hon blev inte ens förtjust i någon där borta. hon trodde liksom att den där känslan av att vara så oändligt trött på killar skulle försvinna efter ett tag men tyvärr är hon nog skärrad för livet efter sina idiotiska ex.

som en besvikelse är rummet precis likadant som när hon åkte. samma vita möbler, samma blommiga textiler, samma gardiner, samma kuddar, samma plåtburkar från erikshjälpen och kaffekannor från loppisen på södra esplanaden. ett nytt projekt. rummet. jenny blir med ens pepp och har en strålande idé. nu när hon ändå ska bo här ett tag så ska hon göra om rummet. det får bli hennes nya grej. byta ut, flytta runt och införskaffa nytt. hon behöver något annorlunda när allting annat är sig likt och alla framtidsförändringar känns för stora att tänka på.

hon skriver till josefin.

bästa du! jag är hemma nu! och saknar dig, vi har inte pratat på flera månader. kan vi inte ta en fika så jag får höra allt om din höst och så kan du få höra om mitt nya inredningsprojekt som ska rädda mig från hopplösheten? pussar och kramar!

så lägger hon sig i sängen. letar inspiration på pinterest och väntar på svar. sätter på radion och hör josefins gamla favoritlåt. eagle eye cherry - save tonight. och så tänker hon på josefines långa bruna lugg, fräknar på näsan och breda fnissiga leende när de satt på alla de där pluggfikorna för precis ett år sedan. våren på ingång. precis som nu. men så blev det sommar på ett kick och hon jobbade mest och sedan flyttade hon och plötsligt hördes de mest på facebook en gång i månaden, som sedan blev till varannan månad och det var inte meningen men så blir det när man inte längre kan träffas jämt och när tre rök-tanter vägrar internet och mobilens 3g slutar fungera.

men nu vill hon se det där leendet igen. refrängen kommer och det pirrar i från topp till tå.

josefin, josefin, josefin, fy vad vi är bra i hop.

ph: weheartit.com