en novell av mig. del fyra.

den femte mars tjugohundra fjorton.

jenny smsar josefin. skriver att hon är jätteförkyld, alldeles plötsligt och vill ses om ett par dagar i stället. är det okej?

ps. saknar dig.

fast egentligen är jenny inte förkyld det minsta. tvärtom känner hon sig mer levande än någonsin och sprang milen för första gången i år innan frukost. och det är väldans imponderande. särskilt eftersom hon bara sovit i ett par timmar i natt.

något hände i går. något som inte märktes för alla som gick där bredvid, på stans kullerstensgator och såg på när två bästa vänner gick så nära, hand i hand och log med sina stora glitterögon. men inuti jenny väcktes något. såhär hade ingenting känts förut. eller jo, kanske lite. och det är det som är det mest skrämmande utav allt. känslan, molnen, pirret, lyckoruset, saknaden, värmen och viljorna påminde om hur det brukade kännas att vara kär. men den här gången kändes allt så mycket mer. så mycket mycket mer.

en hel dag surrar förbi. jenny skriver ner sina känslor på blad efter blad och pennorna tar slut och allting ser fult och klottrigt ut men jenny skriver och solen går ner för hon vet att så länge hon skriver kommer hon så småningom förstå vad hon ska göra. och helt plötsligt står orden där. de hon har skrivit alldeles själv.

jag kan egentligen inte göra annat än att säga som det är. jag har blivit, i josefin, min allra bästa vän så oändligt, galet kär.

den åttånde mars tjugohundra fjorton.

josefin brer frukostmackor och häller upp yoghurt, tuggar, lyssnar på kings of convenience och cyklar till bussen. tar bussen till tåget, tåget till perrong fyra, går till skolan, pluggar, pratar, besöker en föreläsning eller två och åker hem. i tre dagar är det så. jenny har inte skrivit och hon har inte vågat tänka på det för hur sjutton ska hon tänka då? aldrig har hon velat träffa någon så mycket som jenny. världens bästa jenny. men varför brinner det i henne? varför pirrar det och varför tackar hon nej när pojken med surfrufset i parallelklassen för femtioelvte gången frågar "vill du hänga med hem? vi kan fika eller så? bara du och jag, alltså."

josefin brer frukostmackor och häller upp yoghurt, tuggar, lyssnar på kings of convenience och cyklar till bussen. tar bussen till tåget, tåget till perrong fyra, går till skolan, pluggar, pratar, besöker en föreläsning eller två och åker hem. ti re dagar är det så. jenny har inte skrivit och varför vågar hon inte tänka på. tills en kväll. just denna kväll.

mobilen vibrerar på nattduksbordet. nej, svarar hon. jag sover inte än. jag saknar dig med och vill också träffas snart. jag kan absolut i morgon och jaha, det ska bli spännande att höra vad det är för viktigt du har på hjärtat. vi ses väl på perrongen?

puss och godnatt. pirr och hjärtklapp efter hjärtkalpp.

den nionde mars tjugohundra fjorton.

det blåser fastän solen skiner. vinden grabbar tag i jennys korta hår och i nacken pustar en iskall kyla. händerna darrar. hon gömmer dem i jackfickan där de får trängas bland hörlurar, kvitton, ett busskort och pappersrester från de otaliga mängden flapjacks hon ätit den senaste tiden.

tåget rullar in och det vänder sig i hennes mage. på de tjugo sekunder det tar för josefin att gå av tåget, vinka, gå fram till bänken där jenny väntar och sätta sig brevid hinner hon ångra sig om och om igen. ska jag säga som det är? eller ska jag inte utsätta henne för det kaoset hon kommer känna? är jag självisk nu? känner josefin lika dant som jag? är jag knäpp nu? som tror att hon kommer förstå och inte springa i väg eller putta ner mig på spåret?

"hej!" nu kan hon inte vänta längre. glitterögon, fräknar, leenden, hjärklappning, hjärtklappning, hjärtklappning.

"hej!" jenny svarar. tar ett djupt andetag och ut på tungan rullar fyra ord. ord som hon vet kommer förändra allt. och komiskt men smärtsamt slår hon händerna för ansiktet. gömmer sig bakom de frusna handflatorna och försöker hålla i hop de darrande fingrarna.

"jag är kär i dig."

 ph: weheartit.com