det är inte så som det var när jag var liten. eller så är det kanske precis så.

 

då: en humla som fastnar mellan tårna. det bränner och svider och jag skriker på mamma som kommer galloperande ner för trappen med en kopp kaffe i handen och ett ballerinakex i munnen. att ligga i hängmattan och ha en sommarklädd pappa, i blåvit-randig skjorta och trekvarts-byxor som puttar på. fortare, fortare! mamma som ropar. akta så hon inte trillar av! jag trillar av. rötterna i den slitna marken under mig gör skavsår på mina knän. jag ler. fnissar. ropar. igen, igen! en lillasyster som tar fram alla dockor och lägger upp dem på rad. jag bestämmer, för jag är störst, vem som ska vara jag. helst hon med den ljusbrua hyn och det mörka bruna håret. min syster är sig lik och väljer den blonda. i gräset leker vi. två systrar i sin egen lilla värld.

nu: fyra vuxna viljor. för varje dag blir det lite svårare att hålla i hop. jag tänker att det måste vara såhär det känns att ha varit i ett långt förhållande. man kan liksom inte låta bli att låta irritationen gå ut över någon annan. tröttheten osar i mitt huvud. jag känner att det kommer åska i dag. det enorma lågtrycket gör mig tung och allt i livet som redan känns tungt väger plötsligt mer och den ångest som fyller mig svämmar lätt över. alla får skäll. så fort någon säger det minsta fel utbrister jag en suck för mig själv. får knyta näven och fantisera att jag sparkar ner ett träd för att inte säga något dumt.

både min syster och min pappa är inte uppe med tuppen, om man säger så. det kan ta flera timmar innan de vaknar till liv. i bland hela dagen. framåt kvällen brukar de vara i sitt esse. då kan de springa ner till stranden och bada som tokar, sparka fotboll och spela fia med knuff ända tills ögonlocken säger ifrån. mamma, däremot är pigg som en nykläckt lärka om morgonkvisten. tillsammans handlar vi färska blåbär. violblå. smakar som himmelrike, kärlek och hav. sommar. vi köper färska frallor, froosh med smak av apelsin och lyxar till det med ett par extra många morgontidningar. mamma är hurtbulle. mamma är peppiga-pia. mamma har redan tagit ett morgondopp när jag vaknar - ovanligt tidigt - som andra person i familjen.

vem är jag i allt det där? inte uppe först. inte uppe sist. inte pigg som en lärka, men sitter ändå vid frukostbordet med klara öppna ögon.

efter frukost blir det ofta kaos. pappa och syster är fortfarande sega som gamla kolor. mamma är lärkan som sjunger så att hjärtat knölar i hop sig utav smärta och jag är den tickande bomben mitt emellan. ska jag explodera i dag? eller kommer jag hålla oss alla i liv och ovan ytan? jag blir lite som pusselbiten i allt det där. drar ner mamma och höjer upp de andra så gott det går. i bland är det jättebra. jag tänker ofta att utan mig hade vi nog inte kommit längre än till altanen i dag. andra dagar blir det för mycket.

lugna dig nu mamma, vi är alla lite trötta här.

kom igen hörrni, det är en ny solig dag! pepp! upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

jag förstår absolut att man kan hata mig för det där. men jag kan inte vara tyst. det är inte jag! jag har sedan länge fått stämpeln - eller stämplat mig själv - som pusselbiten. och om inte jag uttrycker mig så håller vi inte i hop.

matbutiken är ett bra exempel. när vi åker och handlar inför kvällen en regnig eftermiddag. rätt som det är är pappa borta. puts väck. instinktivt tänker jag att han är bland tidningarna. kikar i auto motor sport eller något foto-magasin. min syster är sur för något någon sa i bilen. och mamma är som mamma är, peppig och munter men också lite halvstressad för hon vill inte spendera hela eftermiddagen i en matbutik. i det läget är det som om någon har ringt 112. jag kommer till undsättning! letar upp min förvirrade pappa som får en bamsekram då han känner sig lite halvt bortglömd och övergiven borta vid fruktavdelningen (han hade inte ens hittat till tidningarna). åt min syster sätter jag i gång projekt: dvd-film. vi väljer och vrakar bland två-för-nittiontio-hyllorna och så låter jag henne bestämma så mycket som det går och hurrar henne när hon hittar solsidan säsong fyra åt mig. när det gäller mamma är det mest att hjälpa henne bestämma vad vi ska äta i kväll. i bland lyckas jag får fram en hel måltid bara genom att tyda hennes grimaser. haloumiburgare? sned min, ögon som krymper. nej. vad sägs om lax då? med pesto och fetaost? hon kniper i hop läpparna och lutar huvudet från sida till sida. kanske. vi kan väl i alla fall ha lite brie och något gott knäcke? nu ler hon. ja.

i bland blir jag alldeles utmattad av att hjälpa till. särkilt om jag märker att jag mer stör och irriterar än att hjälpa och limma ihop. men jag vet inget annat. jag kan inte låta bli att vara tyst.

i tre dagar har det åskat och regnat om vartannat. lågtrycket har gjort mig alldeles galen och jag har fått för mig att någon har ringt 112 nästan jämt. utryckning. syrener, syrener. blinkande lampor och en stor kall vattenslang mot elden. det har sällan hjälpt. i bland är det som om jag försökt släcka en eld som inte finns och i stället skapat en översvämning och i bland är det som om jag har tagit tändvätska i stället för vatten. eldlågor ända upp till skyn. i värsta fall har jag blivit den som stått kvar i tårar. känt mig övergiven och alldeles ensam. en ensam polis utskälld för att hon har gjort fel. gripit fel person. nu ångrar hon sig men det går inte att få något ogjort. och hon är ju fortfarande polis. så det ända hon kan göra är att ta nya tag och fortsätta bekämpa ondska. bekämpa eld.

i de stunderna har jag tänkt att nej. nu ger jag upp! nu säger jag upp mig, flyttar till någon solig ö och detoxar själen i tre dagar. inga ord kommer ni höra från mig! jag ska hålla tyst. hålla snattran. hålla käft. så kan ni klara er bäst ni vill. ni behöver ändå inte mig tydligen. med en klump i halsen gick jag faktiskt in för att vara tyst här om dagen. jag tänkte att nu ska jag väl få insikten att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig och att jag har lekt räddningstjänst i onödan. resultatet? de bråkar. de löser det. det går bra. men det går långsamt. de diskuterar planer. de bestämmer sig för något. men det går långsamt. efter frukost tar det liksom en halv dag för dem att både bli sams och göra planer för dagen.

när jag pusslar sitter vi sams och redo i bilen klockan tolv. nu blir det äventyr! sjunger jag. sedan kanske det kommer in ett lågtryck och tändvätskan är farligt nära elden. men om det inte är det, då har vi en sagolik dag framför oss!

när de pusslar är dagen inte i gång förrän tre-fyra. och om det är lågtryck spelar det ingen roll för jag har ändå hållit mig för mig själv hela dagen och vant mig vid att inte göra väsen av mina tankar. det blir en monoton dag. vågrät, fast spegelbland. fin men förglömlig.

jag inser då att jag inte pusslar för deras skull. inte bara. jag är fröken-pusselbit för min skull. det är jag som vill att vi ska komma i gång tidigt! det är jag som vill att vi ska SNÄLLA KOMMA TILL SKÅTT NÅGON GÅNG FÖR TUSAN OCH INTE BARA SITTA HÄR OCH GLO. det är jag som vill vara med, styra och ställa, limma och pussla, spruta vatten och sätta handklovar.

i dag är det fjärde dagen lågtryck i rad. jag är en tickande bomb med tändvätska i handen. livsfarlig. men lycklig med vetskapen om att när jag går och lägger mig i kväll summeras inte dagen som en monotom och förglömlig. den summeras som en hujedamig-bergochdahlbana, med vågor som skvalpar åt alla möjliga håll, skrattanfall och tårar och äventyr som gör att när vi vaknar nästa morgon är mamma en sjungande lärka, pappa och syster med ögonlocken på glänt och jag, beroende på väder och vind är en pusselbit som väntar på att rycka in. ring 112 så kommer jag bums. och så går dagen runt igen. jag är äventyret. jag är pusselbiten. jag är den som sätter hela familjen på berg och dalbanan igen. och det är väl himla roligt? upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

fotografi: jag