hand i hand längs köpenhamns gator. det var så det skulle bli. det var då våra läppar skulle mötas igen, brinnande, bubblande kärlek i takt med den strålande augustisolen. det var då det skulle bli vi.

 

att göra slut var skönt. fastän det var han som vågade först. fastän det var jag som grät mest. fastän jag hela tiden tänkt att jag borde gjort det för länge sedan.
vi möttes på en plats mitt emellan våra hem. jag tog cykeln och han tog bussen. jag minns att det var kväll. att det var soligt, men att gräset var fuktigt.

 

han fick det att låta som att jag hade gjort honom ont. att han inte mått bra. på länge. men jag då? du har ju hört mina skakiga ben dallra och sett mina tårfyllda ögon svida så många gånger nu. varför var det inte okej när jag sa det. varför fick det vara du?

jag åkte till min sommarstuga samma kväll. grät ett par gånger i bilen. mamma hjälpte mig att se positivt på saken. sa ärligt att han inte var min typ. inte rolig. ganska tråkig. vilsen. orolig. du behöver inte någon som att ta hand om hannah, om något behöver du någon som tar hand om dig!

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. vi passade bäst i hop utav alla som kände par, som hade varit en del utav ett par, som hade sett oss hand i hand.
samma stil, samma intressen och - till synes - samma viljor. men precis som med alla par var det sådant som ingen såg, sådant som vi viskade till varandra, sådant en bara kunnat skådat i ögonvrån som gjorde oss till två pusselbitar som aldrig gick att sätta i hop. hur mycket vi än försökte. slipade kanter gjorde bara oss mer skeva. plötsligt var vi trasiga. han gjorde rätt i att göra slut på oss.

 

där och då. i bilen på väg mot mitt paradis kändes det så.

 

lovande.

 

samma kväll lyste hans namn på min skärm igen. saknad. ånger. hur sjutton ska en rödgråten sommarflicka hantera detta? hur ska mina tunga ögonlock och svaga kropp kunna bära så mycket utav någon annans känslor? hur kan man riva upp sår och sedan tro att allt är okej om man sedan ångrar sig?

 

men jag blev inte arg. jag blev konfunderad. han hade varit min allra käraste i åtta månader. så varför inte prova en gång till? varför inte älska, glömma och förlåta? hans ord: vi kan väl börja om?

 

innerst inne, i kanten på mitt snabbt bultande hjärta låg en liten lapp. en sådan där hemlig lapp som man skickade till sin bästis i klassrummet när man var liten. en inte så jättehemlig hemlis, men en som ingen fick veta. det låg där i ett litet kuvert och jag kunde se det när jag äntligen lät mina ögonlock stängas och dagen blev till natt. jag kunde se det framför mig. orden: jag vill inte vara med honom.

 

jag kunde se hur pappret var skrynkligt. som om jag läst det förut och knycklat hop det igen. och igen. och igen. jag kunde se hur kanterna var brända, sotiga, skavda. men orden stod där, tydligt och klart. jag ville inte vara med honom, och så hade det stått skrivet ett bra tag.

 

men att såra får man ej. det stod det i min duktighets-panna med stora lysande bokstäver. så hans namn fick skina på displayen flera gånger till. en vecka till. kanske två. jag kommer ärligt talat inte i håg.

 

en sen kväll i början på augusti körde bussen i från mig. mitt i den, då redan kyliga midnatten. jag hoppade av en annan buss precis bakom, styrde mina snabba, men ack så svaga steg mot nästa. jävla skånetrafiken. fort, fort körde den i från mig. som om den inte ville ha mig ombord. som om det inte var meningen att jag skulle åka med den ikväll. ödet föll in i mina tankar igen. nu fanns det bara ett ända sätt att ta sig hem. förutom att gå, men det orkade jag inte. och taxi var för dyrt.

 

han mötte mig ett par hundra meter från busshållplatsen men sin pappas rostiga cykel. tacksamma ord från mig. långa blickar från honom. småprat. sedan kunde jag inte låta bli.

 

vad vill du egentligen? när du tittar på mig sådär?

jag visste vad han ville. jag förstod bara inte varför han lät bli. mina tankar: kan du våga någon gång? våga!

vad tror du..?

mina tankar: men gör då, gör då! jag nickade mot honom. hans ögon glittrade. de var vackra. och i samma sekund som jag undrade om jag någonsin skulle kunna leva utan de där hasselnötsbruna ögonen kysste han mig.

 

hårda fylliga läppar mot mina. samma läppar som jag en gång förälskade mig i. de som både smakat pepparkaka och jordgubbs-smoothie, snöflingor och saltvatten. men som nu smakade de ingenting. tårar bildades i mina ögon. det var slut men jag ville inte att det skulle vara så. det var slut och jag saknade honom redan. åtta månader. hur skils man från en kärlek som knappt har börjat än?

 

snurrande tankar. viljor åt olika håll. hjärta och hjärna. vi bestämde att försöka igen. i köpenhamn.

 

det var hans idé. jag hade tjatat många gånger om att jag ville att vi skulle åka dit i hop. kika i butiker och prova kläder, äta middag i nyhvan längs med vattnet och ha de där djupa samtalen vi kunde ha i bland alldeles under solen. djupa samtal. hade vi verkligen några sådana? såhär ett år senare är hälften förträngt, hälften glömt.

 

var gång vi skapat planer om att fara över öresundsbron satte han jämt stopp för dem alldeles alldeles innan. jag tror det var rädslor. vi båda hade dem. men mina höll sig mest i min hjärna. och gick bara ut när vi bråkade. panikångest. jag storgrät och var tvungen att städa garderoben för att på. något. vis. få. ordning. på. något.

vi skulle mötas på centralstationen i lund, för att sedan tillsammans ta tåget över bron. utanför forex stod jag och väntade i det som snart skulle bli ett alldeles strålande väder. molnen var på väg bort och solen började bli brännande.

 

lovande.

 

fastän mina minnen är ovissa glömmer jag aldrig sekunderna när jag såg honom hoppa av bussen och styra stegen mot mig. jag hade under en lång tid kvar den anteckning som jag skrev i mobilen just då. sekunden efter hans ansikte vändts mot mig. ett litet leende. å-h-h-e-r-r-e-g-u-d. han var så himla snygg. han hade alltid varit det och det gjorde lite ont i mig att han fortfarande var så. fastän vi var trasiga var han så jävla fantastiskt hel. fortfarande var han den snyggaste killen jag någonsin sett.

 

vi tog ut pengar, köpte biljett och slog oss ner mittemot varandra på tåget. vi var på väg. mot köpenhamn. mot solen. mot förälskelsen. vi skulle hitta kärleken igen.

 

hans ord: förlåt att jag är så tråkig. jag har bara sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är så stressad.

 

och där dog det. tänkte jag. där dödade han oss igen. för femtioelfte gången.

han hade sagt precis så nästintill varje gång vi träffats den där sommaren. och jag förstod honom. jag försökte hjälpa honom. men jag var också stressad. jag hade också svårt att tid för både sömn och ordentliga måltider. men min energi kunde jag lätt få tillbaka med hjälp av roliga bestyr, utflykter och långa, peppande fikastunder. han hade säkert också sina vis att få energi. men han hade tömt batterierna igen lagom till han kom hem till mig om eftermiddagen.

och åh. eftermiddagarna. hans som jämt somnade på min soffa. och jag som satt med händerna i ansiktet och fällde tårar som sved i mina sår. stressad. jag vill också ha sommar! jag vill också hitta på saker! han hade redan haft sin sommardag. han hade redan hittat på saker. jag hade jobbat. jag var som en katt som ville ut och leka och han var som min skeptiska husse som inte ens orkade resa sig från tv-soffan för att släppa ut mig. skämtsamt, men sant.

 

och i dag. i köpenhamn. inombords fick jag nog.

jag ville inte längre sitta i en bur. 

 

jag hade lagt mig tidigt, för att sedan kunna gå upp tidigt. göra mig fin. äta en god frukost. andas in och andas ut och ta-det-lugnt. så att jag var redo för dagen. vad han hade gjort hade jag ingen aning om. men här satt han alltså, igen. tråkig, trött och sliten. och jag kan ännu undra om jag inte var lite taskig som inte ville hjälpa. men jag orkade inte längre. han hade aldrig lyssnat på mina ord, så varför skulle han göra det nu?

 

ögonen. hasselnöt. skäggstubben. min. läpparna. fylliga. leverfläckarna. jag vet hur många de är.

 

solen följde inte med till köpenhamn. på andra sidan öresundsbron var himlen full av moln vinden gjorde det svårt att gå. men vi tog oss genom ströget. han sa nästan ingenting. och jag, som a-v-s-k-y-r tystnader sa alldeles för mycket. tankar. idéer. fantasier. filosofier. kommentarer.

 

vi åt lunch på ett café. jag fotograferade maten och han log trött. vi åt inte upp allt. vi gick vidare. jag betalade och vi gick vidare.

nästa stopp var urban outfitters. där blev vi eniga för en sekund. varsin avdelning med mängdvis utav ting vi kunde röra våra kärlekstörstande fingrar vid. siden, slitna jeans och manchester. jag provade en klänning och hans ögon tindrade. jag med. här inne var vi lika. och som vanligt fick vi människors blickar på oss.

där har vi ett par som passar i hop. stiliga. de kommer vara tillsammans för alltid.

 

om bara några timmar skulle vi vara slut.

 

när vi passerat ströget och gått förbi nästan hälften utav de pastellfärgade husen i nyhavn slog vi oss ner vid vattnet. knäppte fotografier med min kamera. jag försökte få fram en diskussion om oss. men vi pratade nog inte så mycket om det. för jag kommer inte i håg ett ända ord mer från den resan. bara det hejdå! jag utropade när jag snabbt sprang av från tåget vid triangeln i malmö.

 

tillbaka längs nyhavn, genom ströget och upp till centralstationen igen. den sista biten hade han handen runt min famn. jag vill minnas att han pussade mig på pannan också. men det räckte inte för mig. det var redan slut. vi hade ingenting att säga varandra längre. vi hade inte utbytt någonting. hade vi någonsin skrattat i hop, egentligen? hade vi någonsin haft roligt i hop? hade jag någonsin varit kär? det sista är en ny tanke. psykologen frågade mig och jag hade inget svar. än i dag vet jag inte om jag någonsin varit kär. och tvivlar man så tror jag nästan att man aldrig varit det. kär. hur smakar kärleken, egentligen? kommer jag någonsin få pressa mina läppar mot den?

 

tåget. tom på ord. jag skulle träffa en vän om kvällskvisten och hoppade därför av i malmö. rusade av tåget fortast möjligt. hans ömma ord skulle inte få nå mig nu. det var dags att ta ut lappen ur kuvertet. dra bort det från sitt lilla fack bredvid hjärtat och klistra fast det på näthinnan. jag vill inte vara med honom.

 

några dagar senare var det jag som gjorde slut på oss. jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd, jag var ångerfylld, jag var orolig, jag var sårad. jag skrev ett sms. mina ord: du förstår att det är slut nu, va?

 

han förstod inte. inte riktigt. men accepterade det. vi hördes inte mer. inte förrän en kall decemberdag då jag sprang in i honom på stan. hej, hur är det? kram.

 

så tog det slut. våra åtta månader. vi var inte sådana som i slutet skulle få varandra. vi var sådana som var varandras första. det var en härlig vintertid. men om sommaren klev vi ut ur våra skal och det visade sig att vi inte var något mer en än första pojkvän, en första flickvän.

 

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. det de inte såg var hur han höll mig instängd i en bur. och hur jag jämt sparkade honom i baken. kom igen nu! upp och hoppa! nu gör vi något! roligt! blir något! skapar kärlek! hans ord: lugna dig. jag orkar inte. jag har sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är stressad. han somnade på soffan. och mina tårar föll igen och igen.

pusselbitar. vilka vi passar med har vi inte listat ut. såhär ett år senare är allt fortfarande ganska ovisst när det gäller kärlek. men vi var inte gjorda för varandra. vi var gjorda för andra. inte ens köpenhamn kunde rädda oss.

ph: weheartit.com