om olivträdet.

det kan vara så lätt att tro att allt är möjligt. 

att man är stark och kan krossa allt, allt, allt.

 

men även det starkaste trädet kan falla. förr eller senare. när du går ut för att hämta tidningen på lördagsmorgonen ligger det där. snett över garaget, en gren in i tvättstugan och en annan i bilrutan. stora starka träd faller hårt. krossar mer än de själva.

2014-06-05

 

jag vet inte hur stark jag är. på träningspassen kan jag sparka ner alla ätstörningsdjävular och onda andar. där är min energi är på topp. ingenting känns omöjligt. allting är möjligt. jag kan gå på stan en dag och känna mig finast, starkast och bäst i hela vida världen. en ny klänning, mörkt läppstift, sommarlockar och silvana imam i mina kritvita hörlurar. blickar på mig. silvana sjunger. "jag svär på min mamma jag ska ge dem vad de tål". power.

 

när jag tänker på de där stunderna kan jag enkelt börja lova och peppa att jag är det absolut stadigaste och starkaste trädet som finns. med guldiga oliver, solmogna och med klargröna blad utan ett ända maskhål. eller ett körsbärsträd. med dyrbara japanska blommor. tuff och puderrosa. 

 

men så finns det andra stunder. andra dagar. andra nätter. det är som att jag blivt alldeles skör på en millimetersekund. du vaknar upp och kliver ut i trädgården. suckar, utan att tappa hakan eller kaffekoppen. "nu igen." du ropar in till familjen, att det lilla nyplanterade trädet har fallit igen. 

 

det som stod så stadigt alldeles nyss.

 

det finns andra stunder. andra dagar. andra nätter. då jag sovit förlite och frukosten min blev inte alls så god som tänkt. då kunderna i matbutiken är stressade och anklagande, då han hemsöker min näthinna och illamåendet står mig upp i halsen igen. då jag helt plötsligt och så väldans tydligt kan känna mina höfter och ångesten för att de gamla, slitna levis-shortsen inte längre passar mig, fastän de aldrig riktigt gjort det ändå. "jag vara bara inte gjord för dessa dar" sjunger håkan och jag sjunger med. blundar. låter gråten komma liksom droppar från en mörk himmel. storm. åska i själen. motvinden fångar mig. jag faller.

 

i bland är det svårt att sätta fingret på precis varför stormar bildas. särskilt när solen sken så himla varmt och klart för bara någon minut sedan. men jag tänker att ofta är det på grund av bråk. negativa gråa moln mot positiva glittrande strålar. varje dag händer det där inom mig. ett innerligt bråk mellann två röster. vissa dagar är jag stark och kan tränga igenom, eller i alla fall ignorera de mörka molnen av ren tankekraft. andra dagar är det en sådan evendelig motvind att jag snart inte ens orkar stå. faller. kanske krossas någon tunn och sliten gren också.

 

jag ser det framför mig lite såhär: en stressad familj, fem barn och tre bilar. sju husdjur, ett stort hus och en liten tomt. de lever livet hektiskt och har liksom glömt att ta hand om trädgården under vintern. ni vet, den långa kalla känslostormande vintern som varade ända till april? kanske har andra trampat i den också, rabatten, skyndat sig förbi genom ett gäng sköra olivträd på väg därifrån och knäckt några grenar på vägen. 

våren kom som en chock. helt plötsligt var det nya aktiviteter i familjer, matcher på helgerna och nya jobbscheman som styr över vardagarna. plötsligt är det den femte juni, grönskande sommartider. semester väntar runt hörnet och även om alla hoppas på solsken vet vi att det svenska vädret bjuder på en hel del regn också. sommarregn. ett väder jag egentligen älskar eftersom det finns plats för väldans mycket melankoli, tankegrubbel och tusen koppar te.

 

familjen är jag och olivträdet är mitt inre. vintern har varit lång, våren har gått flygande fort och nu är det plötsligt juni. jag har suttit på mitt bästa café hela dagen och mött både solsken och ett stormande regn som fick mig att flytta in från uteserveringen. läst bok, ätit lunch, kikat i kalendern och planerat sommaren. inspirera och filosofera. känt både lyckorus och ångest, melankoli och eufori. solstrålar och brakande åska.

 

i sommar ska jag plantera om. inga andra måsten eller borden finns. livet är fint, precis som det är. med familjen, karriären, husdjuren, de tre bilarna och det stora huset jag inrett alldeles själv. men trädgården, rabatten, är bortglömd. någon har brutit grenarna på mitt olivträd och trampat för hårt i jorden. jag vill vattna, odla nytt, rensa ogräs, men låta prästkragarna vara kvar. 

 

det är min sommar-plan. det är mitt projekt. det är vad stormen och solglimtarna talat om för mig i dag. 

fotografi: jag 

tack för en sån fin text! Det var verkligen vad jag behövde läsa idag så tusen tack till fina dig!! :)

Så hög igenkänningsfaktor och fantastiskt fint språk. Du kan ju det där med ord Hannah, så är det bara. Puss och massor av kärlek till dig!

känner så väl igen mig i dina ord! vi är starka !

Du skriver så utrolig vakkert! Som ord fra en annen verden, så fint og ekte! <3
- Ønsker deg en nydelig dag :)

det här är så bra. så fint, fint, vackert, bra och B R A till tusen. tack.

Åh, Hannah, jag är precis som du. Ena dagen är jag större än livet självt och nästa dag är jag minst i världen. Ena dagen stark, lycklig, vacker. Andra dagen svag, olycklig, ful. Jag har så svårt att hitta en balans mellan de två jagen som skriker åt varandra. Men jag är så glad att jag hittat dina ord här som alltid får mig att tänka om, alltid får mig på andra tankar. Tack för att du skriver, sätter ord på det som känns.

Det här var en av dina finaste texter. Wow. Jag kan v e r k l i g e n känna igen mig i det du beskriver,

Tack för en supergo blogg och tack för att du hjälper mig sätta ord på känslor jag inte kan göra själv

Kram,
Clara

åh, så fint skrivet. låter som en väldans bra idé. det där med att plantera om. det vill jag också. så jag ska göra som du. plantera om! kramar♥

Alltså du är så bra på att skriva och förmedlar en känsla som känns så himla äkta och det är nog därför det blir exat bra och mänskligt!

En väldigt träffande metafor för en så intensiv känsla. Jag kan verkligen förstå vad du menar när du beskriver det på det viset, och allt jag kan säga är... Tro på dig själv. Det är verkligen det viktigaste. Tror du på dig själv växer trädet ännu starkare och stadigare - fast i din riktning. Då faller det inte, då klarar du dig.

Lita på dig. Lita på dig själv, Hannah.

åh vad fint uttryckt. jag tror du är klok och kommer kunna göra vad som krävs.

Så vackert skrivet!

så bra skrivet hannah!
känner att jag skulle behöva ett liknande sommmarprojekt men vet inte hur jag ska gå till väga. det låter så sant och bra när du skriver men det är så svårt att sätta sig ner och bara börja tycka om sig själv. skulle inte du kunna skriva ett inlägg med konkreta tips och saker en kan göra? det skulle vara supergulligt.
kramar

så fin text, hannah. du är verkligen duktig på att skriva.
kämpa på, ju mer tiden går destu svagare blir ätstörningsdjävularna, tro mig <3