om mörka söndagsfilosofier.
jag har spenderat min helg på en herrgård. där firades mamma som nyligen fyllt femtio. många goda måltider blandades med skratt, prat och varma kramar. tjugo personer kan ha stora diskussioner men det är när jag hamnar alldeles ensam med någon, byter djupa ord om livets alla frågor och oroligheter som jag verkligen inser hur magiskt bra den här helgen är. hur mycket den behövs. och hur galet mycket jag tycker om min mamma, min fantastiska förebild och mitt stöd i vardagen.
jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu. jag älskar verkligen min cafévärld. hur viktig den är och, framförallt har varit för mig, den tanken är nästan för stor att filosofera kring. men från och med i dag kanske det inte är så att jag skriver en gång om dagen precis varje dag. jag kanske skriver tre gånger, eller inga alls. men nu måste jag verkligen ta tag i den där jakten, och vad det sjutton är som fattas mig. ta tag i tankarna, bekymren, viljorna och tårarna.
nu vet du.
mina kvällstankar kretsar kring våren. på solen som strålar in genom min spetsgardin om morgonen och på löpturen längs havet som skänker så mycket lycka att jag tror mig kunna springa hur fort som helst, hur länge som helst bara för att det finns så mycket ljus. på himlen, i mitt hjärta, i min framtid. jag tänker på saker som hänt. att bli dumpad av någon jag visste inte var rätt men som jag älskade så himla mycket ändå, att alltid gå och ljuga för mig själv att jag inte måste vara på min vakt med mat-tankar, att inte kunna lita på hannah riktigt ännu och att inte riktigt ha förlåtit henne för saker hon gjort. jag tänker på hur fint allt kommer bli tillslut och jag tänker på hur tuff vägen är, så många uppförsbackar. hur ska det här gå? allt vi kan göra är att kämpa på. i kväll vore det världsfint att höra om dina tankar, vad de kretsar kring och hur de får dig att må. puss
mina kvällstankar handlar om Honom.
Han som får mitt hjärta att pirra alldeles extra och Hans sms som gör mina dagar. Men sedan tänker jag även på hur läskigt det är. Hur något så underbart som kärlek kan få en att bli så rädd att man knappt vågar fortsätta.
Vad kommer hända? Kommer det att bli just Vi? och hur länge kommer Vi att hålla?
frågor som jag antar att man inte kan svara på förrän man faktiskt tagit steget och är där. kram!
mina kvällstankar handlar om hur lätt jag trodde att det skulle vara att släppa allt. hur lätt jag trodde att jag kunde slippa ångesten, kroppsfixeringen, självhatet och hjärnspökena. men nu har jag insett att det inte går över på en natt. det inbrända beteendet och tankarna kommer ta så mycket längre tid att bli av med.
mina kvällstankar är enbart längtan och pirr i magen, nästan fjärilar. men inte av kärlek till någon fin kille utan en kanin. min underbara hona är dräktig och nästa helg kommer ungarna. jag längtar så! hennes mage är rund och go och helt utstirrad av mig som inte kan vänta längre. Åh. finns det något som är så underbart som bebisar? oavsett sort. åh åh åh. mina långöron.
Jag lyssnar och sjunger till Celine Dion-låtar jättehögt just nu! Hon har varit en idol ända sen jag var liten och även fast jag inte lyssnar regelbundet så får jag sådana här perioder, oftast när jag är lycklig, då jag spelar mina favoritlåtar med henne. Är så glad att jag är min egen bästis
Go kväll Hannah
Jag bor i London ett halvår fram till juni, och jag trodde att allt skulle lösa sig här borta. Att jag skulle lämna mina ångesttankar hemma, pluggstressen, kompisbråk, pressen över att inte räcka till och att jag kanske kanske skulle bli av med min benhinneinflammation.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, och kanske var det det som jag skulle få lära mig av flytten hit. Att livet inte handlar om dem där extra kilona som jag inte kan träna bort pga benen eller att hålla fast vid samma kompisar år ut och år in.
Det var svårt att åka iväg, det är ännu svårare att bo här, men svårast kommer det nog bli att komma hem igen. Jag har ingen aning om vad som väntar förutom min artonårsdag. Det skrämmer mig lite och det är det som mina söndagstankar består av
mina tankar handlar om ångesten som bryter ner mig fysiskt och psykiskt angående skolan och allt plugg som väntar kommande veckor. jag ser ljuset och studenten tydligare, och tydligare för varje dag som går men det är tungt att veta alla saker som bör göras innan, när man saknar både motivation och koncentration.
samtidigt funderar jag över hur jag kan må så himla, himla bra just nu samtidigt som jag hela tiden snuddar botten. mitt välmående är som en tornado just nu, ena stunden älskar jag livet och nästa orkar jag ingenting. konstigt det där, kan inte sätta fingret på någonting just nu. men jag hoppas (och vet) att allt kommer sluta i lycka när jag springer ut den 11 juni.
Mina kvällstankar (och kvällstårar) denna kväll handlar om tre fina vänner till mig. Tre ganska nya vänner till mig. Tre sånna där vänner som är få förunnade och som är så fina, så fina. Jag kan inte annat än att vara tacksam för dem. Tacksam för att de finns i mitt liv. Tacksam för att våra vänskaper efter många om och men äntligen börjar gå åt rätt håll. Tacksam för att de är sig själva så mycket och för att de hjälper mig att vara mig själv. Tacksam för att jag får vara en del av deras liv och för att jag får vara en del av deras liv.
jag försöker komma på exakt samma sak som du, i en annan stad, i ett annat land. jag trodde verkligen inte att jag skulle bli lycklig bara jag kom hit, men LITE gladare i alla fall. det går sådär. har bara lyckats ligga med en alldeles för gammal person och sakna allt som jag hade förut. det är så konstigt att det ska vara så svårt att på riktigt förstå vad man verkligen behöver, liksom?
men på så många sätt är det också fantastiskt, att ha mitt eget rum, i en egen stad, som jag valt alldeles själv!! försöker verkligen bli från från ångesten genom att tänka att alla erfarenheter gör mig starkare. och så lyssnar jag på denna låten: http://open.spotify.com/track/24okU527PxPsYjRjFiaADV och känner att jag klarar av allt!!
ikväll försöker jag gråta som så många gånger förr men det kommer inga tårar hur jag än gör. för lite mer än ett år sen bestämde jag mig för att den som gråter är svagast. sen dess har jag inte gråtit på riktigt utan bara snyftat när jag varit glad. det var mitt sämsta beslut nånsin för idag kan jag inte gråta när jag är ledsen. jag känner mig svag. och så har jag glömt hur man gör.
Jag tänker på om han någonsin kommer att bli kär i mig.
mina kvällstankar var vad en vän "v" sa till mig om vänner. Blir så arg för hon tycker inte att jag ska umgås med en annan vän " s" som jag fått upp kontakten med igen efter en jobbig period. Detta för att v anser att en riktig vän ska vara med en under alla perioder..Jag tror dock inte att alla vänner klarar det men de är inte sämre för det. S är så underbar på andra sätt!
Din blogg är bäst. Kram !
Jag såg filmen "We've got to talk about Kevin" igårkväll. Det var en och en halv timmes ångest för mig. Filmen är urbra men den gör ont att se.
Mina tankesnurr kretsar kring huruvida jag ska följa samhällets normer om festande, massa pojkvänner och 100 vänner eller om jag ska gå min egen väg. För ibland känns det så konstigt och fel att inte gå den väg alla andra går. det tänker jag på.
Tänker just nu mest på kommande veckan, fyra prov ligger och väntar på mig.
Tänker också på hur jag inte trivs på mitt jobb. Och att jag längtar otroligt mycket till Sverige och mitt hem med min familj, som jag inte har sett på alltför länge.
Och lite småångest har jag, men jag är mest nyfiken inför imorgon kväll, då jag ska färga mitt hår. Hoppas på att det blir sommarfint och precis så tufft-men-fint att jag vill att det ska bli.
Mina kvällstankar är handlar oftast om allt det jag inte är, alla prestationer jag inte gör och allt jag inte tar tag i. Jag tar studenten till våren och istället för livspepp känner jag mig alldeles slagen i bitar för att jag inte vet vad det ska bli av mig längre.
Förutom igårkväll. Då var jag nästan i tårar när jag klev av tåget och möttes av min pojkväns leende och vårvintersolen. Imorse, när jag vilade huvudet mot hans axel medan han såg landskapet svepa förbi tågfönstret, insåg jag att livet inte kommer bli så tokigt ändå. För jag är ju inte den som ger mig.
jag tänker på sommaren. att jag ska jobba med mina bästa vänner, flytta in i vårt nya sommarhus, umgås med min bror när han läser sommarkurser på distans där, träffa en av mina. är stan vänner som äntligen kommer hem från ett år i Australien, fylla arton, fira kompisar som fyller arton och åka på mitt livs resa till Afrika för att mamma och pappa firar silverbröllop. allt känns så underbart perfekt att jag inte vet var jag ska börja!
hoppas du har eller får något att längta efter på samma sätt!
Jag är mest orolig just nu och känner mig ledsen för att jag vet hur ont oron gör mig, för att jag aldrig låter mig själv vara tillräcklig och för att jag vill någonting annat utan att veta hur det ska gå till. Känner igen mig i att någonting fattas. För mig är det lusten och viljan att göra saker, träffa alla älskade personer i mitt liv eller bara gå upp på morgonen. Kommer inte ihåg sist jag längtade efter något, förutom att få längta. Det gör livet ganska tomt. Så ganska mörka tankar och ganska mycket ledsamhet helt enkelt.
Tack för att du bloggar! Dina inlägg är verkligen små ljusglimtar.
min bästavän avslöjade på fyllan att han var kär i mig. helvete. vad fan gör man nu?
min allra bästaste vän och kärlek för de två senaste åren lämnade mig förra veckan. han sa att hans känslor för mig inte var de samma som förut, att han inte älskar mig längre. och gud vad det gjorde ont att höra det. jag vet inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska komma över honom och hur jag nu ska kunna ta nästa steg. hur ska jag egentligen kunna göra någonting alls utan honom? ja, det tar ont. så jävla ont.
precis som du så har jag haft en lång väg att gå när det gäller ätstörningar. och ibland känns allt bara så lätt och ibland orkar jag inte med mig själv. förstår mig inte på hur jag blivit som jag blivit och varför jag beter mig som jag gör. och det är jättejobbigt att veta att vägen fortfarande är lång tills jag är i mål.
Ikväll tänker jag på världen. Hur sorgligt, enformig och tragisk den är. Hur själviska och trångsynta vi är. Jag tänker på min vän, som tog livet av sig. Jag tänker på mig mamma som gömde vinboxar runt i lägenheten och smygdrack varje kväll. Jag tänker på pappa, som manipulerat och druckit sen jag var ett barn. Jag tänker på min kropp och hur mycket jag hatar den. Hur smutsig och oren jag känner mig av mat. Jag tänker på honom, som gör mig varm om hjärtat. Men han vill inte vara med mig längre.
Just nu känner jag mig orolig. Både i kropp och sinne. Det är mycket som jag vill ta hand om och vårda och mycket som jag vill ta tag i och bocka av från listan. Men samtidigt är jag så trött att jag orkar just inget än att bara vara.
Hoppas att någon vill låna mig lite energi. Den person som jag brukar samla lugnet ifrån har jag inte kunnat träffa på senaste tiden och det gör att jag känner mig mest ensam och övergiven, även om jag vet att så inte är fallet så är det känslan.
Men nu är det v å r. Det finns sol och jag ska ta all energi jag kan ifrån ljuset och sommartiden som kommer! Se fram emot dem bra dagarna som kommer och ta mig igenom dem jobbiga som är nu.
Ikväll tänker jag på min bror. Som mår dåligt i sig själv och eftersom att jag bor väldigt väldigt många mil ifrån honom så vet jag inte hur jag ska hjälpa honom mer än att prata med honom och berätta om egna erfarenheter. Skulle helst vilja kramas med honom och somna bredvid honom som vi alltid gjorde när vi var mindre. Men nu är det som det är och vi träffas bara på loven. Det tynger mig att han är så förvirrad och att jag inte finns där och kan krama honom.
Ikväll tänker jag på min bror. Som mår dåligt i sig själv och eftersom att jag bor väldigt väldigt många mil ifrån honom så vet jag inte hur jag ska hjälpa honom mer än att prata med honom och berätta om egna erfarenheter. Skulle helst vilja kramas med honom och somna bredvid honom som vi alltid gjorde när vi var mindre. Men nu är det som det är och vi träffas bara på loven. Det tynger mig att han är så förvirrad och att jag inte finns där och kan krama honom.
Nu är jag lite sen men jag vet vad jag tänkte på igår kväll. Jag tänkte på en jag råkade bli kär i för några veckor sen en natt och jag tänkte på hur jag kunde bli det egentligen efter bara några timmar och jag tänkte att det kunde jag ju inte det är ju helt knäppt men sen tänkte jag att det faktiskt är precis tvärt om för blir man kär så fort så måstemåstemåste det vara något speciellt. Fast att vi inte setts sen dess. Jag bara vill så himla mycket.
