det här är en novell jag har skrivit. den handlar om en dröm jag drömde här om natten. 

▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼

hon står där i baren. handen på hjärtat, känner pulsen.

det är en sen natt i april. våren har värmt på henne hela dagen och kinderna är fyllda utav fräknar och näsan är bränd. i kroppen bubblar vinet som hon har smakat på under eftermiddagssolen och morgonminuternas ångestfyllda gråt är som bortblåst nu när hon är tillbaka i stan.

 

staden där människorna är som vakrast, där möjligheterna är som flest och där kultur och olikheter spelar mer roll än det strikta som finns där hemma. där hemma, i en annan stad där hon känner blickar på hennes axlar när hon dansar i vinröda läppar. där hon hör viskningar när hon drar av sig koftan i solen och kvinnosymbolen syns på hennes vänsteraxel. där skratten ekar i hennes tankar för hon är inte som andra, hon har aldrig varit som de andra där.

 

ett glas vin till, tänker hon. sedan får det vara nog. hon går tillbaka till bordet där hennes vänner står. de skrattar åt något de delar med henne och hon skrattar själv och känner med ens hur lyckan bubblar i henne igen, tillsammans med vinet. vitt, sött och pirrigt.

 

äsch, tänker hon. precis som hon alltid gör .
det får bli hur många glas som helst i kväll. så länge jag ler spelar det ingen roll.

 

det som är skört med den här staden, den här vackra staden som hon älskar så, är att han bor där. han med stort h. han som lämnade henne ljust när det blev vår. han var ingen speciell egentligen, och de liknade inte varandra ett dugg. han var sportkillen som lysnade på elektro-pop och hon var den estetiska som föll för det djupa och sorgliga i melissa horn, bon iver och the national. han bar jeans och t-shirt från hm och tänkte inte mer på det medan hon for över bron till köpenhamn på jakt efter den eminenta signaturplagget till garderoben och köpte en dyr gammal långklänning på secondhand för att klippa den till en kort sommardröm. han ville vara hemma, se på film och dricka ingenting medan hon knappt kunde sitta till för äventyrslusten i henne brinner så. han var färdig med allt, sökandet efter vem han är, hitta jobb och framtid och en lägenhet. hon såg jämt åt framtiden och fann varje dag nya insikter som kunde lägga till en pusselbit till den hon var. och är. för hon är fortfarande sådär.

 

och vem han är vet hon inte. men vad hon har hört bor han kvar. tre månader senare bor han kvar i samma stad som hon är i nu. säkert ligger han hemma framför tv-sporten med sin gitarr i vänsterhanden, sappar, spelar, tänker inte så mycket mer än på det.

 

medan hon står här. självsäker, men ändå skör och ganska så osäker på vem hon är.

 

de har varit här ett par timmar nu. hon och vännerna. druckit vin, pratat, skrattat och träffat alla möjliga typer utav människor som stannat till vid deras bord. och hon vet om att de kommer bli ett par timmar till, precis som sist, och sist, och gångerna innan det.

 

när några ska röka följer alla med ut. ut i kvällssolen. den som nu gjort himmelen alldeles rosa och får allas ansikten att mörkna. en skugga, den är kylig men fin. det doftar fuktigt gräs på ett sådär morgonfriskt sätt, fastän klockan inte ens är sent ännu. det är knappt ens kväll. men om några timmar är hon där igen. och i takt med att hon ser upp mot himlen vet hon att dagen kommer sluta på samma vis igen. med smaka på pojkars läppar och känna sig lite vildare, lite behövligare och lite mer älskad, på ett sådant där pirrigt vis som bara sena vårkyssar kan få henne att känna.

 

klockan slår halv ett. en hel lördag har gått sedan hon flytt från hemmet, sängen, oasen där hon är som tryggast men också där allt kommer i kapp. ångest, rädsla, osäkerhet. allt det där som hon slipper ta i tu med sekunden hon är tillbaka i staden. i parken, i baren, i deras egna lilla bås på favoritrestaurangen, i midnatten.

 

hon har inte mött någon med mörka lockar ännu, inte heller någon med starka armar eller varma händer, fräknar, en krokig näsa eller snälla bruna hasselnötsögon som säger att jag bara vill dig väl. vi är varandras just i kväll. bara i kväll.

 

hon har kanske sett dem. männen. pojkarna. vad hon nu än ska kalla dessa läppar. men hon har inte känt för att möta dem, skaka deras hand och påbörja samtalen som leder mot kyssarna som leder till att hon säger nej, tack, inte i kväll. och lämnar dem utan namn och nummer och dumpar dem i det mörka hörnet.

 

hon vet att det är så fel alltihop. hur hon dumpar, lämnar, gång på gång. i samma stad som hon själv blivit sårad, på samma sätt som hon blivit sårad. men för att försvara sig själv brukar hon säga att äsch, nej, de här männen känner inte mig. vi har inte varit i hop i ett halvt år och då kan jag inte såra dom, inte som han sårade mig.

 

fast hon blev egentligen inte sårad. att de gjorde slut gjorde ju ingenting. det var rätt. men det är det där med att bli lämnad som etsat sig fast i hennes själ. som gör att hon ändå hamnar här varje lördagskväll. mörka hörn och dammigt glitter från blinkande lampor i taken. mörka hörn och bara ljudet av andetag, klappande hjärtan och vibrerande golv..

 

när hon frågar vännerna om någon ska röka säger alla nej. de vill ta en shot men hon känner inte för det i kväll. för mycket vin, hon ångrar det redan nu. så märklig känsla egentligen. det förvånar henne, då den brukar inte komma förrän sekunden hon vaknar morgonen efter.

 

jag skulle inte ha skrattat så högt.

jag skulle inte dragit min hand genom så många lockar.

jag skulle inte ha gått omkring i så tunna kläder.

jag skulle inte druckit så många glas vin.

 

men hon känner det redan nu. konstigt nog. ångern. och går ut till kvällsluften för att kunna andas lite lättare. och inte falla i hop. hon vet hur lätt hon faller i hop.

 

hon går en bra bit i från klubben. nickar åt vakten. han känner igen henne, han vet vilket gäng hon tillhör. gänget som alltid får komma in. som tar plats. som pratar med alla, dansar med alla, sjunger med alla, och kanske sammanlagt så är det de som kysser alla. fast riktigt så är det inte. men det skulle man kunna tro.

 

på en bänk slår hon sig ner. det hårda träet känns så mjukt när hon stått upp sedan kvart i fem. förutom middagen, men den känns som en evighet sedan.

 

i stället för att tänka på ångern, och hur hon ska bota den. i stället för att tänka på kvällen, och hur bra det kanske inte är att hon spenderar den såhär. så tänker hon på ingenting alls. hjärnan är tom och ögonen bränns. tårar. de vill komma ut men hon låter inte dem. inte här, inte nu. inte i kväll.

 

en cykel stannar till framför hennes fötter. i skenet av gatlyktan ser hon en mörk silhuett som hoppar av och kommer fram till bänken. säger hej.

 

det är han. Han. H:et.

 

tjugo minuter senare är hon tillbaka vid klubben igen. nickar till vakten och träder leende in och finner snabbt hennes vänner. och när de undrar vart hon har varit så säger hon, utan att tveka precis som det är. Han var precis som den han alltid varit. inget nytt, inte ens en tjej, inte ens en ny resa, en ny vän, en ny kavaj, bara en ny lampa bakom cykelsadeln.

 

men tydligen var hon ny. tydligen hade hon fått längre hår och tydligen så var hon vacker i sin blommiga klänning. tydligen hade han saknat henne skratt och tydligen så ville han ses snart igen. ta igen. allt som hänt. fastän det inte hade hänt honom någonting.

 

och hon hade sagt nej, tack, inte i kväll, inte igen.

och hon hade lämnat honom utan att ge honom sitt nya nummer.

och hon hade dumpat honom i det mörka hörnet vid parkbänken.

och hon behövde inte säga något mer.

 

för han cyklade i väg och hon gick tillbaks och här står hon med vännerna. han lika nöjd som hon. brydde sig troligen inte så värdsligt om att hon vänt på klacken. lämnat honom i midnatten.

 

och hon. sjävständig, alldeles okär, och inte längre lika skör.

och inte längre lika osäker på vem hon är.

 

det sista som händer den natten. midnatten. är, som vanligt kyssar och mörka lockar, glitterdamm och ljudet av andetag och klappande hjärtan. och hon säger som alltid, nej, tack, inte i kväll. men hon lämnar inte hasselnötsögonen kvar i ett mörkt hörn den här gången. hon lämnar honom inte utan namn och nummer. hon ger honom en lapp, namnet, numret, ett litet hjärta.

 

och så går hon sin väg. solen går upp och vännerna krokar sina armar i varandra. bussen hem spelar melissa horn och sängen är som ett himmelrike.

 

och nästa morgon vaknar hon inte upp med ångest.

hon skrattade inte för högt. hon skrattade sig varm, för lycka, för livet.

hon ler när hon tänker på det. hon frös inte i sina tunna kläder, eller så märkte hon inte ens det för hon kunde inte sluta le. hon drack inte för många glas vin. hon minns allt, precis allt och hon känner sig ännu bubblig men också stark. så ofantligt stark. och hon drog inte handen genom för många lockar. hon drog handen genom en.

 

samma pojke vars sms väcker henne. samma pojke som nu vill fika. samma pojke som får henne att spricka upp i ett hoppfullt leende. och kanske sitter hon där i solen med honom någon dag, det skulle vara fint. pirret i magen skulle göra henne gott, göra henne glad. men utan går det också bra.

 

från och med nu går det alltid bra.  

ph: weheartit.com