överallt. det räcker nu.

nu säger jag det. ett, två, tre. jag säger det nu. nu kommer det. nej, förresten. lika bra att hålla det för mig själv. kanske vet de redan? alla vet. men då kan jag väl lika gärna låta orden komma ut? visst! eller? ett, två, tre.

2014-05-21 ⋆ 22.15 

jag mår bra, oftast. solen skiner på havet, det glittrar, skimmrar, kvällssolen gör himlen alldeles rosa och att gå i solkyssta ben utan gåshud ger mig lyckorus. vännerna och jag picknickar, planerar äventyr och resor och att cykla till jobbet kan i bland vara den härligaste stunden på dagen. jag älskar min cafévärld och i sängen på kvällen ler jag över att det känns omöjligt att stänga boken. sommaren är här. en efterlängtad magi och i höst väntar en pirrigt spännande framtid. 

 

musiken är viktig för mig. jag lugnar mig melissa horn och peppar mig med svensk hiphop. starka ord och starka känslor. människor som vågar säga sanningen om deras rädslor, saknader, kärlekar och sorger.

 

jag blir så lätt inspirerad utav det där. att säga som det verkligen är. även nu. egentligen vill jag sudda, sudda, sudda ut. ignorera mörka moln och fokusera på de sista solstrålarna längs horisonten. inte tänka på sånt som skapar tårar i ögonen, en klump i halsen och magont. låtsas som att det inte finns.

 

men jag vet att om jag gör det så kommer allt tillbaka och hemsöker mig ändå. mitt på den varmaste sommardag kan regnet plötsligt falla. mitt på en molnfri himmel kan det skapas åska.

 

och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.

 

så jag tänkte säga som det är nu. ut, ut, ut med det onda. så kanske jag kan lägga undan pennan sedan och känna mig lite lättare. lite friare. lite mera mänsklig. 

 

det finns två saker som gör vattenfall på mina kinder ikväll. svårigheter. kanske känner du igen dig? kanske har du också ont? kanske kan vi alla känna oss lite mer mänskliga ett tag, kramas och bara lova varandra att allt kommer bli bra? efter regn kommer solsken, så som det alltid brukar göra. 

 

ett. jag är ännu inte frisk. mina ätstörningsdjävular har ännu inte lämnat mig. de har gömt sig i små regler, visioner och idéer om hur allt ska och borde vara, hur jag ska och borde vara. jag har så himla lätt för att bestämma mig för hur min kost och mitt liv ska se ut. begränsningar har aldrig varit något jag har haft svårt för. och det är mitt stora problem. jag kan liksom inte tro att det är sant att en kan leva precis hur en vill, träna hur mycket eller lite en vill, äta vad en vill. jag älskar den jag är, här och nu. och det känns visserligen kalasfint, men att ständigt gå omkring och vara rädd för att tappa eller gå upp i vikt. att vakna upp i morgon och inte längre känna mig värdig och fin. det är en mardröm jag är rädd ska bli verklighet. en mardröm som gör att jag begränsar mig, sätter upp regler och lever livet med höga krav. bara för att kontrollera. bara för att jag ska vara säker på att jag tycker om mig själv i morgon också. 

två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor. 

så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad. 

men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.

 

jag älskar mig. jag älskar mitt liv. jag kramar mig. jag kramar mina vänner. jag har framtidsdrömmar och minnen som bringar lyckorus. musik som får mig att dansa och böcker som får mig att drömma. värmen i rykande kopp te om eftermiddagen och styrkan i att unna mig själv en nybakad kanelbulle. 

 

i söndags, hos farmor, överst på bokhyllan. där stod fyra fotografier utav mig. hannah fem, tio, fjorton och nitton år på jorden. jag tycker så himla mycket om den flickan. jag ler så att jag nästan spricker. lyckorus och tacksamhet så att jag brinner. elden, ni vet? elden. men jag gråter också. för flickan. för att bakom leendet göms självdestruktiva tankar. att aldrig känna sig tillräcklig. det är som en tävling jag alltid haft mot mig själv. och vinner, det gör jag när jag är perfekt och komplett. 

aldrig nöjd.

aldrig bra nog.

aldrig perfekt.

aldrig tillräcklig.

aldrig värd att luta mig tillbaka, andas och bara vara. bara vara hannah.

 

men nu.

jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.

det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv.

jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.

 

det räcker nu. överallt. det räcker nu! det räcker med att alltid vilja bli mer smal och samtidigt få snyggare kurvor, att sitta så lite som möjligt vid datorn och samtidigt hålla sig uppdaterad bland alla sociala medier, att alltid äta hälsosamt men samtidigt visa att en kan unna sig i bland. det räcker med krav. det räcker med borden. det räcker med att alltid sträva efter något som man inte har!

 

flickan ville vara perfekt. hon kunde inte se saker med klara ögon. hon vågade inte lämna honom, hon vågade inte släppa kraven. men här sitter flickan nu och har fått nog. precis som elden i mig brinner till att krossa sådana tydliga elendigheter som rasism och ojämställdhet brinner nu elden till att krossa kraven. till att luta sig tillbaka och, precis som jag vill låta alla människor vara precis som de är vill jag låta mig vara den jag är. 

det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv. 

överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.

ph: weheartit.com

 

Även om jag knappt alls känner igen mig (förutom ett par av kraven, men de har alltid varit enbart på att prestera i skolan), så tycker jag du är så himla stark som skriver om det här. Jag hoppas verkligen innerligt att du tar dig ur det här. Helst igår. Kramar, fina fina du!

åh vad du har rätt! känner igen mig i dina ord och jag blir peppad att försöka, att våga jag också.

alltså hannah du är världens finaste och är till så mycket hjälp. vill bara ge dig hundra miljoner kramar och pussar. glöm fan aldrig hur bra du är <3

JAG ÄLSKAR DIG!

åh, vad jag känner igen mig. du är inte ensam!

så bra skriver hannah!!

så bra text!

Jag tycker du är oerhört modig som vågar publicera dettA; för jag vet hur stark fasad man kan bygga upp över internet och den människa man ÖNSKAR att man vore. Kanske att om man skrev om henne, idealsjälvet, så blev man henne? Jag har själv lurat mig själv förut, med att låtsas vara mitt ideal på internet och hoppas att det ska smitta av sig. Så jag känner igen mig så, och just därför vet jag att detta är så svårt.

Det går att ta sig ur det, Hannah, och första steget är nu. Nu när du erkänner, när du säger ifrån, när du tar ett beslut. Ett beslut att inte längre kontrollera eller bli kontrollerad, utan bara få vara, som du är, våga vara rädd, modig, arg, ledsen, otillräcklig och fullständigt komplett. Allt. Och ingenting. Ingen image, ingen fasad, inget ideal. Bara en själv.

Jag är inte en sån som brukar kommentera på andras bloggar. Och sällan läser jag så här långa inlägg, är väl förmodligen inte ofta bloggare skriver så här långa inlägg för den delen heller.
Men måste bara säga det att det här är det finaste, mest gripande och vackraste inlägg jag läst.
Du ska veta att jag satt med tårar i ögonen när jag läste detta, för jag vet hur det känns, jag vet hur djupt ärren sitter, jag vet hur det känns att hela tiden höja ribban för sig själv o ha ett "perfekt" ideal att sträva mot, (vad nu perfekt är?)och jag vet hur det är att tro att man inte är värd mer än en kotte p.g.a att man träffat idioter till människor.. Jag vet dessutom hur jävla svårt det är att ta sig ur denna skit, att på riktigt lämna det bakom sig och hur mycket styrka och energi det tar av en.

Vet inte riktigt vad jag vill få sagt med kommentaren mer än att jag kan säga att det känns oerhört skönt o läsa ditt inlägg, att man inte är ensam, att man inte är udda och framförallt så gav du mig styrka. Och det vill jag tacka för. Är oerhört starkt av dig att erkänna detta inför alla och jag hoppas själv kunna göra detsamma en dag utan att känna skam eller som känna mig som en sämre människa.

Tack för att du är du!!
Kram Amanda

<3 fina Hannah! så fint skrivit och bara viktigt, du är värd allt det bästa <3

Sitter på en balkong och försöker njuta av en underbar morgon här i Alanya! Jag är på semester med min bäste vän, min syster! Jag borde sitta här full med förväntan inför en dag som ska fyllas med sol, bad, färsk frukt, nötter, choklad, glass och himmelsk god mat. Men det gör jag inte, jag har ätstörning. Ätstörningsdjävulen har kopplat ett grepp om mig och mitt kontrollbehov, jag njuter inte :( Jag köper inte det underbart goda brödet till frukost, jag kollar innehållsförteckningen på ALLT, jag ljuger om det jag äter och att jag var tvungen att äta upp all mat på tallriken igår gör mig illamående! När gick det så jäkla fel att man inte ens kan släppa kontrollen, inte ens för en veckas semester med ens bäste!?!? Allt som snurrar i huvet är vad man får och inte får äta, hur man ska lura hungern lite till :(
Men du ger mig hopp, hopp om att det kommer bli bra! Att vi alla kan falla, men vi har valet att resa oss igen! Du är så jäkla stark och modig, du inspirerar! Var stolt över dig själv och tack för din öppenhet! :)

ALLTSÅ GIRL POWER!!!!! jag bestämde mig för detta för ett år sedan och blir så glad att du gör det nu. har aldrig mått så bra som när jag skitit i om något är "hälsosamt" eller inte, för i slutändan kommer en bara ångra saker en INTE gjort/ätit ändå. en kommer inte ångra att en åt en fet pannkaksbrunch ti frukost, en pizza till lunch, kakor till eftermiddagskaffet och en påse godis till middag. en kommer ångra att en aldrig tillät sig själv att ge kroppen, hjärnan och själen det den egentligen ville ha. PUSS.

så himla fint, sant & bra skrivet. känner med dig, been there done that & still being there, tyvärr :( men ska tänka på dina kloka ord när hjärnspökena stretar emot. önskar dig all lycka <3

Tack! Jättebra! Jag är med dig <3

Så fint, starkt och bra skrivet . Jag vet själv hur svårt det är att bli av med de där ärtstörningsspökena; hur svårt det är att bara vara nöjd med den en är; hur svårt det är att inte sätta press på sig själv. Det är inget jag heller lyckats med ännu, men sådana här texter inspirerar mig till att fortsätta att försöka. Visst är det svårt, men det går! Tack för en fin text, och heja, heja! Du är grym!

Styrkekramar Hannah! Så himla fint skrivet. En är aldrig värd någon som tar energi från en. Ingen är perfekt, du verkar vara en underbar och stark tjej detta till trots. Glöm inte bort att ta hand om dig själv!

Åh Hannah vilka bra insikter fu har kommit till! För det läskigaste kan nog vara att inse. Men nu har du tagit det stora klivet. Är så tacksam att du delar med dig av allt här. Att läsa din blogg känns som att titta på en serie. Man lär känna dig och får följa med i alla upp och nergångar du har. Du är så modig och din text berörde mig så mycket. Tycker om dig Hannah, och det gör vi nog alla här! Ta hand om dig

Hej fina du! Min tidiga erfarenhet fick mig att bli någon jag absolut inte var. Jag formades till något han ville ha, och jag mådde dåligt... Sååå dåligt. Men lyckades till slut bryta mig loss genom att samla mina sista krafter. 15 år efter slåss jag fortfarande mot de hjärnspöken han planterade. De kommer då och då men jag kämpar mot dom och tillåter inte att de gror i mig ytterligare en gång. Jag har vänt på det och är glad att jag fick uppleva den tiden och erfarenheten så jag inte ramlar dit igen. Så fort varningsklockor klingar och magen drar ihop sig lyssnar jag på det och ställer kosan mot nya mål och erfarenheter. Så himla fint du beskriver det!! Lycka till med framtiden!!!

åh hannah, du är så bra!! ett himla stort steg att du berättar såhär och att du har bestämt dig för att det räcker nu. önskar att jag hade samma styrka och önskar att både du och jag en dag kan lämna all ångest och alla hjärnspöken och inse att vikt och kroppsform inte är allt. massa kramar till dig, du inspirerar

heja!

Åh vilken fin bild :D

For et bra innlegg! Du skriver virkelig bra, og jeg kjenner igjen meg. Det tror jeg alle som er ærlige med seg selv gjør. Det er vondt å lese at du har det på den måten, men jeg synes du er utrolig sterk og modig som legger dette ut på bloggen din! Du har virkelig innsikt, og det virker for meg som at du har stor innsikt i deg selv og allerede mye livserfaring. Stå på!

finaste hanna, så bra skrivet. och känner igen mig i så mycket. länge när jag ansåg mig vara fri, tyckte jag inte om pasta. jag tyckte inte om pasta för det var jobbigt att äta det, alltså kunde jag inte njuta av maten och gillade det inte. nu har jag kommit ännu längre och kan ärligt säga att pasta carbonara är min favoriträtt! styrke kramar och fortsätt kämpa, det är så värt det.

<3<3<3

Detta är så sant. Tack för att du skrev denna text.

Jag har följt dig länge Hannah, i flera år faktiskt. Jag önskar dig all lycka i livet, för fantastisk det är du. Du har under dessa år lyckats beröra mig mer än vad någon bok, film, serie har gjort. Jag är väldigt glad över att du släpper in mig i ditt liv och jag blir otroligt glad över att läsa att du älskar dig själv. Det gör jag med. Puss

dina ord rör nog varenda själ där ute. Du är så stark och du kommer klara det här!! Du är något utav de vackraste jag sett både till utsidan och det som jag har sett av din personlighet genom bloggen. Sluta aldrig vara du för du är så himla himla bra som du är!!

Så otroligt starkt och fint och bra skrivet!!

Wow. Totalt mållös är vad jag är. Du lyckas sätta ord på varenda liten känsla - även de där undangömda och nästan bortglömda som tätt packades in i ett hörn under sjukhustiden och barndomen. Sådana känslor finns nog kvar längre än vad man tror, bara att vi inte vill se dem.

så himla bra skrivet!

Vill bara säga hur otroligt bra din text var. Kände igen mig i nästintill allt du beskrev, men tror aldrig riktigt att jag vågat inse det och vara ärlig mot mig själv. Tusen tack Hannah!!

Herregud va bra skrivet, känner igen mig i vartenda ord. Det är sällan jag läser något som får mig att börja gråta det ska du veta.

Och jag håller verkligen med dig, det räcker nu!!

brukar aldrig kommentera, men kände att jag var tvungen att lämna ett sånt här: <3 till detta inlägget, för det är så bra. jag hoppashoppashoppas verkligen att du (och vi alla) kan lyckas glömma kraven någon gång (snart) fast det är så svårt. såna här insikter är så otroligt bra och viktiga och jag är tacksam för att du delade med dig!

Otroligt fint skrivet! Du inspirerar :)

hannah du förstår inte hur bra du är och att du förtjänar det allra bästa!! du hjälper så mycket med dina texter och ger mig hopp och viljan att ta mig igenom svårigheter. tusen kramar!!

Tack för det här otroligt bra inlägget! Jag känner igen mig i nästan varje ord. Styrkekramar ♥ vi klarar det här.

så jävla bra! snälla dela med dig av din resa, för fler behöver få veta hur dem ska bli nöjda med sig själva utan att ändra på hur man ser ut. och hannah, du är fin, du är bra precis som du är. Ingen är perfekt, och ingen ska heller vara perfekt. För det finns inget sådant specifikt. alla är bra som dem är.

känner igen mig något läskigt mycket och håller med dig till hundratio procent. det räcker. fan vad det räcker nu alltså.

kramar. vi kommer fan klara det här. alla vi som är alldeles för många.

känner igen mig något läskigt mycket och håller med dig till hundratio procent. det räcker. fan vad det räcker nu alltså.

kramar. vi kommer fan klara det här. alla vi som är alldeles för många.

känner igen mig något läskigt mycket och håller med dig till hundratio procent. det räcker. fan vad det räcker nu alltså.

kramar. vi kommer fan klara det här. alla vi som är alldeles för många.

Du är så himla bra! Himla fint skrivet, både inspirerande och rörande! Heja!