sanningen om tvåtusentolv.
gott nytt år på er! puss
om onsdagen.
ingenting var roligt längre
varje dag som ett mörker, svart och bitande kallt
något att ta sig igenom, dag för dag ända tills man kommer till det man har längtat efter.
biobesöktet, tjejkvällen eller en runda på stan.
det som lyser upp vardagen och får den svarta kylan att blåsa bort.
det som funnits i mina tankar genom olidligt långa timmar.
det ända jag levde för.
vi skulle se på bio, jag och caroline.
en onsdag som kändes så ljus i tankarna men som var så mörk och kall ändå.
jag har inget minne utav vad jag åt i skolan
men jag minns att hela dagen kändes min mage ihålig och tom.
vi möttes på centralen och åkte hem till henne.
hon stekte köttbullar och jag somnade i soffan.
och varje gång jag ställde mig upp eller rörde mig för fort försvann livet för en sekund.
dagsljuset. benen vek sig och jag kunde ingenting se.
bussen till bion. det var mycket folk och vi var tvungna att stå.
när vi väl slog oss ner i salongen var jag trött som efter flera sprungna mil.
slutet av filmen minns jag alldeles tydligt. men ingenting dess för innan.
kanske sov jag eller så tittade jag men kunde bara inte se.
övernattning, sovmorgon, tunt knäcke till frukost och minimalisk lunch,
somnade framför filmmarathon och i bussen på vägen hem. energilös och kraftlös.
vad hände med den dagen jag längtat så efter? med filmen jag så länge velat se?
väl hemma fick tårarna rinna. floder forsande floder gjorde orden i mitt arbetsblock till pölar av bläck.
matlistan på vad jag fick men mest inte fick lov att äta suddades ut till ett stort blått mörker.
den orkelösa sorgen fick gråten att höras genom väggarna till mitt rum.
mammas hand på min axel, sedan en värmande famn runtomkring.
tryggheten stoppade gråten och mitt ord hördes tydligt och klart.
hjälp.
i går var det novemberonsdag igen. och precis som för ett år sedan gick jag och caroline på bio.
och jag somnade inte på soffan, jag åt middagen och skrattade och log.
såg hela filmen och minns både början och slut.
vaknade med ett leende. drömmande glad. frukostmyste med tidning och te.
och när jag i dag efter kommer hem
är jag levande och lyckligast i världen.
för nu är jag fri.
novembertanken.
det var lite det här jag var rädd för.
att det jag längtade efter
inte skulle bli så som jag tänkt mig
så som det skulle, borde och kunde vara
att det skulle vara på grund av mig
att jag inte skulla vara närvarande
bara frusen, förrvirrad och inte bra
och jag vill skrika.
jag vill skrika att JAG ORKAR INTE MER
men jag kan inte
och jag är inte säker på att det är på grund av maten
att jag inte äter, att jag inte är sugen, att jag inte vill
men om
om det är på grund av maten
då vet jag inte hur jag ska göra
för jag är rädd för att förlora allt jag kämpat för
men samtidigt är jag rädd för att allt det jag längtar efter
allt mys med vänner, juletider och resor
ska bli en besvikelse
ska bli förstört
bara för att jag inte kan, orkar eller vill äta.
och det är därför jag behöver hjälp.
några rader om mat.
jag är den som letar efter nyckelhålsmärket i matbutikerna
som hellre köper hembakat eller stenugnsbakat bröd i stället för fabriksbakat
som gärna inte äter både potatis och bröd vid samma måltid
som inte tycker om tårta eller lösgodis
men jag är samtidigt den som vill ha saftiga burgare
som tar tre skivor extra ost på mitt frukostbröd
som älskar hur smöret smälter på en nybakad focaccia
som tycker att en bit choklad varje dag gör livet bättre
jag är den som byter vitt bröd mot mörkt med en fullkorn och frön
som tackar nej till pasta
som inte dricker mjölk till kaffet eller mitt té
som hellre lagar min mat än köper hem
samtidigt är jag den som väljer fläskkarre framför oxfile
som inte bryr sig om fall vin är onyttigt
som gärna provar ny mat och smakar på allt
som toppar frukostfilen med extra chrunchy och russin
som inte skulle kunna leva utan ost och bröd
så om någon undrar
varför jag inte visar bilder från när jag hämtpizza
eller om hälsomat är något jag bryr mig om
så vet ni nu.
jag är båda och.
flummiga ord om juni.
Det är tisdag och junikväll. Det är redan juni. Tiden går så ofantligt fort och jag tror inte riktigt att jag hänger med. Så jag måste stanna upp för en sekund och andas in, andas ut, få lite luft och inse vad tiden har gett mig.
Fem över sex, jag har precis ätit lite hopplock till kvällsmat och ska snart cykla till stranden för att träna lite friskis och svettis. Första gången ute för i år.
Jag minns för ett år sedan då jag, precis som i dag invigde juniträningen. Jag hade slutat paddla och var mitt inuti ett hets-tänk som kretsade kring dieter, att jag-måste-måste-gå-ner-i-vikt, sommardrömmar och kärlek. Vilken vilsen själ jag var då. Sommaren snurrade fort och i oktober snöade jag bort. Ätstörningarna tog över alla mina tankar och när jag, i november beslutade mig för att ta tag i alltet så visste jag att det var en tuff tid jag hade framför mig. Jag hoppades på att vara ganska så okej vid nyår, naiv var det jag var. I stället har det tagit fram till nu för mig att förstå att det faktiskt var himla länge sedan det var sådär jag-orkar-inte-mer-gråter-kvällen-ut-jobbigt. Och visst har det varit ett par dagar i slutet av maj då jag tappat fotfästet och fallit handlöst till marken. Jag skadade mig, men bara öppna sår och inga brutna ben.
I dag är jag förvirrad. Något inuti mig snurrar runt och jag tror det är ett litet bråk mellan min djävul, min ätstörningsdjävul som inte vill ge upp och min själ, den starka Hannah som håller hårt om mig och skriker, precis som hon har gjort så länge. ”Ge inte upp! Ge inte upp!”. De har bråkat länge nu men det har inte riktigt känt som nu. Innan har han varit den starka. Han har sårat mig innan själen hunnit rädda. Men nu, nu känns mest bara lite ovist. För själen är den starka. Jag är den starka. Och det känns så himla skönt.
Så jag vinner bråket i dag. Och i morgon med. Och framöver ska jag leva på det faktum att jag kan om jag vill och om jag ser det fina i vardagen. Som att jag är jag och ingen annan, som björklöven utanför mitt fönster och min ljuslykta i fönsterkarmen, min nya loppisfyndade klocka och mina bästa skor, mina fina vänner som skickar peppande sms och planerar in roliga ting för att de vill ha just mig med sig, mormor och morfar och det lilla brev jag ska skicka som jag vet att de kommer bli så glad för, sommarlov om åtta dagar, jordgubbar, fina kläder, fotografier och ni som skriver så galet fina ord som ger mig lyckorus och hjärtklapningar. Så nu ska jag hoppa på mammas slitna damcykel och cykla mot stranden, kanske våga mig på ett dopp i det blå och sedan möta upp en vän för att äta annanas, dricka skärgårdsté och prata sommarplaner hela kvällen.
”Åh är inte livet fint ändå? ”Säger jag till själen som precis då vinner över djävulen.
midnattsord - om att inte ge upp fastän man är så himla nära.
Jag minns hur jag en solig junikväll åt alldeles för mycket efterrätt. Jag minns ångesten som åt upp mig inifrån, den som låste in mig på toaletten fler gånger om den kvällen bara för att allt jag ville var att spola tillbaka tiden och få allt det jag ätit ur mig.
Jag minns hur ofta jag bara åt för att jag var tvingad. Det kändes alldeles för ofta fel när jag åt för att jag skulle kunna njuta av maten. Jag tittade alltid på mig själv och tänkte att "Visst är du fin, så fin som du kan bli. Men du hade vart ännu finare om du var smalare...”.
Jag beslöt mig en gång för alla att bli av med ångesten - men jag gjorde det på helt fel sätt. I stället för att söka hjälp och prata med någon så fann jag mig en usel diet som jag satsade alldeles för hårt på. Det är helt sjukt hur jag kunde lyckas gå ner mer än två storlekar på bara några månader. Ännu sjukare är hur mycket det kunde skada mig.
För mina problem handlar inte längre bara om att äta eller inte. Nej, det är mycket mer än så. Alla de små problemen jag har haft genom livet, alla de små psykiska sakerna, de regler jag har haft i mitt huvud har nu knutits i hop till ett ända stort problem.
Jag tappar hår, får ofta svindel när jag ställer mig upp och har en uppblåst mage tjugofyra sju. Från och till känns livet inte alls kul. Från och till kommer hopplösheten som en bomb och plötsligt finner jag mig tvivla på min egen existens. Jag kan i bland få en känsloattack och gråta för ingenting. Jag tycker inte längre om mat som jag tyckt så bra om förut. Glass, mjölk och pasta, köttfiléer , mjölkchokladen och apelsinjuicen. Förut favoriter – nu är det knappt ätbart.
Det är himla sorgligt alltihop, egentligen. Samtidigt så är jag inte helt besviken på hur allting har blivit. För den jag var innan förtjänade detta. Jag behövde nog det här. En livskris som på riktigt ruskade om mig. Och jag tror faktiskt att jag kommer komma ur det här – starkare än någonsin.
Det är dock lättare att tänka så nu, men när jag sitter i bilden en vanlig vardagsmorgon, på väg till skolan och totallt bryter i hop är det så lätt att glömma. Då tänker jag bara på stressen och hur jag tappar hår, på huvudvärken som ger mig svindeln och för hur illa jag har behandlat min kropp så att magen nu strejkar. Då glömmer jag allt det fina och tänker på hur illa saker och ting är, hur jag inte tycker om jordgubbar och mjölk och hur lite det finns att leva för.
Det är verkligen inte så att jag rekommenderar inte ätstörningar, absolut inte, inte alls! Men däremot så vill jag ha sagt, till alla ni som känner smärta där ute, att vi har alla problem, stora som små. Om mat, om pojkvänner, vänner eller skola. Vi slits mellan den vi var då och den vi kom att blivit nu. Slits mellan viljan att leva och viljan att sova bort alla dagar tills det slutar göra så himlajävlaont.
Ge inte upp. Jag tror att vi alla behöver något jobbigt att ta oss igenom för att bli starkare. Något kommer att förändra dig till det bättre och kanske så gör det det lite mer okej att tvivla på livet, kanske borde vi inte skämmas för våra tårar. För när jag klarat av denna berg-och dalbana, när jag kan njuta av mig själv och mat igen. Då kommer jag nog må så himla himla bra.
(Jag ska bara överleva resan dit först).
för hur skulle jag någonsin kunna tänka mig att det skulle bli såhär?
Med en lista som bara blev längre och längre, och ett träningsschema som innebar träning nästan varje dag i veckan gick jag ner i vikt snabbt. Men det var inget som jag själv, som tittade mig i spegeln med samma ögon var dag inte märkte. För jag tänkte hela tiden att jag kunde bli finare och när mamma frågade när det skulle räcka, om jag hade någon gräns så svarade jag alltid att jag slutar när jag är nöjd.
Men jag blev aldrig nöjd. Jag såg mig aldrig med lyckliga och nöjda ögon och tänkte aldrig att "nu är jag smalare, nu är jag fin". I stället klankade jag ner på mig själv. Skrev hat ord i hårt bläck i skivböcker och på armarna eller i mina händer, suckade åt spegelbilden och hur ful jag faktiskt tyckte jag var.
Och plötligt kunde jag inte ens sminka mig fin längre, vilket bara gjorde mig mer och mer onöjd med mig själv. För inte tänkte jag på att det var för att jag var blek och trött. Jag trodde bara att jag var som vanligt.
Jag hade rasat i vikt. Jag hade blivigt blek och trött. Jag sov dåligt och hade ingen energi. I skolan orkade jag inte bry mig och tyckte mest att livet var hemskt lönlöst och jag ville mest hem. Och där hemma fanns det träning, och jag pressade alltid mig själv lite för hårt och i stället för att åka hem och ta något att äta, att fylla på energin så gick jag och la mig i stället. La mig i en säng som alltid var för kall och försökte somna. Men det gick aldrig, och när jag tillslut somnade var klockan oftast omkring två och jag vaknade oftast klockan sex, av mig själv. Fastän jag inte alls var pigg eller pepp för en ny dag.
Buffeétårar.
Jag grät och skakade i min ensamhet. Plötsligt kändes det som hade börjat som världens mysigaste kväll med några av världens bästa personer lite som jordens undergång och med en kick slog den överjävliiga panikångetsen, som jag är så bekant med i gång.
Jag har väldigt svårt att förstå att jag blivigt smalare. Jag har egentligen väldigt svårt att förstå något av det här egentligen. Minns min tanke när varningarna kom som pistolskott emot mig, skott som missade och försvann ut i ingenstans. "Vad händer om det går för långt Hannah? Vad ska du göra då?". Inga ord gick in. Istället tänkte jag "äh, sånt kan inte hända mig". Inte visste jag då att det skulle gå såhär långt. Tänk. Jag hade ingen jävla aning.
Tekniskt sätt kunde det ha blivigt mycket värre. Särskillt om inte mamma och mina vänner hae funnits där som hjälp. Jag kanske inte hade förstått allvaret, fortsatt som om ingenting och fått påtvingad hjälp istället för att be om den själv. Blivigt tvångsinlaggd.
Men längre än såhär vill jag inte tänka. Det är svårt att tänka sig något värre. Och jag vet att det inte bara har med mat och smalhet att göra. Mycket är det psyket, det jobbiga och uppochnervända psyket. Det okontrollerbara.
Jag är en väldigt stressad och pressad person. Främst av mig själv. Jag vill så mycket och har så många önskningar som jag konstant tänker på och hela tiden försöker uppfylla. Utan att jag märker det själv stressar jag och pressar mig själv för att få fram så mycket perfektion utav livet som möjligt. Och när ätstörningen var som svårast blev också stressen och pressen det. Kanske var det själen som fick nog.
Något annat som tär, och som är typiskt mig är svårigheten att snabbt kunna ta beslut. Jag är född i vågens tecken och det märks så himla himla tydligt.
Och om man slår i hop ätstörningar, ett pressat och stressat psyke samt en oförmåga att kunna ta snabba beslut får man en alldeles överjävlig panikångest. Och det är den som är mitt största problem. Den som hindrar mig från att egentligen förstå att jag är smal, det som hindrar mig från att känna mig fin, okej och normal.
Jag vill att ni ska veta detta om mig, främst på grund av två anledningar. Att ni ska lära känna mig,veta min historia och att ni ska förstå hur illa det faktiskt kan gå. Att hur mycket smalare man än blir så blir man inte mycket lyckligare för det. Inte alls.
När jag hade torkat mina bufféetårar gick jag tillbaka till matsalen och tog beslutsamt tag i min tallrik för att, för fjärde gången, den kvällen ställa mig i köket för att, med stress och press kvar i kroppen försöka ta något slags beslut om vad jag skulle äta. Men i köket var det fullt med folk. Folk som stod i kö för att plocka lite av varje från bufféen. Normalt helt enkelt. Så enkelt som det borde vara. Men inte för mig. För innuti mig finns de orden jag inte kan sudda ut. Meningar som alltid skriks ut innuti mig, vid tillfärllen som dessa.
Allting kändes så himla himla svårt och det tog en bra stund till, några fler bufféetårar och peppande ord och kramar från mamma innan jag sedan lyckades få en någorlunda portion på min tallrik.
När jag lyckats går jag stolt och sätter mig på min plats. Tänker "okej, det här ser bra ut, det här funkar ju" och ser på min portion. Ganska nöjd, egentligen.
Men tyvärr är kampen inte över där. Och det käns så himla dumt när jag tänker på det. Att det ska vara så. himla. svårt. Man ska egentligen inte behöva tvinga i sig något så enkelt som sallad, en bit bröd och paj. Man ska inte behöva skaka, gömma sig på toaletten och gråta bufféetårar. Men det gör jag, alldeles för ofta. Och det är det som är min skuld, svårighet och kamp.
Sanningen om tvåtusenelva.
Det är bara det att det känns så himla sorgligt alltihop.
Januari och vintern kom med en månads feber och när våren slog in slog också ångesten och besvikelsen till och jag beslöt mig för att jag inte längre skulle se ut som jag gjorde. Jag gick ner några kilon och längtade mest bort från vardagen och vipps kom sommaren som bjöd på en del guldkorn men också på en del kamp. Jag har haft ätstörningar i flera år och i sommras var det i huvudet på mig hela tiden. Så när hösten kom beslutade jag mig också för att på riktigt ändra mig och mitt liv. En lista med mat som jag inte fick äta och på två månader förvandlades det som börjat som en ofarlig diet till ett anorektiskt beteende. Blek, grå, benig och olycklig. Det var det jag fick utav detta och november blev en kamp för lyckan igen.
December har gått så himla himla fort men det har nog varit den bästa månaden i år, men samtidigt också den sorgligaste. Då jag gråtit som bäst och mått som sämst. Men jag har levt för lyckan och tack vare en världsbäst familj, otroliga vänner och allt det fina som december och julen (som är bland det bästa jag vet) kommit med har gjort att jag faktiskt i dag inte känner någon ångest för det jag har blivit. Jag ångrar inte att jag har blivit sjuk. Att ha blivit förstörd. Det är hemskt och det är sorgligt. Att gråta varenda dag, att inte kunna njuta utav mat och att känna hopplösheten. Men jag vet att det gör mig bättre, på alla sätt och vis. Och framförallt starkare. Så plötsligt är klockan sex. Firandet börjar en halvtimma och jag känner det nu.
Jag är redo för 2012, det år då jag ska bli lycklig - på riktigt.
Ps. Att få skriva ner detta innan det nya året börjar är himla viktigt för mig och känns, faktiskt också så himla skönt. Men till er som först fått reda på denna sanningen nu vill jag bara säga förlåt och tack. Förlåt för att jag inte tagit tid att berätta det förrän nu och tack, för det fina stöd ni har varit fastän ni inget visste.
Gott nytt år på er! Puss
