jag saknar det som ännu inte lämnat mig.
om blåbärslycka.
sommarlov bland molnen.
om en morgon i juni.
fast än jag är långt borta hör jag havets vågor rulla in.
när jag är sjuk så är det som om tiden stannar. jag tänker att jag inte lever då, att livet fortsätter när jag är frisk. jag låter tiden gå, flyter med och längtar tills då jag frisknar till så att jag kan leva igen. men när jag tänker efter så inser jag att livet är himlans fint ändå. fastän näsan rinner och huvudet dunkar. för tänk att man kan ha en utav sina bästa sommardagar fast man bara flyter med tiden och gör sådant som att plocka snäckor, dricka té och drömma omkring i sitt sommarparadis.
om sommarregn och dagar i juli.
jag rymmer till en plats som bara jag vet är min. ristar in ett frågetecken på vänster lår.
om morgonen jag aldrig glömmer.
om mig, morfar, vulkanutbrott och nötkross.
mormor har ett trädgårdsland. till höger, nere vid skön ligger det. där växer det gräslök, persillia, dill, jodgubbar och de rödaste utav smultron, som jag och min syster alltid brukade gå och plocka i smyg. vi var alltid barfota och fötterma blev alldeles lortiga av den mjuka planteringsjorden.
när det var dags att gå in fick vi bada fötterna i sjön. i bland gick vi ut på grannens något vingliga brygga, slog oss ner längst ut och dinglade med fötterna i det eftermiddagsvarma vattnet, och i bland ballanserade vi ut på de stora stenbumlingarna som låg där bredvid, och stod på ett ben i taget för att kunna doppa fötterna. just vid de där stenbumlingarna fanns det ofta små grodyngel som simmade omkring. vi brukade springa bort till morfar i garaget och låna en hink som vi sedan fyllde med vatten, en liten sten och en dekorativ vildvuxen blomma där alla yngel sedan fick bo. vi hittade på namn för dem, varenda en och delade upp dem mellan oss. han är min och hon är din, hon är min och han är din. vad för namn vi döpte grodorna till minns jag inte, men jag minns att leka med dem och få ett alldeles eget litet grodyngel var bland det bästa jag visste.
om kvällarna såg vi på film eller tv. vi tyckte allra bäst om cartoon network för där visade de tom och jerry. det bästa med att titta på det var att morfar alltid ville vara med. han skrattade och log brett och jag blev alltid lila varm på lycka. när vi blev lite äldre kunde vi även titta på stefan och krister-komedier och det tyckte morfar var ännu roligare. än i dag är morfars, min syster och mina skratt stunder till dessa buskisfilmer bland det mest glädjegivande jag vet.
i bland bjöd morfar på popcorn med jättemycket salt. det var nästan alltid för mycket men om han någon gång lät någon annan salta tyckte jag inte det smakade lika bra. det där extra saltet hörde liksom till. i bland kan jag tänka att det är detta som gör att mitt sjutton-snart-arton-åriga jag alltid uppskattar lite extra salt, fast inte uppskattar popcorn så värst.
när de varma skålarna, vi fick nämligen en var, komm fram så brukade vi alltid se på film. barnen i bullerbyn, beppes godnattsaga, pinoccio, dumbo och linnea i målarens trädgård är de filmer jag minns vi tittade extra många gånger på och åh. jag somnade aldrig så gott som till en film.
jag älskade att vara hos min mormor och morfar. vi badade i sjön om dagarna, rodde roddbåt ut till de små öarna som fanns i sjön och lekte att det var en hemlig plats. en plats för bara oss. i bland åkte vi till ullared och handlade mat på gekås. när vi hade handlat klart så bjöd morfar oss alltid på skummbananer, för det är bland det bästa han vet eller så köpte vi mjukglass med extra mycket strössel på. även när vi var i stan köpte vi mjukglass. när jag är i halmstad ser jag att än i dag står glassvagnen kvar på stortorget och gör trötta barn lyckliga med extra mycket strössel. det godaste var att få halva glassen doppad i tuttifrutti och andra halvan doppad i nötkross. jag åt glass så de räckte för hela mitt liv de där dagarna. inte undra på att jag inte alls blir glass sugen nu förtiden. men att ta med mig mina små-kusiner dit, de ska jag göra, och åh, vad de ska få äta. en stor mjukglass i strut, med extra mycket strössel. tuttifrutti på ena halvan och nötkross på den andra.
efter några sommrar blev jag för gammal för att vara hos mormor och morfar på loven. jag skulle, eller så trodde jag bara att jag villa klara mig själv. tonnårsförrvirringen började och tog liksom inte slut. det byggdes ett berg av oförklarliga ting och tillslut blev berget en vulkan och för ett halvår sedan blev det ett utbrott som inte helt har slutat. men, i takt med att tampot saktats ner har jag även blivit en mer lugn person som förstår - som verkligen vill se - det fina i livet.
när jag bad mamma beskriva mig med ett ord sa hon sofistikerad. jag förstod inte riktigt vad hon menade men sedan så sökte jag i en trasig gammal uppslagsbok och läste: världsvan och elegant, bra på att/vill gärna se det fina i livet.
jag älskar allt som är fint. och mina sommardagar som liten hos mormor och morfar är bland det finaste jag vet. det ser jag nu. (och det hade jag inte gjort utan vulkanen.)
kvällsord: om en resväska med influenser.
flummiga ord om juni.
Det är tisdag och junikväll. Det är redan juni. Tiden går så ofantligt fort och jag tror inte riktigt att jag hänger med. Så jag måste stanna upp för en sekund och andas in, andas ut, få lite luft och inse vad tiden har gett mig.
Fem över sex, jag har precis ätit lite hopplock till kvällsmat och ska snart cykla till stranden för att träna lite friskis och svettis. Första gången ute för i år.
Jag minns för ett år sedan då jag, precis som i dag invigde juniträningen. Jag hade slutat paddla och var mitt inuti ett hets-tänk som kretsade kring dieter, att jag-måste-måste-gå-ner-i-vikt, sommardrömmar och kärlek. Vilken vilsen själ jag var då. Sommaren snurrade fort och i oktober snöade jag bort. Ätstörningarna tog över alla mina tankar och när jag, i november beslutade mig för att ta tag i alltet så visste jag att det var en tuff tid jag hade framför mig. Jag hoppades på att vara ganska så okej vid nyår, naiv var det jag var. I stället har det tagit fram till nu för mig att förstå att det faktiskt var himla länge sedan det var sådär jag-orkar-inte-mer-gråter-kvällen-ut-jobbigt. Och visst har det varit ett par dagar i slutet av maj då jag tappat fotfästet och fallit handlöst till marken. Jag skadade mig, men bara öppna sår och inga brutna ben.
I dag är jag förvirrad. Något inuti mig snurrar runt och jag tror det är ett litet bråk mellan min djävul, min ätstörningsdjävul som inte vill ge upp och min själ, den starka Hannah som håller hårt om mig och skriker, precis som hon har gjort så länge. ”Ge inte upp! Ge inte upp!”. De har bråkat länge nu men det har inte riktigt känt som nu. Innan har han varit den starka. Han har sårat mig innan själen hunnit rädda. Men nu, nu känns mest bara lite ovist. För själen är den starka. Jag är den starka. Och det känns så himla skönt.
Så jag vinner bråket i dag. Och i morgon med. Och framöver ska jag leva på det faktum att jag kan om jag vill och om jag ser det fina i vardagen. Som att jag är jag och ingen annan, som björklöven utanför mitt fönster och min ljuslykta i fönsterkarmen, min nya loppisfyndade klocka och mina bästa skor, mina fina vänner som skickar peppande sms och planerar in roliga ting för att de vill ha just mig med sig, mormor och morfar och det lilla brev jag ska skicka som jag vet att de kommer bli så glad för, sommarlov om åtta dagar, jordgubbar, fina kläder, fotografier och ni som skriver så galet fina ord som ger mig lyckorus och hjärtklapningar. Så nu ska jag hoppa på mammas slitna damcykel och cykla mot stranden, kanske våga mig på ett dopp i det blå och sedan möta upp en vän för att äta annanas, dricka skärgårdsté och prata sommarplaner hela kvällen.
”Åh är inte livet fint ändå? ”Säger jag till själen som precis då vinner över djävulen.
om fundersamma fredagsord.
Sitter i skolan en timma innan lunch
har promenerat genom oupptäckta gator i lund, det som jag älskar
bland vårvindar
och lyssnar nu på svante thuressons jazziga toner och drömmer om kvällsbestyr
en vän, en film, en god måltid och kramar
och ute faller sommarregn och det känns på värmen att åskan är på väg
den älskade omskakande åskan
jag vill tro att det är något magiskt som händer när åskan kommer fram
eftersom det händer så sällan
blixtrar och dunder på ett ungefär
som om jag ska förstå i kväll, med en vän och en måltid
att allt är bra nu. Att jag faktiskt snart är fri
även om jag i bland faller så faller jag lätt
som sommarregn på ett mjukt grönskande gräs
och inte som vinterhagel på hårda asfaltsgator
jag är inte fri, inte riktigt ännu
men jag är stark
som åskan
och lätt
som sommarregnet
och nöjd
som när man har promenerat förbi fina portar och blomsterprydda balkonger
som när man lyssnar på fredagsjazz , lever och längtar.
Som när man kan titta sig i spegeln och le. Äntligen.
vår, vår, vår.
dikter, återberättelser och saningar som jag vill minnas. Så nu tänkte jag dela med mig lite av mina vår-tankar
från de senaste veckorna. Ha det fint! Puss
2012-05-02.
Det räcker med en liten grej.
Ett litet ord, en liten gest för att få mig att falla
åtminstonde lite grann.
Det gör liksom ont där djupt inom mig,
ont i hjärtat, i magen där fjärilar ska fladdra och lyckoruset ska spridas.
Att man inte kan förstå att min själ är ett ömt fenomen,
ett som man inte ska slita så mycket på, för det gör lite extra ont
jag är så skör
och det är inte med mening.
Kan man inte få lite förståelse,
ett litet ord, en liten gest och det gör ont
ett sådant tydligt fel.
Att man inte kan förstå att jag blir ledsen och förstörd.
Att man inte kan ge mig en kram och be om ursäkt
göra så att fjärilar fladdrar och lyckoruset sprids.
De räcker med en liten grej bara.
2012-04-28.
i bland tänker jag på dig, oss och vad som hände.
bläddrar igenom bilder och känner alldeles för mycket på samma gång.
avundsjuka, aggression, saknad, lättnad, sorg och glädje.
jag är glad att vi inte är ett vi längre
vi passade inte i hop
men vi hade en tid, du var en del av mitt liv
en del jag aldrig kommer glömma bort
2012-05-02.
Det luktar grillat i hela huset.
Jag klär mig i ljusrosa bomullstrosor och lång, randig klänning och känner mig fin.
Somrig för så känns det i dag, när teperaturen visar 23 grader i stan och solen strålar på en klarblå himmel.
Och jag känner mig lycklig, lycklig och fri
som om det inte finns några gropar att falla i.
Och jag vet att när jag nu går ner för mat så finns det inga problem
kanske en smygande känsla
men den kämpar jag lätt emot.
Jag skänner mig stark, stark och fri
som om det inre finns några gropar att falla i.
2012-05-01.
Klockan är tio i tre och jag sitter på terassen.
Termometern visar tjugotre grader och solen strålar högt på en blå himmel
Genom högtalarna spelas en somrig Håkan Hellström-melodi
det spritter i kroppen.
Min blus är stickad och vit och på armen har jag hela dagen burit en klocka
med mörkgröna band och jordgubbar mellan siffrorna.
Jordgubbsklockan.
Och det spritter i hela kroppen.
2012-04-22.
Hon sa "min hannah är tillbaka".
några ord om längtan.
Just nu drömmer jag om att få ligga i egypten vid havets kant och drömma mig bort. Jag vill
låtsas som om jag reser bort från alla problem och leva livet som det borde. Åh, jag längtar så!
Jag vill gå barbent och känna mig fin. Låtsas om att mina ben är perfektion fast jag egentligen
tänker precis tvärt om.
Jag vill prata, tänka och leva i stunden. Läsa tidningar, böcker, skriva, spela min bästa musik
och komma hem och känna mig sådär löjligt "ny" som jag alltid gör efter en resa.
På lovet åker jag men i dag får det räcka med sommarstugan i tylösand. Kommer tillbaka på
söndag så vi hörs då. Så länga kan väl ni berätta vad ni längtar efter? Ha det fint! Puss
Så många drömmar, så mycket hopp.
Tisdag. Att vara sjuk, se på tusentals filmer, sörpla goulashsoppa och tänka att även om vårsolen tittar fram så lever vintern kvar i mig lite till. Men den försvinner mer och mer för varje dag och snart är det bara lyckorus kvar. Våren
är snart ett faktum och även om jag är rädd för besvikelse så hoppas jag på magi.
Om jag bara var någon ny.
Om det bara inte vore en sådan lång process det här.
Om jag kunde vara frisk och fri i morgon.
Om jag var nöjd och glad och lycklig
med livet och med mig själv.
Om jag inte hade ett sånt kontrollbehov och inte fick panik av det minsta misstag
Det minsta fel.
Om jag bara kunde ta beslut lite lättare.
Gå in på ett café, välja en såndär jävla chokladbiscotti och tycka det vore susen.
Jättefint, jättegott och jätteperfekt.
Inte bara okej.
Om jag bara vore duktigare på att ta hand om min tid.
Om jag inte behövde göra matscheman och planera vart endaste intag vid vart endaste måltid.
Om jag bara kunde svara på brevvänner-brev, skriva noveller och musik, klippa, klistra, rita, måla, plugga, spela piano och gitarr, klappa katten, äta mat, måla naglarna och skicka sms på samma gång.
Om jag bara kunde älska mig själv.
Le och tycka om.
Skulle jag då kunna skriva en sång, välja en chokladbiscotti och möta vänner på café?
Skulle jag då vara frisk och fri i morgon?
midnattsord - om att inte ge upp fastän man är så himla nära.
Jag minns hur jag en solig junikväll åt alldeles för mycket efterrätt. Jag minns ångesten som åt upp mig inifrån, den som låste in mig på toaletten fler gånger om den kvällen bara för att allt jag ville var att spola tillbaka tiden och få allt det jag ätit ur mig.
Jag minns hur ofta jag bara åt för att jag var tvingad. Det kändes alldeles för ofta fel när jag åt för att jag skulle kunna njuta av maten. Jag tittade alltid på mig själv och tänkte att "Visst är du fin, så fin som du kan bli. Men du hade vart ännu finare om du var smalare...”.
Jag beslöt mig en gång för alla att bli av med ångesten - men jag gjorde det på helt fel sätt. I stället för att söka hjälp och prata med någon så fann jag mig en usel diet som jag satsade alldeles för hårt på. Det är helt sjukt hur jag kunde lyckas gå ner mer än två storlekar på bara några månader. Ännu sjukare är hur mycket det kunde skada mig.
För mina problem handlar inte längre bara om att äta eller inte. Nej, det är mycket mer än så. Alla de små problemen jag har haft genom livet, alla de små psykiska sakerna, de regler jag har haft i mitt huvud har nu knutits i hop till ett ända stort problem.
Jag tappar hår, får ofta svindel när jag ställer mig upp och har en uppblåst mage tjugofyra sju. Från och till känns livet inte alls kul. Från och till kommer hopplösheten som en bomb och plötsligt finner jag mig tvivla på min egen existens. Jag kan i bland få en känsloattack och gråta för ingenting. Jag tycker inte längre om mat som jag tyckt så bra om förut. Glass, mjölk och pasta, köttfiléer , mjölkchokladen och apelsinjuicen. Förut favoriter – nu är det knappt ätbart.
Det är himla sorgligt alltihop, egentligen. Samtidigt så är jag inte helt besviken på hur allting har blivit. För den jag var innan förtjänade detta. Jag behövde nog det här. En livskris som på riktigt ruskade om mig. Och jag tror faktiskt att jag kommer komma ur det här – starkare än någonsin.
Det är dock lättare att tänka så nu, men när jag sitter i bilden en vanlig vardagsmorgon, på väg till skolan och totallt bryter i hop är det så lätt att glömma. Då tänker jag bara på stressen och hur jag tappar hår, på huvudvärken som ger mig svindeln och för hur illa jag har behandlat min kropp så att magen nu strejkar. Då glömmer jag allt det fina och tänker på hur illa saker och ting är, hur jag inte tycker om jordgubbar och mjölk och hur lite det finns att leva för.
Det är verkligen inte så att jag rekommenderar inte ätstörningar, absolut inte, inte alls! Men däremot så vill jag ha sagt, till alla ni som känner smärta där ute, att vi har alla problem, stora som små. Om mat, om pojkvänner, vänner eller skola. Vi slits mellan den vi var då och den vi kom att blivit nu. Slits mellan viljan att leva och viljan att sova bort alla dagar tills det slutar göra så himlajävlaont.
Ge inte upp. Jag tror att vi alla behöver något jobbigt att ta oss igenom för att bli starkare. Något kommer att förändra dig till det bättre och kanske så gör det det lite mer okej att tvivla på livet, kanske borde vi inte skämmas för våra tårar. För när jag klarat av denna berg-och dalbana, när jag kan njuta av mig själv och mat igen. Då kommer jag nog må så himla himla bra.
(Jag ska bara överleva resan dit först).
Jordgubbar med mjölk.
. [ph: jag]
Jag lyssnar på musik
Känner vibbar av sommar och tänker på framtid
om det finns någon.
Jag hoppas på en sommar av lycka och glädje.
Många leenden som fastnar på fotografier.
Orken att äventyra, leva här, leva där och jobba.
Att inte gömma sig för äventyret,
för stranden,
för bikinin, och vänner i bikini.
Att inte behöva låtsas om att hjärtat är ömt
för det finns inget att låtsas om längre.
Jag vill tycka om mig.
Och jag vill tycka om solen.
Sommarmaten och fåglarnas sång.
Långa nätter och långa morgnar.
Och jordgubbar med mjölk.
.
17.
När söndagstankarna snurrar.
Men ätstörningarna är allt jag tänker på just nu. Det är det viktigaste i mitt liv, mitt fokus, min glädje, min smärta och min framtid. Och varje gång jag tänker att nu, nu ska jag skriva så finner jag mig själv med orden längtan och plötsligt sitter jag framför texter som börjar fint med längtan efter sommar, brunbrända ben, blåmärken och saltvattenshår men som avslutas med "om jag någonsin blir lycklig igen...".
Jag har varit himlans naiv. Naiv som trodde att jag, på bara ett par månader skulle lyckas bli fri och normal igen. Att jag skulle slippa den där bufféetårarna och den överjävliga panikångesten, slippa frusenheten och att det ibland svartnar framför ögonen. Men riktigt så fort har det inte gått. Och det kommer antagligen dröja några månader till innan jag kan känna mig trygg kring maten, vart jag än är.
Det är en kompliserad historia egentligen. Men det gå åt så himla himla mycket tid och tankar åt det och ibland kan det kännas så mycket bättre att få dela med mig. Så jag har beslutat mig för att våga. Våga skriva mer och våga skriva här. Långa texter till bara några ord. Om saker som glädjen och smärtan, listorna om längtan och om drömmarna, och de där novellerna jag hållt för mig själv. Jag vågar för att jag vill och för att jag vet att jag kan.
Från och med nu.
En riktigt mysig julhelg.
God jul mina fina! 
Just nu sitter jag på morfars kontor och har precis hjälpt honom överföra musik från itunes till sin ipod. I vardagsrummet visas Harry Potter på tv3 och vid matbordet sitter mamma och mormor och dricker kaffe och, troligen diskuterar inredning, franskt mode eller trender ur mina senaste nummer utav Elle. Några är ute på en golfrunda och några på lågpromenad - precis som det ska vara i dag. Dtet är en tradition.
Ända sedan september har julafton varit en slutpunk för mig. Jag hade ett mål som jag skulle uppnå tills dess, ett mål som sedan ändrades men som alltid har funnits. Just därför var julafton så mycket mer för mig än mysfaktor med familj och släkt, god mat och besök av tomtefar. Jag fällde några tårar - av lycka och av sorg och levde ut varenda sekund.
Jag har beslutat att innan nyår ska jag berätta om allt för er. Om de tur bulenta månaderna sedan september. Önskningar, förhoppningar, det som gjort mig glad, det som gjort mig ledsen och, framförallt det som förändrade mig. Jag tror att det skule vara bra för mig - att skriva av mig och få ut allt så att jag kan börja 2012 med en nystart. Och när vi ändå pratar 2012 så har jag lovat mig själv att satsa och våga skriva på riktigt här. Jag vill hitta mig själv lite mer och därför så är det så himla himla viktigt att jag noterar och skriver ner saker och ting som är jag, så kanske mormor och morfar, farmor och kusinerna, syster, mamma, pappa, vänner och, ja alla som tittar in här (även jag) ska kunna lära känna Hannah lite bättre. Då kanske det kan bli lite lättare att köpa passande julklappar till nästa år också.
Åh, nu bara låter jag orden komma. Jag struntar i att läsa igenom den här texten när den är klar. I stället tänker jag slå mig ner i tv-soffan och måla i målarboken med min kusin, titta på Harry Potter och kramas. Är snart tillbaka med fler ord. Ha det fint! Puss
