▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼  ▼

det är i mörkret jag blöder

det är i mörkret jag går sönder

slits

bit för bit

mellan viljor och måsten

mellan allt som jag har varit och den jag ska bli

mellan hjärtont och förvirring

mellan hopp och rädsla

för framtiden

jag älskar att tänka på den

men ska det verkligen gå så bra som jag jämt säger att det ska

ska det verkligen ordna sig till slut

ska verkligen allt bli bra

kommer jag lära mig äta och träna normalt och inte låta det gå åt fel håll

kommer jag kunna hålla hjärnspöken borta

kommer jag låta bli att alltid sträva mot perfektion

kommer jag sluta fälla tårar över det lilla och blunda för det stora

kommer jag finna någon riktig kärlek tillslut

jag sitter i köket med michaela, en så sagolikt bra vän

vi pratar om kärleken

vi båda suktar båda efter den

och jag har mött kärleken

men förlorat den alldeles för snabbt igen

eller rättare sagt har den tagits i från mig

ett ord ett ryck

slut och så var allt borta

slut och så gick jag hem igen

vi pratar om framtiden

och om hur kärleken kommer vara i den

michaela tror på den

magin

att kunna säga ärligt att det för alltid kommer vara vi

men jag

fastän mamma och pappa fortfarande verkar pirriga

och morfar plus mormor är det finaste som finns

så tror inte jag att det har med mig och göra

jag har förlorat hoppet

jag har funnit rädlsan

jag ser alldeles för skevt nu

jag måste lära mig hur

hur jag tar mig upp ur mörkret

som finns med mig även på dan

i bland lyser solen ner mot mig

och jag glömmer allt det onda

och fokuserar på det fina

men djupt där inne finns det kvar

rädslan om att vara alldeles för fel en dag

jag ringer psykologen

tänker att nej

jag måste få riktig hjälp nu

måste få prata ut

bokar tid fastän jag ångrar mig

dagarna tickar på

och jag ångrar mig när solen skiner

vill springa dit bums

när mörkret faller på

så ringer telefonen

mitt i den soligaste utav marsdagar

rösten säger att hon är sjuk

det blir inget besök den här veckan

och det gör ingetning då

för se så fint solen strålar

se så fin jag är i min klänning

och känn så stark jag är när jag springer min sista kilometer hem

hem tillsammans med solen

timmarna går

dagen tickar på

plötsligt är det kväll

mörkt ute

mörkt inne

spotify spelar våra låtar

jag väljer att inte pausa

lyssnar och känner hur luften går ur mig

problemet är inte saknad

problemet är inte du

problemet är jag

jag var inte älskad

jag vill ingen ha

jag är den som gjorde allt för att vara den perfekta

även då gör ingen så mycket fel som jag

tjugotvånollnoll

ligger i mörkret

vill mest somna och drömma

drömma om en annan dag

när jag har kärleken i min hand

ler åt allt som ordnat sig så bra

men så vaknar jag
morgonminuter

och solstrålar genom en spetsgardin

och tolv timmars möjligheter framför mina ögon

men inom mig finns ett mörker

jag har förlorat hoppet

jag har funnit rädlsan

jag ser alldeles för skevt nu

jag måste lära mig hur

hur jag tar mig upp ur mörkret

som finns med mig även på dan

i bland lyser solen ner mot mig

och jag glömmer allt det onda

och fokuserar på det fina

men djupt där inne finns det kvar

rädslan om att vara alldeles för fel en dag

det är i mörkret jag blöder

det är i mörkret jag går sönder

slits

bit för bit

▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲  ▲

kvällsord. av mig. 

man kan känna så starkt för någon att man vägrar ge upp

man kan känna så starkt för någon att man vägrar sluta kämpa

för man tror att det en dag ska visa sig varit värt att kämpa för

det är som en kamp efter att känna ruset igen

det vi hade i början

då allt var så nytt och vågat och fint och magsikt

i ensamhet kämpade jag 

läste, lyssnade, funerade, undrade, förändrade

och när vi träffades visade jag dig

allt det där jag i ensamhet lärt mig

försökte ge dig allt du ville ha

försökte vara allt du ville att jag skulle va

och jag tänkte att det där som gör ont gör ingenting egentligen

för rusen och ljusglimtarna

då vi kändes så himla kära

då vi kändes så självklara

då du faktiskt sa något som värmde mig oändligt

var så vackra

för precis en vecka sedan tog det slut

i takt med att solen sken in genom ditt fönster

i takt med att jag knackade på din dörr

i takt med att du bad mig sätta mig ner i din soffa

i takt med att du sa att det inte längre skulle vara du och jag

i takt med det lät jag mig äntligen förstå

hur jag försvunnit i kampen om att det skulle bli vi två

och fastän tårar och saknader

fastän hat och ånger

vet vi båda nu

att det aldrig fanns ett jag och du

det fanns bara en som tog

och en som gav

och det är en lättnad som gör att vårt uppbrott

är något jag så enkelt klarar av

förut handlade låten om att jag skulle vara bra för dig

härdanefter, härdanefter

nu byter jag ut dig mot mig

härdanefter, härdanefter

det är slut och jag mår bra

jag lät det ta en vecka att berarbeta och förstå

men nu är en ny tid här

mars och vår och nya frön att så

ps. livet känns som något sagolikt fint

nu, när all tid bara är min.

                                                                                                                                         ph: weheartit.com

lördag. och jag tänkte prata om det här med att man måste satsa för att vinna, att kärlek för mig kan vara bland det allra läskigaste som finns, om knepet som gör att mina relationer gror starkare dag för dag och om att inte längre keep everything inside.

kärlek är det läskigaste och samtidigt finaste som finns. i alla fall för mig. det skakar om, vänder ens värld alldeles upp och ned och får en att känna så mycket att allt som någonsin känts förut är bortglömt. alla livets ömmande blåmärken och sår, alla livets smärtor och sorger, suddas ut.

det som skrämmer mig är det här med att förlora. jag vill göra allt, allt, allt för att det ska vara så bra som möjligt, så att det ska hålla. men samtidigt är jag så rädd, så rädd, så rädd för att låta honom komma nära. för om det tar slut, och allt går sönder så vill jag fortfarande finnas kvar. stå stark och allra helst inte behöva fälla mer en ett par dagars tårar.

det finns ett citat som säger, att man måste våga satsa för att vinna. och när jag hörde det, mitt i det frenetiska podcast-marathon jag hade häromdagen, då jag utav hela mitt hjärta försökte finna något slags svar, hjälp och råd till hur jag ska göra med rädslan som ligger och gräver djupt inom mig så förstod jag plötsligt precis vad det är som jag gjort fel alla dessa år och vad jag måste göra nu för att få ett bättre liv, bättre jag och bättre relation till alla jag älskar. pojkvän som vänner och familj, allra särskilt min älskade syster.

jag måste först och främst bestämma vilka jag verkligen litar, och framförallt vill lita på, och sedan måste jag våga fråga om råd, dela med mig och, viktigast av allt, berätta om det som känns.

jag måste berätta för mina älskade vänner när nya spännande saker händer. när jag träffat en ny kille, när jag bestämt mig för att tatuera mig, när jag hittat en lägenhet eller när jag skickat in en ansökan till någon spännande skola och biter mig i naglarna för att jag är så orolig att inte komma in.

jag måste berätta för jenny om dagens tankar och filosofier, för det är så vi gör, så vi alltid har gjort. och om jag tänker efter så har jag alltid kunnat lita på henne mest i hela världen. och det finaste jag vet är ju faktiskt när vi båda hamnar i djupa men sprudlande konversationer om framtid och dåtid, om depressioner och lyckostunder och om människor som får en att känna sig världsbäst och de som sårar.

och jag måste berätta för honom att jag är rädd för att förlora, att tappa bort mig själv och stå kvar, svag och med förlorad tid. att jag har svårt att släppa in och att jag tänker jättemycket men säger ingenting. men att jag vill satsa för jag tycker så himla mycket om dig och jag vågar och vill våga lita på att du tycker lika mycket om mig.

för jag kan inte vinna tävlingen om jag inte ställer upp i den, om jag inte vågar. för då står jag bara kvar på startlinjen. och är inte det samma som att förlora egentligen? jag måste satsa för att vinna. och även om jag, mot förmodan skulle förlora så har jag i alla fall gjort allt jag kunnat. och kommer garanterat känna mig som en vinnare ändå.

efter att ha skrivit denna text i ett dokument på min dator, en sjuklingstorsdag för kanske ett par veckor sedan så började jag förändra. jag blev en ärligare typ. berättade för vännerna om sånt som snurrar i mina tankar just nu, bra saker som onda ting, jag och min syster hamnade senast i gårkväll i en sådan där älskvärd konversation om allt som är roligt att prata om. åh, vi låg liksom där i min säng och pratade i en hel timma fastän vi spenderat hela kvällen i hop och fastän vi bestämt läggdags för länge sedan.

och så var det den där söndagen då jag satt i hans soffa och bad honom sänka volymen i pausen. berättade just som det var. att anledningen till att mina tidigare relationer inte gått så bra, eller att de inte ens blivit någonting alls har varit på grund av att jag är väldigt rädd för att låta människor komma nära, att jag egentligen aldrig litat på någon och, framförallt att jag varit rädd för att det ska ta slut och jag står kvar och har förlorat. förlorat tid, förlorat mig själv och vem jag är.

jag berättade om att när jag gjorde slut med mitt ex var det på grund av några, nu väldans självklara anledningar, och jag repade mig trots allt väldigt snabbt och bra efter uppbrottet. och det resulterade i den bästa hösten i mitt liv. men. det är ändå ingenting jag skulle vilja vara med om igen och det är det som gjort att jag även varit rädd efter det. fastän jag faktiskt vågade bli i hop med någon tillslut.

och jag berättade om hur det var när jag träffade honom. jonathan. att jag aldrig känt något så starkt som det jag kände för honom och att det i dag känns som om det vi har är större än allt annat. men, att jag ändå kan vara rädd i bland.

och om att jag, nu när varit hemma mycket verkligen funderat och vänt in och ut på de här rädslorna, och att när jag lyssnade på den där podcasten och hörde citatet som jag berättade för honom om när vi pratade sist: att man måste satsa för att vinna insåg jag att det var precis det jag behövde göra. behöver göra.

och det resulterade i den bästa konversation vi haft och plötsligt känner jag mig så stark. att jag kan övervinna allt. för det ända som behövs är att vilja, göra och så kan jag stå där och vinna. vinna en fantastisk vänskap, en underbar relation till familjen min och en tid med kärleken som gjort och gör mig så lyckorusig och pirrig att jag inte tror det ens är möjligt att vara mer kär. jag kan våga satsa och komma in på skolor, jag kan våga satsa och bygga en dröm-kariär, jag kan våga satsa och flytta hemifrån, till ett annat land, eller stad, om jag vill, jag kan våga satsa och ta körkort och våga satsa och klä mig i något alldeles annorlunda och nytt. och även om jag skulle förlora så gör det liksom ingenting för jag har i alla fall gjort allt, gjort mitt bästa. och det skulle jag vara stoltare över än något annat.

från och med nu satsar jag. från och med nu vågar jag. tjugofjorton är året då jag övervinner allt.

ph: weheartit.com

söndag. och jag vet att det finns de som tycker att jag trollar om min värld till något annat än vad den är. att jag gömmer undan mörker, otrevligheter, ångest och frusna tår. men de har fel. för, jag vet att dåliga dagar finns!! jag vet att de kan komma när som helst!! men det är nytt år, jag är nykär och full av tacksamhetspirr. då kan jag inte annat än att känna just såhär:


♥ han står vid spisen, jag sitter på pallen. undrar om jag kan hjälpa till men han skakar på huvdet, säger nej och kysser mig. så jag sitter och ser på, ser när den mest fantastiska jag vet lagar spagetti och köttfärssås som jag sedan vågar äta för första gången på två år. och det var jättegott.

♥ kommer hem efter många timmars resande. i soffan ligger syster och snörvlar förkylt. jag kastar in mina saker i rummet, ler åt allt jag har där, vinylspelaren, vita stinghyllan med tekoppar, tidningshögen och de nya tallrikarna från swedish grace och springer ut till henne igen. ger henne en kram och säger bestämt att nu ska vi ha myskväll och sjuklingen spricker upp i ett svagt, varmt och åh-så-saknat leende.

♥ pappa kommer hem och kör mig till busstationen. det regnar jättemycket och han är den tredje den dagen som peppar mig och säger att jag visst kan köra bil, att jag kommer klara det. och så släpper han av mig och jag känner hur motivationen för första gången känns på riktigt i hela mig. tänker att snart är det jag som sitter bakom ratten genom ett vinter regn. och varenda cell hittar sitt självförtroende.
 

♥ signe och jag sitter innanför regnet på ett konditori i kristianstad. vi pratar i kapp om allt, allt, allt och tiden mest rinner i väg. vi enas båda om att en kopp varmt plus ett par lyxiga chokladbitar är ett eminent fika-val och så småspringer vi igenom en fortfarande juligt glittrande kullerstensgata till stationen där vi kramas dubbla gånger och jag far leende i väg i kvällsmörkret. tänk vad fint man kan ha det en onsdagseftermiddag.

♥ det är den första januari tvåtusenfjorton. jag har precis vaknat och genom tunna tyger ser jag paris. bredvid mig andas systern tunga andetag och steg från mamma och pappa hörs i rummet bredvid. tänker att klockan måste vara mycket och sträcker mig efter min mobilen för att se hur långt in på årets första dag vi är. men när displayen väl lyser upp så fastnar inte några digitala siffror på näthinnan. nej. allt jag ser, allt jag minns, allt jag tänker på när jag ligger kvar i sängen en timma till är hans ord. tjugofjorton bli vårt, okej? <3

♥ bubbelbad och bilfärd. det är min namnsdag och vi äter en världsgod brunch på kulturen. vanligtvis brukar jag aldrig bli firad på min namnsdag, men han har tänkt på den här dagen hela veckan. jag håller på att spricka utav lyckorus och när han ser på mig, säger du älskar verkligen att fika, va? skrattar och ler jag till svar med munnen full av valnötter. och när han går för att hämta portion två sitter jag kvar i ruset, hör the blower's daughter med damien rice ur högtalarna och nyper mig i armen för att ingenting någonsin känts så galet fint och bra.

♥ jag ligger hemma sjuk en gråmulen torsdag. fryser och kokar på samma gång, sörplar mandel-té och försöker läsa i körkortsboken fast jag inget kan se. då ringer hon. anna. och vi pratar och jag ler för jag får berätta om paris, tvåtusenfjorton-drömmar och funderingar kring min sommartid. vi peppar och stöttar och när vi sedan lägger på så överlever jag att inte kunna dansa, springa eller gå ut och gå. jag pluggar dubbelt så snabbt och dubbelt så bra och när jag somnar den kvällen har det plötsligt varit en världsbra dag. tänk att man kan ha vänner som får en att må så där. 

ph: weheartit.com

att inte hålla tillbaka, vare sig när det gäller att våga säga och skriva saker jag egentligen vill men inte riktigt vågar, som att göra saker jag egentligen vill men känner oro över vad människor ska tycka. det är mitt liv, min värld. tänk, jag kan ju göra precis vad jag vill! fantastiskt. 

att minnas mitt nya och bästa, hemmasnickrade ordspråk: man kan inte få allt, men man kan få det man vill. för i bland måste man bara prioritera. 

att analysera ångesten: har jag för höga krav på mig själv? släpp dem omedelbart!!

att fortsätta tacka ja till att promenera med grannens hund, får så himla mycket lugn utav det i själen min! älskar att vara ut i naturen, det är som en ny del i min personlighet som har dykt upp! lugn får jag även massvis utav yogan som jag och jenny har börjat på. underbart att göra det tillsammans dessutom!!

att vara noga med att jag inte får spendera alldeles för mycket tid med näsan i kalendern.

att det inte handlar om hur jag har det utan hur jag tar det, ännu ett ordspråk som passar toppenbra så här års då jag lever i en tid där ingenting, förutom mitt jobb är obligatoriskt. det kan kännas klurigt i bland att ha så mycket tid som jag kan göra vad jag vill med, men egentligen har jag både behövt och längtat efter det här i flera väldigt tuffa år.

att unna mig och inte vara så väldans snål med pengarna. äntligen har jag råd med upplevelser, luncher och små älskvärda presenter till mig själv!

att ta med mig systemkameran till mina dagsutflykter. fikastunder och luncher som promenader och bravader. jag ångrar ju mig alltid när jag inte har några vykort att minnas genom. och dessutom, fotograferandet gör mig alltid så ofantligt glad!

att inte begränsa mitt liv och mina val med regler. jag är inte redo för det ännu. jag kallar mig inte längre vegetarian, och med min historia är det ganska förståeligt. jag inte riktigt klarar av att tänka så mycket på mat som det innebär när man ständigt står inför att behöva försvara, förklara och göra val som får tankarna att snurra på tok för fort. som sagt, jag är inte redo för det ännu.

att skriva ner tacksamheter och dyka ner i drömvärlden varje kväll. plus att börja med mina leva-i-nuet-pauser igen. allt det här egentligen.

att inte glömma att jag är i en mycket känslig period just nu, och reargerar ovanligt starkt. därför måste jag tänka två gånger och ta två djupa andetag innan jag tar åt mig utav hårda ord och blir ledsen eller får en ilsken känsla i maggropen.   

att älska mer, säga till dem jag älskar att jag äskar dem mer, att le för att jag älskar mer. när saker i min värld är lite kluriga, när saker i min värld känns svåra, då ska jag bota allt genom att älska. och är inte det världens finaste pepp-grej ändå? 

fotografi: jag

och hur går det med kärleken, hannah? när någon frågar vill jag alltid svara ja. ja, det går bra. det går så himla himla bra!! jag har hittat någon ny. vi hånglar och dansar, håller varandras händer genom staden och bokar spontanbiljetter till paris. jag är lycklig och mer kär än någonsin. kan inte fatta att han är min. 

men så är det inte.

jag är så långt i från den illusionen jag kan komma. och det är nog ingen som förstår hur jag hamnade här, att en nittonårig livsglad tjej inte ens vill bli kär. men det är så jag ser det nu. att jag inte vill, borde eller ens kan hitta någon ny att kalla min. han som fick bjuda mig på kaffe, i sina kompisars lägenhet, alldeles bakfull och fel. hans nummer finns inte längre i min mobil. raderade det utav ren panik.

för jag är så trött på allt det där. det börjar med en ytlighet, och när det sedan kommer till att lära känna mig på djupet får man inte höra mer. vågar inte visa mitt rätta jag. vågar inte låta någon komma nära. jag är så trött på att inte bli kämpad för. jag är så trött på att springa i från.

det här var sista gången.

jag är redo för en förändring nu. det kommer ta tid. men något måste göras. jag ska jobba bort muren. den som hindrar mig från fjärilar och hjärtepirr. tegelsten för tegelsten ska jag plocka ner den. först bort med rädslorna, sedan mina hjärnspöken och sedan alla krav. man måste älska sig själv innan man vågar älska någon annan, och man måste vilja älska för att kunna bli älskad. och jag trodde jag var redo. jag trodde jag kunde älska. men det kunde jag inte. 

och jag ska bygga upp mig själv igen och jag ska finna en vilja för kärleken. då ska du få se, vem du än är ska du få se. att jag är så mycket mer. så himla mycket mer.

du kommer få hålla om mig när jag är ledsen och gråter. en panikångestattack som en sorglig film. du kommer vilja hålla om mig och jag kommer låta dig, fastän ingen annan någonsin fått kommer jag låta dig. just dig.

du kommer få röra mig. dra bort håret från ansiktet och promenera med fingrarna längs svanken. utan att jag ryggar tillbaks, utan att jag känner mig obekväm och fel. och jag kommer älska dig, se på dig och - utav ren lycka le.

du kommer få frukost på sängen, så ofta jag får göra den till dig kommer du vakna till doften av nybakta scones och en kryddig kopp te. eller kaffe, om du hellre vill ha det. och du kommer älska det. älska alla mina tända ljus och min utvalda det-här-är-mitt-humör-i-dag-musik. och du kommer vilja veta vad jag vill ha så du kan göra detsamma till mig någon dag, när jag är skör och inte orkar själv. och du kanske kommer du få överraska, till och med. för jag kommer ha lärt mig tycka om sånt, att inte behöva ha hundra procent kontroll.

du kommer få ta med mig på äventyr. väcka mig mitt i natten och vilja åka till paris. prata intensivt och göra planer, precis som jag när jag sprudlande ringer dig nästa dag för att berätta om ett nytt drömbestyr eller en lördagsplan. bara du och jag. sådana kommer vi va.

du kommer få känna dig älskad. och inte behöva tveka på det. inte bli struntad i eller bortglömd. för jag kommer alltid vilja få dig att må bra, för det är du, alldeles speciellt du som gör mig glad. så galet glad.

du kommer få mina dagar, och du kommer få mig. och jag kommer få dela ditt liv, och du kommer aldrig någonsin känna dig utestängd från mitt. 

för vem du än är, när vi än hittar varandra och hur vi än möts. kommer jag vara redo för dig.

med tiden kommer jag bli redo för dig.  

ph: weheartit.com

någon gång måste man byta lakan och cykla i väg.

 

jag är så trött på att vara ledsen hela tiden.

vill ju så gärna vara solig, leende och lycklig som förr.

men besvikelsen väller över mig. som en orkan, en stor våg, ett fallande träd.

svämmar över, jag blöder.

jag är ledsen för att inte ha någon att hålla om när jag fryser mitt i den sensommarkalla natten.

jag är ledsen för att ingen äter frukost i sängen med mig framför brittiska tv-serier.

jag är ledsen för att jag inte hade någon att hångla med när det var konsert och jag var euforisk.

jag är ledsen för att jag inte längre har en londonresa att drömma om, den jag skulle gjort med honom.

men mest av allt är jag ledsen för att jag lät det hålla på så länge. att jag inte gjorde slut tidigare, fastän jag var osäker, kände mig tagen för givet och hade en klump i magen.

och jag är ledsen för att jag tappade bort mig själv i allt. att jag prioriterade honom, och vårat liv tillsammans före mig själv och mitt välmående, det jag måste vara på vakt med hela tiden för att det inte ska bli så som det blev. i sommar stressade jag ihjäl mig mellan jobb och bestyr. hade alldeles för höga krav på mig själv och levde på den där ständiga ångesten att jag aldrig han med allt. att jag aldrig han med honom. jag ville så gärna att vi skulle hitta på en massa saker i hop. det brann i mig. äventyrslusten. att vi två skulle göra allt tillsammans. jag hade ju bestämt mig för det, att det skulle vara vi. vad än klumpen i magen säger.

men det var fel av mig. så fel, så fel, så fel. för här sitter jag för andra, tredje, vetintevilken vecka i sträck med huvudvärk och halsont och en kropp som inte orkar göra någonting alls.

jag hade några dagar då jag var duktig och ställde klockan på åtta, så att jag han äta frukost och duscha,  fotografera och göra saker som fick mig att må bra innan halva dagen hade passerat förbi.

men efter förra veckans långa jobbdagar har jag legat i sängen och inte brytt mig om någonting annat än min kära dagbok och inspirationsletande på pinterest. och sånt är okej när man har hjärtont och mår dåligt! men någonstans måste man resa på sig. och göra något. äta, dusha och spela peppig musik. byta ut doften av sorg, borsta bort knäckebrödssmulorna som skaver och bädda sängen rosig och sval. fara till affären, köpa lite höst-teer, låna drömska böcker och lämna det onda bakom sig. 

någon gång måste man byta lakan och cykla i väg.

ph: weheartit.com