mitt bland instagram, bloggar och facebook, mitt bland att vara liten, stor och mittemellan, mitt i livet. där finns det viljor, där finns det ideal, där finns det ramar och mallar och fördomar och regler. allt är saker som drar en åt olika håll. och om du inte tror att du är bra precis som du är så utan ständigt strävar efter mer eller något annat så orkar tillslut inte kroppen, eller själen med längre. du kan aldrig bli bäst i världen på allt, med fel glasögon ser du alltid vackrare människor, större äventyr, bättre framgångssagor, borden, måsten, krav på andra sidan häcken. och det tär på dig.

 

men om du vaknar varje morgon med förståelsen och insikten om att DU är fantastiskt bra PRECIS SOM DU ÄR och att det du är - det är BRA NOG! you are good enough. om du vaknar med detta i dina tankar, går igenom dagen med detta i dina tankar, passerar reklam, kommentarer, människors konversationer, reportage på tv, fotografier på instagram, delningar på facebook och bestyr på bloggar med detta i dina tankar så kommer du kunna ta in allt som inspiration, eller bara som något vackert att se. du kommer lättare kunna vända på huvudet åt sådant som du känner berör dig fel, ger dig fel intryck och sprider fel ideal, du kommer kunna rycka på axlarna åt kommentarer och du kommer kunna se dig själv i spegeln och tänka "vad härligt att jag är jag" och inte önska att du var någon annan, ens för en sekund.

detta är ett recept på lycka, ett recept på att finna tillräcklighet, balans och energi, på att släppa åtminstone hälften utav vardagsstressen och finna ett sätt att lättare kunna luta sig tillbaka i stolen vid frukostbordet och slappna av ett slag, innan du stressar vidare till skola eller jobb.

är du med mig? vi provar! vi har inget att förlora, det finns inget negativt med att vara snäll mot sin kropp och själ. för det är sannerligen dags nu. jag ser det överallt. hur vi inte bara bryter ner oss själva, utan även varandra med våra borden och måsten och stirriga blickar som ständigt kikar över häcken för att se om det inte finns något bättre där ändå. 

det är dags nu. det är dags att bli good enough. puss

ph: pinterest.com

mina sjuklingsinsikter nummer två. kampen.

så fort jag lär mig sluta mäta all min mat med decilitermått.

så fort sommarlovet är slut och rutinerna med träning och måltider kommer tillbaka igen.

så fort jag känner mig stark nog att kunna stötta och hjälpa andra.

så fort jag börjar tredje året på gymnasiet och ser frihet som den största guldmedalj en kan tänka sig.

så fort jag ser honom på skolgården med morgonrufsiga lockar och hasselnötsbruna ögon och ett leende som är riktat mot mig.
så fort min kontakt på b.u.p. säger att nu klarar du dig nog själv.

så fort jag får chansen att skåla i vattenfyllda-vinglas med mina vänner som säger grattis, grattis, tusen grattis om och om igen.

så fort det där händer kallar jag mig frisk. så blixtsnabbt fort hoppar jag av kampen. för jag tänker att det finns väl inget friskare än det här nu? det finns väl inget liv helt fritt från kontroll och regler? från matrelaterad ångest och en mindre panikattack när en missar träningen?

jag blir kär i pojken med lockarna. vi blir i hop och redan efter en vecka gråter jag i carolines säng för jag är så rädd, så rädd för att någon ska komma mig nära. så rädd, så rädd för att någon ska få röra om i den så fint ihop-limmade vardag jag alldeles nyss reparerat åt mig själv så rädd, så rädd för att någon ska få veta allt om allt och se igenom mitt skinn.

men vi håller i hop. i åtta månader. sedan tar det slut i en park mitt emellan våra hem och jag cyklar lättad i från vår mötesplats för nu ska jag få göra fint i mitt eget liv igen. träningsdagarna ska få vara klistrade i kalendern igen. är det träningstisdag så är det. och jag kan få göra min egen frukost i stället för att någon gör den åt mig och jag får låtsas att jag blir glad fastän hela min kropp skriker nej-jag-kan-inte-äta-det-där-nej-nej-nej.

när vi gör slut är det augusti. det tar ett par månader utav funderingar och tankesnurr innan jag förstår att det kanske inte bara var hans fel ändå. det kanske inte bara var mig det var synd om när stressen och pressen kom över mig och jag låg gråtandes på golvet i panik och kunde inte andas för att allt gjorde så ont. kanske var det inte bara han som hade svårt att släppa sina rädslor. kanske har jag rädslor som jag inte ens själv förstår att jag har. kanske. kanske.

efter att allra käraste syster sett sorgen i mina ögon går jag till unga vuxna och pratar om kontrollen. om ångesten. om det där med att jag blir så stressad när jag inte får träna som jag vill och äta det jag vet är o-k-e-j mat. och mitt i ett utav våra samtal inser jag att jag kanske inte är frisk riktigt ännu. och vi pratar om det. och jag jobbar på det. och jag känner mig friskare. och starkare. och sedan pratar vi om kärleken och så är den lilla kampen förbi.

jag träffar ett par nya hasselnöts-ögon i slutet utav december och i början är han det absolut finaste jag någonsin mött och jag är så nykär-pirrig-förtjust-aktig att jag vill göra allt, allt, allt för att vi ska vara en enighet så länge som det bara går. tillsammans äter vi bland tända ljus mitt i natten och han lagar spagetti och köttfärssås trots att jag sagt att jag inte äter kött och vi äter ute varje helg och han som är självutnämnd hamburgar-expert steker två stora till mig och kommenterar när jag inte äter upp och jag försöker lite till och han applåderar när jag, hans ord: vågar. träningen hinner jag inte med för det tar en timma från mitt hem till hans och vi är alltid hemma hos honom för han har egen lägenhet och bor i stan och jag vill så gärna att det ska fungera så jag gör ju allt, allt, allt.

i slutet av februari tar det slut. jag känner mig så sviken utav honom, utav livet, utav allt att jag går hem, springer en mil och äter inte förrän jag håller på att svimma. därefter börjar projekt: göra-sig-av-med-allt-som-är-honom vilket inkluderar spellistor och parfymer men även all den där spagettin vi åt, och köttet. och de där förträngda träningsdagarna gör mig så illa till mods att jag kallar mig själv ett träningsfreak och skapar mig själv den där lilla världen igen. med regler och rutiner och att bara följa träningspersoner på instagram och bloggar. och det är roligt! peppande! jag är lycklig! och det är så himla skönt att inte tänka på hur illa han gjorde mig och i stället bara träna och känna sig supersund.

tills den dagen allt kommer i kapp mig. och jag börjar om precis som på hösten igen. sorgen i mina ögon går inte att blunda för. jag pratar med någon och kommer till samma insikt igen. kanske är jag inte riktigt frisk ännu.

och så har det hållit på. då och då kommer jag till insikt om att nej, jag kanske inte är riktigt frisk ännu men lika snabbt som jag har tagit upp kampen igen har jag lagt ner den för något annat har kommit i min väg. är det inte ett par hasselnötsbruna ögon så är det ett körkort eller en stressig jobbvecka som tar upp mitt fokus.

och nu är mamma och pappa är övertygade. jag ligger inte hemma med feber den nionde dagen i sträck för att jag blivit smittad utav något virus eller fått en nysning i ansiktet eller något annat som framkallar en smärre influensa. nej. jag är sjuk för att det här var det ända sättet min kropp och själ kunde få mig att stanna upp. slappna av. vila. tänk över ditt liv, din vardag, dina rutiner, dina krav, dina regler och idéer. ta hand om dig själv.

trots en ljuvlig sommar med stockholmsvisit och dagar i mitt sommarparadis, otaliga mängder havsdopp, grillning på stranden, loppisfynd, utflykter, hängmatteliv och biobesök så har kraven och reglerna ständigt legat grävande i bakhuvudet. och nu, när allt jag orkar göra om dagarna är att blunda och filosofera, lyssna på podcasts och variera att kika igenom instagram med ett modern family-maraton så har jag sannerligen insett att ja. det har rätt.

det finns en kamp att ta upp igen. jag har krigat och slagit ut många hjärnspöken genom åren, men inte alla. det finns några kvar. några som säger till mig hur jag ska leva mitt liv, hur jag ska se ut och vad jag ska och inte ska äta och hur jag ska och inte ska träna. så jag vill berätta att nu tar jag upp kampen igen. förhoppningsvis för sista gången.

för aldrig mer ska jag vara anledningen till min egen sorg. adlrig mer tänker jag låta demoner, monster och djävular göra mig sjuk igen.

det här var sista gången. 

fotografi: jag

hand i hand längs köpenhamns gator. det var så det skulle bli. det var då våra läppar skulle mötas igen, brinnande, bubblande kärlek i takt med den strålande augustisolen. det var då det skulle bli vi.

att göra slut var skönt. fastän det var han som vågade först. fastän det var jag som grät mest. fastän jag hela tiden tänkt att jag borde gjort det för länge sedan.
vi möttes på en plats mitt emellan våra hem. jag tog cykeln och han tog bussen. jag minns att det var kväll. att det var soligt, men att gräset var fuktigt.

han fick det att låta som att jag hade gjort honom ont. att han inte mått bra. på länge. men jag då? du har ju hört mina skakiga ben dallra och sett mina tårfyllda ögon svida så många gånger nu. varför var det inte okej när jag sa det. varför fick det vara du?

jag åkte till min sommarstuga samma kväll. grät ett par gånger i bilen. mamma hjälpte mig att se positivt på saken. sa ärligt att han inte var min typ. inte rolig. ganska tråkig. vilsen. orolig. du behöver inte någon som att ta hand om hannah, om något behöver du någon som tar hand om dig!

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. vi passade bäst i hop utav alla som kände par, som hade varit en del utav ett par, som hade sett oss hand i hand.
samma stil, samma intressen och - till synes - samma viljor. men precis som med alla par var det sådant som ingen såg, sådant som vi viskade till varandra, sådant en bara kunnat skådat i ögonvrån som gjorde oss till två pusselbitar som aldrig gick att sätta i hop. hur mycket vi än försökte. slipade kanter gjorde bara oss mer skeva. plötsligt var vi trasiga. han gjorde rätt i att göra slut på oss.

där och då. i bilen på väg mot mitt paradis kändes det så.

lovande.

samma kväll lyste hans namn på min skärm igen. saknad. ånger. hur sjutton ska en rödgråten sommarflicka hantera detta? hur ska mina tunga ögonlock och svaga kropp kunna bära så mycket utav någon annans känslor? hur kan man riva upp sår och sedan tro att allt är okej om man sedan ångrar sig?

men jag blev inte arg. jag blev konfunderad. han hade varit min allra käraste i åtta månader. så varför inte prova en gång till? varför inte älska, glömma och förlåta? hans ord: vi kan väl börja om?

innerst inne, i kanten på mitt snabbt bultande hjärta låg en liten lapp. en sådan där hemlig lapp som man skickade till sin bästis i klassrummet när man var liten. en inte så jättehemlig hemlis, men en som ingen fick veta. det låg där i ett litet kuvert och jag kunde se det när jag äntligen lät mina ögonlock stängas och dagen blev till natt. jag kunde se det framför mig. orden: jag vill inte vara med honom.

jag kunde se hur pappret var skrynkligt. som om jag läst det förut och knycklat hop det igen. och igen. och igen. jag kunde se hur kanterna var brända, sotiga, skavda. men orden stod där, tydligt och klart. jag ville inte vara med honom, och så hade det stått skrivet ett bra tag.

men att såra får man ej. det stod det i min duktighets-panna med stora lysande bokstäver. så hans namn fick skina på displayen flera gånger till. en vecka till. kanske två. jag kommer ärligt talat inte i håg.

en sen kväll i början på augusti körde bussen i från mig. mitt i den, då redan kyliga midnatten. jag hoppade av en annan buss precis bakom, styrde mina snabba, men ack så svaga steg mot nästa. jävla skånetrafiken. fort, fort körde den i från mig. som om den inte ville ha mig ombord. som om det inte var meningen att jag skulle åka med den ikväll. ödet föll in i mina tankar igen. nu fanns det bara ett ända sätt att ta sig hem. förutom att gå, men det orkade jag inte. och taxi var för dyrt.

han mötte mig ett par hundra meter från busshållplatsen men sin pappas rostiga cykel. tacksamma ord från mig. långa blickar från honom. småprat. sedan kunde jag inte låta bli.

vad vill du egentligen? när du tittar på mig sådär?

jag visste vad han ville. jag förstod bara inte varför han lät bli. mina tankar: kan du våga någon gång? våga!

vad tror du..?

mina tankar: men gör då, gör då! jag nickade mot honom. hans ögon glittrade. de var vackra. och i samma sekund som jag undrade om jag någonsin skulle kunna leva utan de där hasselnötsbruna ögonen kysste han mig.

hårda fylliga läppar mot mina. samma läppar som jag en gång förälskade mig i. de som både smakat pepparkaka och jordgubbs-smoothie, snöflingor och saltvatten. men som nu smakade de ingenting. tårar bildades i mina ögon. det var slut men jag ville inte att det skulle vara så. det var slut och jag saknade honom redan. åtta månader. hur skils man från en kärlek som knappt har börjat än?

snurrande tankar. viljor åt olika håll. hjärta och hjärna. vi bestämde att försöka igen. i köpenhamn.

det var hans idé. jag hade tjatat många gånger om att jag ville att vi skulle åka dit i hop. kika i butiker och prova kläder, äta middag i nyhvan längs med vattnet och ha de där djupa samtalen vi kunde ha i bland alldeles under solen. djupa samtal. hade vi verkligen några sådana? såhär ett år senare är hälften förträngt, hälften glömt.

var gång vi skapat planer om att fara över öresundsbron satte han jämt stopp för dem alldeles alldeles innan. jag tror det var rädslor. vi båda hade dem. men mina höll sig mest i min hjärna. och gick bara ut när vi bråkade. panikångest. jag storgrät och var tvungen att städa garderoben för att på. något. vis. få. ordning. på. något.

vi skulle mötas på centralstationen i lund, för att sedan tillsammans ta tåget över bron. utanför forex stod jag och väntade i det som snart skulle bli ett alldeles strålande väder. molnen var på väg bort och solen började bli brännande.

lovande.

fastän mina minnen är ovissa glömmer jag aldrig sekunderna när jag såg honom hoppa av bussen och styra stegen mot mig. jag hade under en lång tid kvar den anteckning som jag skrev i mobilen just då. sekunden efter hans ansikte vändts mot mig. ett litet leende. å-h-h-e-r-r-e-g-u-d. han var så himla snygg. han hade alltid varit det och det gjorde lite ont i mig att han fortfarande var så. fastän vi var trasiga var han så jävla fantastiskt hel. fortfarande var han den snyggaste killen jag någonsin sett.

vi tog ut pengar, köpte biljett och slog oss ner mittemot varandra på tåget. vi var på väg. mot köpenhamn. mot solen. mot förälskelsen. vi skulle hitta kärleken igen.

hans ord: förlåt att jag är så tråkig. jag har bara sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är så stressad.

och där dog det. tänkte jag. där dödade han oss igen. för femtioelfte gången.

han hade sagt precis så nästintill varje gång vi träffats den där sommaren. och jag förstod honom. jag försökte hjälpa honom. men jag var också stressad. jag hade också svårt att tid för både sömn och ordentliga måltider. men min energi kunde jag lätt få tillbaka med hjälp av roliga bestyr, utflykter och långa, peppande fikastunder. han hade säkert också sina vis att få energi. men han hade tömt batterierna igen lagom till han kom hem till mig om eftermiddagen.

och åh. eftermiddagarna. hans som jämt somnade på min soffa. och jag som satt med händerna i ansiktet och fällde tårar som sved i mina sår. stressad. jag vill också ha sommar! jag vill också hitta på saker! han hade redan haft sin sommardag. han hade redan hittat på saker. jag hade jobbat. jag var som en katt som ville ut och leka och han var som min skeptiska husse som inte ens orkade resa sig från tv-soffan för att släppa ut mig. skämtsamt, men sant.

och i dag. i köpenhamn. inombords fick jag nog.

jag ville inte längre sitta i en bur. 

jag hade lagt mig tidigt, för att sedan kunna gå upp tidigt. göra mig fin. äta en god frukost. andas in och andas ut och ta-det-lugnt. så att jag var redo för dagen. vad han hade gjort hade jag ingen aning om. men här satt han alltså, igen. tråkig, trött och sliten. och jag kan ännu undra om jag inte var lite taskig som inte ville hjälpa. men jag orkade inte längre. han hade aldrig lyssnat på mina ord, så varför skulle han göra det nu?

ögonen. hasselnöt. skäggstubben. min. läpparna. fylliga. leverfläckarna. jag vet hur många de är.

solen följde inte med till köpenhamn. på andra sidan öresundsbron var himlen full av moln vinden gjorde det svårt att gå. men vi tog oss genom ströget. han sa nästan ingenting. och jag, som a-v-s-k-y-r tystnader sa alldeles för mycket. tankar. idéer. fantasier. filosofier. kommentarer.

vi åt lunch på ett café. jag fotograferade maten och han log trött. vi åt inte upp allt. vi gick vidare. jag betalade och vi gick vidare.

nästa stopp var urban outfitters. där blev vi eniga för en sekund. varsin avdelning med mängdvis utav ting vi kunde röra våra kärlekstörstande fingrar vid. siden, slitna jeans och manchester. jag provade en klänning och hans ögon tindrade. jag med. här inne var vi lika. och som vanligt fick vi människors blickar på oss.

där har vi ett par som passar i hop. stiliga. de kommer vara tillsammans för alltid.

om bara några timmar skulle vi vara slut.

när vi passerat ströget och gått förbi nästan hälften utav de pastellfärgade husen i nyhavn slog vi oss ner vid vattnet. knäppte fotografier med min kamera. jag försökte få fram en diskussion om oss. men vi pratade nog inte så mycket om det. för jag kommer inte i håg ett ända ord mer från den resan. bara det hejdå! jag utropade när jag snabbt sprang av från tåget vid triangeln i malmö.

tillbaka längs nyhavn, genom ströget och upp till centralstationen igen. den sista biten hade han handen runt min famn. jag vill minnas att han pussade mig på pannan också. men det räckte inte för mig. det var redan slut. vi hade ingenting att säga varandra längre. vi hade inte utbytt någonting. hade vi någonsin skrattat i hop, egentligen? hade vi någonsin haft roligt i hop? hade jag någonsin varit kär? det sista är en ny tanke. psykologen frågade mig och jag hade inget svar. än i dag vet jag inte om jag någonsin varit kär. och tvivlar man så tror jag nästan att man aldrig varit det. kär. hur smakar kärleken, egentligen? kommer jag någonsin få pressa mina läppar mot den?

tåget. tom på ord. jag skulle träffa en vän om kvällskvisten och hoppade därför av i malmö. rusade av tåget fortast möjligt. hans ömma ord skulle inte få nå mig nu. det var dags att ta ut lappen ur kuvertet. dra bort det från sitt lilla fack bredvid hjärtat och klistra fast det på näthinnan. jag vill inte vara med honom.

några dagar senare var det jag som gjorde slut på oss. jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd, jag var ångerfylld, jag var orolig, jag var sårad. jag skrev ett sms. mina ord: du förstår att det är slut nu, va?

han förstod inte. inte riktigt. men accepterade det. vi hördes inte mer. inte förrän en kall decemberdag då jag sprang in i honom på stan. hej, hur är det? kram.

så tog det slut. våra åtta månader. vi var inte sådana som i slutet skulle få varandra. vi var sådana som var varandras första. det var en härlig vintertid. men om sommaren klev vi ut ur våra skal och det visade sig att vi inte var något mer en än första pojkvän, en första flickvän.

vi hade varit två oros-själar åtta månader i hop. vi hade sett varandra göra oss själva illa. vi hade oroat oss för varandra. vi hade lutat våra bultande hjärtan mot varandra och hållit hårt om varandra. vi var självklara. alla sa så. det självklara paret. det de inte såg var hur han höll mig instängd i en bur. och hur jag jämt sparkade honom i baken. kom igen nu! upp och hoppa! nu gör vi något! roligt! blir något! skapar kärlek! hans ord: lugna dig. jag orkar inte. jag har sovit dåligt, och ätit dåligt. jag är stressad. han somnade på soffan. och mina tårar föll igen och igen.

pusselbitar. vilka vi passar med har vi inte listat ut. såhär ett år senare är allt fortfarande ganska ovisst när det gäller kärlek. men vi var inte gjorda för varandra. vi var gjorda för andra. inte ens köpenhamn kunde rädda oss.

ph: weheartit.com 

det är inte så som det var när jag var liten. eller så är det kanske precis så.

 

då: en humla som fastnar mellan tårna. det bränner och svider och jag skriker på mamma som kommer galloperande ner för trappen med en kopp kaffe i handen och ett ballerinakex i munnen. att ligga i hängmattan och ha en sommarklädd pappa, i blåvit-randig skjorta och trekvarts-byxor som puttar på. fortare, fortare! mamma som ropar. akta så hon inte trillar av! jag trillar av. rötterna i den slitna marken under mig gör skavsår på mina knän. jag ler. fnissar. ropar. igen, igen! en lillasyster som tar fram alla dockor och lägger upp dem på rad. jag bestämmer, för jag är störst, vem som ska vara jag. helst hon med den ljusbrua hyn och det mörka bruna håret. min syster är sig lik och väljer den blonda. i gräset leker vi. två systrar i sin egen lilla värld.

nu: fyra vuxna viljor. för varje dag blir det lite svårare att hålla i hop. jag tänker att det måste vara såhär det känns att ha varit i ett långt förhållande. man kan liksom inte låta bli att låta irritationen gå ut över någon annan. tröttheten osar i mitt huvud. jag känner att det kommer åska i dag. det enorma lågtrycket gör mig tung och allt i livet som redan känns tungt väger plötsligt mer och den ångest som fyller mig svämmar lätt över. alla får skäll. så fort någon säger det minsta fel utbrister jag en suck för mig själv. får knyta näven och fantisera att jag sparkar ner ett träd för att inte säga något dumt.

både min syster och min pappa är inte uppe med tuppen, om man säger så. det kan ta flera timmar innan de vaknar till liv. i bland hela dagen. framåt kvällen brukar de vara i sitt esse. då kan de springa ner till stranden och bada som tokar, sparka fotboll och spela fia med knuff ända tills ögonlocken säger ifrån. mamma, däremot är pigg som en nykläckt lärka om morgonkvisten. tillsammans handlar vi färska blåbär. violblå. smakar som himmelrike, kärlek och hav. sommar. vi köper färska frallor, froosh med smak av apelsin och lyxar till det med ett par extra många morgontidningar. mamma är hurtbulle. mamma är peppiga-pia. mamma har redan tagit ett morgondopp när jag vaknar - ovanligt tidigt - som andra person i familjen.

vem är jag i allt det där? inte uppe först. inte uppe sist. inte pigg som en lärka, men sitter ändå vid frukostbordet med klara öppna ögon.

efter frukost blir det ofta kaos. pappa och syster är fortfarande sega som gamla kolor. mamma är lärkan som sjunger så att hjärtat knölar i hop sig utav smärta och jag är den tickande bomben mitt emellan. ska jag explodera i dag? eller kommer jag hålla oss alla i liv och ovan ytan? jag blir lite som pusselbiten i allt det där. drar ner mamma och höjer upp de andra så gott det går. i bland är det jättebra. jag tänker ofta att utan mig hade vi nog inte kommit längre än till altanen i dag. andra dagar blir det för mycket.

lugna dig nu mamma, vi är alla lite trötta här.

kom igen hörrni, det är en ny solig dag! pepp! upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

jag förstår absolut att man kan hata mig för det där. men jag kan inte vara tyst. det är inte jag! jag har sedan länge fått stämpeln - eller stämplat mig själv - som pusselbiten. och om inte jag uttrycker mig så håller vi inte i hop.

matbutiken är ett bra exempel. när vi åker och handlar inför kvällen en regnig eftermiddag. rätt som det är är pappa borta. puts väck. instinktivt tänker jag att han är bland tidningarna. kikar i auto motor sport eller något foto-magasin. min syster är sur för något någon sa i bilen. och mamma är som mamma är, peppig och munter men också lite halvstressad för hon vill inte spendera hela eftermiddagen i en matbutik. i det läget är det som om någon har ringt 112. jag kommer till undsättning! letar upp min förvirrade pappa som får en bamsekram då han känner sig lite halvt bortglömd och övergiven borta vid fruktavdelningen (han hade inte ens hittat till tidningarna). åt min syster sätter jag i gång projekt: dvd-film. vi väljer och vrakar bland två-för-nittiontio-hyllorna och så låter jag henne bestämma så mycket som det går och hurrar henne när hon hittar solsidan säsong fyra åt mig. när det gäller mamma är det mest att hjälpa henne bestämma vad vi ska äta i kväll. i bland lyckas jag får fram en hel måltid bara genom att tyda hennes grimaser. haloumiburgare? sned min, ögon som krymper. nej. vad sägs om lax då? med pesto och fetaost? hon kniper i hop läpparna och lutar huvudet från sida till sida. kanske. vi kan väl i alla fall ha lite brie och något gott knäcke? nu ler hon. ja.

i bland blir jag alldeles utmattad av att hjälpa till. särkilt om jag märker att jag mer stör och irriterar än att hjälpa och limma ihop. men jag vet inget annat. jag kan inte låta bli att vara tyst.

i tre dagar har det åskat och regnat om vartannat. lågtrycket har gjort mig alldeles galen och jag har fått för mig att någon har ringt 112 nästan jämt. utryckning. syrener, syrener. blinkande lampor och en stor kall vattenslang mot elden. det har sällan hjälpt. i bland är det som om jag försökt släcka en eld som inte finns och i stället skapat en översvämning och i bland är det som om jag har tagit tändvätska i stället för vatten. eldlågor ända upp till skyn. i värsta fall har jag blivit den som stått kvar i tårar. känt mig övergiven och alldeles ensam. en ensam polis utskälld för att hon har gjort fel. gripit fel person. nu ångrar hon sig men det går inte att få något ogjort. och hon är ju fortfarande polis. så det ända hon kan göra är att ta nya tag och fortsätta bekämpa ondska. bekämpa eld.

i de stunderna har jag tänkt att nej. nu ger jag upp! nu säger jag upp mig, flyttar till någon solig ö och detoxar själen i tre dagar. inga ord kommer ni höra från mig! jag ska hålla tyst. hålla snattran. hålla käft. så kan ni klara er bäst ni vill. ni behöver ändå inte mig tydligen. med en klump i halsen gick jag faktiskt in för att vara tyst här om dagen. jag tänkte att nu ska jag väl få insikten att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig och att jag har lekt räddningstjänst i onödan. resultatet? de bråkar. de löser det. det går bra. men det går långsamt. de diskuterar planer. de bestämmer sig för något. men det går långsamt. efter frukost tar det liksom en halv dag för dem att både bli sams och göra planer för dagen.

när jag pusslar sitter vi sams och redo i bilen klockan tolv. nu blir det äventyr! sjunger jag. sedan kanske det kommer in ett lågtryck och tändvätskan är farligt nära elden. men om det inte är det, då har vi en sagolik dag framför oss!

när de pusslar är dagen inte i gång förrän tre-fyra. och om det är lågtryck spelar det ingen roll för jag har ändå hållit mig för mig själv hela dagen och vant mig vid att inte göra väsen av mina tankar. det blir en monoton dag. vågrät, fast spegelbland. fin men förglömlig.

jag inser då att jag inte pusslar för deras skull. inte bara. jag är fröken-pusselbit för min skull. det är jag som vill att vi ska komma i gång tidigt! det är jag som vill att vi ska SNÄLLA KOMMA TILL SKÅTT NÅGON GÅNG FÖR TUSAN OCH INTE BARA SITTA HÄR OCH GLO. det är jag som vill vara med, styra och ställa, limma och pussla, spruta vatten och sätta handklovar.

i dag är det fjärde dagen lågtryck i rad. jag är en tickande bomb med tändvätska i handen. livsfarlig. men lycklig med vetskapen om att när jag går och lägger mig i kväll summeras inte dagen som en monotom och förglömlig. den summeras som en hujedamig-bergochdahlbana, med vågor som skvalpar åt alla möjliga håll, skrattanfall och tårar och äventyr som gör att när vi vaknar nästa morgon är mamma en sjungande lärka, pappa och syster med ögonlocken på glänt och jag, beroende på väder och vind är en pusselbit som väntar på att rycka in. ring 112 så kommer jag bums. och så går dagen runt igen. jag är äventyret. jag är pusselbiten. jag är den som sätter hela familjen på berg och dalbanan igen. och det är väl himla roligt? upp och hoppa! livet är i dag, här och nu!

fotografi: jag